Just a hollow sound [SV]

suveränt

Ja, tiden går verkligen snabbt.
Lika bra som alltid ♥

Tack :3
***

Kapitel 5.7

När Zach tog det första steget utanför hytten bländades han nästan av dagsljuset. Men solen bidrog inte till mycket av denna tillfälliga blindhet. Himlen var nästintill kritvit, inte ens en blå fläck kunde skymtas, och detta fick Zachs innan glada humör att sjunka igen. Men med en viss ansträngning kunde han behålla den lättsamma stämningen inom sig och valde att bemöta naturen med värme. Inte för att den gav någon värme tillbaka. Vinden som slickade hans kinder spred en kyla i hans hy. Han förvånades av det. Det var nästan mitt i sommaren, och så här nära Sydamerika borde väl luften vara rätt varm?

Han ägnade ingen större tanke åt detta, utan fortsatte att ta några steg framåt och styrde automatiskt mot relingen. Han kunde redan se havet. Det var inte riktigt lika himmelsblått som han mindes det. En tunn hinna av mörker lade sig på ytan och gjorde det svårt att se ner i djupet.

"Hur långt är det kvar till Sydamerika?" frågade han plötsligt utan att titta bakåt mot Chris som han visste gick där med honom.

Han kom fram till kanten av däcket och lade upp armarna för att vila på räcket.

"Inte långt", svarade Chris lite svårtydligt och kom upp bredvid honom.

Zach sneglade på sin bror med en blick han visste var oberörd och varm, trots kylan.

"Och hur långt är det i din definition?" fick han ur sig som följdfråga och väntade på att brodern skulle möta hans blick. Men det gjorde han inte. Denne ryckte bara lite på axlarna och gav ifrån sig ett vagt, snett leende. Blicken höll han fäst på horisonten framför sig. Zach däremot var rätt bestämd med att hålla uppmärksamheten på sin tvilling. Även en sådan liten fråga som hur långt de hade kvar att åka var viktig för hans del.

En liten stund till gick och Zach kände sig bara mer och mer värdelös där han stod. Chris gav inte ifrån sig några tecken på att han skulle svara, men så vände han lite på huvudet som om han äntligen känt av Zachs blick och såg honom rakt in i ögonen.

Han har förändrats, hann Zach tänka precis innan pojken öppnade munnen.

"Vi förväntar oss att nå ön där vi ska proviantera redan ikväll. Vi stannar där över natten, sen får vi se hur lång tid det dröjer innan vi seglar iväg igen. Sydamerikas kust ligger ungefär en dag bort därifrån."

Det var nära att Zach valde att tacka för den detaljerade informationen - något det verkade vara ont om på det här skeppet - men lät bli. Istället nickade han som vanligt och slet bort blicken. Nu behövde han i alla fall inte gå och grubbla på det längre. Han kunde ägna tankarna åt att fortsätta på vad han kommit in på för en liten stund sedan. Förändringar.

Nej, Chris hade inte varit så här lättsam innan. Det var något som fick honom på gott humör - och den sidan av pojken gillade Zach mycket mer än den lite hotfullare uppsynen. Men Zach kunde inte förstå vad som kunde få honom på så bra humör. Vad kunde påverka Chris positivt så att han blev på det här sättet? Kanske var det inget alls att fundera över. Kanske var denne bara glad för att han lyckats få kapten till hans sida.

En kall vind slog plötsligt mot hans ansikte och han kände hur huden knottrade sig under tyget på hans armar. Han drog dem närmare intill sig - som om han lade dem i kors framför bröstkorgen, samtidigt som de låg kvar på relingens kant.

"Jag skulle nästan hellre ligga i värmen under täcket i hytten", sa han, mest för sig själv, för att punktera att vädret inte var så värst önskvärt för hans del.

"Det är ditt val", svarade Chris då.

Zach tittade på honom lite. Pojken tittade tillbaka på honom, nu med ett helt neutralt ansiktsuttryck.

"Men då hindrar jag ju dig från att göra vad du vill", sa Zach lite försiktigare, som om han inte var säker på om han faktiskt borde yttra sig, eller om det skulle vara bättre att hålla sig tyst.

"Tror du att jag har mer att göra här än vad du har?" Chris höjde lite på ögonbrynen, men verkade inte förvänta sig något svar. Och detta hade Zach inget emot, eftersom han inte kom på något att säga till sitt försvar.

Det blev istället att han stod kvar en stund och studerade den svagt glittrande, men annars mörka vattenytan. Kylan fortsatte att bita tag i honom, men för ett ögonblick undrade han om det var vinden som gjorde det; eller om det kom inifrån. Hela tiden gick det förbi pirater bakom dem, och det gjorde honom illa till mods. Han kände sig så försvarslös. Om något skulle hända kunde han inte försvara sig.

Inget kommer att hända, försökte han intala sig själv med en viss övertygelse. Chris skulle aldrig tillåta det.

Men hur mycket ansvar kunde Zach lägga på sin tvillings axlar? Hur mycket skulle denne klara av att ta hand om? Skulle han klara av att ta hand om Zach i strid om det vore så? Skulle han kunna försvara både honom och sig själv?

För mycket frågor, konstaterade Zach och försökte med en svag rysning skaka av sig tankarna.

"Jag går tillbaka till hytten", sa han tillslut, med en röst som lät onödigt tunn.

Han mötte inte Chris blick, men visste att han tittade på honom. Utan att säga något mer började han gå bortåt hytten. Han sicksackade mellan några pirater som höll på med seglet, men tittade inte upp för att se vilka det var. Han kunde knappt höra stegen från sin bror bakom honom, men han var där. Just nu brydde sig Zach dock inte om vilket.

-
Vad var det egentligen med honom? I ena sekunden hade han varit lättsam och glad. I nästa kände han sig nästan deprimerad. Men varför?

Zach satt på sängkanten med blicken fäst på händerna i knäet. Chris stod lutandes vid dörren och tittade på honom. Tystnaden var tung och ogenomträngligt tjock. Zach hade inget att säga; visste inte vilka ord som passade till situationen. Han kände sig trött igen. Kanske var det så här bara för att han fått i sig den friska luften han behövde, och nu hade återvänt från det desperata behovet av tillfällig frihet. Det gråa vädret hade varit en besvikelse för honom, så när glädjen lagt sig så var det detta väder som påverkade hans humör.

"Hur är det med dig?" frågade Chris efter ett tag. Stämman lät inte helt omtänksam, men han verkade i alla fall vilja ha svar på frågan.

Zach såg upp och gav ifrån sig någon sned min.

"Jag vet inte", erkände han och var lättad över att han hade fått till orden ordentligt. Han lät inte så nedslagen, som tur var.

Chris studerade honom lite till innan han öppnade munnen på nytt.

"De nya piraterna frågar efter dig", sa han kort och oberört.

"Efter mig?" frågade Zach och rynkade ogillande på näsan.

"De undrar vem du är, och varför de inte har fått träffa dig."

Zach skakade lite på huvudet.

"Lika bra det", fick han ur sig och sänkte blicken igen.

"Kapten vill att du ska äta middag med dem; så att de får se sitt lockbete med egna ögon."

Chris hade rört sig närmre och stod nu på andra sidan bordet - på Zachs sida.

"Det vill inte jag", svarade Zach bestämt. Hans mage hade reagerat negativt på ordet lockbete.

Ännu en gång förflyttade sig tvillingen närmre. Den här gången lite väl nära. Brödernas ansikten möttes med ungefär en decimeters mellanrum.

"Det var ingen fråga", sa Chris torrt.

GAAH! Vad SUVERÄNT!

suveränt

Lika bäst som vanligt

Tack för era kommentarer! De uppskattas mycket.
Kika gärna in på min senaste ff; Exchange. Jag vet att det är riskabelt för mig att påbörja ännu en novell, men ni som läser den här kan vara lugna. Om jag får lite fullt upp med andra noveller så ligger jag ändå tre kapitel före på den här. xD

Nu ska vi avsluta det här kapitlet också. Det sjätte påbörjas lagom till jul.
***

Kapitel 5.8

"Jag vill inte träffa dem", påpekade Zach med ansträngd säkerhet. Han såg rakt in i Chris ögon och kände hur blodet isade när deras blickar möttes.

Hans tvilling lutade sig bakåt lite, bort från Zachs ansikte, men släppte inte taget om hans blick.

"Du måste", sa han korthugget.

"Då får du släpa mig dit. Jag tänker inte gå."

Zach visste att det var ett farligt spel han gett sig in på. Han visste att han inte hade någon chans mot Chris om det skulle utbryta ett slag, och att hans ord inte betydde någonting i jämförelse med den här pojken.

"Okej", svarade Chris då. I nästa sekund hade han gripit tag i Zachs axel och skickat ner honom på golvet. Han höll ordentligt om tröjan som nu skar in i pojkens överarm, men visade inga tecken på att han brydde sig om det. Han väntade ett par sekunder på att Zach skulle ställa sig upp. Pojken på marken var omtumlad av den plötsliga händelsen; var inte säker på om det precis hade hänt. Från den här synvinkeln såg Chris väldigt lång ut, och hans blick sprakade av beslutsamhet. Men något annat fanns där också. Något som Zach inte kunde tyda, hur han än försökte.

Eftersom han inte kommit upp på fötter innan de där två sekunderna dragit förbi tog Chris de första stegen baklänges. Zach förvånades av kraften och kastades nästan framlänges med ena armen halvt höjd på grund av greppet kring det. Han snubblade fram på alla tre och kände hur hjärtat slog hårt mot bröstet av den hopplösa känslan att ligga i underläge.

"Vänta", lyckades han få ur sig, med en röst som tydde på att han var helt försvarslös. "Stanna!"

Chris stannade. Zach kände sig yr igen och märkte av ett annalkande hat. Men den sistnämnda känslan svalde han ner och valde att ta några djupa andetag för att lugna det skenande hjärtat. Försiktigt, på ostadiga ben, ställde han sig upp så att han var i jämnhöjd med pojken.

"Är du klar?" muttrade denne fram och en stor otålighet kunde nu skymtas i ansiktsdragen.

Zach skakade snabbt på huvudet, i spända, korta rörelser, men fick det att se som om han hade något viktigt att säga.

"Varför är du sån här?" frågade han stramt och hörde hur stämman förstärktes av frågans mening.

Chris rynkade lite på ögonbrynen.

"Hur då?" frågade han med en sammanbiten min.

Zach visste inte hur han skulle formulera sig. Han sökte efter ord, men de fastnade på tungan. Men sedan var det nästan som om han hörde hur garden sänktes för honom och han bestämde sig för att tala rätt från hjärtat; eller rätt från tankarna, eftersom det var där hans funderingar satt.

"Ett tag känns det som om jag kan lita på dig, att du faktiskt bryr dig", började han med viss försiktighet. "Men i nästan sekund är du... sån här." Han slog ut med armarna. "Då tror jag inte ens att du har ett hjärta. Om så ett hjärta av sten. Du blir hård och hänsynslös. Varför?"

Chris tittade på honom ett tag. Blicken flackade litet och läpparna spände sig. Men det hotfulla uttrycket föll av honom. Nu var det som om han var förvirrad. Och så släppte han taget om Zachs tröja och pojken backade bak ett steg, precis som han alltid gjorde om han kände sig obekväm i någons sällskap.

"Jag är en pirat, Zach", sa Chris nästintill uppgivet. "Jag uppfostrades så här."

En till tyst stund och ännu en granskning från tvillingen.

"Men jag antar att din svaghet har påverkat mig. Jag bryr mig mer om dig än vad jag borde. Jag försöker kämpa emot det - det ligger inte i min natur att vara vänlig - men jag klarar inte alltid av det. Faktiskt så blir det bara svårare och svårare för varje gång."

Det var Zachs tur att studera sin bror. Han höll sin blick i Chris mörka ögon och försökte förstå. Han gick igenom de delar av meningarna som etsade sig fast i hans minne direkt.

Svaghet...

"Jag är inte svag..." sa han då, med en stämma som bara sa emot detta. "Jag har bara inte haft chansen att visa vad jag går för ännu."

Chris bet ihop igen, verkade återfå sitt likgiltiga uttryck; det som var passande för en pirat som han.

"Då har du chansen att visa din dolda styrka nu", sa han kort.

Zach sänkte blicken.

"Det är inte så här jag vill visa den", mumlade han fram nästintill ohörbart.

"Om du inte gör det går straffet ut över mig", påminde Chris och det fick ett styng av skuldkänsla att slå mot Zachs hjärta.

Han suckade.

"Okej", sa han, osäker på om han gjorde rätt sak."Jag gör det."

Chris reaktion blev önskvärd. Denne log tunt, tacksamt, och började röra sig inåt hytten igen.

Zach blev plötsligt förvirrad. En tanke slog upp inom honom som han inte riktigt förstod.

"Vart tänkte du släpa iväg mig egentligen? Vi äter väl inte middag ännu?"

Chris var nära på att ge ifrån sig ett skratt. Det såg man när han sänkte huvudet och spände munnen för att hålla inne ännu ett leende.

"Jag har absolut ingen aning", erkände han och slog sig sedan ner på stolen.

Zach bara såg på honom.

Fint knep, tänkte han lite sarkastiskt, men valde att släppa det. Istället fick han upp ett svagt leende på läpparna och gick tillbaka i riktning mot sängen.

Haha, väldigt, väldigt bra!!

hehe jättebra

Tack, tack! :3
Jag har tänkt på att ni inte har fått veta vad Zachs föräldrars hette. Deras namn kommer inte att dyka upp förrän i kapitel åtta, men de hette Janet och Frederik. Jag tror inte att jag kan klämma in det i något tidigare kapitel, vilket är lite dumt...

Jaja, nog pratat. God jul på er allihop!
Nu påbörjar vi kapitel 6!
***

Kapitel 6.1

Hamnstaden de skulle stanna till vid såg överraskande vackert ut så här i skymningsljuset. Små ljus kunde skymtas bland de mörka byggnaderna, vilket skapade en mysig, hemtrevlig känsla. Stället gav inga som helst tecken på att vara lika sjabbig och farlig som Tortuga. Det här var annorlunda. Det här kändes mer naturligt.

Zach log smått åt utsikten där han stod vid relingen och blickade mot mellanstoppets destination. Chris hade lovat att de skulle ta sig iland. När Zach då hade tvekat gjorde han det väldigt klart för pojken att det inte fanns något att oroa sig för. De skulle inte ens komma dit som pirater. De skulle låtsas vara ett hederligt handelsfartyg. Det gjorde Zach på bättre humör. Han längtade, som om han inte hade satt en fot på land på över ett decennium. Äntligen kände han att han kunde slappna av.

-
"Vi ska skaffa fram den viktigaste provianten nu ikväll", sa Chris från sidan om honom - utan att Zach ens hade frågat något. "Resten tar vi imorgon bitti."

Pojken nickade som vanligt, men såg inte på sin tvilling. Han njöt av utsikten och ville stanna kvar i den där lugna, säkra stämningen innan han skulle ner under däck för att möta de nya i besättningen.

"Kommer de att prata med mig? Ställa frågor?" Han höll rösten neutral när han pratade. Han ville visa tecken på styrka; något som Chris antagligen trodde att han inte hade. Mod var en annan sak. Trots den lugna stämningen så var nervositeten där.

I ögonvrån kunde Zach se sin tvilling rycka på axlarna.

"Jag antar det", sa han. "Det skulle vara konstigt om du gick ner dit utan att behöva prata med dem."

Zach var tyst i någon sekund.

"Jag tänkte bara att svaren kanske skulle skötas av någon annan", fick han ur sig, osäker på hur stämman kunde tolkas.

"Som vem då?" frågade Chris lite förbryllat och det var uppenbart att han inte befann sig i samma tankebanor som Zach.

Nu var det Zachs tur att rycka lite oberört på axlarna.

"Som du, till exempel."

Det blev tyst en stund. Zach kände sig genast illa till mods, men tvingade sig tillbaka till den lugna känslan han fick när han studerade staden som inte låg långt bort ifrån dem nu.

"Jag följer inte med", svarade Chris då, aningen motvilligt.

Zach kände hur det vred sig i magen på honom och han vände sig tvärt om så att han stod och glodde på sin tvilling.

"Varför inte?" frågade han med aningen höjd röst.

Chris verkade sucka, lutade sig längre fram på räcket och fick en rätt besvärad hållning i kroppen.

"För att jag inte får gå ner under däck."

Zach rynkade på ögonbrynen.

"Varför inte?" frågade han igen. Den här gången kände han sig bara korkad.

Chris spände minen till något hårt och höll blicken stint spänd upp mot land.

"Det kan du nog lista ut själv", muttrade han fram.

Zach skämdes plötsligt och drog sig undan litet.

"Javisst, ja..." fick han ur sig som ursäkt. "Förlåt."

Chris log stelt.

"Inget att be om ursäkt för", sa han stramt. Men detta tog Zach inte som ett förlåtande. Han kände sig rätt usel och ville gottgöra det.

"Men Bill och Thomas och alla andra pirater från den äldre besättningen då? Skyddar inte de dig?"

Chris skakade lätt på huvudet, oberört den här gången, som om han insett att det inte var någon idé att göra en stor sak av det hela, som om han ställt om sig till den neutrala min som visade den största delen av hans personlighet.

"De har inte gått med i något sådant avtal", sa han. "De får bara inte göra något själva."

"Thomas skulle nog skydda dig", sa Zach övertygat och rätade lite på sig.

Chris gav ifrån sig en skeptisk fnysning.

"Du är för naiv, Zach."

"Jag litar på honom", sa Zach då, och förstod att detta var hundra procent sant. Han hade bara inte insett det förrän nu.

"Tror du verkligen att en pojke, så desperat att han började med piratyrket vid fjortonårsåldern, är någon att lita på?" frågade Chris och tittade nu rakt på honom med höjda ögonbryn.

Zach ryckte bara på axlarna igen.

"Du har varit inom piratyrket sen du var fyra", påpekade han nästintill oberört. "Du är väl någon att lita på?"

Chris bara log till svar och vände återigen bort blicken.