Du vet inte allt (3:e generationen)

Förlåt för att jag typ aldrig kommenterar! Jag älskar hur April försöker få James och Scarlett att bli vänner. Hoppas nästsn att de inte blir ihop, skulle tycka så synd om April då . Jättebra skrivet som vanligt! ♥

Jag fick för mig att April försökte föra samman James och Scarlett på ett romantiskt sett haha!

Riktigt bra kapitel och längtar såklart efter nästa! ♥

Håller helt med men shippar ändå James och Scarlett. Men April får inte ta det för hårt, för ja som sagt hon är ju så fin

Förlåt, har varit så otroligt dålig på att kommentera de senaste kapitlen (skyller på extrem upptagenhet och kaos i huvudet). Men läser fort farande and I still love it! Speciellt nu när det börjar komma igång och hända lite saker!

Har helt bytt inställning till April nu, hon är väldigt söt och snäll. Och det ska bli spännande att se hur det går för James och Scarlett att hjälpa varandra. Men ser mest fram emot dramat som kommer uppstå när Scarlett får reda på om Svinet och Leia! (Stackars Scarlett...)

Ser fram emot nästa kapitel! (Och ska försöka bli bättre på att komma ihåg att kommentera)

Super bra

Lovar att ge dig en sån där lång kommentar som är omtyckt på nästa kapitel!

Varit så mycket skrivande att man liksom inte orkat överhuvudtaget när man väl fick sommarlov. ^^

Vill absolut inte stressa dig, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge .
Men jag vill bara skriva att jag ser väldigt mycket fram emot nästa kapitel och älskar denna fanfiction ♥.

Okej, jag har varit väldigt dålig på att uppdatera. Långa och många dagar på sommarjobbet, ingen ork/inspiration och även en liten lätt fotskada har kommit i vägen.

Men nu, efter nästan en månad (imorgon är det exat en månad) sedan jag gav er ett kapitel, så har jag äntligen (med många rynkade pannor, trötta suckar och otroligt många ändrade meningar och ord är jag äntligen klar med kapitel nummer 27.

Jag hoppas att ni gillar det!

_________________________
Kapitel 27
Scarlett
Vi satt där tills det nästan var dags för utegångsförbud. Då reste sig April, Roxanne och Zach upp. De packade ihop sina böcker och innan de gick, gav April James en kram och sedan stod hon plötsligt framför mig.
- Hej då Scarlett, sa hon.
Och sen gav hon även mig en kram. Först blev jag så överraskad att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra men sedan jag kramade henne tillbaka. Kramen var varm. Varm och vänlig. Precis som April verkar vara. Efter att James vänner gått är det bara jag och han kvar i sällskapsrummet.
- Jag ber om ursäkt för det där, säger James. April kan vara väldigt bestämd.
- Det är ingen fara. Men som sagt, du behöver inte hjälpa mig om du inte vill.
James ställer sig upp och ler ett snett leende.
- Säg bara till så ställer jag upp. Jag måste gå och lägga mig. Jag behöver vara utvilad inför matchen imorgon.
- Åh juste.
- Kommer du och kollar? frågar James.
Jag tittar på honom för ett par sekunder. Vill han att jag kommer och kollar? Borde jag gå och göra det?
- Ehm, nej. Vii brukar passa på att plugga i biblioteket när det är match. Lugn och ro och allt det där, säger jag.
- Åh, okej, jag förstår. God natt då, säger han och går sedan in till sitt rum.
Och där blev jag helt ensam. Jag tittar mig omkring. Brasan i eldstaden håller på att slockna och helt plötsligt känns det väldigt tomt i sällskapsrummet. Tomt och ödsligt. Vilket är en väldigt konstig känsla eftersom det precis var fullt av hög ljudnivå och varma skratt. Eftersom det finns inte finns någon anledning för mig att sitta kvar här ute lägger jag mina böcker i väskan och gör som James och går och lägger mig. Ett par timmar senare vaknar jag upp till ett Hogwarts som är uppe i varv. I korridorerna hörs heja ramsor och vid frukostbordet sitter elever med målade ansikten i sitt elevhems färger och matchande halsdukar.
- Det här är ju fruktansvärt. Jag skäms över att sitta i samma lokal som dem, säger Bradley och ringlar lite sirap över sin gröt.
- De visar ju bara att de är stolta över sitt elevhem, det är väl ingen fara med det? frågar jag och rycker på axlarna.
- Missförstå mig inte, jag är allt annat än emot stolhet men det innebär inte man behöver klä ut sig eller bete som grottmänniskor, säger Bradley.
Jag vet inte vad jag ska svara så jag stoppar en sked med flingor i munnen och tittar bort mot Gryffindor bordet. April och Roxanne sitter och målar ett lejon i varandras ansikte och pratar samtidigt livligt och skrattar högt med James, Zach och de andra som sitter intill dem. Inte riktigt vad jag skulle kalla grottmänniskobeteende.
- Men jag hoppas verkligen att Ravenclaw vinner. Det skulle verkligen tvätta bort det där dumma flinet James har på sina läppar, säger Bradley och fnyser.
- Den matchen där James Potter blir krossade, det är en quidditchmatch som jag faktiskt frivilligt skulle gå på, säger Pierce och både han och Bradley skrattar.
Jag blir lite förvånad över att det som de säger gör mig så förbannad. För bara några veckor sedan så skulle jag helhjärtat ha hållit med dem. Vi äter upp vår frukost och medan resten av skolan styr sina steg ut genom entrén styr vi våra steg mot biblioteket. Det är helt öde. Inte ens bibliotekarien sitter vid sitt dammbeklädda skrivbord.
- Äntligen lite lugn och ro, säger Leia och lägger sin bok på bordet.
Och det är de enda orden någon av oss säger på vad som känns som en evighet. Jag inte varför men jag kan inte fokusera på vad som står i min bok. Det är någonting som stör mig. Det är någonting som ligger och gror i mitt bakhuvud men jag kan inte riktigt sätta fingret på det.

Till slut ger jag upp. Jag stänger igen min bok. Uppenbarligen för hårt för mina vänner tittar förvånat upp.
- Förlåt, säger jag och de vänder sin blick ner igen utan ett ord.
Jag suckar och ställer mig upp.
- Jag tror att jag går upp till mig istället, säger jag.
- Mm, okej. Vi ses sen, mumlar Bradley och vänder blad.
Jag står kvar en stund men de verkar ha försvunnit in i sig själva igen, så jag går därifrån. Men innan jag lämnar biblioteket hör jag det. Glädjeropen. Tjuten. Jag går fram till fönstret och tittar ut. Härifrån kan jag se planen. Jag kan se de röda och blåa prickarna som flyger runt. Och jag kan nästan se hur läktarna skakar från allt hoppande och hejande. Jag vrider på huvudet. Mellan bokhyllorna kan jag se lite av bordet där mina vänner sitter. Sitter under en tjock tystnad. Jag tittar ut på planen igen för ett par sekunder och fortsätter sedan upp till mitt torn. Uppe i mitt sovrum går jag raka fram till min garderob, plockar fram min mössa, halsduk och kappa och tar på mig dem samtidigt som jag är på väg ner. Egentligen så vet jag inte varför jag är på väg dit. Jag har aldrig känt något behov av att se det. Men det är som om någonting drar mig dit. Plötsligt står jag i ett hav av elever som hoppar upp och ner. Ingen av dem lägger märke till mig. Alla är fullt upptagna av matchen. Jag tittar mig omkring. Det känns som att jag letar. Och till min förvåning så lyckas jag, trots att det ligger en spelplan mellan oss så får jag syn på April och de andra. Tack gode gud för Aprils rosa hår. Jag lyckas ta mig till platsen på läktaren där de står. Jag knackar April på axeln och när hon vrider på huvudet och får syn på mig så spricker hon upp i ett förvånat men glatt leende.
- Scarlett!
Hon ger mig en kram.
- Vad gör du här?
- Om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning, svarar jag och tittar ut på planen.
Det är först nu som jag ser att alla runt omkring mig bär alla guld och rött. Min blåa och bronsfärgade halsduk sticker ut kan man säga. Särskilt i en match som den här. April, märker också att jag står ut och armbågar Roxie.
- Vi flyttar oss närmare Ravenclaw så att Scarlett kan stå med oss, säger April.
Roxie nickar och armbågar Zach. Han vrider på huvudet.
- Vi ska flytta på oss så att Scarlett kan stå med oss, säger hon.
- Självklart, säger han.
De lämnar sin plats och vi rör oss mot gränsen mellan Ravenclaw och Gryffindor klacken. Och där står vi sen. I varsin klack men ändå tillsammans. De hejar och skriker för fullt medan jag knappt håller koll på när jag ska klappa och inte klappa. Till en början är det mycket som händer på samma gång. Jag vet inte riktigt vad, eller snarare vem, som jag ska kolla på. Zach hejar, eller buar, på främmande namn hela tiden, och jag vet inte riktigt vilket lag som någon utav namnen tillhör. Inte ens de som nog till Ravenclaw.
- Vart är James? frågar jag April.
April pekar rakt ut i luften och jag får leta ett tag innan jag tittar honom. Just nu har han klonken under armen och zick zackar förbi sina motståndare. Innan vi hinner blinka har han kastat klonken genom ringen och Gryffindor har fått 10 poäng.
- Potter gör ytterligare ett mål för Gryffindor. Det står nu 250-160 till Gryffindor! säger säger kommentatorn.
James och de andra spelarna flyger genom luften med en otrolig smidighet. Det är nästan som en dans. En dans som jag inte kan slita mina ögon ifrån. Och hur spännande är det inte att se vem utav dem som lyckas göra mål utan att bli ihjälslagna utav dunkarna. Nu förstår jag varför quidditch är så populärt. Det är ju riktigt spännande! Men det verkar som att det här är allt som jag får se.
- Och där fångade Gryffindors sökare den gyllene kvicken! Gryffindor vinner med 400-160! säger kommentatorn.
Gryffindor hejar och Ravenclaw står stilla. Även några Hufflepuff hejar men Slytherin är lika bittra som Ravenclaw. Någonting som även jag borde vara antar jag men jag kan inte sluta le.
- Det där var ju fantastiskt! säger jag. Quidditch alltså. Inte att Gryffindor vann över Ravenclaw.
- Du får gärna följa med oss på nästa match, säger Roxanne.
- Gärna! säger jag och vi går skrattandes upp mot slottet igen.
____________________________________________________ Hoppas att ni gillar det! Kommentera gärna!

April är så snäll
Superbra

Superbra!