Men jag älskar ju dig! (L/J) (SV)

det var super meeeeeeeeeeer

Haha eftersom det var så kort ska ni redan nu få nästa kapitel

Kapitel 34

(Lily)
Remus var borta. James var skadad. Sirius var skadad. Lily, Katie, Alice och Peter satt i tystnad utanför sjukhusflygeln. De hade inte hört ett knyst om vad som hände med de två pojkarna därinne och det enda Peter sa var att det var hans fel, att han borde varit med dem ikväll! Lily blev mer och mer frustrerad allt som tiden gick. Hon hade precis blivit ihop med James! Skulle de ta honom ifrån henne nu? Hon hade sett honom när de bar honom på den vita båren, eller den var nog vit innan blodfläckarna förvandlat den till mörkaste röd. Det enda hon sett var hans ansikte, hans ben och armar hade varit täckta med blodiga tygremsor. Skulle han dö? Lily ryckte till varje gång hon frågade sig själv den frågan. Han fick inte dö!
En sliten skepnad kom gåendes mot dem genom den långa korridoren. Remus! Lily sprang upp från den hårda stolen och kramade honom. Hon kände varma tårar sippra ner för hennes rygg.
”Mitt fel…” var det enda Remus sa. Lily kramade honom hårdare och viskade tyst till honom:
”Remus det är inte ditt fel! Men du måste berätta för mig vad som hände!” Lily hade under hela morgonen försökt lista ut vad som hände, hon visste att varje fullmåne blev Remus en varulv, det hade hon listat ut redan tredje året! Men vad gjorde hunden och kronhjorten med honom? Och vart försvann Sirius och James varje fullmåne? Hade de varit med Remus ikväll? Det måste de ha varit! Han sa ju att det var hans fel! Hade de träffat hans varulvskepnad? Hur kunde de ha överlevt? Blev de bitna? Lily hade fler frågor i huvudet än det var frågor på G.E.T. proven men när hon släppte Remus och såg hans slitna ansikte med röda ögon försvann de för några sekunder. Hon kunde inte ta upp det med honom nu! Inte när deras två vänner låg inne i sjukhusflygeln och höll på att… dö?
”Lever dem?” frågade han efter ett tag med sammanbitna tänder. Lily kände tårarna välla upp ur ögonen. Hon nickade långsamt.
”Ingen har sagt något annat…” Det blev åter tyst i rummet. Remus satt och blängde på Peter som försökte låtsas som ingenting. Alice satt och kramade den gråtande Katie och Lily satt bara och tittade på en fläck på den vita väggen. Plötsligt öppnades dörrarna till sjukhusflygeln och Dumbledore kom ut. Alla for snabbt upp från sina platser och försökte få en glimt on i rummet, men såg bara draperier runt två av sängarna.
”Lever de professorn? Kommer de bli bra?” frågade Remus och tittade vädjande på professor Dumbledore. Dumbledore tittade på de med en neutral min och nickade långsamt. Alla andades lättat ut, det kändes som att de den senaste timmen suttit och hållit andan.
”De kommer klara det. De är två starka män som inte ger upp i första taget. Om ett par dagar kommer både Mr. Potter och Mr. Black vara på fötter igen men fram till dess behöver de all vila de kan få. Förstår ni?” frågade han och gav alla en sträng blick. De nickade om motvilligt och Dumbledore log. ”Utmärkt!” Han började gå.
”Men professorn? När kommer vi få träffa dem?” frågade Lily. Han vände sig långsamt om.
”Så fort Madame Pomfrey anser det lämpligt. Och jag har en känsla av att med James där inne kommer det bli snart… Nu tror jag att ni alla har en lektion att vara på?” Dumbledore fortsatte gå och Gryffindor eleverna gick glatt till sina sovsalar för att hämta böckerna till Försvar mot svartkonster. De skulle lära öva på patronus besvärjelsen och alla gryffindorarnas lyckades ovanligt bra med huvudena fulla med lyckan efter James och Sirius överlevnad.

BRAVOOOOOOOOOOO!!!!!!

meer

BRa mer

Mer =D

meeeeeeeeeeeeeeeer

meeeer!

hihi bra! ♥

bra