13 och såld

*smirks*

Awesome! ;3

Men where tha hell is Abel? ._.
(DU skulle bara våga.)

Taack! ^^
Du får vänta och se......




Kapitel 59


Jag granskade min döda far. Han var blek och hans ögon såg chockade och rädda ut. Hans ansikte var stelt i ett ansiktsuttryck som fick mig att tro att han hade haft kramp. Sår prydde hans kinder och ett blodigt sår som hade orsakats av ett svärd. Nu var blodet torkat, likaså renilen av blod som hade runnit ifrån hans mungipa. Hans läppar var blodröda, även om han var död. Men det var bara där läpparna rörde vid varandra. Längre ut var de blå. Hans armar låg ut på golvet, en av de var svullen som om han hade skadat sig. Benen bara låg livlösa. Mitt i magen stack ett svärd ut, och hans skjorta som han hade haft på sig hade en ojämn, ifylld ring av blod.
Jag satte mig bredvid honom och grät. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst som nu var iskallt. Detta kunde inte vara sant. Det kunde det inte.
En hand trevade sig fram på min axel men jag slog undan den. Elijah kom på min fars andra sida och slöt ögonen på honom. Jag tittade tårögt på Elijah när jag hade satt mig upp. Han tittade på mig också. Han varken log eller grät, han kanske var osäker på vad han skulle känna.
Jag gömde ansiktet i händerna och kände en kropp slutas om mig. Jag visste på något sätt att det var Aiden. Jag sköt inte undan honom, utan lät mig tröstas. Men sedan kom jag på att tänka på Abel.
Hon var tvungen att vara där någonstans. Hon var anledningen till att jag skulle fortsätta leva mitt liv, hur eländigt det än var.
Jag försökte resa mig upp men tappade balansen och ramlade in i Aidens armar.
"Du behöver inte", viskade han.
"Abel", svarade jag bara.
Med tårar som strömmade nerför mina kinder fortsatte jag att leta. Jag letade i varje vrå, men hittade henne inte någonstans. Vart fanns hon? Hon måste finnas där, det var jag säker på. Men ingenstans hittade jag henne, varken död eller levande.
"Hon kanske inte är här", föreslog Elijah med tunn röst.
"Men vart här hon då?" frågade jag ursinnigt. "Berätta vart hon är om hon inte skulle vara här?"
Jag visste att jag var orättvis, men jag orkade inte bry mig. Jag var ingen vanlig människa längre. Jag var tom.
Elijah svarade inte och jag vände mig om. Jag satte mig på en stol som var halvt sönder, men som ändå klarade min tyngd utan att braka ihop. Sen beslutade jag en sak.
"Vi måste begrava honom här", sa jag bestämt.

Så vi begravde honom på bakgården. Det var inte särskilt snyggt gjort, men nu låg han i alla fall inte i huset. Och svärdet var utdraget, men skjortan gjorde vi ingenting åt. Vi skulle aldrig kunna hitta en ren i den där röran. Jag lade en blomma ovanpå jordhögen, som buktade ut lite från marken.
"Tack", sa jag tonlöst när vi var klara. Jag tittade ner en lång stund. "Hur ska vi hitta Abel?" frågade jag till slut.
"Jag vet inte", svarade Elijah. "Vi kanske kan..."
"Jag tror att vi inte har en sån stor chans till att hitta henne. Nu kan vi inte göra något, men kanske kan vi skicka någon till marknaden ifrån lägret", föreslog Aiden.
Jag nickade som svar.
"Ja, men nu måste vi åka hem", sa jag motvilligt, jag hade velat sitta kvar.
Vi sa inget mer, utan gjorde allt klart. Vi klev upp i vagnen efter att soldaterna hade åkt förbi åt andra hållet så vi inte skulle möta de.
Det hade slutat regna och nu en bit efter gryningen hade det spruckit upp i solsken. Jag tog på mig huvan igen, för säkerhets skull. För nu skulle vi hem till helvetet.

Aww. Noes! Poor, Poor, Poor Alice.

DO NOT KILL ABEL! D':

Can't promise you anything... at least not in this thread...



Kapitel 60


Resan hem var tyst och smärtsam. Jag satt som i trans och stirrade rakt framför mig. Aiden och Elijah satt tysta de också.
Jag visste att jag inte kunde bete mig så, som i trans på slottet, därför att det skulle verka misstänksamt. Men jag visste verkligen inte hur jag skulle klara det. Min far var död, borta. Och inget kunde få honom tillbaka. Richard hade varit snabb. Kanske dödade de honom efter en eller två dagar. Fast troligen var det för någon vecka sen, kroppen var ju inte rutten. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag orkade inte låtsas mer. Jag bara orkade inte. Kunde jag inte bo med Elijah och de andra i lägret? När Richard så småningom fick reda på det skulle han ändå döda mig om han fick chansen. Han skulle glömma mig, och jag kunde leva lycklig. Eller i alla fall lyckligare än vad jag var nu. Om han inte brydde sig om mig, och jag därmed fick gå vad jag ville, skulle jag kunna resa och leta efter Abel. Fråga runt på marknaden. Någonstans var hon tvungen att finnas. Men var?

Jag såg på avstånd tornen på slottet och lät de sista tårarna falla. Jag torkade sedan bort de. Jag ville inte, jag bara ville inte.
"Jag kan inte", viskade jag.
"Du måste", sa Elijah vänligt.
"Men jag kan inte låtsas. Inte nu", svarade jag med starkare röst.
"Alice", sa Aiden. "Du måste vara stark. Vi kan träffas oftare, men du får inte ge upp. Stephanie finns om varken jag eller Elijah kan hjälpa dig."
Jag nickade som om jag accepterade svaret. Men det gjorde jag inte. Men en sak jag accepterade vara att detta inte skulle leda någon vart. Jag skulle ändå vara tvungen att gå in i slottet och möta alla.
Jag gick in i skogen, utom synhåll för någon. Jag bytte snabbt om till den blåa klänningen och gick sedan tillbaka till Aiden och Elijah. Elijah tog hand om kappan och den bruna klänningen, som jag senare skulle hämta. Jag log mot honom och torkade alla tårar som hade torkat. När Elijah tyckte att det såg bra ut gick jag igenom porten och undvek vakternas följande blick.
Jag gick in i slottet. Redan i korridoren hörde jag Richards arga röst eka.
"Vadå inte vet var hon är? Någon måste ju ha sett henne!"
Jag blev chockad över att de hade märkt att jag varit borta. Hur länge hade de vetat det?
Jag samlade mig och såg Richard komma runt hörnet. Han tittade förvånat på mig i en sekund innan han gick med långa steg mot mig.
"Vart har du varit?" frågade han irriterat, men inte ilsket som till betjänten som gick med små steg bakom honom. Det lät nästan som om han brydde sig.
"Öh, jag gick på en promenad", sa jag lugnt. Jag behärskade mig för att det inte skulle låta korthugget och ilsket. I själva verket ville jag klippa till honom.
"Promenad?" upprepade han tvivlande och jag kunde höra att hans tålamod snart var slut.
"Ja", svarade jag. "Jag kunde inte sova, så jag gick ut. Vakterna sov, så det var inget problem."
Richards ögon blixtrade till. "Sov de, sa du?" frågade han med hotfull röst, men jag var inte rädd. De som borde vara rädda var vakterna som hade sitt pass när jag smög ut.
Richard stirrade stint på mig. Sedan slappnade han av, som om han inte orkade spela arg längre. Men hans ögon var fortfarande ilskna, och jag lät mig inte luras.
"Gå inte igen så tidigt, du slipper undan för den här gången", sa han sedan utmattat. "Jag har letat överallt efter dig."
Sedan gick han och betjänten efter honom. Jag stod chockat kvar. Vad hade han just sagt? Hade jag hört fel? Men nej, det hade jag inte. Han hade sagt att han hade letat. Efter mig. Jag kunde bara inte tro det. Hur kunde tyrannen som dödat min far, letat efter mig, min döde fars dotter, när jag var borta ett litet tag?
Jag samlade mig så snabbt jag kunde och började gå, men ändå hade jag de förvirrade tankarna i huvudet. Jag brydde mig inte om att folk såg mig, de fick tro vad jag ville. Ja, vad skulle de tro egentligen?
Jag gick in till min kammare. Mathilda var där och städade. Hon kom genast fram till mig och log ett strålande leende.
"Hur gick det? Gick det bra?" frågade hon lyckligt, även om min far och min lillasyster inte borde betyda någonting för henne.
Jag skakade på huvudet och kände att tårarna brände bakom ögonlocken.
"Min far låg död", viskade jag med tjock röst, "och Abel är borta."
Mathilda stirrade chockat på mig som om hon inte förstod mina ord. Hon kramade om mig hårt. "Lilla gumman", sa hon och vaggade mig fram och tillbaka. "Jag är så ledsen. Tror du att..."
"Ja", snyftade jag mellan tårarna. "Jag är säker."
Jag kramade om henne hårt och grät mot hennes axel en lång stund. Jag orkade inte göra något annat. Hon kramade om mig och tröstade mig så gott hon kunde. Hur skulle man trösta ett barn vars far just hade dött? Men hon gjorde det, och när hon släppte taget om mig hade hon slutat gråta.
"Vet du vad, jag ska inte fråga så mycket idag, det blir för jobbigt. Vi tar det om några dagar, ska vi inte?" frågade hon vänligt.
Och även om jag aldrig skulle vilja prata om det, nickade jag artigt.

SUPER!
...
Stackars Alice.

Tack! (gör en glad smiley, även om det just nu känns helt fel...)



Kapitel 61


De dagarna gick. Jag lyckades gömma min sorg inför Richard och flera andra som inte visste vad som pågick. Professor Herke märkte att jag var mer tystlåten än vanligt, men litade på min dåliga förklaring om att jag har varit stressad utan att veta varför. Fast egentligen tror jag inte att han trodde mig, men han höll i så fall tyst om det. Richard hade säkert sagt till honom att inte ifrågasätta mig eller något sånt. Men jag orkade bry mig om det längre. Han fick kontrollera mig hur mycket han ville. Jag kunde till och med höra mumlet utanför min dörr på kvällen, men en sömnlös natt hörde jag bara snarkningar. Tack för den säkerheten.
Men Richard betedde sig annorlunda. Han var hård, skrämmande, grym och ja, helt hemsk som vanligt, men det var något annat också. Han var mer rädd om mig på något konstigt vis. Jag visste i alla fall inte hur jag skulle tolka det. Han pratade med mig nu, och jag tvingade mig själv att göra som Ashton hade bett mig. Nu när min riktige far var borta, hade jag liksom ingenting att leva för, förutom Abel såklart. Men nu när någonting hände, fick det mig att vakna till. Det fick mig att inse att detta inte kan fortsätta mycket längre till. Hela Pistore skulle snart förstöras av Richards järngrepp, och jag befarade att det inte var så långt kvar tills dess.
Det var en solig och vacker dag med en klarblå himmel utan ett enda moln. Det var på förmiddagen, jag hade precis ätit frukost. Mathilda hade tagit väl hand om mig, och rådde mig att gå ut lite, eftersom jag inte varit ute på länge.
"Nej", svarade jag vänligt, "jag måste göra mina uppgifter som jag har fått från professor Herke."
Mathilda fick ett bekymrat uttryck i ansiktet.
"Du har inte gått ut på flera dagar", konstaterade hon oroligt. "Du blir allt blekare, trots att solen skiner mer och mer för varje dag. Du borde gå ut innan du blir sjuk."
"Jag mår bra, Mathilda, jag lovar. Jag går ut när jag hinner", svarade jag övertygande tyckte jag, men på Mathilda gjorde det inget större intryck.
"Alice, snälla du. Du måste gå ut, ingen mår bra av att stanna inne så länge. På något sätt blir det också värre när det är soligt ute, man ser hur blek du är lättare. Snälla gå ut en liten stund", bad hon.
Jag blev nästan irriterad. Jag orkade inte gå ut just nu, jag hade just hittat min far död. Och jag visste att jag skulle bli sjuk, men jag behövde kanske det. Jag visste inte riktigt, men jag visste i alla fall att jag tyckte att Mathilda överdrev.
"Nej. Jag klarar mig, tack. Jag mår bra, och har saker att göra inomhus", svarade jag och slutade därmed konversationen.
Helt plötsligt hörde jag en röst bakom mig.
"Hon har rätt, Alice. Du borde gå ut."
Jag vände mig om och såg Richard stå där. Han hade på sig en svart jacka. Hans röst var inte vänlig, men eller inte helt arg eller hotfull. Jag stirrade på honom och sedan på Mathilda.
"Jag vet inte", svarade jag vänligt. "Jag har mycket att göra, och uppgifterna från professor Herke--"
"Kan vänta en dag eller två", avslutade Richard min mening.
Jag visste inte vad jag skulle göra i den stunden, jag ville ju bara vara inne!
"Men jag vill verkligen vara inne idag, det finns ändå inget att göra ute", sa jag tveksamt.
"Gillade du inte rosengården? Jag tror säkert att några vakter skulle vilja följa med dig ut på en ridtur."
"Varför kan jag inte rida ensam? Jag kan ju rida nu", ljög jag.
Jag kunde inte rida, visst, lite mer erfarenhet hade jag ju fått, men någon expert var jag verkligen inte. De var så stora, och att bara komma upp på de var svårt.
Richard lät höra ett kort skratt.
"Jag har sett dig rida, Alice. Och det är inte bara det jag oroar mig för, det finns tjuvar i skogen", sa Richard med ett lätt obehagligt leende.
Mathilda stod bakgrunden och var tyst och osäker. Jag kunde inte klandra henne.
Jag orkade inte argumentera mer så jag sa enkelt:
"Visst, jag går ut en liten stund."
Richard log. "Bra", sa han och gick.
Jag vände mig mot Mathilda som log osäkert mot mig.
"Det där var konstigt", sa jag och gick iväg. Men istället för att gå ut gick jag samma väg som Richard hade gått. Varför var han så angelägen av att jag skulle gå ut? Jag kunde inte komma ihåg att han hade brytt sig innan... Något höll han på med.
Jag gick försiktigt efter honom, och kom alltid i lagom tid för att se honom gå runt hörnet. Efter någar korridorer och en trappa, stannade han mitt i en korridor och drog undan en slags flagga. Där, bakom den långa flaggan som liknade en garding, fanns en dörr. Dörren var nästan exakt så lång som Richard. Han gick in och direkt hörde jag ett samtal.
Jag smög snabbt fram och satte örat mot dörren.

Åhh! Spännande! ^^

Nooooooooooooooo!!!!
Arg som fan är jag nu!!!
Dumma dumma t i l d a nu du ska jag...
Sjuk jag kan inte skada dig inte nu när du skriver en sån bra novell
Jag är sur för det där med Alices far

Haha, tack AlexZz!
Och Voldy0000 ... förlåt....



Kapitel 62



Jag hörde knappt vad som hände där inne. Efter en liten stund av tystnad misstänkte jag att det bara var Richard där. Men sedan hörde jag röster.
"Så vad vill du, Benson?" hördes Richards uttråkade röst.
"Vi har tagit över hela området norr om Trega, och Trega själv. Vi har redan haft makten över västra Pistore. Nu håller vi på att ta makten över norra delen, vi jobbar oss uppåt och pressar motståndarna ännu mer norrut så vi kan döda de när vi kommer till gränsen", svarade en röst stolt. Det lät som om den rösten aldrig skulle kunna låta riktigt hotfull, i alla fall inte på samma sätt som Richard.
"Det går långsamt framåt då", sa Richard nonchalant.
"Ursäkta mig, sir, men det går väldigt bra för--"
"Jag säger om det går bra och inte", brummade Richard.
"Förlåt mig, men vi har gjort framsteg sen förra månaden", svarade den andra rösten som nu inte lät mer än en viskning.
"Men ändå går det så långsamt."
Det blev tyst.
"Vilket blir ert nästa drag?" frågade rösten till slut.
"Fortsätt pressa alla områden och byar som ni har tagit över. Utplåna de onödiga, döda de som säger emot. Ta vad ni behöver, fast de som är så lågt nersatta har väl inget av värde. Åk till Trega och utplåna alla motståndare, inga får finnas när ni jobbar er vidare mot de sydliga städerna.
Patrullera på gatorna och höj säkerheten. Meddelanden överlämnas fortfarande mellan motståndrörelsens olika läger. Vi måste också hitta de", svarade Richard bestämt.
Jag flämtade till. Vi hade bott väldigt nära Trega. Jag tror att det var söder om den stora staden. Den var ett riktmärke för affärer och många samlingar. Att Richard hade tagit över Trega var inte alls bra.
"Ursäkta mig, sir, men vi hittade ju ett läger mellan Trega och Artic, och sedan ett samlings ställe för motståndare, ett stort hus. Och sedan så är det väl bäst om vi inte delar upp oss, så vi fokuserar på norr, och inte en del går till södra Pistore?" frågade rösten.
"Tror du på fullaste allvar att det bara finns tre till fem läger med motståndare!?" utbrast Richard högt och hånfullt. "Det finns tusen med läger runt om Trega, och ännu fler i söder. Ska vi verkligen låta de tro att vi låter de vara? Så de kan smida sina planer om att störta mig? Vi måste döda varenda en, varenda förrädare, barn som vuxen. Därför kan vi inte fokusera på norr. Pistore är ett stort land, och vi måste få de att förstå att vi kommer och dödar de, att det är lika bra att byta sida. Kanske kan vi få över någon som kan berätta om deras planer, men inte så länge vi låter söder vara. Gör som jag säger nu!"
"Ja, sir, förlåt mig, sir. Ni har förstås rätt, sir", ursäktade mannen sig.
"Så alltså", fortsatte Richard tonlöst, "pressa befolkningen, ta vad de har, de förtjänar inget. Utplåna byar, straffa aldrig någon för lite, och gör vad som krävs. Glöm inte att inte låta meddelanden passera. Genomsök all post och brev, låt inte någon budbärare gå förbi er utan att ni har läst igenom brevet, oavsett avsändare."
"Ja, sir", svarade mannen med högre och säkrare röst.
En stunds tystnad rådde.
"Nå?" frågade Richard otåligt. "Lämna mig ifred innan jag spetsar dig."
Snabba steg hördes och jag rusade runt hörnet för att se en blond man komma ut. Han såg mig inte, och jag förberedde mig för att gå till lägret.

Still: Exciting! 8D