Livet på Hogwarts

Bra kapitel! Bra skrivet. Svårt att inte fastna

SUPERMEGABRA FANFICTION!!!!

Hur ska jag beskriva hur bra detta kapitel är. detta är bättre än att sitta på en båt i en lugnt rinnande flod. Du skriver så bra ♥ Du är bättre än bäst! ♥ ♥

När kommer nästa kapitel?
Jag lääääääängtar!

Vem gör inte det?

Den som inte gillar denna ff om det ens finns någon

Super!

Här kommer nästa kapitel, FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖR DEN LÅNGA VÄNTETIDEN!!!


Kapitel 20, KAOS!!

Nästa morgon vaknade jag av att jag hörde en hög duns följt av ett skrik. Jag satte mig spikrakt upp i sängen och såg mig omkring, men sovsalen var helt tom.
- Hallå, ropade jag försiktigt, är det någon där?
det var helt tyst och jag antog att eftersom att ingen verkade vara här så måste ljudet ha kommit från uppehållsrummet. Jag drog snabbt på mig kläderna och sprang sedan ner för trappan. Där var det halt och hållet kaos, alla sprang omkring och skrek i panik. En bit bort såg jag att Ella och Willie stod upptryckta mot väggen och skräckslaget lät blicken svepa över golvet. Jag var tvungen att försöka ta mig igenom folkmassan, vilket inte visade sig vara så lätt. Jag knuffades fram och tillbaka av alla Hufflepuff-elever som sprang runt i uppehållsrummet. Tillslut lyckades jag äntligen komma fram till Ella och Willie, men vid det laget var jag så trött att jag var tvungen att stanna och hämta andan.
- Vad har hänt, frågade jag mellan mina tunga andetag, varför är alla fullkomligt panikslagna?
- Någon tappade sin råtta, och nu springer den runt här, sa Ella
- Men varför skriker alla, sa jag, råttor som är så söta.
Både Ella och Willie stirrade konstigt på mig.
- De är ju jätteläskiga! utropade Willie
- Nej det är de inte, sa jag, kom niu så går vi ner till frukosten.

Vi lyckades med stor möda ta oss ut ur rummet. Vi började att gå mot stora salen och slog oss ner vid vårar bord. När vi hade satt oss ner så började de andra eleverna vid de andra borden att stirra på oss.
- Vad stirrar de på? viskade Ella oroligt.
- Oss skulle jag tro, sa jag retsamt
- Ja det förstår väll jag också, sa Ella och skrattade till.
Jag tittade på ella och Willie och brast sen ut i gapskratt.
- Vad är det som är så roligt, frågade Willie
- Ni, sa jag och skrattade ännu mer
Ella tittade på Willie och började sedan att skratta hon också, Willie tittade konstigt på oss.
- Vad skrattar ni åt, sa han och låtsades vara irriterad
- Ditt hår, sa Ella samtidigt som ett nytt skrattanfall bröt ut.
Willie kände lyfte upp sköna händer för att känna på sitt hår, det stod upp och spretade åt alla möjliga håll och kanter. Sen bröt Willie också ut i gapskratt,
- Era hår ser också ut som fågelbon!
Vi satt där hela frukosten och skrattade åt varandras hår och gick sedan iväg för att genomlida dagens lektioner.



Förlåt för flummigt kapitel!

Jättebra!

Tackisch!