När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Vilket gripande kapitel... mardrömmen var verkligen jättebra beskriven... Usch, stackars Louis

Ser fram emot nästa kapitel!

Åh nej, stackars Louis! Och vad händer med Loulou?
Jag vill ha mer NU ♥

Shit! Har precis läst hela och... Det är fantastiskt! It is azum! Jag älskar sättet du skriver på!
_________________________________
♥

Ny läsare! *Bevakar (OFC) Jätte bra!!!

Va? Mixy lägger ut ett nytt kapitel inom loppet av två veckor? Det måste vara ett rekord

Heh
Sorry

Kapitel 28

Dominique

Okej, dags att bikta sig: Jag börjar tro att det här är en väldigt dålig idé, även fast jag gick med på det igår kväll. Men istället för att för att faktiskt säga någonting, eller försöka stoppa hela det här självmordsuppdraget, vad är det jag bestämmer mig för att göra?
Jag tar på mig rollen att vara den som får alla upp ur säng utan att pappa vaknar.
Wow Dominique, vilken briljant plan för att stoppa din bror att springa efter en farlig varulv och antagligen bli brutalt mördad. Guldstjärna till dig, verkligen.

Det visar sig vara ett uppdrag som måste bli planerat in i minsta detalj också, så jag skrev ett schema:

5.00: Vakna
5.02: Väcka Victoire, låt henne inte skrika (hålla för hennes mun eller något)
5.04: Packa ihop den enda väskan vi tog med hit. Packa den med ficklampan och batterierna vi hittade igår.
5.08: Väck Louis och Milou. Hindra mig själv från att skrika eller spy och de skulle sova i samma säng (you never know)
5.10: Se till att allting är klart och att alla är påklädda och klara.
5.12: Smyg ut genom dörren som fyra otroligt tysta möss.
15.13: SPRING SÅ FORT DU KAN BORT FRÅN BYGGNADEN OM PAPPA SKULLE HA VAKNAT ÄVEN FAST VI VAR FYRA OTROLIGT TYSTA MÖSS.

När vi har sprungit så fort vi kan förbi fem kvarter, vi saktar ner till vanlig gångtakt. Efter att ha gått i ett par minuter i hel tystnad, så stannar jag och vänder mig till dem andra.
"Okej, déjà vu", mumlar jag, och kastar blickar runt omkring oss. "Det här är andra gången på mindre än tjugofyra timmar som vi vandrar runt i Paris helt ensamma, letar efter någon utan att ha en aning om var den personen är. Snälla låt inte det här bli en tradition".
Louis skakar på huvudet och sveper sin jacka runt omkring honom ännu tätare som skydd för den kyliga morgonluften. "Vi vet faktiskt var han är."
Vi stirrar alla på honom, och han ser lite förlägen ut när en skymt av rosa dyker upp på hans kinder. "Jag menar, vi kanske vet var han är, eller i alla fall vart han har varit?"
Han säger det som att det vore en fråga. När ingen av oss säger någonting så suckar han otåligt (vilket jag känner är ganska otrevligt. Jag menar, hur ska vi kunna veta vad han tänker hela tiden?) och börjar förklara drömmen han hade precis innan jag väckte honom, om ett gathörn här i Paris och en ylning.
"Men Louis", säger Victoire vänligt, och ser lite medlidande på vår bror, som att han har blivit sjuk. "Du vet hur många gathörn det finns hör i Paris, hur ska vi veta vilken -"
Louis avbryter henne genom att vända sig mot Milou, som ser förvånad ut. Jag ser hur Louis sväljer hårt innan han säger:
"Jag såg caféet där vi fikade första gången".
Milou är tyst, men jag ser igenkännelse i hans ögon, även fastän han inte visar det utåt. Han betraktar Louis utan att säga någonting, och till slut viker han av med blicken, och kollar ner på sina fötter istället.
Louis ser sårad ut. Han vänder sig från Milou, och jag ser hur hans knogar är vita från att ha spänt dem så mycket. Vad har hänt med dem?
"Poängen är, att jag vet vart vi ska".

Medan vi går så reser sig solen upp bakom dem höga respektive låga byggnaderna. Ingen säger någonting, medan Louis och Milou tyst går först för att visa vägen. Den laddade spänningen mellan dem får mig att undra än en gång vad som har hänt. Bara igår var allt bra, eller hur? Eller missade jag något helt uppenbart som fick Louis och Milou att börja hata varandra?
Min trollstav känns kall i min hand, även fast min hand är obehagligt klibbig och varm.
Victoire går bredvid mig, och stirrar framför sig. Hon har satt upp sitt hår i en hästsvans som gungar fram och tillbaka när hon går.
"Är du okej?" frågar jag henne, vilket förvånar mig något. Jag brukar inte riktigt vara den som söker upp konfrontationer av känslor.
Victoire kastar en blick på mig, och rycker sedan på sina axlar, som om hon inte bryr sig.
"Ärligt talat vet jag inte", säger on tyst, och jag säger ingenting. Hon kanske tror att det är for att jag vill att hon ska fortsätta, men egentligen vet jag inte vad jag ska säga.
"Jag... jag är rädd", erkänner hon efter ett par ögonblick. Jag nickar långsamt, försöker formulera ett svar i mitt huvud.
"Vi kommer vara okej", lovar jag henne, även fast jag vet att jag faktiskt inte vet själv om det här kommer att gå bra.
Det är inte särskilt ofta jag går ut och jagar efter en varulv, så ärligt talat vet jag inte hur det här kommer att sluta. Någonting i min mage säger fortfarande att det här är en dålig idé. Jag ler halv-hjärtat mot Victoire och säger, med ett försök till tapperhet:
"När allt det här är över, så måste vi bara -"
"Sluta".
Jag hajar till och kollar på Victoire. Här går jag och försöker vara en stöttande syster som lugnar ner henne, och on säger åt mig att sluta prata?
Men Victoire har stannat upp mitt i ett steg, och hon ser vaksam ut.
"Vi måste sluta. Louis, Milou", säger hon, panik dåligt gömd i hennes röst. "Stanna. Stanna!"
De vänder sig mot oss med förvirrade blickar.
"Vadå?" frågar Louis, och tar ett par steg mot oss. Milou står kvar, några få meter framför oss.
"Är ni okej?" frågar han med rynkade ögonbryn.
Victoire skakar på huvudet. "Hörde ni det inte?"
"Vad för något?"
Victoire skakar på huvudet. Hennes ansikte är vitt i månskenet och hon tar skälvande andetag medan vi alla lyssnar uppmärksamt på vår omgivning. "Jag kunde svära på att jag hörde -"
"Bombarda maximum!"

Rösten från den andra sidan av gatan tar oss alla vid chock, och Victoire hinner precis ta tag i mig och Louis, som står alldeles bredvid henne, och dra ner oss platt mot marken, innan explosionen börjar.



Och by the way, fandomfolket är awesome ok bye

-Mixy♥

Spännande värre!! Superbra skrivet, längtar till nästa del! Vill veta vem det är som förhäxar dem! Är det varulven, eller är det nån helt annan?

(Och bra schema där Domi haha)

Jättebra!! Det är så spännande

"...och Victorie hinner precis ta tag i mig och Louis..." Men... Vad händer med Milou?! O_o

Oooo!! Nej!!

Suberbra kapitel som vanligt! // En individ från fandomfolket