George Weasley - When I'm gone

superbra. ♥

meeeeeeeeeeeeeeer

Aww.. Älskar din ff!! Helt amazziiingg!! Jäkligt trött nu ialla fall så ska sova.. Men helt otroligt ändå..!!

Bra

Tack, tack, som vanligt! Det är så underbart att ha er läsare här! Jag hoppas att ni känner att jag kommit en lite länge bit in på handlingen. Det är nämligen nu det börjar hända grejer. Men emellanåt kommer det lite lugnare kapitel för att inte proppa in allt så att det blir för mycket. ^^
Vi inviger nu helgen med ett nytt, färskt kapitel.
-------------------------

29
"Only one heartbeat can rise a whole world"

George förstod inte vad hans far menade. Förändrats... Vad skulle egentligen ha förändrats? Vad ville de skulle förändras? Ville hans föräldrar få honom att gå vidare, glömma sin avlidne bror? Han drog sig till minnes att Fred hade antytt det med att gå vidare. Han kastade genast av sig tankarna. Han tänkte inte lämna det förflutna bakom sig. Han tänkte aldrig glömma vad som hänt, hur ont det än skulle göra att ha det kvar. Det var hans val vad han gjorde med sitt liv. Ingen annan kunde bestämma över det. Inte ens hans egen tvilling.
George såg ner i bordet, lät blicken följa träets fåror och granskade de olika nyanserna i skivan. Han hade inget svar att ge sin far. Han visste inte vad det skulle ha varit. Ett ja, eller ett nej. Två ord som är så lätta att uttala, men med så stark innebörd. Han kunde höra en suck från Mr Weasleys håll.
"Jaha", sa han kort. "Om du inte vill svara på frågan så får jag väl anta att det är allt du har att ge mig." George såg upp och mötte direkt pappans blick. Han såg lugn och tålmodig ut igen och ett slätt leende gled över hans mungipor. George log inte tillbaka. Han hade inte lett ett riktigt leende på flera veckor, på över en månad.
"Jag litar på dig, min son", sa Mr Weasley plötsligt - oväntat allvarligt. "Om du säger att det inte är något, så tror jag på dig. Kom bara ihåg att hela din familj finns här för dig om du behöver oss."
Misstänkte han något? Det var den första tanke som spelade i Georges huvud efter det att han hört sin far uttala sig som han gjort. Nej, det kunde han inte göra, försökte han sedan intala sig. Om man inte hade slagit larm över den uppgrävda graven - George antog att den var uppgrävd vid den här tiden - så fanns det inte en chans att Mr Weasley kunde veta om vad som hänt. George bet sig i läppen igen, samtidigt som han sänkte sin blick på nytt. Den andre mannen rörde sig bort från rummet, men åt vilken riktning såg han inte.
"Var är de andra?" Frågan hade ofrivilligt sköljts ur honom då han märkte att Mr Weasleys gestalt bara blev glesare och glesare. Han såg upp igen, och såg nu att hans far hade rört sig förbi honom och bort mot köksdörren som ledde ut mot gården. Deras blickar möttes ännu en gång, men den här gången såg Mr Weasley ut att tveka lite. George visste inte om han ville veta svaret egentligen, men han verkade bli nyfiken på allt möjligt nu och han skulle inte klara sig utan ett ordentligt svar.
"Följ med mig", svarade Mr Weasley lite undanflyktande efter ett rätt bra tag. "Jag ska visa dig en sak."

Några höga, mörka byggnader reste sig på sidorna om den smala gatan. George tycktes kunna placera in sig själv och de okända männen på vägen, men hittade alltid någon liten detalj som skiljde det från gårdagen. Det hade visserligen varit mörkt då han blivit jagad, men han kom ändå ihåg allt han hade sett. Det kanske var rätt konstigt egentligen. Man borde kanske inte ha kommit ihåg så mycket om man hade känt den paniktunga känslan som fyllt Georges bröstkorg den natten, men han kom ihåg varenda liten detalj, varenda liten sak och rörelse.
Mr Weasley verkade märka av hans frånvaro då han såg upp mot husen eller tittade ner i marken utan att säga ett ljud. De hade samtransfererats till dessa gator och nu undrade George vad de gjorde där. Han kände på något sätt igen det, men allt verkade ändå se likadant ut överallt i staden.
"Är det något fel?" frågade Mr Weasley och tittade faderligt på sin son. George skakade genast på huvudet.
"Nej", fick han ur sig, men rösten var svag och han trodde att det fick honom att låta nervös. Mr Weasley verkade i alla fall inte vara på något frågvist humör längre. Han lät Georges undanflyktande svar glida förbi och fortsatte bara att ta långa steg framåt. George gick strax efter och försökte hänga med så gott det gick. Han hade ingen aning om vad det var som hans far ville visa honom. Han var inte tillräckligt intresserad för att tänka ut några alternativ alls. Men Mr Weasley verkade spänd och förväntansfull. Vad det än var som han skulle visa, förväntade han sig nog att George skulle bli glad. Han fick antagligen försöka fejka lyckan, så som han fått göra så många gånger på sista tiden, för han trodde inte att något kunde pigga upp honom nu.
En doft av nymålat slog mot hans näsborrar då de hade gått en rätt bra bit. George kände igen sig mer och mer, men lade inte så stor uppmärksamhet på att ta reda på var han var. Han såg mest ner på sina fötter och iakttog dem medan de tog sig framåt utan att han ens tänkte på det. Automatiskt verkade de följa efter Mr Weasley.
De svängde av till höger efter en stund och Mr Weasley stannade plötsligt. Det gjorde såklart George med, även ifall han inte hade varit helt medveten om händelsen. Han såg upp, först mot sin far som log med hela ansiktet och tittade bort längs gatan, och sedan åt samma håll som Mr Weasley.
Synen som mötte honom var först oklar. Det som fanns framför honom var en nästan helt klarbyggd byggnad längst ner på gatan. Flera människor, med välbekant, orangefärgat hår, stod med ryggarna mot honom. Vad han kunde skymta var ena sidan av en färgglad vägg och en bit av ett skyltfönster. Det hängde ner någon banderoll i fönstret. George kisade lite som för att ställa in ögonen på vad det stod. Han såg bara några få bokstäver i slutet på texten. ...tar! Resten täcktes av kropparna från hans familj som ännu inte märkt att han var där. Hans hjärta började obegripligt slå fortare. Det var ingen känsla som tydde på skräck. Det var en känsla av hopp, av glädje. Hans hjärta verkade förstå mer än vad han själv gjorde, men när han släppte blicken från bokstäverna på banderollen så förändrades allt. En skylt hade börjat sättas fast över en glasdörr. Skylten hade stora, tydliga bokstäver. Det gick inte att ta fel på.
Weasleys vassa varor
George kunde inte tro sina ögon. Han stod som förlamad och stirrade som ett fån på byggnaden framför sig. Inte förrän nu såg han likheterna. Det såg nästan precis likadant ut till utseendet. Han kom på sig själv med att hålla munnen vidöppen. Utan att se det kunde han känna sin fars glada blick och stora leende riktas mot honom. Det var hans reaktion som hade fått Mr Weasley att le. En pirrande våg sköljdes genom hans kropp och hjärtat märktes bara av mer och mer. George kunde inte tro att de hade byggt upp skämtbutiken igen, men den fanns där, lika tydlig som om det var för ett par år sedan. En värme spred sig ut i hans leder. Han ville egentligen skrika rakt ut, men kunde inte få ut ett ljud. Han visste inte vad han skulle tycka och tänka. Han borde vara överlycklig, och hela hans kropp tydde på den känslan, men hans sinnen var tvekande, oroliga. George ville strunta i dem, eller i alla fall så ville hans kropp det, men hans huvud bara bultade av dessa orimliga tankar. Bilder verkade flyga framför hans ögon. Bilder på eld och rök, på Fred och hans bleka gestalt, på Ron och hans ben under den tjocka takbjälken... Tänk om det hände igen. Tänk om han skulle bli av med den här skämtbutiken också. Ännu fler minnen... Var det inte hans föräldrar som ville att han skulle gå vidare? Han kände sig förvirrad av sina egna tankar och känslor. Han kunde fortfarande inte röra sig. Det var som om han var i chock. Och det var han också på sätt och vis. Han trodde aldrig att han skulle få se sin och Freds skämtbutik igen. Och ännu en gång sänktes hans humör. Det här var inte skämtbutiken, det var bara en kopia av den. Borde han vara glad över att hans familj trodde att han skulle gilla det? Borde det inte bara kännas ännu värre för honom att se den här kopian? Han kände sig plötsligt yr, ville bort därifrån. Det var för mycket känslor på en och samma gång, för mycket tankar och frågor. Han kunde känna hur hans andetag blev ansträngande. Huvudvärken som han tillfälligtvis hade glömt bort dök upp igen.
"Nå?" frågade Mr Weasley efter flera minuter. "Vad tycker du? Vi har alla hjälpts åt med att få det så likt det förra som möjligt. Det har tagit flera dagars arbete, men det var det värt för att få se din min!"

Seriöst, jag har missat typ tio kapitel nu D: Måste ta mig i kragen och läsa ikapp allt ♥

MEN KVINNA DU SKRIVER HELT UNDERBARTAWESOMESUPERDUPERJÄTTEüBERMEgaBRAIGT! snälla sluta aldrig skriva!

Underbart som vanligt. ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

den är såå bra!!!! den är jättebra och välskriven och sååå spännande!

Supermegafoxyawesomehot kapitel!