The annorlunda mugglisgame!

Tack för att du förstår ♥
PotterHunger, kommer hela tiden på mig själv med att le när jag tänker på dina komentarer!

EDIT: Hann med en liten bilresa till!
Bilresan till träningen, lilja.

MissFniss satt helt stilla med ögonen slutna, medan chauffören som körde på tok för fort fick bilen att hoppa fram. Hon drog ett djupt andetag och så började hennes tankebanor långsamt att fungera igen. Tysta tårar började rinna i en strid ström nerför hennes kinder. Hon hade lämnat sin familj. Men hon skulle kämpa. För sin familj. Hon tuggade långsamt på sitt tuggummi. Hon hade glömt att spotta ut det. Egentligen var hon ju ingen karriärist. Men MissFniss kände sig som att hon skulle kunna döda trehundra personer. Bara hennes familj skulle bli stolt över henne. Det betydde allt. Hin funderade på att prata med den andra flickan som satt precis som hon. Slutna ögon och tårar som rinner. Men hon vågade inte. Tänk om hon skulle verka konstig?

Miss Raven visste inte riktigt varför hon grät. Kanske var det för att hon troligtvis skulle dö. Eller för att hon aldrig mer skulle få se sin gammelfarbror. Hon hade ju ingen familj att lämna, men det var hemskt ändå. Och det var hemskt att se hur ledsna och trasiga alla andra blev. Hon tittade på den tysta gråtande flickan bredvid sig. Hon var nära att skrika till när den något hastiga chauffören körde rakt över en trottoar och bilen flög tre decimeter upp i luften. Jag grep tag i handtaget som satt över mitt säte. Egentligen ville Miss Raven prata med, och trösta den andra flickan. Men hon kanske skulle verka konstig…

Det var bra!

TACK!

Vsg♥

♥

Här är en till bilresa:
Tusenskönas bilresa.
Tonks_xDs huvud stack knappt upp över kanten på bilsätet. Hon satt och grät mycket häftigt. Hennes mamma skulle ha varit stolt över henne. Det visste hon. Men hon kunde inte glömma hennes pappas glada ansikte när hon hade varit så rädd för att bli utvald. Och hur han sedan såg ut när hon väl blev det. Dem två bilderna skulle vara inristade i hennes minne fram tills hon dog. Hon visste att hon inte hade styrkan som krävdes. Fast det var bara som hon trodde.

HannaPanna hade fortfarande tantens ord ringande i öronen. HannaPanna grät inte. Det brukade hon inte göra. Men hon var på randen till tårar. Hennes familj. Hon ville inte lämna dem. Men nu hade hon inget val längre. Hon var så illa tvungen att döda alla dem som hon skulle kämpa emot. Men nu var det ju blodigt allvar och definitivt helt på riktigt. En liten tår rann ner för hennes kind. Hon strök snabbt och lätt bort den. HannaPanna tittade på den andra flickan som grät häftigt. Sedan bromsade bilen häftigt in. Dem vra framme.

Jättebra skrivet

Bra

Superbra!

suveränt

Jättebra Du skriver jättebra