Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Borgen (sjunde året)

Forum > Fanfiction > Borgen (sjunde året)

1 2 3 ... 24 25 26
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Himmel och pannkaka, vilket spännande kapitel! Jag gissar att det är skrivet från Voldemorts perspektiv? Ja, det var spännande i alla fall. Och jag gissar att det var Nagini Miriam/Metrimona hörde i föregående kapitel. Bara en teori. Och de pratar om smittan som härjat i de tidigare avsnitten. Eleven gissar jag är Elli. (Men påminn mig gärna. )

Lite styckeindelning skulle passa på några ställen, så det blir luftigt.

“Kvinnliga omständigheter, herre. Precis som vid incidenten i förmiddags, vid samlingen i ert mötesrum, då mina krafter tyvärr orsakade fysisk oreda och förödelse. Ikväll fann jag det heller inte lämpligt att låta den unga eleven genomföra någon medtransferens, som ni säkert förstår.”
Voldemort ryckte på axlarna. Det var så många ovidkommande detaljer nuförtiden som bara störde hans väg mot målet, och han ville komma till sak. Det fanns en anledning till att den här miss Prince fick uppta hans dyrbara tid. Han spände blicken i henne och lutade sig framåt i sin karmstol, med ormen trånsjukt slingrande vid fötterna:
“Vad skulle ni säga om att få era krafter att växa? Att träna dessa fysiska, av naturen givna gåvor till behärskning och använda dem i sakens tjänst? Med rätt disciplinering skulle ni kunna gå långt. Kanske till och med få äran att uträtta strategiskt viktiga göromål på något av våra mer betydande uppdrag.”
Hon skälvde till på stolen, men hennes svar kom omedelbart: “Naturligtvis vill jag både behärska och använda mina krafter på allra bästa sätt, herre.” Det fanns ingen tvekan, varken i hennes röst eller sinne. Lord Voldemorts intresse vaknade alltmer medan han betraktade de rena ansiktsdragen, vilka nästan liknade en omsorgsfullt målad tavla mot väggen på andra sidan bordsskivan.
“I förmiddags talade vi om magins natur”, fortsatte han och strök sig tankfullt om hakan. “Hur naturkraften väljer de individer som kan bära upp den. Inte sällan är detta genetiskt. Vi föds med vissa förutsättningar, och de allra mest välbildade har den naturliga rätten att härska. Men vad har hänt? Jo, vår potential göms undan, de storverk vi skulle kunna uträtta får aldrig se dagens ljus på grund av att barbarerna, helt utan denna undergörande kraft, dominerar världen. Men det ska bli en ändring, miss Prince … det ska sannerligen bli en ändring.”
Miss Prince lyssnade uppmärksamt på anförandet. Han lutade sig tillbaka och tyckte sig finna en viss tillfredsställelse av att betrakta hennes klara ögon och håret, som vällde rikt och blankt över manteln.

Hon måste ha synnerligen bra gener, ett imponerande släktträd. Färgskalan var precis densamma som hos hans närmaste man.
“Säg mig igen, exakt hur är ni släkt med Severus?” Han studerade hennes rena drag som åter darrade till för att sedan öka i skärpa. “Severus är ju en av de främsta på sina områden, men magin ni förfogar över tycks vara av en annan natur?”


Åh, den sista meningen får mig att rysa! En riktig cliffhanger!
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2FDxSletp5ffoAAAAC%2Fspongebob-nail-biting.gif

Åh, jag har ytterligare en teori nu när jag ser frågan!
Om man går tillbaka till Kapitel 4 - Bord, så är ju Snape i fara. (Min idé, hihi! ) När han gör sitt bästa för att inte hamna under ytan, nämns Miriams namn, istället för Metrimona. (I och med att han ropar på hjälp.) Det jag tänker är att någon dödsätare kan ha spionerat på dem och sett händelsen i sjön. På så sätt har han/hon räknat ut att Miriam och Metrimona är en och samma person! Denna dödsätare kan ju ha informerat Voldemort om det!
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia0.giphy.com%2Fmedia%2Fv1.Y2lkPTc5MGI3NjExc2kwMmlhZ2dub2V5bDU1MjlhdzQyeWRmNjhrcThmMXI3c3JobWZkbiZlcD12MV9pbnRlcm5hbF9naWZfYnlfaWQmY3Q9Zw%2FoubM1tKqnLW5G%2Fgiphy.gif

Det blir spännande att läsa vidare!

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

17 jun, 2023 21:19

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+3


Nepflite
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack snälla för din kommentar och för att du hela tiden följt berättelsen. Roligt att få veta att du väntat länge på kapitlet! Det inspirerar mig att fortsätta skriva. Och ja - VAD ska Metrimona svara på frågan om Miriam?


Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack så jättemycket för fin kommentar! Helt riktigt att det är skrivet ur Voldemorts perspektiv, att det var Nagini M hörde i föregående kapitel och att eleven är Elli.

Tack för tipset, luftig text är alltid bra. När det är mycket dialog finns alltid en risk att det blir för stora stycken utan luft emellan.

Din teori, att en Dödsätare såg händelsen vid sjön och förstod att Miriam och Metrimona är samma person, är onekligen spännande. Men då det i berättelsen gått ett halvår sedan den händelsen, tror jag Voldemort skulle ha agerat mycket tidigare om han vetat att Miriam och Metrimona är samma person. Det skulle också ha inneburit att Voldemort inte kan lita på Snape längre, vilket i så fall ändrar hela grunden i storyn.

Men att någon såg dem vid sjön är en intressant tanke, som får upp mina ögon för att de i den situationen avslöjar sig, då Severus i nödens stund kallar Miriam vid hennes rätta namn.


Trezzan
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för tummen och för allt … inte minst för alla idéer som gör att jag rent konkret vet hur jag ska fortsätta!


https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fimg.wattpad.com%2Fstory_parts%2F1356522671%2Fimages%2F176c43e624b5d3c8247777113848.jpg

(Världens standardbild på Voldy … men, men …)

Kapitel 69 - Anekdot

Jag stirrade tillbaka på den äldre, reptilliknande mannen som precis hade nämnt mitt riktiga namn.

I hans ögon syntes den röda glöd som alltid skymtade fram då han var ute efter något. Något han till varje pris ville ha, för att oskadliggöra eller använda det för sina egna syften. Jag hade sett den blicken hos lord Voldemort så många gånger nu att jag visste vad den brukade leda till. Min glamourerade hand greppade instinktivt ännu hårdare om skjutdörrens handtag och när jag svarade honom kom rösten som från ett långt avstånd. Allt, hela verkligheten, hade kastats om när jag hörde mitt namn på de tunna, ormliknande läpparna.

“Historien om Miriam Silver? Nej, herre, den känner jag inte till.” Lögnen kom automatiskt och någonstans var jag medveten om läsningen som brände mot min mur, svedde och urholkade den. Men trots att han använt legilimering mot mig under hela vårt samtal vid det långa bordet, trängde den inte igenom. Jag kände det tydligt och visste ju precis hur det var när den gjorde det. Severus skyddsmurar stod fasta inom mig och på något sätt fick det även min yttre fasad att hålla samman, även om alla naturliga instinkter till flykt signalerade för fullt.

Vi stod beredda att bryta upp, friheten var så svindlande nära, och ändå valde herren att hålla kvar oss i samtalet, till och med för att berätta en historia. Och inte vilken historia som helst. Jag hade inget annat val än att lyssna till den.
“Det är förstås flera år sedan nu, och Severus har säkert inte haft anledning att nämna det för er, men en natt på Hogwarts - under julen - blev han utsatt för ett angrepp från älvor”, berättade Voldemort och höll samtidigt upp en hand mot Nagini, som hade börjat slingra sig oroväckande nära mig. Jag kände ormens lystnad som en rysning från fötterna och uppåt, även om jag konstant försökte ignorera djurets gamaktiga iakttagande. “De där primitiva skogsvarelserna”, fortsatte herren med en fnysning, “jag hade gett dem en storartad chans att tjänstgöra för oss, men deras inbördes ledningsstruktur var minst sagt förvirrad. Nåväl, de gav sig alltså på Severus, då de uppfattade honom som varande på våra motståndares sida … stilla, Nagini!” Han väste mellan tänderna mot ormen och den sänkte slutligen sitt huvud. “Det var egentligen ingen stor sak, eftersom Severus med lätthet kunde värja sig mot den barbariska och oorganiserade attacken. Men älvornas ledare upplyste mig om att Severus hade haft en flicka i sitt sällskap, en flicka som träffades av den kraft som användes. Kraft alstrad delvis från mig, kraft som jag låtit älvorna använda sig av i utbyte.”
Vi stod som fastfrusna i vår position, det tänkta uppbrottet. Jag med handen alltmer krampaktigt kramande om dörrhandtaget, herren med en nådigt mönstrande min, som om han eftertänksamt studerade hur hans anekdot skulle tas emot. Någonstans därborta i periferin såg jag den stängda garderobsdörren börja röra sig igen, ett svagt och nästan orkeslöst krafsande på dess insida vilket fick rysningarna att löpa över ryggen. Och jag skulle inte kunna hjälpa den eller det som befann sig där inne, i alla fall inte just nu.
“Det var först efter en tid som jag noterade att älvornas ledare hade fattat ett egendomligt intresse för den där flickan”, fortsatte herren oberört. “Återkom ständigt och jämt till att hon kunde bli användbar för oss. Men vid den tiden hade vi viktigare saker att tänka på, så planen att ta flickan som gisslan var något jag lät älvan sköta.” Han hejdade sig och strök sig eftertänksamt om hakan med sin glödande blick mot min mur. “Ni undrar säkert vart jag vill komma med denna historia, miss Prince?”
“Ja, den tycks ha ett särskilt värde för oss, herre.” Det var ju bra att huvudet fungerade hjälpligt när själen och känslorna hade flytt i panik. Det rasslade åter svagt inifrån garderoben, men herren tycktes fortfarande inte bry sig om det.
“Ni har i sanning rätt, miss Prince”, nickade han, “även om det tog år för det värdet att visa sig. Adriana, ledaren, var verkligen besatt av sin idé och lade all energi på att hålla flickan fången då vi andra äntligen hade fått tag i Potter på kyrkogården … ja, det var väl mycket det som gjorde att han lyckades undkomma den gången.” Han nickade igen för att ge eftertryck åt sina ord. “Nu, miss Prince, har vi ett helt annat fokus. Potter måste genast infångas, och med honom de andra individer som …” Han avbröt sig och återtog: ”Vilket för oss tillbaka till det jag vill delge er. Ni förstår,“ han tystade åter garderobsdörren med samma hastiga handrörelse som nyss, “att hur värdelös ledaren för älvorna än var så råkade hon ha rätt i att det var något speciellt med den här flickan. Hennes namn, Miriam Silver, fortsatte att dyka upp i diverse sammanhang tillsammans med Potter, bland annat i en tidningsartikel där de båda öppet tog ställning mot oss. Jag förstod att vi måste ha ögonen på henne precis som vi hade på de andra i Potters närmaste vänskapskrets.”

Ingenting han berättade förvånade mig egentligen. Detta var hela orsaken till hur de senaste åren sett ut för mig och mina närmaste. Men att faktiskt höra Voldemorts perspektiv var en brännande bekräftelse, som att efter år av kamp darrande öppna maktens kuvert och få resultatet svart på vitt.

“Året därpå, vid läsårets slut då rektorn återvände, var det en del av våra tjänare som ondgjorde sig över vilket patrask som tilläts undervisa på skolan. Inte alls som nu, då de äntligen har vett att dela upp folk efter värde. Men då, miss Prince, då! Halvjättar, tokiga spådomskärringar, vem som helst tycktes kunna få in en fot i personalstyrkan … man berättade bland annat för mig att en person helt utan magi fick bedriva undervisning där” - han lät höra ett torrt, hest skratt, vilket han tycktes vilja att jag skulle instämma i - “och när jag fick höra hennes namn, Miriam Silver, förvånade det mig inte ens längre. Hon hade alltså haft sin vistelse på slottet i långt över ett år! Det var sannerligen kaos på det en gång så fina gamla lärosätet.” Han suckade och den bleka pannan drog ihop sig i än fler bekymrade rynkor och veck. “Nå, jag hade fortfarande det som viktigare att stå i, men drygt ett år senare kom Miriam Silver åter upp på tapeten, och den här gången i ett sammanhang av yttersta vikt.”

Han tystnade och hela rummet tycktes hålla andan. Till och med Naginis svaga väsande upphörde och hon låg, liksom samlad till attack, vid sin herres fötter.

“Jag fick kännedom om att Fenixorden höll en ung kvinna under sitt beskydd”, sa herren lågt och den röda blicken tycktes mörkna för varje ord. “Och de hade sannerligen sina skäl därtill. Kvinnan var ingen mindre än just denna Miriam Silver, och anledningen till skyddet var att hon hade…”, han drog ett väsande andetag, “... just det, hon hade ett ärr identiskt med Potters, ett ärr hon tydligen tilldragit sig vid den incident för flera år sedan då hon genom älvorna konfronterats med min kraft!”

Att chocken nu låg öppen att läsa i mitt ansikte var väl ändå en väntad reaktion. “Ett … ett identiskt ärr, herre?” viskade jag och han nickade upprört, såg på mig med sin lågande blick innan han åter tog sats i sitt anförande.

“Dessa ärr”, sa han mässande, “de är som en smitta, långt värre än de drakkoppor som nu utgör ett tillfälligt hot mot det rena blodet på Hogwarts. Vem vet när vi får höra talas om nästa? Individer som blir motståndskraftiga mot den sanna, rena magin, förädlad i åratal av oss i den högsta kretsen. Av mig i egen hög person, miss Prince.”
Han spände sin glödande blick i mig, så att jag kände den bränna mot murarna kraftigare än någonsin, så att jag nästan fysiskt drevs in mot väggen, och jag visste först inte vad jag förväntades svara. Vad Metrimonas logiska reaktion skulle vara. Det dröjde flera sekunder innan jag kom på det.
“Fick ni tag på … flickan med ärret, herre?” Jag kunde bara inte förmå mig att åter uttala mitt eget namn.
“När jag fick vetskap om ärret fångades Miriam Silver omgående in utav en av våra skickligaste magiker, men lyckades trots det undkomma och försvann därefter. Men vi finner dem alla till sist, lita på det, miss Prince! Jag gör inte om något liknande misstag igen, vare sig med Silver eller Potter. De som bär dessa vedervärdiga ärr, dessa hot mot oss renrasiga, ska jag hantera med mina egna händer, miss Prince. Men inte förrän vissa … ehm, undersökningar har gjorts, åtminstone på flickan. Jag vill veta precis hur denna missbildning är utformad. Dess exakta egenskaper.”

Han såg återigen lugnare ut, mer beräknande och eftertänksam när han mönstrade sin lyssnare och potentiella medhjälpare i sakens tjänst. Själv var jag bortom rädsla. Allt hade gått så fullständigt åt skogen som det bara kunde. Det var som om min rollfigur klivit ur mig och automatiskt agerade vidare på eget bevåg. Jag hade låtit henne ta över.
“Det kan man verkligen fråga sig, herre”, sa hon artigt.
“Det är av yttersta vikt att veta”, rättade han med mäktig stämma. “Som ni förstår är det därför högst angeläget för oss att ha kompetenta tjänare, som förstår att hålla fokus där det ska vara. Pålitliga tjänare med olika specialiteter, skilda sorters mäktig magi från vår natur.”

Han nickade åt min hand på dörrvredet och lyckades, trots det väl tilltagna avståndet mellan oss, få mig att förstå att samtalet äntligen var slut och att jag kunde fortsätta ut i korridoren.
“Med denna anekdot skiljs våra vägar för ikväll, miss Prince. Håll ställningarna i det fortsatta arbetet! Vi har vidtagit alla åtgärder för att den epidemi som brutit ut blir kortvarig. Lucius eskorterar er ut från området. Han behöver något att sysselsätta sig med.” Herren log snett när han såg förbi mig ut mot de steg som redan hördes komma skyndande under kristallkronorna.

“Som jag sa, miss Prince”, sa han sedan och gav mig en sista, rödskiftande blick, medan han åter fick hejda ormen med en handrörelse. “Vi kommer att mötas igen.”

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

29 jun, 2023 11:55

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Åh, vad roligt med ett nytt kapitel! Och jag hade rätt i att det var skrivet ur Voldemorts perspektiv, samt att Nagini utförde ljuden och att eleven de pratar om, är Elli.

Riktigt laddad stämning i detta avsnitt. Som om rummet de befinner sig i, är fyllt med elektricitet. Slutet tyder på att det kommer bli spännande även i nästa avsnitt. Ärren verkar läskiga. Vi får se hur det kommer gå. Och att Voldemort säger att de kommer mötas igen, ger mig kalla kårar! Undrar hur rädd och darrig Miriam är efter detta.

Angående det du skrev i spoilern, så tog jag fram en del, som jag markerat med gul text, för det är intressant att diskutera det.



Din teori, att en Dödsätare såg händelsen vid sjön och förstod att Miriam och Metrimona är samma person, är onekligen spännande. Men då det i berättelsen gått ett halvår sedan den händelsen, tror jag Voldemort skulle ha agerat mycket tidigare om han vetat att Miriam och Metrimona är samma person. Det skulle också ha inneburit att Voldemort inte kan lita på Snape längre, vilket i så fall ändrar hela grunden i storyn.

Men att någon såg dem vid sjön är en intressant tanke, som får upp mina ögon för att de i den situationen avslöjar sig, då Severus i nödens stund kallar Miriam vid hennes rätta namn.


Det gläder mig att du gillar teorin. Men som du säger, skulle Voldemort ha agerat tidigare. För det stämmer att det utspelar sig för ett halvår sedan. (Under sommaren.) Vilket hade lett till att han inte litat på Snape. Hoppas du inte tycker att jag ändrade det hela för dig. Jag vill ju inte göra det krångligt för dig och få dig ändra grunden. ♥

Men det kanske kan vara något Miriam nämner för Snape? Alltså att hon misstänker att någon dödsätare såg dem vid sjön när han höll på att drunkna?
För jag gissar att hon kommer att berätta om samtalet för Snape. Det skulle underlätta för henne.

Ytterligare en tanke ploppade upp! Tänk om Voldemort begär att Snape ska visa sina minnen, och så visas ögonblicket i sjön, när han fick kramp och inte längre kunde simma. Då blir det problem!



Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

29 jun, 2023 13:28

Nordanhym
Elev

Avatar

+1


Kommenterar utan att läsa, men men... You know me, I'm patiently waiting to BINGE!

Kommer fortsätta tumma1 Du förtjänar de tch vet ju ajg bara har tre tummar per dag och lär ju läsa hela denna när den är klar på bara någon dag - och då räcker ju INTE de där tre tummarna 🙈

Och tack för du benämner förbjuden Romans! 🖤🖤🖤
Hppas ju helt kalrt att dus ka läsa sista delen av min Turpin trilogi nu under semestern - ser verkligen, verkligen, verkligen fram emot att höra vad du tycker/tänker/känner/upplever när du läser för tredje delen är helt klart min absoluta favo 🙈😘🖤

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2Fad%2F27%2Fd6%2Fad27d6995117862c805a34d61ca84939.jpghttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2F66%2Fce%2Fb8%2F66ceb8910643dcb428de33c43ddbc4fa.jpg

3 jul, 2023 15:22

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+3


Tusen tack Trezzan för allt arbete med bilden på Draco. Det blev kanon!

Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för tumme och fin kommentar. Du hade rätt i alla antaganden om Voldemort, Nagini och Elli! Vad glad jag blir att du tycker det är spännande och laddat! Jag tror absolut att M kommer att berätta om det här samtalet för Snape, om och när de äntligen kan tala ensamma igen.

Det verkar ju inte som om Voldemort i det här läget förstår att Miriam döljer sig bakom Metrimonas förklädnad … då skulle han nog tagit henne till fånga, eller vad tror du?

Ytterligare en tanke ploppade upp! Tänk om Voldemort begär att Snape ska visa sina minnen, och så visas ögonblicket i sjön, när han fick kramp och inte längre kunde simma. Då blir det problem!

Oj, hjälp! Tänk om Voldemort kommer på tanken att Snape ska visa sina minnen! Det är ju definitivt något Voldemort skulle kunna göra om han hade anledning till det. Men han tror ju att han kan läsa allas tankar genom legilimens, även Snapes … OM han skulle bli misstänksam mot Snape, vet man ju dock inte vad som kan hända… spännande idé …!


Nordanhym
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack, det är så himla rart av dig att titta in och tumma fastän den här berättelsen typ aldrig blir klar! Den är ett projekt på obestämd tid.

OM du trots allt skulle ha lust sträckläsa, är den ju numera indelad … det finns en “Del ett” av berättelsen med hela 55 kapitel, hehe


https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fimg.wattpad.com%2Fstory_parts%2F1362511753%2Fimages%2F1771bf5c05af513e166081431057.jpg

Kapitel 70 - Illusion

Som om det aldrig var någon ände på alla prövningar, hällde snöblandat regn ner över Hogsmeade så att man knappt såg handen framför sig. Bara att finna korpens bostad i det vädret kunde bli en utmaning. Ändå hade jag insisterat på att medtransferensen skulle ske till byns lilla centrum och inte till vår tillfälliga boning.
“Kan jag verkligen lämna er här mitt i mörkret och ovädret, mina damer?” Scabior, som utsetts till ansvarig för vår tillbakafärd, blev bara mer och mer chevaleresk och höll kvar min arm en sekund längre än nödvändigt. Jag i min tur var tyvärr tvungen att hålla hans grova, skinnklädda överarm i ett hårt grepp för att inte fara omkull på marken av yrsel efter förflyttningen, och illamåendet var åter över mig med full kraft. Det var ren tur att jag inte hade förlorat medvetandet. “Vi bor alldeles i närheten, sir. Tack för er hjälp, och adjö.” Jag lossade mitt grepp om honom bara för att istället ta stöd mot Elli, som ivrigt bistod mig och stack sin smala arm under min. “Tack och hejdå!” sa hon raskt till Scabior.

Den reslige mannen löstes upp framför våra ögon, som om någon spillt vatten över en målning, och lämnade oss på de indränkta gatorna där vi genast började halka framåt över kullerstenarna. Återigen kändes det där märkliga vibrerandet vid den fysiska kontakten mellan våra armar, men ingen av oss orkade kommentera det. Kyla, trötthet och hunger gjorde allt annat sekundärt.
“Jag tror jag hittar”, mumlade jag och Elli nickade, medan hon försökte lysa oss med trollstaven som förstärkning till det bleka skenet från gatlyktorna och de sparsamt upplysta skyltfönstren. Efter en mindre evighet stod vi genomfrusna och blöta inpå bara skinnet utanför Jessicas dörr.
“Impervius!” Ellis trollstav torkade oss båda på några sekunder, även om kylan efter den oändligt långa dagen liksom satt kvar innanför skinnet. Innan jag hunnit reflektera över ifall vi skulle komma igenom bostadens skyddsbarriärer hade hon försiktigt öppnat dörren till farstun och smugit in. Skyddet måste alltså vara kopplat till våra identiteter. Jag följde tacksamt efter och försökte röra mig lika ljudlöst som hon, även om allt jag kunde tänka på var köket och sängen. Ingen av oss hade ännu frågat den andra om vad som hänt under besöket på herrgården.

Vi fortsatte smygande genom den stiliga vestibulen med dörrarna till alla sovrummen. Det måste vara mitt i natten och det stora rummet låg tyst och nedsläckt. Dörren till Dracos rum var stängd och vi utbytte en blick innan Elli långsamt närmade sig den. “Jag måste se att han är okej”, viskade hon och jag nickade. Elli gläntade försiktigt på sovrumsdörren och kikade in i halvmörkret innan hon åter vände sig till mig: “Han sover.” Med en samfälld lättnadens suck tog vi sikte på köket.



Medan Elli och jag tyst botaniserade i köksregionens rikliga förråd av råvaror och fick fram bröd, ost och frukt på det stora bordet cirkulerade tusen tankar i huvudet. Med händer, som darrade av hunger, skar jag skivor av bröd medan jag försökte komma på vad som var mest akut just nu. Herren var utan tvekan intresserad av mig eller rättare sagt av mina krafter och min förmåga att vara behjälplig på Dödsätarnas uppdrag. Av fler skäl än jag kunde räkna upp var detta naturligtvis en total katastrof och frågan var hur och om det skulle gå att ta sig ur det.

Dessutom, antagligen som ett led i ett oräkneligt antal hemskheter som pågick på den där herrgården, satt någon - eller något - instängt i garderoben där i Voldemorts sal. Det var hemskt att ha behövt lämna platsen utan att ha haft tillstymmelse till chans att hjälpa den stackaren. Med en rysning mindes jag det hjälplösa krafsandet på dörrens insida varvid jag höll på att slinta med brödkniven och skära mig i handen. Elli gav mig en vaksam blick och jag försökte le överslätande, vara lugn och vuxen.

Jag skulle verkligen ha behövt prata med Severus om de allvarliga händelserna, och så var det flera dagar kvar tills han och Jessica skulle återvända. Inte ens ett dygn hade gått sedan vi skildes åt. Skulle det gå att kontakta dem? Ytterligare en medtransferens vore ren galenskap med tanke på vad som redan hänt till följd av ett sådant förfarande. Hur kommunicerade trollkarlar annars med varandra, utan telefon som de ju var? Jag sneglade på den omfångsrika öppna spisen och mindes hur kommunikation skett via just en sådan på Grimmaldiplan. Men att meddela sig med Severus den vägen var säkert en alltför stor risk. Fanns det fler sätt, kanske inte helt vanliga? Jag beslöt att fråga Elli om saken.
“Man kan ju sända sin patronus med ett röstmeddelande”, svarade hon och jag mindes Tonks lysande älva som under julnatten förrförra året fått gå med bud till hennes föräldrar att deras dotter skulle stanna över natten hos Weasleys. Men jag hade av naturliga skäl ingen patronus och att återigen ta hjälp av Elli för att använda hennes enhörning var uteslutet. Vi kunde inte sända den oskyldiga varelsen rakt in i en av Dödsätarnas boningar.

Sakta började jag inse att jag skulle bli tvungen att prioritera bort personen i garderoben för att kunna välja Ellis säkerhet. Eventuell hjälp måste vänta tills jag kunde tala med Severus.

Och det slog mig att det var så här han hade det. När han kom hem från sin dubbla roll en vanlig kväll, och kanske tog något att äta i sin ensamhet för att kroppen skulle fortsätta orka, hade han säkert fått ta många omänskliga beslut, väga för och emot, välja sitt agerande. Medlidande och längtan sköljde i vågor över mig när Elli och jag satt där under taklampans ljus och tog för oss av maten, andäktigt som om det vore vårt livs sista måltid.
“Jag är så hungrig!” utbrast Elli och satte ord på mina tankar. “Vi har inte ätit något riktigt på säkert tolv timmar … och inte för att man får någon aptit på det där creepiga stället precis … Lilla Eleonora, vi hann ju bara med förrätten…” Hon gjorde en så perfekt imitation av Lucius att jag mitt i allt gav upp ett utmattat, övertrött fniss. Elli drog också på munnen, men hennes leende försvann lika snabbt som det kommit. Jag följde hennes blick mot dörröppningen.

Där stod sonen till den stele godsherren vi precis gjort oss lustiga över. Utan ett ord hade Draco dykt upp i dörren där han stod och stirrade vilt på oss.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fimg.wattpad.com%2F21740045968b9b1efa9eb318267390077c675d5a%2F68747470733a2f2f73332e616d617a6f6e6177732e636f6d2f776174747061642d6d656469612d736572766963652f53746f7279496d6167652f49774b4f4c75796569616f7058413d3d2d313336323531313735332e313737316330653034313361323261613537363234343237343331382e6a7067

Under andra omständigheter hade han utgjort en rätt bedårande syn. Draco bar en mossgrön sidenpyjamas och det vanligtvis vattenkammade håret låg rufsigt åt alla håll. Men under det änglalikt blonda hårslingorna var hans spetsiga ansikte högrött och ögonen alldeles svarta. Jag hade sett Draco Malfoy i många sinnesstämningar, varav en var uppenbart ilsken, men aldrig någonsin så rasande som nu.

Han såg från Elli till mig och tillbaka igen. Hans vrede brände mitt inre och fick hjärtat att bulta hårt och alarmerande. Elli reste sig från sin stol, såg vädjande på honom. “Draco”, började hon.
“HUR KUNDE NI?”
Hans röst genljöd genom köket, mörk och intill grunden sviken.
“FATTAR NI HUR DET KÄNDES FÖR MIG ATT VAKNA UPP HÄR ENSAM OCH INTE VETA VAD FAN SOM HÄNDER?”
Han avbröt sig för att hämta andan, andades med ett otäckt väsande ljud som om han var sjuk. Den skimrande pyjamasen hängde över hans magra kropp och fick medlidandet att skölja över mig.
“Draco”, försökte jag precis som Elli nyss. “Vi är hemskt ledsna att vi lämnade dig på det viset. Vi var tvungna att…”
Han ryckte till sig en stekpanna som hängde bland alla tillbehör på väggen och slungade den genom köket där den slog i väggen med ett brak. Både Elli och jag ryggade instinktivt tillbaka.
“I HELVETE HELLER ATT NI VAR TVUNGNA!”
Han knöt nävarna innan han plötsligt vände sig om och slog den ena i väggen med full kraft. Elli och jag såg förtvivlat på varandra och ingen av oss förmådde säga något mer.

Draco drog den illa tilltygade handen genom det ljusa håret som spretade åt alla håll. Han flämtade fortfarande och såg åter på oss, från den ena till den andra, innan hans blick blev glasartad och gled förbi oss, ut i fönsterrutans kolmörker.
“Det finns inget ni kan säga”, viskade han med bruten röst. “Vad i helvete ni än gjorde, och varför … Ni förhäxade mig och stack härifrån. Det finns inget ni kan säga. Jag vet. Jag vet, ta mig fan, precis hur det är.”
Elli såg för ett ögonblick ilsken ut och öppnade munnen, men sedan stängde hon den igen. Hennes axlar sjönk och hon såg ångestfyllt på sin studiekamrat, vars nu helt avstängda ansikte avtecknade sig mot mörkret i entréhallen utanför köket. När han sa något igen var rösten tonlös.
“Ni litar inte på mig.”

Hans ord hängde i luften mellan oss.
Jag hade så gärna velat säga emot honom.
Men ingen av oss gjorde det.

Draco log i tystnaden, ett snett, grimaserande leende som aldrig nådde de tomma ögonen när han helt sonika vände sig om för att gå, såg sig om över axeln och sa:
“Och det borde ni inte heller.”




***




Lika händelserik som gårdagen hade varit, lika händelsefattig blev dagen därpå. Både Draco och Elli förvånade mig storligen genom att komma in i allrummet prick klockan nio med sitt studiematerial. Det var bara att dra igång hjälpligt med verksamheten, trots alla tusen tankar som trängdes i huvudet.

Ungdomarna arbetade tyst med sina uppgifter, på behörigt avstånd från varandra. Elli såg på Draco då och då. Sorgset. Medan han gnodde på, förskansad bakom böckerna, som om de skyddade honom från den tidigare så efterlängtade studiekamraten. Skyddade honom från att känna något?

Återföreningen mellan dem hade verkligen inte blivit vad jag hoppats på.

Men jag insåg att det alltid är en risk man tar, när man börjar styra och ställa med andras angelägenheter. Något som dock gjorde riktigt ont i mig, var att när det gällde incidenten som lett till Dracos ilskna avståndstagande, var det jag som bar skulden. Det var jag som fått Elli att överge honom.

Dracos dramatiska uttalande från föregående kväll malde dessutom i mina tankar. Det sorgliga, det som lämnat både Elli och mig svarslösa, var att det han sagt var sant. Hur jag än vände och vred på det gick det inte att komma förbi. Trots att jag numera tyckte om Draco, ja, rentav var fästad vid den unge mannen, kunde jag dessvärre inte lita på honom. Jag hade tänkt den tanken rent ut så sent som för några dagar sedan, vid Dracos och min diskussion när han byggde snögubben. Och ändå var min känsla av att vilja sammanföra dessa båda så stark.

Jag betraktade tankfullt Draco där han satt och skrev i hastiga slängar med sin fjäderpenna. Rastlösheten nådde honom snabbare än Elli, som med större lugn kunde sitta stilla och arbeta. Jag såg att han inte skulle orka länge till, och mycket riktigt lutade han sig strax tillbaka och började borsta bort osynliga dammkorn från den vita skjortan. Han såg sig omkring, ut över allrummets stiliga möblemang, överallt runt väggarnas mörka växtmönster tills han slutligen landade med blicken på den enda han hela tiden undvikit att se på.

Elli.

Hon arbetade på, trots att de grå ögonen vilade på henne.
Draco iakttog intensivt sin kamrat och till min förvåning såg han allt mer konfunderad ut. Till sist kunde han inte vara tyst längre.
“Alltså … vad gjorde ni igår egentligen? Elli?”
Hon såg upp. Stora, bruna ögon mötte fundersamma grå.
“Varför ser du ut så där, Draco?” undrade hon och såg forskande på honom.
Han pekade på henne med ett smalt finger: “Ditt hår. Det har en annan färg än igår. Typ nästan svart. Och det är … hm … lockigare.”
“VA?” Hon drog fram en slinga av sitt hår och fick stora ögon. Med bultande hjärta kunde även jag se att det var precis som Draco sa. Ellis hår hade alltid varit mörkt och lockigt, men från att ha haft en mer kastanjebrun nyans med glimtar av rött här och var, var det nu mycket mörkare, med en kallare ton. Och lockarna var definitivt vildare.
“Jag förstår inte”, viskade hon och såg på mig. Den som borde vara vuxnare, kunna förklara vad som skedde i den här världen av illusioner. Mitt hjärta rusade i bröstet, men innan jag hann säga något, fick vi annat att tänka på.

En vågrörelse gick genom allrummets väggar.
Samma buktande rörelse som när Severus och jag gett oss iväg.
Jessica! Var hon i fara igen? Eller hade hon blivit sämre?
Sällan har jag haft en starkare känsla av att allt runt om ska rämna.



***



Trots att inget mer hände, kröp timmarna oändligt långsamt fram. Ingen hade längre ro för några studier. Elli hade förlorat sin vanliga handlingskraft och satt mest och stirrade på sitt förändrade hår. Draco vankade rastlöst av och an i rummen, som nu tack och lov hade stillat sig igen. Och jag bad alla högre makter att någon eller något skulle bryta situationen, eller åtminstone ge mig en idé om vad som borde göras.

När det sent på kvällen tog i dörren var jag egentligen inte förvånad. Alldeles för tidigt, som två mörka och utmattade skuggor, klev de båda in genom dörren.

Jessica, bara drygt två dygn efter det hemska herren utsatt henne för, hölls uppe stödd mot Severus starka arm. Men jag kunde se hur hon sviktade. Hur hela den magra korpgestalten darrade bredvid honom.

Hur mycket jag än hade saknat dem, var bävan den allt överskuggande känslan. Det måste finnas en synnerligen stark anledning till att de återvänt så mycket tidigare än planerat.

Och tyvärr fick jag en stark känsla av att det hade med mig att göra.





En fråga till läsarna: Har ni någon teori om, eller en idé till, vem som sitter instängd hos Voldemort i garderoben?

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

14 jul, 2023 17:45

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Så otroligt spännande kapitel! Riktigt en nagelbitare! Och bilden av Malfoy är jättebra! Bra jobbat av Trezzan! ♥

Oh, delen när Draco blir arg för att han blev förhäxad och lämnad ensam är riktigt spännande. Även om jag inte gillar honom, förstår jag att han blir arg.
Och Ellis hår är annorlunda. Varför händer det? Det får vi förhoppningsvis veta i framtiden.


Jag har en teori och jag tror det är Narcissa som är instängd i garderoben! Varför kan jag inte förklara, men hon har ju varit försvunnen, eller hur? Det kan mycket väl vara därför! :O

Får hoppas Miriam och Snape får tid att prata om det Voldemort frågade Miriam om. Och som sagt, hon borde nästan vara fundersam om någon dödsätare såg dem vid sjön den gången. Det känns som hon borde fråga sig själv det. För det är ju en stor händelse trots allt och i nödens stund är det Miriams namn Snape ropar.

Håller ögonen öppna för nästa kapitel!



Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

16 jul, 2023 10:17

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+3


Trezzan
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för tummen, alla idéer och en obeskrivligt underbar skrivarhelg!


Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för tumme och fin kommentar! Och vad glad jag blir att du gillar Trezzans bild och delen när Draco blir arg! Visst kan man förstå honom här.

Att Ellis hår ändrar utseende är mystiskt och vi får se vad det kan betyda.

Flera läsare (den här ficen finns även på wattpad) tror att det kan vara Narcissa i garderoben. Hon är ju försvunnen, även om Miriam fick en hint av Tonks om att Narcissa är i säkerhet (prinsen kapitel 36 - Pub) https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51392&page=22#p4498301

Jag tar till mig din idé att M tänker tillbaka på händelsen vid sjön! Tack!


Nordanhym
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för tummen och för BÖCKERNA! Ska läsa och njuta!


https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fimg.wattpad.com%2Fstory_parts%2F1365334823%2Fimages%2F17744e7d28db8a11508132384331.jpg

Kapitel 71 - Information

Tigande såg jag Severus och korpen komma in i vår förtrollade bostad och se sig om i de förstorade rummen. Han rakryggad och vaksam, hon darrande och vesslelik medan de spejande ögonen tycktes vara det enda som levde i den illa tilltygade kroppen. Huden bar blåmärken överallt och var mer lila än vit. Hon borde ligga stilla omgiven av Severus ömsinta vård och Yaxleys helande växter, inte släpas hit alldeles för tidigt. Aldrig i mitt liv har jag skämts mer än i den stunden, och jag kunde inte få fram ett enda ord.

Severus uppträdde dock handlingskraftigt som alltid. Han nickade åt mig med allvarliga ögon som jag inte förmådde möta. Under mina sänkta fransar hörde jag hans låga röst säga något till Jessica och sedan föll ett skarpt skimrande ljus över mattans mönster. Då jag försiktigt höjde blicken såg jag hans patronus, så lik Miriam, snabbt pila över golvet och försvinna ut genom väggen. Förskräckt såg jag mig om efter ungdomarna, men Severus hade naturligtvis försäkrat sig om att vi var ensamma i hallen då älvan framträdde.

Rodnaden brände på kinderna när jag tvingade mig att lyfta blicken mot det udda paret framför mig, mina två närmaste i denna märkliga värld. “Severus och Jessica”, mumlade jag, “jag är så ledsen att ni behövde avbryta …”
“Så du är inte glad att se oss, M?” Jessicas kärva ironi tröstade mig och lockade fram ett motvilligt leende i mitt blossande ansikte. I detsamma kom Elli ut i hallen.
“Professor Snape och professor Raven!” utbrast hon överraskat. “Är ni redan tillbaka?”
“Som du ser, miss Jakobsson.” Jessica gjorde ett matt försök att räta på sig. “Nå, vi ska inte bli stående här, mina vänner. Jag måste se till mitt kontor.” Hon släppte Severus arm och tog sig stapplande över golvet. Både jag, Severus och Elli följde henne oroat med blicken och drog en samfälld lättnadens suck när vi såg henne sjunka ner i sin skrivbordsstol. Med en viftning på hennes stav gled dörren igen till hälften.
“Raven kommer inom kort att få ytterligare stöd här i bostaden”, förklarade Severus allvarligt. “Det ska nog fungera bra, får vi hoppas. Har ni kunnat genomföra några studier?”
“En del”, svarade jag tyst och Elli nickade bekräftande.
“Och var är mr Malfoy?”
“På sitt rum, tror jag.” Elli ryckte på axlarna och snurrade en av de förändrade, svarta hårlockarna om fingret. I detsamma hördes Jessicas röst inifrån kontoret: “M, skulle jag kunna få några ord med dig ensam? Det är viktigt.” Hon kom hasande och tog vägen mot sitt sovrum. “Det är bäst att du följer med mig, kontoret är starkt förseglat.”
Jag lydde, fortfarande med rodnaden stickande i kinderna. Väl inne i Jessicas sovrum drog hon till dörren ordentligt om oss, till synes med sina sista krafter, och viskade häftigt: “Ett viktigt brev saknas på mitt skrivbord. Det var adresserat till S.B och låg i Aleister Crowleys samlade diktverk. Av Severus fick jag veta att miss Jakobsson var den enda som kunde ta sig in i rummet … säg mig fort, M, vet du om hon fick tag på brevet? Hon har det väl för allt i världen inte?”
Jessica frågade maniskt och såg mer upprörd ut än jag någonsin sett henne. Med bultande hjärta försökte jag dra mig till minnes vad som hänt med brevet Elli funnit på kontoret. Så sköljde både lättnad och fasa genom mig: “Elli hittade brevet men gav det genast till mig, Jessica. Jag tog det med mig vid transferensen … det ska finnas någonstans i min klädnad …” Jag fumlade vilt och fick tack och lov fram det skrynkliga brevet ur dräktens många lager av tyg. Jessica tog det ifrån mig med händer som var magra och blålila. “Tack, M”, mumlade hon hest och tog brevet med sig ut ur rummet innan jag hann säga något mer. Nedslagen följde jag efter, grunnande på hur jag skulle kunna be om ursäkt och försöka gottgöra allt som inträffat under den händelserika gårdagen.

Ute i hallen hade nu även Draco dykt upp, rastlöst trampande medan han, Elli och Severus förde en lågmäld diskussion. Jessica krökte bistert på läpparna vid anblicken av Malfoy-arvingen.
“Hur har det gått att koncentrera sig på studierna?” förhörde sig Severus, medan han med trollstaven svepte bort snö från sin mantel.
“Det har gått ganska bra”, svarade Elli med någon tvekan, "men …”
“Det är skitsvårt att koncentrera sig här.” Draco blängde till på Severus och flackade planlöst med blicken längs de förtrollade väggarna. Elli tittade i sin tur till på Draco och rynkade förorättat på sina mörka ögonbryn.
“Ursäkta. Jag går i alla fall och pluggar”, sa hon och vände med ett knyck på nacken mot sitt rum. “Något kanske går att få gjort i alla fall. Om man försöker!” Dörren till hennes rum stängdes ganska abrupt och Severus suckade.
“Nå, Malfoy, jag hoppas att du inte har låtit din bristande koncentration trötta ut din omgivning alltför mycket”, sa han strängt. Dracos surmulna uttryck hade dock försvunnit helt då han såg mig och Jessica komma. Hans ögon mörknade och tycktes växa i det bleka ansiktet när han stirrade på korpen. Jag hade aldrig tidigare sett dessa båda tillsammans och både förvånades och förskräcktes över Dracos ansiktsuttryck. Mest av allt påminde han faktiskt om en strykrädd hund.

I detsamma hördes ett skall utifrån ruskvädret och det krafsade ljudligt på ytterdörren. Den välbekanta, svarta hund som stod där när Severus myndigt öppnade såg allt annat än strykrädd ut.
Nu förstod jag vem Severus patronus sänt bud till.

Sirius i sin animagusform hoppade ivrigt i det snöblandade regnet och ruskade ideligen på sig medan han försökte komma in i hallen. Severus tornade dock upp sig i entrén framför honom och höll en hand på dörrvredet när han omständligt vände sig till Jessica: “Raven, det är någon byracka här ute, ska jag släppa in den?”
“Gör så”, svarade Jessica kärvt med en belåten underton medan hon och Severus delade en blick av samförstånd i sin lilla charad framför den stirrande Draco. Hunden skuttade glatt skällande in i vestibulen och ruskade av en hel mängd snö på den tjusiga mattan. Draco drog förfärat åt sig sin nedstänkta klädnad, medan Jessica å sin sida inte brydde sig det minsta om varken klädesplaggets eller mattans öde.
“Nå, så kom då Snuffles, din eländiga best”, manade hon och hunden följde henne genast in till en mer än välbehövlig vila i sovrummet.

Kvar i hallen blev jag, Severus och Draco och en inte helt bekväm tystnad uppstod. Så mumlade Draco något och gick även han in på sitt rum. Jag kände hur luften i hallen omedelbart blev elektrisk men visste att det var något jag måste göra innan det viktiga samtalet med Severus. “Ett ögonblick”, mumlade även jag och gick hastigt bort till Ellis dörr för att knacka på. När hon öppnade slank jag in och fick omgående ur mig mitt ärende : “Elli, det känns som om mycket kommer att hända nu och jag vill bara passa på att tacka dig för det stöd du har varit för mig under de här dagarna. Utan dig kunde allt ha gått så mycket värre. Förlåt att jag drog ut dig på farligheter utanför skyddsbarriärerna!”
“Åh, det är absolut ingen fara”, sa Elli och snurrade återigen på sitt mörkare hår. “Men det är något med det här stället, alla förtrollningar … jag känner att de påverkar mig på ett särskilt sätt.”
Jag nickade och lade i en plötslig ingivelse handen på hennes axel.
Det var som jag anat.
Liksom håret var även vibrationen förändrad. Den var något svagare nu. Vi såg allvarligt på varandra.
“Allt det konstiga, med mitt hår och … ehm, surrandet…”, sa Elli eftertänksamt, “jag tror det har något med det här stället att göra. Det känns så. Som om jag är extra känslig för magin här.”
“Ja, kanske”, sa jag fundersamt och såg mig om i hennes rum. Liksom mitt var det gjort med mycket omtanke men gick mer i rött, med varma och ombonade nyanser.
“Det är i alla fall okej, så länge du är här”, sa Elli med värme.
“Åh … tack, Elli.” Jag svalde. Förtjänade jag ens detta förtroende?

***

Han hade endast tänt ett vaxljus.

Dess ensamma sken lyste nätt och jämnt upp de mörka möblerna och gav himmelssängens stolpar konturer av silver. Sammetsbandet hängde över sängens gavel, som ett minnesmärke över en annan tid.

Severus stod rak och tankfull vid ett av fönstren och såg ut i ovädret där blötsnö slungades hänsynslöst mot rutorna. Han vägde smidigt trollstaven i handen, hade säkert lagt extra barriärer runt rummet inför vårt kommande samtal. Med sin svarta mantel såg han ut som urbilden för en sann trollkarl, och var dessutom en av de skickligaste, med ett tungt men tydligt uppdrag. Medan jag, som kom till honom i hemlighet genom en lönndörr, var något mer än odefinierbart. Någon som hela tiden trasslade in sig i nya komplikationer och nu hade målat in sig ordentligt i ett hörn.

Men trots att skammen brände och det kändes som om den åt mig levande inifrån, måste jag tala och åtminstone försöka hjälpa till att ta nästa steg. Det var väl det enda som fanns att göra.
“Jag vet inte ens var jag ska börja, Severus. Det finns så mycket ny och viktig information du måste veta. Men först vill jag be dig och Jessica om förlåtelse. Och inte bara er - mina handlingar det senaste dygnet skulle kunna leda till helt ödesdigra konsekvenser.”
Han nickade sakta, men sa inget. Det sparsamma ljusskenet gjorde hans ansikte otydligt men också mjukt i konturerna och när jag tyckte mig uppfatta svart sammet i hans ögon, vände jag bort blicken. Jag förtjänade det inte.

Istället började jag redogöra för händelseförloppet från det att vi, så sent som igår vid lunchtid, skilts åt i detta rum. Severus hade varit rationell och förnuftig, insett vilken risk det vara att sända ett meddelande till Sirius, en risk han nu ändå till sist blivit tvungen att ta på grund av att jag av känsloskäl tagit saken i egna händer. Jag beskrev hur Elli hjälpt till med transferensen, hur Draco förhäxats och lämnats kvar samt hur mitt tillstånd gjort att vi hamnat på fältet efter informationen till Sirius.

När jag berättade om namnet och hur Scabior då genast dykt upp med sitt följe, föll Severus för första gången in i redogörelsen.
“Hur skulle du ha kunnat veta att det fanns ett tabu på namnet, M? Det är förhäxat och på det viset finner de här snapparna medlemmar från orden som vågar uttala det. Detta är något jag borde ha delgett dig för länge sedan. Min vilja att skydda dig från vetskap har gett motsatt effekt och min skuld i detta är långt större än din.”
Jag bara skakade på huvudet: “Jag borde aldrig ha gett mig iväg på det viset, och med en elev dessutom. Det var ren tur att herren aldrig träffade henne. Enligt Jessica kan det ju vara så att just hon är en del av hans planer …”
Han vände sig helt mot mig med de allvarliga, mörka ögonen fästa på min gestalt.
“Det fungerar ofta just så i den här världen du nu är en del av, M. Visst kan mycket styras av kalkylerade och genomtänkta beslut. Många försiktighetsåtgärder kan tas. Men vid vissa tillfällen - ja, jag skulle till och med kunna säga ofta - får man förlita sig på slumpen och rena tillfälligheter. Om du visste hur många gånger jag befunnit mig i dylika situationer! Att leva på gränsen är en del av vår vardag, M.”
Jag begrundade hans ord i skenet från vaxljuset.
“Den här gången var balansgången på gränsen att fokus var på mig, snarare än på Elli”, sa jag till sist och tänkte att min enda chans att få med all information var att återge händelserna kronologiskt. “Var det därför ni kom tillbaka?” fortsatte jag bävande. “För att herren kontaktade dig angående sina planer för mig?”
Han nickade sakta.
“Nämnde han någonting om dem?”
“En sak ska du veta, M”, sa han och fattade varsamt mina händer. Värmen från dem gick som en våg genom mig, påverkade varenda del. “Att vad han än planerar låter jag honom aldrig försätta dig i fara. Det får ske över min döda kropp.”
“Det är precis det jag är rädd för”, viskade jag och kände hur tårarna ville bryta fram. “Det var det som inte fick ske.” Jag kramade hans händer. “Och hans intresse för mig kanske rentav kommer sig av att han …” Jag lyfte mina tårfyllda ögon mot honom. Att han vet vår hemlighet, Severus. Han berättade för mig om sin jakt på Miriam. Kanske någon av hans spioner har sett oss vid ett obevakat ögonblick, utan att vi visste? I somras vid sjön till exempel, då du ropade mitt riktiga namn i nödens stund där i vattnet …
Men han skakade på huvudet. “Följderna av det hade visat sig för länge sedan, inte minst för mig. Nej, M, det vi behöver göra nu är att tänka framåt.”
Han tryckte ömt mina händer och värmen strömmade mellan oss som en styrka och tröst. Var det möjligt att det skulle gå? Att vi kunde fortsätta ta oss fram? Jag kände en gnista av hopp vakna till i det svaga ljusskenet. Men det var så mycket mer som borde berättas. Jag fortsatte med att redogöra för återkomsten, Dracos vrede med stekpannan och Ellis förändrade hår.

Underligt nog verkade Severus inte så överraskad eller förskräckt som jag trott. Istället hummade han bekräftande för sig själv, som om han anat något, och när jag nämnde vibrationen mellan mig och Elli, reaktionen som nu blivit svagare, nickade han igen.
“Det du beskriver låter inte farligt i sig, och jag tror också att fenomenet er emellan kan bero på magin i bostaden”, sa han, “även om jag inte helt har fog för min teori. Det är Raven som lagt ner det stora arbetet här och jag kommer att behöva tala mer med henne om saken. Men just nu behöver hon vila på alla nivåer, som du vet.”
“Åh … självklart”, viskade jag medan skammen sköljde över mig igen och jag sänkte blicken. Då kände jag hans mjuka smekning över kinden, himmelskt och totalt oemotståndligt. Jag ville vara i den för evigt, glömma alla skuldkänslor och dras in i hans mörka värme. Plötsligt hörde jag honom skratta till, ett dovt kort skratt.
“Just på den punkten är nog Raven mer än nöjd med händelseutvecklingen. Jag tror inte hon är direkt missnöjd med den tidigare hemkomsten, i alla fall inte under nuvarande omständigheter…” När jag öppnade ögonen såg jag honom kasta en retsam blick åt det håll Jessicas sovrum låg, där hon nu vilade tillsammans med Sirius. Tyngden av skuld och oro i mitt bröst lättade allt mer. Var det möjligt? Att mitt i den värsta krissituation få skratta tillsammans och till och med retas en aning?
“Hur kommer det sig att du inte är arg på mig, Severus?” undrade jag försiktigt. “Du har all rätt att vara det.”
“Som du sa till mig en gång: du har redan gett dig själv den snytingen”, svarade han med ett vemodigt leende. “Så varför slösa vår tid? Vi behöver fundera ut strategier tillsammans för att handskas med situationen … med att bemöta honom.”
“Han höll minst fem meters avstånd till mig under samtalet”, mindes jag. “Jag kommer ju direkt från skolan och utgör en risk för smittan … kanske jag rentav bär på den och inte ska vara i närheten av dyrbara medarbetare?”
“Vi kommer på något.” Severus gav mig samma sluga blick som för några år sedan då han lurat Umbridge angående sina elixir, och jag kände mig minst lika lättad som då, om inte mer. Trots allvaret var vi inte ensamma och vi skulle lösa det, eller i alla fall försöka. Och nu var var det vi. Tillsammans.

Jag besvarade hans leende och vi tryckte åter varandras händer.
“Du är så … vacker”, vågade jag säga. “När jag kom in här såg du så ståtlig ut, som den skickliga trollkarl du är, med en tydlig uppgift och jag kände mig mer - odefinierbar. Som att jag egentligen inte passar in någonstans. Egentligen har det nog alltid känts så …”
“Odefinierbar”, log han, lutade sig plötsligt framåt och lät sina läppar nudda min kind i en fjäderlätt beröring innan han viskade i mitt öra: “I sanning odefinierbar … till och med helt unik.”
Och jag föll, handlöst in i vårt kraftfält, in i allt det som uppstod så fort vi vidrörde varandra och in i det sista försökte jag klamra mig fast vid förnuftet, rannsaka mig själv om allt verkligen blivit sagt, och plötsligt, precis när jag var på väg att ge efter för känslan kom jag på det, det som jag ännu glömt att nämna.

Severus lyssnade först tyst till min beskrivning av fången i garderoben hos herren, men varefter skildringen framskred, växte ett bistert leende fram i hans ansikte och till slut sa han: “Tro mig, M, när jag säger att du inte behöver oroa dig det minsta för personen som befinner sig i den där garderoben.”
“Men …”, försökte jag, “även om det är någon som har förbrutit sig på något sätt, någon på den mörka sidan, så är det ändå ett hemskt öde att …” Jag mindes med en rysning det desperata krafsandet på dörren. Severus skakade dock bestämt på huvudet med ett snett leende och sa: “Den vildkattan trivs med att få använda sina klor ibland. De där båda har sannerligen sina ritualer …” Han krökte föraktfullt på läpparna innan hans blick med ens fastnade på sänggaveln. Så såg han åter på mig och ögonen mörknade på ett bekant sätt.
“Vissa tar det mycket längre än till sammetsband, M.”

***

Med ungdomar som måste skyddas från vetskap bara några tunna väggar bort, och med en ny hotbild, kunde ingen glamourförtrollning tas bort och inga namn nämnas. Trots att så mycket hemligstämplad information framkommit under vårt samtal var min sanna identitet inte en del av det. Ändå, trots den yttre fasaden och de icke yttrade orden, hade jag aldrig känt mig närmare mitt sanna jag, mer i enlighet med mina innersta drömmar.

För sammet kunde viras om handleder som alltid längtat efter att korsas i en antändbar förväntan.

Lent, mörkt trä i en himmelssängs stolpe kunde gripas av sammanflätade händer som kramade den så hårt att de vitnade.

Hettan från bar hud kunde möta svala, mörka sidenlakan i rörelser som fick deras förr så släta yta att skrynklas i vilda mönster.



Vaxljus kunde hett rinnande brinna ut och till sist ge ifrån sig en sista, flämtande låga innan trollstaven tändes och på nytt försilvrade rummet.


Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

23 jul, 2023 00:30

Detta inlägg ändrades senast 2023-07-26 kl. 20:10
Antal ändringar: 4

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Vilket bra och mäktigt kapitel!
Mycket känslor får plats, sorg, rädsla, oro, kärlek och allt annat smått och gott. Gillade den gula delen jag har kopierat från kapitlet:


Jag lyfte mina tårfyllda ögon mot honom. Att han vet vår hemlighet, Severus. Han berättade för mig om sin jakt på Miriam. Kanske någon av hans spioner har sett oss vid ett obevakat ögonblick, utan att vi visste? I somras vid sjön till exempel, då du ropade mitt riktiga namn i nödens stund där i vattnet …

Du fick med oron bra! Det visar att hon faktiskt har fått en tanke att någon dödsätare spionerade på dem, utan deras vetskap, och på så sätt vet att Miriam och Metrimona är en och samma person. För som du skrev tidigare, är det ju i nödens stund som Snape använder hennes riktiga namn. (Men i och med att han höll på att drunkna, är det ju inte lätt att tänka klart. Då var han i stort behov av hjälp.) Och Miriams ögon är fyllda av tårar. Hon är så rädd att hon är ledsen. Det träffar mig rakt i hjärtat! ♥

En annan grej som jag fastnade för:

“Hur kommer det sig att du inte är arg på mig, Severus?” undrade jag försiktigt. “Du har all rätt att vara det.”
“Som du sa till mig en gång: du har redan gett dig själv den snytingen”, svarade han med ett vemodigt leende. “Så varför slösa vår tid? Vi behöver fundera ut strategier tillsammans för att handskas med situationen … med att bemöta honom.”


Om du ser den understrukna delen, så tänker jag automatiskt på Quirinus, när de pratar om honom i Kapitel 62-Förklaring! För där säger Snape att Miriam borde ge honom en snyting, men hon tycker att han redan gett sig själv en. Undrar om de får möta honom igen? (Som spöke.)

Så roligt att fler tror att det är Narcissa som sitter i garderoben. För i och med att hon är försvunnen, som du skriver. Men om Miriam har fått en hint av Tonks att mrs Malfoy är på ett säkert ställe, så kan det vara någon annan också. Men det lär vi få veta.
Underbart kapitel som sagt! Håller ögonen öppna för nästa.

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

23 jul, 2023 10:08

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+3


Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack raring för tumme och en helt UNDERBAR kommentar! Det är så fint när du lyfter fram partier som du fastnade för lite extra. Och vilket minne att du kom ihåg snytingen i kapitel 62. Så snyggt när du dessutom länkade det, jag gick tillbaka och läste om hur de diskuterade Quirinus. Har definitivt funderat på att ha med honom igen vid lämpligt tillfälle. Han hjälpte ju M i ett helt avgörande ögonblick, när hon var så ledsen att hon höll på att ge efter för mörkrets herre för att slippa de svåra känslorna. Då hindrade Quirinus henne från att göra det och var ett fint stöd, när hon för tillfället inte hade Snape och Jessica.

Och det är nog inte Narcissa i garderoben … utan någon med mycket längre “klor” och långt, lockigt, svart hår …

Synd att man bara kan ge EN tumme, din kommentar förtjänar flera ♥


Trezzan och Nordanhym
Spoiler:
Tryck här för att visa!Ni är riktiga raringar som tänker på att tumma även här inne ♥ Nordanhym, läser trean om Y/N och Richard nu och OMG, vilken upplevelse!


Kapitel 72 är skrivet av de två skickliga författarna Trezzan och Elzyii samt mig tillsammans. I princip gjorde vi så att Trezzan skrev Jessica och hunden, Elzyii skrev Elli och Draco och jag skrev M och Snape. Det var en helt unik upplevelse och jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket någonsin! Läs på egen risk



Skrivet i tredje person, preteritum.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fimg.wattpad.com%2Fstory_parts%2F1365632453%2Fimages%2F17749520ff2c15fd323632467316.jpg

Kapitel 72 - Morgonmål

Snöblandat regn hade övergått i full snöstorm och utanför fönstret låg vintertäcket tjockt som omkringkastad bomull mot fönster och dörrar. Jessica klev in i köket strax efter klockan sex. Frusen in i märgen och med yviga yllesockor för att bevara värmen. Det var fortfarande mörkt och det första hon bemödade sig att göra var att tända fotogenlampor i tak och på väggar. Med stapplande steg, och med handen stöttande mot dörrkarm och köksväggar, gjorde hon sitt bästa för att inte falla. Hon hade sikte på kaffekitteln och när hon nästan föll över köksgolvet förvandlades hennes lurviga följeslagare till en stark man som stöttade henne - i två och en halv sekund - till bänken på andra sidan köket. Sedan var hunden tillbaka igen.
“Så oförsiktig!” fräste hon argt och kastade en grytlapp på den glatt flämtande hunden vars tunga hängde ut på ena sidan. Hon måttade upp ett stort antal andelar kaffe och fyllde kitteln med vatten tack vare aguamenti. Hon gjorde ett försök att blinka bort sömnen ur ögonen och fick syn på en stekpanna som satt halvvägs in i träpanelen. Hon blundade och skakade på huvudet men när hon tittade mot väggen igen satt stekpannan likt förbaskat kvar. Med nöd och näppe tog hon sig fram till eldstaden för att slänga in ett par klabbar med ved. Jyckens intensiva blick följde henne allvarligt. Redo att ta emot henne ifall hon skulle falla. Medan Jessica gjorde ett tappert försök att få liv i brasan, missade hon nästan helt hur en av husets gäster äntrade köket.

Det var Draco Malfoy som steg in näst på tur. Han såg sur ut. Det vitblonda håret stod på ända och han hade djupa ringar under de varggrå ögonen. Han bevärdigade inte Jessica med en blick utan satte sig bara på en av stolarna, som stod längs det avlånga köksbordet, och tittade ut genom fönstret. Det var uppenbart att han inte ville vara där. Då Jessica reste sig ansträngt från golvet, där hon suttit och belåtet betraktat sin pyrande brasa, upptäckte hon till sin förvåning den blonde pojken.
“Unge herr Malfoy, inte trodde jag att du var morgonpigg”, fnös hon karaktärsmässigt. Det doftade strävt och varmt från kaffet. Jessica korsade armarna i varandra och lutade sig bak mot bänken för att ha uppsyn över Draco.
“Det är jag inte heller”, svarade Draco bistert. Han vägrade fortfarande att se på Jessica utan fortsatte att stirra ut genom fönstret där snön fortfarande yrde och ruskade i fönsterkarmarna.
“Maten serverar sig inte själv, unge herr Malfoy, så om du vill ha dig en munsbit får du allt pressa dina apelsiner själv.” Jessica vände sig, med stöttning mot köksbänken, och tog ut en karaff och en press som hon ställde på köksön till Draco. Skålen med apelsiner stod strålande och spred sin varma färg bredvid pressen.

Draco tog utan ett enda ord upp en apelsin som han sedan skar så ilsket att han lika väl kunde träffa sina egna fingrar som den stora, solglada apelsinen. När han hade skurit frukten i skivor kastade han mer än la skivorna i pressen och tryckte så hårt att fingrarna började svida. Han svor tyst och tryckte ännu hårdare så smärtan vandrade vidare till handlederna.

Jessica i sin tur hade tagit fram en bunke, efter att kort ha iakttagit den märklige unge herren som svor i tysthet, och hällde sedan i torra ingredienser för att baka scones medan hon väntade på att smöret skulle bli rumstempererat. Ovan brasan förberedde hon ett galler för att kunna grädda brödet. Medan hon inväntade att smöret skulle lyda hennes tysta order förberedde hon te till de gäster i hennes hus som inte drack kaffe.

Den lurviga hunden hade i slug tysthet lagt sig ned bakom Dracos fötter omärkbart.

Draco, som precis blivit klar med sitt pressande och ilsket skjutit bort apelsinpressen, studsade till i förskräckelse när han såg den stora, lurviga besten som låg alldeles intill hans nakna fötter.
“Vad är det där?” utropade Draco, obenägen att styra sin impuls. “Vad gör det där odjuret här?”
Jessica fnyste. “Det där odjuret är min älskade följeslagare. Ja, jag skulle nästan kalla det min livskamrat. Han heter Snuffles.”
Draco stirrade på Jessica i några sekunder, oförmögen att både svara och stänga munnen.
Elli var den som kom in i köket till hans räddning och bröt den stämning som infunnit sig mellan dem efter Jessicas uttalande.
“Hej Draco”, sa Elli försiktigt och satte sig på stolen mittemot honom. Draco såg först ut som om han inte tänkte svara, men sen verkade han ändra sig och mumlade fram ett tyst “Hej” till svar medan han motvilligt slet bort blicken från Jessica, som inte verkade ta någon vidare notis om honom. Hon klappade istället livskamraten i nacken och hunden flämtade lyckligt.
“Har du sovit gott?” frågade Elli medan hon gav Jessica en nick till hälsning. Jessica i sin tur skyndade sig att vända sig om för att inte bevärdiga eleven med någon som helst hälsning.
“Vad tror du?” fräste Draco så högt som han vågade med Jessica i närheten. Han gav Jessicas ryggtavla ett hastigt ögonkast innan han fortsatte: “Hur skulle jag kunna?”
“Förlåt”, sa Elli lågt och kastade även hon en blick mot Jessica. “Du vet att jag inte skulle göra någonting för att såra dig.”
Draco valde för tredje gången den morgonen att inte svara utan sneglade istället bistert på den svarta, lurviga hunden som fortfarande låg utsträckt på golvet där Draco högst ovetande också hade infunnit sig med de förbannade apelsinerna några minuter tidigare.

Elli, som hade följt hans blick, gav till ett förtjust litet rop vid åsynen av hunden.
“Å så fin! Är det din?” frågade Elli vänd mot Jessica. “Får jag klappa honom?”
“Snuffles är inte värst förtjust i nya människor”, konstaterade professor Raven. Hunden i sitt ställe strök fram från Jessicas sida och satte sig lyckligt på rumpan framför Elli.
“Åh, hej! Vacker tass!” sa Elli och sträckte fram sin hand mot hunden som löd hennes minsta vink. Ögonen glittrade på Snuffles. “Och duktig är du med!”
Hunden blinkade njutsamt åt Ellis ord och slickade hennes hand. Jessicas ögon sköt blixtar åt hennes trogna följeslagare innan hon uppgivet himlade och vände sig mot sina scones för att klicka ut dem på en plåt.

Draco såg äcklat på hundens tass i Ellis hand och skakade på huvudet. Han mindes mycket väl hur den där byrackan kommit in från gatan föregående kväll.
“En sån där bär på massor av sjukdomar”, fnös han. “Min far säger att…”
Men vad Dracos pappa lärt honom om hundar hann han aldrig yttra.
“Oförskämda unge! Passa dig för vad du säger”, kraxade Jessica och klappade till Dracos änglalika nackhår med ett vikt nummer av The Daily Prophet.
I valvet stod två mörkhåriga så kallade kusiner och iakttog scenen.

Metrimona hade inte velat skiljas från sin grönskimrande morgonrock av siden. Den var fotsid och hon kände sig väl så klädd som om hon hade burit sin vardagsklädnad. Trots morgonens tjutande vindar kände hon sig oväntat varm när hon tänkte tillbaka på natten.
“Har du sovit gott, M?” frågade Jessica med en något spefull underton och såg upp från Dracos tilltufsade nacke. Innan Metrimona hann svara, klev Snapes mörka gestalt in i köket från valvet bakom henne. Till skillnad från Metrimona bar han ingen morgonrock utan var redan iförd både klädnad och en lättare mantel. Annars var de båda skenbara kusinerna slående lika i sin färgskala med mörkt hår och blek hy. Efter en snabb blick mot den ångande kitteln med svart kaffe grep Snape sig raskt an med att skära upp de grönsaker som låg uppradade på köksön. Metrimona kastade en förstulen blick mot hans händers säkra rörelser, innan hon med sin magiska syn flyttade en av de mindre kastrullerna mot spisen för att koka frukostäggen. Jessica hade redan tidigare undersökt äggen noggrant, för att försäkra sig om att inget av hennes egna hade beblandat sig av misstag, men hon sneglade ändå i kastrullen för att dubbelkolla. Sedan återgick Jessica till att blanda ner smöret i scones-röran.

Medan äggen började slamra runt i vattnet, som värmdes snabbt av den magiska kraften från Metrimonas mörkgröna ögon, började hon ta fram kylvaror ur kallskafferiet. Hungern fanns alltid med henne som en följeslagare, speciellt på morgonen när illamåendet över intensiteten i hennes nya liv behövde tryckas tillbaka. Hunden därborta började sniffa i luften vid doften av skinkan som dukades fram, och hon kunde inte låta bli att skära av en liten bit och smyga bort med till den rufsiga vännen vid Ellis sida. Elli gav Metrimona ett leende och kliade kärleksfullt hunden bakom örat. Draco gav det udda paret ännu ett ilsket ögonkast medan han gned sin ömma nacke.

“Vem känner sig manad att duka fram på bordet?” slängde Jessica ur sig och såg på sällskapet som huserade hennes i kontrast ganska lilla kök nu när de var fullt antal.
“Det kan jag göra.” Metrimona var alltid tacksam att slippa befatta sig med matlagningen och gjorde hellre de andra kringsysslorna.
“Nå, behöver vi koka apelsinmarmelad till sconesen? Du kan väl se om det finns någon marmelad i skafferiet, M”, sa Jessica och lyfte plåten till eldstaden för att skjuta in den över värmen.
“Jag kan hjälpa till”, sa Elli och reste sig upp.
“Vi brukar alltid ha wienerbröd på vårt frukostbord”, sa Draco missnöjt. “De med sylt i mitten är pappas favorit…”
Jessica synade Draco med en tydlig chock och en underlig längtan for över hennes glansiga ögon. “Du… Du kan väl se om det finns tillräckligt med tallrikar och bestick, fröken Jacobsson. Så ska jag se vad jag kan göra åt unge herr Malfoys önskan”, svarade Jessica och slätade besvärat osynliga veck på den varma klädnaden. Hon satte sig ner framför sin lydiga hund och frågade honom om det möjligtvis fanns wienerbröd i hennes sovrum. Det dröjde endast ett par minuter innan Snuffles återvände med en påse wienerbröd dinglande ur sin glappande käft.
“Varsågod, unge herr Malfoy, wienerbröden är serverade. Du kanske kan göra något annat än att sitta på din bak och vänta? Müsli och flingor, tycks vi ju faktiskt sakna.” Jessica rynkade näsan åt Dracos bortskämda uppförande.

Om Draco sett äcklad ut tidigare så var det inget mot vad han gjorde nu. Han stirrade på påsen i hundens käft och kunde inte understå sig att ens ta den från byrackan och slänga den på bordet. Istället reste han sig hastigt upp, trängde sig förbi Metrimona och slet upp ett av skåpen. Metrimona dök förskräckt djupare in i kallskafferiet.
“Det finns marmelad, så vi behöver inte koka”, meddelade hon försiktigt de övriga. “Och, vänta! Det finns filmjölk här längst ner i kallskafferiet!” utbrast hon med tilltagande entusiasm. “Jag trodde inte det fanns här i Eng … ehm, det här köket!” Hon rodnade kraftigt och stängde munnen, då hon närapå avslöjat sådant som inte fick röjas. När hon nu bar en så stilig magisk fasad vore det ju ödesdigert om hon istället försa sig.
“Jodå, M, jag har för gammal vana att äta filmjölk ibland när dagarna känns upp och nervända”, nickade korphäxan för sig själv.
Draco stirrade förskräckt på henne och höll på att tappa paketet med “Dumbys goa flingor” som han hade norpat åt sig över huvudet på M. Den rörliga trollkarlen på paketets framsida log milt mot dem alla.

Draco drog efter en viss tvekan ner även ett annat flingpaket, där det stod “Voldys vildsinta müsli” med en alltför välbekant uppsyn tryckt på utsidan.
“Åh, det där är ju Averys favoritflingor”, konstaterade Jessica lojt. “Det är vad herren rekommenderar.” Hon betraktade herren som med sitt tandlösa leende gjorde tummen upp på flingpaketet. Draco tittade suktande på förpackningen: “Det är jävligt mycket socker i det här. Jag fick bara äta det på lördagar för pappa. Men det är i alla fall bättre än er gamla filmjölk!”
“Bah! Förskräckta barnrumpa, filmjölk blir då aldrig gammalt!” svor Jessica och vände sig mot Snape för att få medhåll. Intill Snape satt Snuffles och tiggde av gurkan på skärbrädan. I Snapes häl skymtade Jessica senapsgula strumpor.

Snape följde hennes blick men lät upptäckten passera och grymtade istället med sin dova röst: “Hundar ska inte tigga! De måste uppfostras, Raven… Matskålen på golvet duger bra.” Det faktum att ingen sådan existerade tycktes inte bekomma honom det minsta. Hunden betraktade honom dock kärvänligt och strök sig med hela sidan mot hans kolsvarta klädnad så att mängder med gråsvart päls fastnade över den.
Jessica, som för stunden fick lite sinnesro från den bortskämde Draco vilken hon verkligen inte hyste någon större kärlek för, såg roat på Severus.
“Men, men, Snape. En liten bit gurka kan väl han få?” skrattade Jessica och böjde sig med stor möda ner för att pussa Snuffles på nosen.
“Vem vet var den nosen har varit”, muttrade Snape, smällde ner grönsaksfatet på köksbordet och sopade med kraftiga tag bort de grova hundhåren från klädnaden när han intog sin plats.

Draco, som återigen hade slagit sig ner vid bordet på sin plats bredvid Snape, fortsatte att kasta förfärade blickar mot Jessicas ryggtavla medan Elli slamrade fram tallrikar, bestick och glas som hon ställde fram på bordet. Han lyfte inte ett finger för att hjälpa till. Nu hade han enligt egen mening gjort mer än tillräckligt. Den äckliga hunden hade riktat sin uppmärksamhet på Snape, och för första gången kände Draco ett stygn av medlidande när han såg sin gamla favoritlärares bistra ansiktsuttryck då hunden återigen gnuggade sig mot Snapes svarta klädnad.
“El- fröken Jacobsson, är bordet iordningställt?" undrade Jessica och följde Snapes blick som hela tiden tycktes dras mot den morgonrocksklädda, grönskimrande del av Metrimona vilken var det enda som syntes av henne då hon rotade i kallskafferiet.
“Vad söker du efter, M?” Jessica närmade sig Metrimona för att göra henne sällskap i skåpet.
“Det finns en liten bit lax här inne”, mumlade Metrimona inifrån hyllorna. “Jag känner det på doften. Åh, nu har jag hittat den!” Hon dök fram ur kylan med sin laxbit och höll den som en skatt intill sig på väg mot sin plats vid bordet.
Jessica vädrade i luften. Nog luktade det unket.

“Ja men dåså, då har vi väl allt. Slå er ner allesammans!” bjöd Jessica in och kröp ur skafferiet varsamt. Snuffles stod bakom henne och såg lyckligt och med viftande svans mot hennes baksida. Jessica skådade på det överfulla köksbordet. Nåde den som spillde något på hennes mörkgröna köksduk. Jessica hämtade de nygräddade sconesen från den provisoriska ugnen i eldstaden och dukade fram dem i en tjusig liten korg med kökshandduk. På bordet fanns det numera apelsinjuice, nykokta ägg, scones, en mängd olika ostar, två sorters skinka, en bit salami, nykärnat smör med en stänk salt på dess bergstopp och en glasflaska med mjölk som både hon och Severus synade varligt. Draco i sin tur tittade skeptiskt på filen.

Metrimona hade sett till att både juicen och laxbiten fanns nära till hands, men höll sig långt från gurkan som av någon anledning fick hennes illamående att eskalera. Snabbt lade hon laxen på sin assiett och tog en stor tugga för att stilla det.
“Vem är det som misshandlat min köksvägg?” frågade Jessica medan hon följde kniven som smörade den heta scone hon tagit till sig. Intill henne satt hunden med huvudet vilande i hennes knä och hon slank ner en bit ost till Snuffles.

Elli och Metrimona kastade en blick på Draco som snabbt tittade bort.
“Vi har inte märkt någonting”, svarade Elli svävande och mötte Jessicas isblå blick. “Vad menar du?”
Jessica tog en tugga av sin scone och knäppte händerna i varann med armbågarna stödjandes mot bordet. Hon lutade sin haka mot händerna medan hon varsamt tuggade. Det hade inte undgått henne att de gemensamt sett mot Draco.
“Ingenting alls?” frågade hon när hon tuggat klart.
“Nej”, svarade Elli bestämt och fortsatte se Jessica i ögonen. Draco tittade på henne. Det var omöjligt att avgöra vad han tänkte.

Metrimona ägnade sig ivrigt åt sin lax och undvek samtalet. Jessica tog en klunk av sitt vrålstarka och heta kaffe. Hunden lämnade hennes knä för att strosa över till Elli och tigga efter ännu en munsbit. Elli riktade tacksamt sin uppmärksamhet mot hunden istället och stack åt honom en bit ägg.
“Oavsett vem som slängt en förbannad stekpanna i köksväggen så är det ett horribelt sätt att ta till vara på min gästfrihet”, röt Jessica och daskade på en sked marmelad på sin scone.

Metrimonas kinder blev allt rödare och hon såg fortfarande ner på fisken.

Draco svalde och stirrade ner i sin tekopp.

“Snape? Vad tror du det är som har hänt här?” frågade Jessica och sökte sin mångåriga kumpans medhåll.
"Hurmf. Låt oss säga att någon inte kunde tygla sitt tonårstemperament”, brummade Severus.
“Ja, det är definitivt inte svårt att lista ut vem det kan vara”, fnyste Jessica högdraget och blängde knivskarpt åt Draco.
“Det var mitt fel”, sa Elli plötsligt.
“Nej, det tror jag knappast, lilla fröken Jacobsson”, förnekade Jessica sockersött och klappade henne nästan på handen för att försäkra henne om att hon inte hade gjort något fel, men hejdade sig i sista sekund och drog förskräckt åt sig sin hand.
“Jag gjorde Draco upprörd och…”, började Elli, men tystnade när hon såg Dracos min. Hans ögon var uppspärrade och han verkade vara beredd att kasta sig upp från stolen och transferera sig så långt bort som han bara kunde.
“Vi var alla upprörda och trötta. För att inte tala om hungriga”, försökte Metrimona och såg äntligen upp från det skära fiskköttet.
“Och? Du tänker inte stå upp för vad du gjort. Ta lite ansvar?” snäste Jessica åt Draco. Hunden gläfste och återgick till Jessicas sida för att nafsa henne i handen. Om hundar kunde ha uttryck så hade Snuffles rentav sett arg ut då han såg upp mot sin ägarinna.
“Jag har inte gjort någonting”, började Draco, men tystnade tvärt när han såg Jessicas blick. “Vem bryr sig”, mumlade han. Hans darrande händer avslöjade honom. Draco hade alltid föredragit Avery när det gällde syskonen Raven och här fick han svaret, svart på vitt, varför det var så. Han hade alltid känt att Jessica Raven hatade honom och hade ingen aning om vad det berodde på.
“Varför har du riktat in dig på Draco?” sa Elli ilsket och blängde på Jessica. “Vi alla var lika delaktiga i det som hände, du hörde ju Metrimona!”
Jessica blängde tillbaka in i de bruna rådjursögonen med ett illa tyglat raseri. Hennes energi minskade kraftigt och det var tydligt att Jessicas styrka blev allt svagare till följd av de men hon fortfarande bar sedan straffet hon utstått blott två dagar tidigare.
“Du har bara bestämt dig, eller hur?” sa Elli tyst. “Att det är han.”
Jessica tittade överallt utom på Elli och lutade sig tillbaka mot stolsryggen med likblek uppsyn.

Elli fortsatte att stirra på Jessica. För varje sekund kände hon hur hon fylldes av mer och mer styrka. Som en våg svepte den över henne och fick henne att fortsätta våga blänga på kvinnan framför henne, som på något underligt vis verkade ha vikit undan med blicken.
Severus betraktade korpen och flickan bredvid henne, båda med samma ilskna rodnad och mörka, vilda lockar. Han nickade eftertänksamt för sig själv, och när den magiska belysningen i detsamma började flimra över frukostbordet, medan svaga vågrörelser rörde sig över väggar och husgeråd i den magiskt förstorade bostaden, bekräftades hans tankar. Draco försökte fånga Snapes blick. Han sökte någon form av trygghet i sin gamla lärares korpsvarta ögon. Snape såg tillbaka, strängt men inte ovänligt.
“Det är alltid bäst att stå för sina handlingar, Malfoy”, deklarerade han dovt.
Draco sänkte blicken.
“Så mycket för den hjälpen…”, mumlade Draco så tyst att ingen hörde vad han sa.
Plötsligt, till följd av en ovanligt kraftig vibration, föll stekpannan ur sin springa i väggen och klingade glatt mot det massiva plankgolvet i tre ljudliga studsar innan det la sig tillrätta och efter en lång stunds rundgång stannade på bottensidan.

Metrimona hoppade till i sin stol och tappade sin gaffel, som var rågad med lax, på golvet.

Jessica som höll ett ägg råkade knäcka det i handen.

Draco hoppade till av det plötsliga ljudet och såg sig nervöst omkring.

Elli slet blicken från Jessica och stirrade på stekpannan, som om hon hade förväntat sig att någon kastat den.

Snuffles skällde högt och tog sedan laxbiten som Metrimona hade tappat. Det fick henne att lysa upp något.

Endast Snape satt alldeles stilla, då hans skarpa blick på en millisekund hade konstaterat orsaken till oljudet.

“Draco, vi går.” Elli reste sig upp och tog tag i Dracos hand. Ingen av dem hade rört sin frukost. “Det här tillför inte oss någonting.” Det sista sa hon med en besviken blick på Metrimona, som sorgset såg tillbaka.
“Jag… Jag är ledsen”, suckade Jessica och reste sig även hon upp så att stolsbenen skrek i golvet. Hon passerade båda och strök med handen mot väggen för stöttning medan hon flydde köket och det sista de alla såg var hur hon gick mot allrummet - vägen mot hennes privata rum.

Både Elli och Draco stannade till i sin gemensamma rörelse och stirrade på Jessicas ryggtavla när hon mödosamt tog sig förbi, båda två lika chockade över orden hon precis yttrat. Snuffles satt kvar och tittade förväntansfullt på Elli med ena tassen i luften. Elli kliade honom förstrött på huvudet medan hon fortsatte att se efter Jessica. Draco verkade inte riktigt veta vad han skulle göra eller ta vägen. Så han stod kvar vid Ellis sida, ömsom blängande på hunden, ömsom sneglande mot det håll som Jessica försvunnit åt.
Metrimona reste sig tveksamt från sin plats och tassade ut från köket, också hon spejande mot Jessicas stängda sovrumsdörr.
“Nu går vi”, upprepade Elli och gjorde sig beredd att vända om utan att behaga sin gamla lärare med en enda blick.
“Och vart tänker ni ta vägen?” undrade Snape torrt.
“Ge oss en anledning att vara kvar här”, svarade Elli kaxigare än vad hon egentligen kände sig.
“Att ni knappast kommer att släppas in någon annanstans”, svarade Snape med lugn kyla. “Såvida ni inte vill ta tjänst som toalettstädare på Svinhuvudet, och det tror jag att åtminstone unge herrn inte är så pigg på.” Hans läppar kröktes en aning.

Elli bet ihop käkarna så hårt att det gjorde ont. Hon insåg att Snape hade rätt - hon och Draco skulle inte komma någonstans om inte Snape tillät det. Ilsket satte hon sig igen och lade armarna i kors över bröstet. Nu var det hennes tur att stirra ut genom fönstret.

Draco följde hennes exempel, bestört över bara tanken på att gräva runt i en offentlig toalett.

“Så, vad gör vi här?” sa Elli argt. “Ruttnar bort?”
“Tålamod har aldrig varit någon ungdomlig dygd”, fnös Snape och tänkte precis fortsätta då den näsvisa flickan avbröt honom.
“Våra klasskamrater håller på att förbereda sig inför sin F.U.T.T examen”, fortsatte Elli vasst. “Om du nu är så mån om att vi inte ska ta något skitjobb, varför låter du inte oss åka tillbaka till skolan, Professorn?” sa hon med en ironisk klang på sista ordet.
“Om du låter mig sticka emellan några ord, unga dam”, svarade Snape högdraget, “så ska jag snarast undersöka möjligheterna för oss alla att ta oss tillbaka till lärosätet. Som ni kanske har hört talas om, mellan alla era ungdomliga små bekymmer, pågår ett utbrott av allvarlig sjukdom på platsen, så det är inte bara att strosa in genom portarna, som ni kanske förstår. Jag tror dock vi allesammans inser att den här … konstellationen i denna bostad … troligen inte kommer att falla särskilt väl ut."
Snuffles som lagt sig ned på golvet gnydde ledset.

Elli lät än en gång sin hand glida ner mot hundens huvud. Hon blev märkbart lugn av att vara i närheten av honom. Han skänkte henne någon form av tyst trygghet, och även om hon inte kunde förklara eller förstå varför så var det en tröst mitt i allt elände.
“Hur länge kommer vi behöva vara borta från skolan?” frågade hon Snape i en något trevligare ton. Draco ville säga att det i hans fall kvittade då han ändå bränt sin sista hippogriff när det gällde den där skolan. Men han fortsatte tiga och lät istället Elli föra bådas talan. Det var enklast så.

***

Jessica hade ett stadigt grepp om sin näsrygg, för att hindra frustrationen från att “ge ut sin rätt”, och gnuggade sig i ögonen när någon knackade på dörren. Knappt ett ögonblick hade hon fått i lugn och ro. Hon satt framåtlutad med benet korsat över knät och såg mycket liten och mager ut.
“Kom in”, bjöd Jessica in. Rösten tyst som en mus.
“Hur är det, Jessica?” frågade Metrimona med påtaglig ångest och skuldmedvetenhet. “Det här var … en svår kombination vi hamnade i.” Hon sökte efter rätt ord. I hennes huvud dök spontant en bild upp, en gammal tv-serie från hennes ursprungliga liv i mugglarvärlden. Familjen Addams.
“Min hårda ton var en ovälkommen gäst, vid vår tillställning. Och med den har jag förstört ditt arrangemang. Eller hur?” frågade Jessica. “Hur jag än säger detta kommer det att låta som en bortförklaring och ursäkt för ett dåligt beteende men i min värld… i världen jag lever i är det en ständig press över att inte verka svag - då tar ormarna mig - och jag är så orolig. Oron över…” Hon tystnar.
“Mitt arrangemang föll inte så väl ut. Och jag försatte oss alla i fara genom att agera egenmäktigt”, sa Metrimona hårt. “Jag förstår mer än väl din oro … Jag minns den från vår tidigare diskussion för några dagar sedan, när vi planerade det här … oron för ungdomarna. Eller hur?”
“Ja, M. Oron för ungdomarna. De är så fästa vid varandra, jag ser det så tydligt nu när jag verkligen sett dem tillsammans. Och det oroar mig mer än innan. Som du mycket väl är medveten om har jag varit Mörkrets Herres vänstra hand i många år. För en halv evighet sedan delgav Herren mig information om de två tilltänkta ödesbarnen. Två barn som föddes för ett större ändamål”, hon pausade för att ta ett djupt andetag.
“Du förstår, Mörkrets Herre ansåg och anser ännu att han är oerhört mäktig - lika mäktig som Albus Dumbledore - men han var övertygad om att det krävdes ett större vapen. Herren gav bådadera en del av sin magi för att vara försäkrad om att de en dag skulle besitta en lika potent magisk förmåga som han själv. För att tillsammans enas i ett. Två, numera vuxna, människor som har möjligheten och makten att störta världsordningen som den ser ut idag. Men… flickan försvann. Medan Draco Malfoy i åratal formades för att ta sin rättmätiga plats som Herrens lärling, så fattades en del av pusslet. Herren har haft tålamod, väntat på det rätta ögonblicket.”
Metrimona lyssnade, förstummad. Så viskade hon det hon så länge undrat över men inte tidigare vågat fråga rent ut: “Jessica, hur kan du vara så säker på att just Eleonora är den andra hälften i herrens helhetsplan?”
“Eleonora Jacobsson togs till Sverige och formades aldrig till att rätta sig i ledet. Hon är en enastående stark, ung, kvinna - tycker du inte, M?” svarade Jessica istället för att delge Metrimona sanningen. Framförallt ville korpen beskydda henne.
“Absolut, Jessica.” Metrimona mindes Ellis otroliga stöd under gårdagen. Utan henne kunde saker gått ännu värre än de gjorde.

Metrimona insåg att hur beundransvärt det än kan vara att agera självständigt, är ensam trots talesättet sällan stark. Trots att arrangemanget med de fem personerna och hunden i bostaden inte hade fungerat särskilt väl, behövde de alla hjälpa varandra att ta sig vidare. Och Jessica bekräftade denna insikt.

“Du behöver hämta Severus… M. Han vet vad som måste göras”, sade Jessica eftertänksamt. “Jag behöver tala med Severus genast. Innan det är för sent.”

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

27 jul, 2023 22:11

Nordanhym
Elev

Avatar

+1


Jag loggar nästintill bara in för att kolla om du lagt upp något nytt så jag kan tumma och typ koll av mina dueller samt köpa kort 😂👌 OCH YAAAAAS! Hur långt harru kommit? 👀👀👀

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2Fad%2F27%2Fd6%2Fad27d6995117862c805a34d61ca84939.jpghttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2F66%2Fce%2Fb8%2F66ceb8910643dcb428de33c43ddbc4fa.jpg

28 jul, 2023 14:52

1 2 3 ... 24 25 26

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Borgen (sjunde året)

Du får inte svara på den här tråden.