Alex-Den kvinnliga deltagaren från distrikt 7

har nu gjort Caspian, men ska strax göra Dani det blir såhär:

Varje kapitel kommer en bild på en person. Jag kommer göra mitt bästa för att göra dem alvarligt ritade... så att de inte ser ut som typ... strekgubbar.

Det blir super bra!!

Här kommer ett kapitel, och en bild på Caspian:

http://tinypic.com/view.php?pic=2ztar6g&s=6
Inte särskillt fin, men men....
______________________________________
Jag ligger och tittar upp i taket och funderar en lång stund. När Caspian vaknar, så säger/viskar jag:
”Jag vill ut.”
Han hjälper mig upp, och halvt leder, halvt bär mig upp ur jordhålan. Han öppnar lilla utgången, och...
Jag tar ett djupt andetag. Himlen är blå som havet, solen skiner och alla blommor, träd och... ja, allt doftar natur och skog. Helt underbart.
Caspian lägger mig på en redan ganska varm sten i solen, och jag sluter ögonen. Solen värmer kroppen på ett mjukt sätt. Jag andas långsamt. Jag hör hur Caspian slänger något i sjön, men jag öppnar inte ögonen för att titta vad.
Världen känns plötsligt inte lika hotfull. Allt är så lugnt. Men jag vet att jag har fel. Helt fel. Totalt fel. Världen är hemsk. Särskilt på den platsen jag befinner mig på just nu. En hungerspelenarena. Läbbigare än helvetet.
Jag hör plötsligt ett ljud. Fotsteg. Vänta, fotsteg?
Jag öppnar ögonen. Caspian står stilla bredvid mig. Han går inte. Men jag hör ändå fotsteg.
”Caspian,” säger jag. Han vänder sig mot mig.
”Jag hör fotsteg.”
Han står stilla, och lyssnar. Han nickar, och han hjälper mig till jordhålan. Han knuffar ner mig och jag glider nerför ”backen”. Caspian kommer efter, och lägger en pinne framför dörren.
Jag kurar ihop mig i ett hörn. Jag undrar vem det är däruppe. Förmodligen en av Karriäristerna, det är ju bara de kvar. Två av dem.
Plötsligt känner jag mig stark. Jag häver mig upp, och reser mig på något skakiga ben. Jag tar en av knivarna vi har.
”Vad gör du?” Undrar Caspian och rynkar pannan. Jag svarar inte utan klättrar uppför tunneln. Jag känner mig starkare för varje rörelse, och jag känner en märklig känsla av hämnd brinna inuti mig. Jag ska hämnas. På alla liv de där karriäristerna har spillt. På regimen. På allt. Hämnas på allt ont.
Jag tar bort pinnen. Tar ett djupt andetag. Tar ett hårdare grepp om kniven. Och öppnar dörren.
Jag ser en person bakifrån. Jag känner igen henne. Det är flickan från fyran. Hennes platinablinda hår är fäst i en hästsvans.

Karriäristerna skrattar när bilden av pojken från 4an visas. De pratar om hur snyggt hans distriktkamerat dödade honom. Hon ser smickrad ut.
”Han var lätt. Vågade knappt hålla i kniven. Han skrek som en bebis.”
Den långa tjejen slänger med sitt platinablonda hår. Hon fnittrar.

Jag reser mig igen. Benen darrar. Fyran märker ingenting. Jag smyger fram mot henne. Handen som jag håller kniven med blir svettig. Jag springer plötsligt och snabbt, och överaskar henne. Jag sticker in kniven i hennes rygg, och hon ramlar omkull. Jag sliter loss en av hennes egna knivar. Hon skriker, bits och klöser, och ser på mig med en is-blick. Jag sitter på henne.
Jag trycker ner hennes egen kniv i hennes eget hjärta. Hon stirrar mig ursinnigt i ögonen. Skärpan försvinner. Snart är hennes ögon döda. Hennes hjärta slår inte längre.
Det är tre kvar.

OMG DU DÖDAR MIG MED SPÄNNINGEN!!! Dessutom skriver du så otroligt fint och beskriver så bra att det känns som man är med Alex. Wow. ♥

PS. Bilden var jättefin ♥ DS.

Superfantastisktjättebra! Fantastisk bild! Men jag måste skälla lite på dig!

DU DÖDADE NÄSTAN MIG OCH Miss_F! Det är inte okej!

Nej cikki, det var INTE snällt! Skäms på dig

Jaja, ska jag skriva sämre nästa gång eller?

Nee, då dödar du mig av den anledningen. Hellre dör jag av att jag läser något FÖR bra

Jag kan bara instämma!

Miss_F, cikki och Tyra, nu är vi iaf förberedda