Katniss första Mugglisgame♥

Jaa

Wehoooooooooo

Yes!

Längtar!!!!!!!!

Oh, JA!!! Längtar!

Längtar!

här kommer det! det har krävt blod, svett och tårar, men här är det! njut!

Slåtter distrikt 10
Amy Collard(Pinkie Pie)
Jag valde ut en blå klänning i siden. Jag drog på mig den och kollade ner på mig själv. Den var ganska fin, och mönstret med dom lila och silvriga blommorna var pricken över i:et. Jag tog mitt blonda, raka hår och började fläta det. Jag kollade ut genom fönstret och in genom fönstret i huset bredvid. Jag såg rakt in till min bästis Linns rum. Hon hade en likadan sidensklänning som jag, men hennes var rosa med orangea och guldiga blommor, och hon hade satt upp sitt vitblonda hår i en vacker bulle. Just nu så stod hon och gjorde en fläta på sin lillasyster Joannah. Jag öppnade mitt fönster och satte mig på fönsterbrädan. Jag visste att det var farligt, men jag var van. Jag öppnade en ask som jag alltid hade vid fönstret och som var fylld med småstenar. Jag tog upp en och kastade det på Linns fönster. Linn tittade upp och log när hon såg mig. Hon gjorde det sista på flätan och Joannah gick ut ur rummet. Linn sprang fram till fönstret och öppnade det.
– ska vi gå? Frågade Linn. Jag nickade och hoppade ner ifrån fönsterbrädan och in i mitt rum och gick ut. Jag träffade Linn och Joannah utanför och vi började gå till torget. Joannah såg sin bästis Sanna och gick till henne.
– det är Joannahs första år va? Linn nickade.
– hon fyllde 12 förra månaden, sa hon tyst. Jag bet mig i tungan. Om Joannah blev dragen så skulle Linn gå in frivilligt, och jag skulle inte kunna göra något. Man kunde inte gå in frivilligt för den frivilliga. Men Linn fick inte dö. Det fick hon inte.
– lova att du inte anmäler dig frivilligt, sa Linn.
– varför skulle jag? Frågade jag henne. Hon ryckte på axlarna.
– jag lovar, sa jag och Linn tittade upp.
– jag ska inte heller, sa hon. – jag lovar. Bara om… det rann en tår nedför Linns kind, och jag förstod att hon pratade om Joannah.
Eskorten i år var en man med vinrött hår och matchande läppstift. Hans hy var svagt vinröd och ögonen olivgröna. På kroppen hade han även en vinröd kostym med olivgröna detaljer. Han fick mig att tänka på ett glas fyllt med vin med en oliv på en tandpetare i. jag kollade på Linn som stod vid min sida. Hon mötte min blick. Jag letade fram min hand till hennes och höll hårt i den. Eskorten hade dragit en lapp och läste sakta upp den.
– Linn Philips! Jag blev helt stel. Linn? Nej. Det fick inte hända. Hon förtjänade att leva mer än jag. Och jag visste att det bara fanns en lösning.
– jag anmäler mig frivilligt! Skrek jag.
– Nej! Sa Linn högt. – Nej! Jag gick upp på scenen och hörde Linns rop. – amy! Du lovade Amy, du lovade! Du lovade! Du lovade… jag hörde ett slag från en piska och Linns skrik. Jag kunde inget göra, jag ville inte höra, jag ville inte se. Men ändå så var jag säker på att Linn skulle få en offentlig bestraffning på torgen när slåtterceremonin var över.

Haha, upptäckte först efteråt att Jag kunde inget göra, jag ville inte höra rimmade LOL!

Martin Crawn(Luna_rav)
Jag satt vid mitt skrivbord och läste. Mamma öppnade dörren och jag tittade upp.
– Dina vänner väntar på dig! Dom står vid vägen, sa hon och log. Vänner, tänkte jag. Jag har inga vänner. Men jag sa inget. Jag tog av mig mina jeans och min t-shirt och satte på mig en kritstrecksrandig, svartvit skjorta och ett par gråa byxor och gick sedan ut. Vid vägen stod Will och hans gäng. Mobbare, det var vad dom var. Men jag ignorerade dom och gick iväg.
– hallå, ljushuvud! Hur mår du? Ropade Will och puttade mig i ryggen. Jag tappade tillfälligt balansen men lyckades få tillbaka den. Jag gick snabbare för att komma ifrån dom.
– stanna! Du har väll inte så bråttom? Sa Wills kompis Dean oh flinade elakt. Will tryckte upp mig mot väggen.
– vi behöver en pratstund, sa han. Men plötsligt rycktes han ifrån mig. Jag tittade förvånat upp. Melissa, min bästa, och enda kompis, hade tryckt upp Will mot väggen.
– du låter honom vara, är det förstått? Väste hon fram. Will nickade och Melissa släppte honom. Han föll ihop i en liten hög och reste sig upp. Han sprang iväg så fort som möjligt och Melissa tittade på mig.
– tack, sa jag. Melissa log.
– varsågod, sa hon och vi gick till torget tillsammans.
Eskorten drog en lapp från pojkarnas kupol och jag önskade att det inte skulle bli jag. Jag sökte efter Melissas röda hår bland dom 16-åriga flickorna. Till slut så fick jag syn på en rödhårig flicka, men från min vinkel så var det omöjligt att se om det var Melissa eller hennes taskiga tvillingsyster Wendy. Eskorten började prata och jag ryckte till.
– Martin Crawn! Ropade eskorten. Det var mitt namn. Det var omöjligt. Nej, det var det inte. Det var mitt namn. Jag gick fram till scenen. Väl uppe så sökte jag efter Melissas blick. Jag fick syn på henne, precis bredvid Wendy. Hon förde tre fingrar upp i luften och Wendy gjorde efter. Sedan en till, och en till. Till slut stod nästan alla med tre fingrar upp mot himlen. Det var en vacker syn. Men jag kunde inte förstå hur alla kunde vara så falska. Hur alla kunde hata mig, och sedan, när jag var antagligen var dömd att dö, så tyckte dom synd om mig. Eller om det var flickan som blev dragen dom tyckte synd om. Jag hade ingen aning. Det enda jag visste var att jag ville vinna och visa att jag inte var usel. Jag ville vinna. Jag kunde vinna. Jag skulle vinna.

Slåtter distrikt 11:
Jazz Mason(Alice Weasley)
Jag skrek. Jag skrek så högt så att Leah, min 14-åriga storasyster, vaknade.
– Jazz! Sa Leah och hoppade upp ur sängen. Hon sprang fram till mig och höll för min mun.
– Tyst! Väste hon. – mamma och dom andra får inte vakna! jag slutade skrika.
– det var jag, sa jag tyst. – jag blev dragen.
– det kommer inte bli du, sa Leah. Hazel, min tvillingsyster, vaknade.
– vad är det? Frågade hon.
– inget, svarade jag. Bara… mardrömmar.
En timme senare hade jag satt på mig min svarta finklänning. Mittemot mig stod Hazel i en likadan klänning, fast vit.
– Du är jättefin! Sa jag till Hazel.
– Tack! Du med! Svarade hon och vi skrattade.
– Jazz! Hazel! Leah ropade på oss.
– kommer! Ropade jag och vi sprang ut till hallen. Leah, Eric, Joseph, Luis och Kevin stod redan i hallen och vi gick till torget.
Vi hade en ny eskort i år, en kvinna som verkade väldigt ung, sådär i 19-årsåldern. Hennes hår var uppsatt i två tofsar och slingat i färgerna pastellila, pastellrosa och pastellblå. Hennes hy hade ett mönster av cupcakes, hjärtan och stjärnor i ljusa pastellfärger och hon hade opererat in vita kattöron, morrhår, en kattnos och en fluffig, vit kattsvans. Hennes ögon, eller om det var färglinser, var skiftande mellan dom färger hon hade på håret och hennes läppar var randiga i samma färger. Hon hade även två spetsiga tänder och stack ner framför underläppen.
– hellu! Kvittrade hon fram med en ljus, sjungande röst som fick en att tänka på sötsaker. – Vi ska nu dra deltagare till spelen! Sjöng hon vidare. – men först lite information! – i år har det blivit så att distrikt 11 ska få skicka två kvinnliga deltagare! Det ska även distrikt 9 och distrikt 4. Min haka föll ner. Det var alltså ännu större chans för mig att bli dragen. Större chans för Hazel också, större chans för Lyra och alla andra flickor. Jag ville skrika, men jag kunde inte. Eskorten gick fram till kupolen med alla flickor mellan 12 och 18 års namn. Hon sträckte ner handen i kupolen och tog upp en lapp.
– Jazz Mason! Sa hon Sjungande. Nej. Nej, nej, NEJ! Tårarna började rinna när jag förstod att jag antagligen skulle dö på arenan, och att det kunde bli så att jag skulle få möta Hazel. Jag grät och grät.
– Jazz! Skrek Hazel när jag släpades upp på scenen.
– Hazel! Skrek jag tillbaka. – HAZEL! Hela mitt ansikte var blött och jag kunde inte se någonting. Det kändes som att jag höll på att svimma, och alla ljud försvann från världen, och det enda jag hörde var Hazels och min röst från när vi var 7.
– Du lämnar mig inte, va? hade Hazel sagt, och jag hade svarat:
- Aldrig.

Kenny Somra(Hermone)
Jag var redo. Redo för spelen. Om tio minuter så skulle eskorten dra en lapp och jag skulle vara frivillig. Jag satte på mig mina glasögon och kollade ner på min plommonlila klänning med vit spets. Det var min absolut vackraste klänning. Tara, min storasyster, stack in sitt huvud i mitt rum.
- Kenny, kommer du? Sa hon. Jag nickade och gick ut till dom andra.
Jag, Tara och vår storebror, Charlie, gick till torget tillsammans. Jag hade inte berättat för Tara eller Charlie att jag skulle anmäla mig frivilligt, dom fick se det sen.
– Vi ska nu dra deltagare till spelen! sa eskorten väl framme vid torget. – men först lite information! – i år har det blivit så att distrikt 11 ska få skicka två kvinnliga deltagare! Det ska även distrikt 9 och distrikt 4. Jag log. Jag hade en plan. Jag skulle vänta tills eskorten hade dragit den andra lappen. Jag ville få Tara och Charlie att tro att jag inte ville vara med i spelen, jag kunde få dom att tro att jag kände flickan som blev dragen. Tara, Charlie och resten av vår släkt hatade spelen, och vill därför hålla sig borta från dom. Men det ville inte jag.
Eskorten hade dragit första lappen och jag var beredd.
– och nu, sjöng eskorten. – den andra lappen! Hon viftade med lappen i luften innan hon öppnade den.
– Taylor Green! Ropade hon. Nu, snart, tänkte jag. Några sekunder till…
– jag anmäler mig frivilligt! Skrek jag och försökte låta ledsen och få några tårar rinnande från ögonen. Några tårar lyckades jag pressa fram, och det såg ganska äkta ut. Fredsväktarna kom fram och jag följde med dom. Jag hade gjort det. Jag skulle vara med i spelen, och ingen, absolut ingen, kunde stoppa mig.

Slåtter distrikt 12
Jane Unde(Ester Potter 04)
Jag tittade in i vår spruckna spegel. Jag hade ett silvrigt diadem i håret och en isblå, lång klänning med silvriga, blomsterbroderier. Den var min storasysters gamla klänning. Min storasyster… min storasyster Stacy som hade dött i spelen för två år sedan. Hon hade bara varit 15, och det var på min 11-årsdag hon hade dött. Det var inte direkt en kul födelsedag. Jag tog på mig Stacys gamla silveramulett med det isfärgade lyckostenen och sedan gick jag ut och till torget.
Distrikt 12´s eskort, Ocean Wave, stod där framme med sitt havsblå, vågiga hår, som räckte ända ner till knävecken och sin isblå hy. Hennes ögon, med exakt samma nyans som håret, flackade runt på alla ungdomar.
– idag, sa hon med dramatisk stämma innan hon fortsatte: - idag så ska vi välja ut en modig kvinna och en modig man att delta i spelen. Då så… damerna först. Hon drog upp en lapp och lade pekfingret framför läpparna för att få tyst på alla. När det var tyst så sa hon dramatiskt:
– Jane Unde! Det kändes som att allt raserades. Raserades och blev till aska. Men det reste sig inte som Panem hade gjort, tvärtom. Det blev värre och värre. Jag skulle vara med i spelen, och antagligen gå samma öde som Stacy.

Emil Hupe (NightDragon)
Min storebror Oliver stod framför mig. Jag kollade argt på honom.
– du anmäler dig inte, är det förstått? Skrek han till mig.
– du kan inte hindra mig! Skrek jag tillbaka.
– jo, genom att gå in frivilligt själv! Oliver blängde argt på mig.
– du skulle aldrig göra det, väste jag fram.
– om det var enda sättet. Vår pappa kom in och ställde sig emellan oss.
– sluta bråka! Skrek han. – gå till torget nu, det är bråttom. Jag gick ut till hallen långt före Oliver och sprang till torget innan han ens hunnit ut.
Ocean Wave stod vid kupolerna och drog en lapp.
– Kyle Brown! Jag kastade mig fram och sa att jag var frivillig, men det gjorde Oliver också. Det såg ut som att Ocean skulle välja Oliver, men hon ändrade sig i sista sekund.
– kom till mig! Sa hon på sitt vanliga, dramatiska sätt och jag gick fram. Jag skulle visa Oliver vad jag gick för.

ledsen att det blev kortare på slutet, men jag fick slut med inspiration

KOMMENTERA SÅ ATT JAG KAN LÄGGA UPP SPELLEDARINTERVJUN, DEN ÄR FÄRDIGSKRIVEN!!!!!!!!!!!!!!!!

Jaaaa

Jätte-super-megabra

Spelledarintervjun
Musiken spelades och en röst sa:
– mina damer och herrar, låt mig presentera: Caesar Flickerman! Publiken applåderade högt när Caesar Flickerman, som i år hade mintgrönt hår med gröna och turkosa slingor i, kom in i bild.
- tackar, tackar! Sa han och log. Men det är inte för min skull vi har samlats här idag! Anledningen är för att vi ska ha en intervju med årets spelledare! Alla applåderade som galna och Caesar fick vänta. Efter en minut var det tyst och han kunde fortsätta:
- Välkommen in: Katniss Potter! Katniss Potter gick in till Caesar och slog sig ner i en stol mitt emot Caesar. Publiken skrek av glädje och dom längst fram kastade upp rosor på scen. Katniss Potter fångade en turkos ros med vita strimmor som matchade perfekt till hennes sidenklänning, som var turkos med vita och mintgröna paljetter.
– tack, alla! kvittrade hon glatt fram och log ett leende med sina pärlvita tänder.
– Katniss Potter, sa Caesar. – du är den yngsta spelledaren någonsin, hur känns det?
– jag vet inte riktig… konstigt! Svarade hon och fnittrade till.
– och vad menar du med ”konstigt”? Sa Caesar frågande och rynkade pannan.
– jag vet inte! jag förstår nästan aldrig mig själv! Sa hon och log. Caesar flinade och tittade ännu mer på Katniss potter.
– jaså, sa han lite förvirrat. – jaja! Det här är ditt första år som spelledare, hur tror du att det kommer att bli?
– jag tror att det kommer bli en väldigt lärorik tid. Jag är väldigt kreativ och det här är något som kräver väldigt mycket kreativitet….
– jag tycker att du låter som en otroligt härlig och rolig flicka och jag är säker på att det kommer att gå bra! Men låt mig fråg… Katniss Potter höll upp en hand som för att få tyst på Caesar.
– jag var inte klar! Sa hon leende innan hon fortsatte: - jag har en känsla av att det här kommer bli spännande! Jag tänker även försöka sätta en egen twist på det hela! Jag har faktiskt en plan… publiken andades häftig in och höll andan.
– berätta mer! Sa Caesar ivrigt. – snälla! alla vill veta! Katniss Potter fnittrade och skakade på huvudet.
– Caesar, Caesar, inte innan allt börjar, då blir det ju ingen överraskning! Nej, ni får vänta helt enkelt, jag tror att ni överlever!
– nåväl… men låt mig fråga, var du med och bestämde arenan? Frågade Caesar.
– var med och bestämde? Jag designade den! Kvittrade Katniss Potter fram.
– designade den? Själv? Frågade Ceasar chockar och glodde med stora ögon på Katniss potter. Hon nickade medan hon skakade av skratt.
– vad är det nu då? Frågade Ceasar.
– din reaktion! Den var så… fnittrade Katniss Potter fram och fick en till skrattattack. Caesar log.
– En sista fråga bara, sa han. – vad fick dig att besluta att du ville bli överste spelledare? Katniss Potter slutade skratta och blev med ens seriös.
– det var… sa hon.
– ja? Sa Ceasar. En tår började rinna över Katniss Potters kind.
– det var för min tvillingsyster, mitt yngsta barn och min man, sa hon och fler tårar började rinna. – min tvillingsyster slets ifrån mig vid 7 års ålder, och jag har aldrig sett henne sen dess. Mitt yngsta barn dog i sjukdom när hon bara var tre månader gammal. Min man dog i en explosion. Jag behövde göra någonting. Behövde ta ut min ilska på något sätt. Så jag bestämde mig för att det här var det bästa sättet. Hennes kinder dröp av tårar.
– så sorglig, sa Caesar och lade sin hand på min axel. – det var trevligt att träffa dig, sa Caesar och kysste den lediga handen, den som Katniss Potter inte hade rosen i.
– samma här, kvittrade hon fram och log ett leende bakom tårarna. – Men nu måste jag gå. Katniss Potter reste på sig och vinkade. Återigen kastades rosor upp på scenen och publiken skrek. Några fjäderlätta steg över golvet, och så var Katniss Potter borta.

jag orkade inte tagga mig hela tiden, men jaja!