Draco Memoraid

GUD!!! JAG HAR LÄST FAST JAG VARVUTLOGGAD EZZY!!!!!!!!!!!

JAG ÄR SÅ LEDSEN ATT JAG INTE HAR KOMMENTERAT FÖRUT!!!!!!!!

DU SKRIVER BÄÄÄÄÄÄST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG DÖÖÖÖÖR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG KAN INTE (som vanligt) BESKRIVA DIN FF I ORD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!!!!!!!!!!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

LÄGG UPP ;W;

Min dator har blivit segare än vanligt tack vare mugglis nya design c: Har suttit och stirrat otåligt på dem söta höstlöven i typ en kvart innan den här sidan äntligen ville ladda!
Nu är jag dock häär och tänker lägga upp kapitlet. Tack för alla ni som kommenterar, det gör mig verkligen GLAD. Nä, lycklig snarare. Satt som ni märkte uppe hela natten för att få det klart, och vi skyller det smöriga slutet på PPP som fick min att drabbas av en ful feels attack sisådär tre på morgonen.
Det här kapitlet är enligt mig ett utav mina sämsta (Im not perfect but i keep trying, okej? D:) men hoppas att ni kommer att gilla det ändå. Det är som sagt ganska så sorligt och Elli mår inte alls bra i det här. Vilket ni nog inte heller skulle göra om ni satt i hennes situation. Nåväl, nu ska jag sluta babbla. Håll tillgodo mina vänner!

Blir superglad om ni slänger in en kort/lång kommentar eller tummar så jag ser att jag har läsare, har STENKOLL på er allihopa och skulle (Töntig som jag är) gråta blod om jag upptäckte att någon av er saknades.)
Älskar er massor, tack för att ni gjort min värld magisk ♥

OBS!
Varning för starka känslor!

So let me on down
Cause time has made me strong
I'm starting to move on
I'm gonna say this now
Your chance has come and gone
And you know It's just too little too late
I gave you everything
But it wasn't enough
Go find someone else
I'm letting you go
I'm loving myself
You got a problem
But don't go asking me for help.


Kapitel 66
Som om jag aldrig fanns

Slaget var förlorat.
Jag kastade en sorgsen blick på mina tre vänner som utan att ha haft en tanke på sin egen säkerhet kommit rusande för att rädda mig. Och nu skulle vi alla dö tack vare min dumhet.
Jag sprattlade till och gjorde ett tafatt försök att komma loss från repet som höll mig bunden.
Jessica hade inte tagit några risker.
Om jag skulle komma loss var vi åtminstone tre mot tre.
Fast innerst inne visste jag att det inte skulle göra någon större skillnad.
Förtvivlat krumbuktade jag mig och slet i repen.
Jessica Raven betraktade mig roat medan hon långsamt rullade Harrys trollstav fram och tillbaka över golvet. Harry själv hade hon kastat en kroppslåsningsbesvärjelse över; han låg tyst och stel raklång på marken med armarna klistrade längs sidorna. Bara de gröna ögonen rörde sig fram och tillbaka under det korpsvarta håret. Och dem var ursinniga.
Plötsligt spärrades dem upp och innan någon hann reagera hade Hermione och Ron slagits medvetslösa till marken.
Jag skrek till och flaxade med händer och fötter utan att lyckas röra mig en enda centimeter.
”Behåll dem framme”, beordrade Jessica Avery och Fenrir som hade sänkt sina trollstavar.
Sedan gick hon fram till mig och viskade i mitt öra: ”Nu är det slut på leken”. Hon fnissade flickaktigt och snurrade en tåt av mitt hår längs sitt ringfinger. ”Om du inte har någonting att tillägga?”
”En hel del Ms Raven”, svarade någon i mitt ställe. Jessicas leende bleknade genast och hennes kritvita ansikte skiftade i en nyans av rött.
Theodore Nott steg in i astronomitornet. Trots att han måste ha sprungit uppför alla trapporna var han inte de minsta andfådd och hans ögon var lika kristallklara som tänderna han blottade åt Jessica i ett glädjelöst flin. ”Blev du förvånad?”
”Försvinn härifrån!” väste Jessica och riktade trollstaven mot Notts bröst. ”Försvinn säger jag!”
”Theodore...” började jag bedjande men han tystade mig med en huvudskakning.
Sen tittade han återigen på Jessica som till min förvåning hade börjat darra som ett asplöv.
Fenrir morrade ilsket åt Nott och Avery såg ut som om han allvarligt övervägde att hoppa från tornet.
”Vad för dig hit denna sena timme, Jessica?”
”Spela inte så förbaskat trevlig din lilla snorvalp!” fräste hon vars trollstav nu vibrerade häftigt i hennes knutna hand. ”Om du inte genast försvinner så kommer dina klasskamrater att få sopa upp resterna efter dig med en sopskyffel!”
En ilsken glimt tändes i Notts gulbruna ögon. ”Det tror jag inte”, sa han och gick fram till Jessica som fientligt viftade med sin stav.
Men den gav varken ifrån sig rökpuffar eller gnistor. Det var som om någonting i Notts blick fick trollstaven att förlora all sin kraft. Den vajade sorgset från sida till sida i sina kraftlösa försök att vara sin ägarinna till lags.
Nott sträckte fram handen och tog utan större ansträngning trollstaven ifrån Jessica. Sedan såg han henne i ögonen och bröt staven mitt itu.
Avery flämtade till och Jessicas ögon höll på att tränga ur sina hålor.
”Hota mig aldrig igen”, sa Nott lågmält och släppte bitarna framför hennes fötter.
”Jag rekommenderar inte det.”
”Du din...” Jessica svalde och backade bort från Nott medan hon stirrade på honom. Hennes hand for upp till ett kors av silver som hon bar runt halsen och hon kramade det hårt mellan fingrarna.
I samma stund sjöd ljusblixtarna över himlen och hela astronomitornet skakades av Avery och Fenrirs förbannelser. Skrikande kastade jag mig ner på golvet och gömde ansiktet i Hermiones hårburr.
Repen stramade åt runt min kropp när jag landade och fick mig att skrika ännu högre.
Ett vrål från Fenrir när han träffades av Notts förhäxning och ett stön från Avery när han vacklade in i en pelare hördes och jag knep ihop ögonen. Sedan ljudet av något stort och tungt som brakade genom taket och utan vidare träffade mig rakt i huvudet.

Förvirrat slog jag upp ögonen och möttes av ett starkt ljus som plågade mitt mörbultande ansikte och tvingade mig att sluta dem igen.
Sedan tog nyfikenheten överhand och jag kisade försiktigt mellan ögonfransarna.
Rummet blev med ens klarare och jag blinkade förvånat ett par gånger.
Min kropp låg i en mycket välbekant säng uppe i sjukhusflygen. De vita väggarna och dem starka lysrören hade bländat mig.
Trevande rörde jag fingrarna på först vänster hand och sedan likadant med höger. När jag skulle göra ett övermodigt försök att vifta på tårna fick jag syn på fyra gestalter som satt runt min bädd och oroligt betraktade mig.
Synen av att se trion tillsammans med deras ärkefiende fick mig att dra på munnen men ingen av dem log tillbaka.
Mitt leende slocknade. ”Vad är det med er?”
”Hur mår du?” Hermiones röst var ovanligt hurtig och fick mig att må illa. ”Har du ont?”
”Litegrann.” Jag gned mig i huvudet. Precis ovanför hårfästet hade jag fått en irriterande bula som bultade och värkte. ”Vad hände?”
”Öh, vi var ju allesammans medvetslösta som du vet...” Harry skakade på huvudet som om tanken fick honom att plågas. ”När Proffesor Lupin och Snape hittade oss var dödsätarna redan försvunna.”
”Snape?” ekade jag. ”Varför Snape?”
”Fråga honom.” Harry gjorde en motvillig gest mot Draco som satt och glodde ut genom det dimmiga fönstret. ”Det var han som... öh, hämtade hjälp.” Meningen verkade ha kostat Harry en stor ansträngning, för han tog ett djupt andetag och rynkade på näsan som om han sagt något motbjudande. ”Du var också avsvimmad. Hade enligt Lupin fått en träplanka i huvudet.”
”Vem dog?”
”Dog?” Alla fyra hade ryckt till som om jag sagt något förbjudet. ”Vadå dog?”
”Den där kvinnan... Hon sa att en av oss... Vem är död?”
”Ingen är död”, sa Ron snabbt. Alldeles för snabbt.
”Vem är det?” Jag satte mig upp trots att det tog emot. ”Vem har blivit dödad?”
”Ingen... Åh, Elli!” Hermione kvävde en snyftning med handen. ”Jag vet inte hur vi ska säga det här på ett bra sätt...”
”Det finns inga bra sätt”, avbröt Draco. ”Din mamma är död.”
”Va?” Jag stirrade på honom som om jag aldrig hade sett honom förut. ”Vad sa du?”
”Din mamma är död.” Upprepningen verkade ha tömt Draco på kraft för han bet sig i läppen och stödde hakan i händerna. ”Hon hittades död för ett par timmar sen.”
”Min mamma har cancer”, sa jag dumt. ”Hon ska dö av cancer.”
”Hon är mördad.”
De andra tre gav Draco en dräpande blick som han fullständigt ignorerade. ”Dem har dödat henne.”
”Sluta!” Hermione torkade sig i ögonen med en redan genomvåt servett. ”Du gör det bara värre!”
”Om du behöver prata...” Harrys röst dog bort. Ron låtsades vara väldigt intresserad av en fläck på sin klädnad och Draco hade återgått till att stirra ut genom fönstret.
Tungt föll jag tillbaka mot kuddarna. Hans ord snurrade i huvudet och rummet gungade framför mina ögon. Ändå hade jag nästan väntat mig detta.
Men mördad- av vem?
Varför skulle någon vilja mörda min mamma?
Hon hade ingen koppling till Storbritannien överhuvudtaget och mig hade hon knappt orkat skriva till på sista tiden. Så varför ville någon röja henne ur vägen?
Bedövad av chock hörde jag hur Draco reste sig upp och lämnade rummet.
Medlidande var inte hans starka sida. Dessutom var såret efter Narcissa fortfarande djupt och blödande. Jag kunde inte klandra honom.
”Är det någonting vi kan göra för dig?” frågade Hermione.
Jag skakade på huvudet. ”Jag vill vara ifred.”
”Men...”
”Kom.” Harry drog upp Hermione på fötter. ”Du vet vart vi finns om du behöver oss.”


Den isande vinden piskade rasande mitt tårdränkta ansikte och svartsjön kastade upp stora kaskader av vatten mot klipporna för att visa sitt missnöje.
Med håret som en mörk fana efter mig stod jag och stirrade ut över det skummande vattnet.
Sjön och himlen satte ord på den känsla som hade borrat sig ner djupt i mitt hjärta och som fyllde mig med ett brännande svart hål av hat. Vrede mot den som hade utfört handlingen, ilska mot dem som hade till uppgift att beskydda henne -och hat mot mig själv som inte funnits vid hennes sida när hon så innerligt behövde mig.
Tårarna hade sedan länge slutat rinna och kvar fanns bara vinden, vattnet och ett tomt skal; en skugga av mig själv.
När man förlorar den som man älskar högst av allt i hela världen är det någonting som för alltid försvinner inom en.
Och det är inte fören man står ansikte mot ansikte med verkligheten som man förstår vad man just har förlorat. När min pappa dog hade jag varit mycket liten. Mina minnen av honom hade bleknat ihop till en grådaskig massa. Minnet av mamma var fortfarande starkt som den starkaste patronus. För ett dygn sedan hade jag stått öga mot öga med döden. Då hade jag varit rädd.
Nu skulle jag med glädje välkomna den som en kär gammal vän.
”Ta mig då”, mumlade jag och stirrade ner i det virvlande svarta vattnet.
”Det är mig ni ville åt, så ta mig. Jag kommer inte att göra motstånd.”
Sjön svarade med att spy upp ännu en sky av kallt vatten och jag blundade.
Vattufolkets klagande melodi nådde mina öron som en vacker lugnande vaggsång.
Dem skulle aldrig tvinga mig tillbaka.
Jag kunde inte hindra leendet som spred sig över mina blåa läppar. Döden behövde inte vara smärtsam och dyster, den kunde vara vacker också. Sången stegrades i mina öron; den handlade om glada tider och om en skatt som fanns långt nere i djupet. Dem ville att jag skulle komma.
Men kunde jag lita på dem?
Svaret kom bara ett par sekunder efter att jag tänkt det och ett skratt bubblade upp från min mun.
Att jag ens hade övervägt något annat.
Kom, hörde jag dem viska. Kom och förena dig med oss. Här existerar varken död eller tid, hos oss kommer du att bli lycklig.
”Hur vet jag det?” svarade jag. ”Hur vet jag att ni inte luras?”
Lita på oss, nynnade dem. Lita på dem klokaste av andevärldens varelser. Vi leder dig bort från det
som gör ont, hos oss kommer du förbli skuldfri och lycklig.
”Ingen smärta mer...” viskade jag.
Ingen smärta mer, mässade dem. Tillsammans med oss blir du lycklig, så kom... kom... kom... kom...
”Jag kommer”, mumlade jag och började sakta klättra nerför viken. Det kändes skönt när vattnet kittlade mitt ansikte och trots att mina kläder var genomblöta så frös jag inte.
Jag visste vad det berodde på och tanken skrämde mig inte ett dugg.
Jag visste att min kropp förberedde sig på att dö.
Det kommer inte att kännas, tröstade vattufolket när de anade mitt svaga stygn av tvekan. Fortsätt att blunda och skänk din själ till vattumodern. Hon kommer att belöna ditt mod. Bara ett par steg till så får du stanna hos oss i evighetens evighet. Det kommer inte att kännas... kom... kom till oss...
Jag sköt undan det lilla stygnet av tveksamhet och började vada ut i vattnet.
De hade rätt. Det gjorde varken ont eller kändes obehagligt.
Tack vare tidvattnet skulle jag inte behöva gå långt innan min kropp sjönk under ytan.
Jag drog mitt sista djupa andetag och tog ett stort steg ut i djupet.
Men istället för svalkande sjövatten mot mina kinder kände jag en bitande kyla.
Två starka armar hade dragit mig upp ur vattnet och skakade mig nu varsamt fram och tillbaka.
Smaken av sjögräs och rutten fisk fyllde munnen och jag var nära att kräkas. Min kropp darrade av kyla och hjärtat hamrade i bröstet.
”Ta ett par djupa andetag och försök komma till sans. Du höll precis på att göra någonting mycket farligt och det kan ta sin lilla tid att komma till insikt. Andas ordentligt nu, Elli.”
Albus Dumbledore stod framför mig på den våta strandkanten. Hans blåa ögon var oroliga och ansiktet var som på en man som sett alldeles för mycket tråkigheter på väldigt kort tid. Trots detta såg han mycket lugn och avspänd ut där han rak i ryggen stod och iaktog mig. Det silvervita skägget var blött nertill och hans midnattsblå klädnad hade fläckar av tång här och där.
”Ibland inträffar saker som får en att handla på ett sätt som man aldrig annars skulle drömma om.” Han la en varm hand på min axel. ”Huvudsaken är att man i tid inser vart ens sanna lojalitet står och rättar till de misstag som man var nära att begå. Du är alldeles för viktig för att dö, Elli.”
”Nej”, sa jag och svalde djupt. ”Nej Proffesorn, ni skulle aldrig ha kommit för att rädda mig.”
Dumbledore höjde på ögonbrynen och rynkade sin redan mycket skrynkliga panna.
”Jag anser att det var ytterst nödvändigt. Och jag är mycket tacksam över att vattumodern lät mig hinna fram i tid.”
”Det hade varit bäst om ni kommit försent.” Återigen kände jag tårarna rinna nedför mina kinder och smärtan inuti anlände med full kraft efter den tillfälliga bedövningen.
”Jag kommer bara att bli en börda för er.”
”Elli, var nu snäll och lyssna på mig. Din mammas död är ytterligare en av de ohyggliga händelser som vår värld har fått och kommer att få utstå närmaste tiden. Många barn har blivit föräldralösa och fler står på tur. I sådana här tider när allting ser ut att bli som allra mörkast är det viktigare än någonsin att respektera och beakta din nästa. Dina vänner är utom sig av oro för dig uppe i slottet. Draco Malfoy försökte smita ut i mörka skogen för att leta rätt på dig och utifrån hans erfarenheter är det inte något som han skulle göra för vem som helst. Du är en mycket viktig person för honom Elli, och du ska inte misstro mig när jag säger att det kommer att spela en oerhört viktig roll i framtiden. Kanske det till och med kommer att betyda skillnaden mellan liv och död.”
Jag snyftade tyst och torkade ansiktet med tröjärmen.
Det dåliga samvetet slogs om plats med sorgen. Och om inte Dumbledore hade stått som en mur mellan mig och svartsjön så hade jag definitivt kastat mig rakt ut i ren dessperation.
”H-hon... H-on k-k-kommer a-aldrig tillbaka.”
”Nej. Tyvärr finns det inget sätt för de döda att återuppstå. Men hon kommer alltid att hålla sig levande via dina och andra närståendes minnen. Och minnen, Elli, är förutom kärleken det finaste vår värld har skapat.”
Jag nickade långsamt och kände hur klumpen i hjärtat lättade lite.
”Tack för hjälpen, Sir.”
”Ingen orsak, lilla vän. Jag tror att det är hög tid att bege sig tillbaka till slottet. Det var inte särskilt intelligent av dig att lämna sjukhusflygen utan att informera dina vänner. Miss Granger blev utom sig av oro när hon hittade dina sängkläder blodiga och Poppy tog det väldigt hårt. Hon anser att hon brustit i sin omsorg av dig och är mycket orolig.”
Jag försökte minnas vad som hade orsakat blodet men allting var som i en tät trolsk dimma.
”Jag ska be dem om ursäkt.”
Dumbledore log. ”Det är helt i sin ordning.” Han räckte fram sin arm och la den betryggande om mina axlar innan han började röra på sig.
”Proffesorn”, mumlade jag och Dumbledore vände sig om.
”Vad är det Elli?”
”När jag stod där vid stranden...”, Jag tvekade, ”Så hörde jag en röst. En vacker röst. Eller... Flera röster. Det lät som om någonting kallade på mig.”
”Vattufolket”, sa Dumbledore, ”är dessvärre mycket skickliga på att lura unga häxor och trollkarlar med stor hjärtesorg ner i djupet. Du är inte den första som fallit offer för deras lockelser och tragiskt nog inte heller den sista. Ingen som själv har mött vattufolket skulle klandra dig för det.”
Plötsligt kände jag mig lite bättre till mods och när Dumbledore öppnade porten med en lätt sväng på sin trollstav hade jag slutat att gråta.

”Elli!” I samma stund som jag stack in näsan i entréhallen kom Hermione rusande.
Hennes kinder bar röda streck efter de tårar hon utan stopp hade gråtit sedan dem upptäckt att jag försvunnit. Och det vanligtvis burriga håret hängde glest och glanslöst nedför hennes axlar.
Kramen som jag fick var varm och mjuk och kändes mer äkta än något annat som jag upplevt det senaste dygnet.
”Vi trodde att du... Vi har varit så oroliga! Harry och Ron är helt utom sig, Neville har gråtit hela kvällen och Draco... Ja du borde nog träffa honom.”
”Vart är han?” Hennes blick löpte mot stora salen och jag krånglade mig ur hennes grepp.
Fortfarande omtumlad av sorg och rädsla av tanken på vad som hade hänt om inte Dumbledore dykt upp i precis rätt tid gick jag in i salen.
Middagen var avslutad men trots detta satt det här och där elever kvar vid borden. Deras ansikten vändes mot mig när jag kom in och de började ivrigt viska till varandra. Förvånat insåg jag att allesammans hade sina koffertar med sig-vissa hade till och med packat in sina husdjur i burar där dem stackarna nu satt och hoade eller fräste missbelåtet. De skulle lämna Hogwarts.
Hermione hade smugit sig efter mig in i stora salen. Hon sjönk med en suck ner på en ledig plats vid Gryffindorbordet och la huvudet i händerna. En liten förstaårselev tittade storögt på henne och gjorde sedan likadant.
Draco satt för sig själv i ena änden av det nästan tomma Slytherinbordet. Han satt på samma sätt som Hermione med armbågarna i bordet och ansiktet vilande i händerna. Det såg ut som om han sov men när han hörde min röst tittade han upp och mötte min blick.
I nästa sekund var han framme hos mig och begravde ansiktet mot min axel.
Hans smala axlar skakade och hans andetag var snabba och tunga i mitt öra.
”Kom”, sa jag tonlöst och drog med mig honom ut ur salen; bort från alla nyfikna ögonpar.
Den lilla skrubben längst bort i entrehallen var tom och dit knuffade jag in Draco.
Först stirrade han bara uttryckslöst på mig- hade det inte varit för att hans ögon var alldeles rödkantade så skulle jag tagit honom för att vara helt obrydd- sedan började han skrika.
”HUR KUNDE DU STICKA IVÄG SÅDÄR? FATTAR DU INTE HUR DET KÄNDES FÖR MIG!”
”För dig?” ekade jag. ”Det är inte din mamma som dött.”
”HON ÄR JU OCKSÅ DÖD OM DU RÅKAT GLÖMMA DET!” vrålade han. ”JAG TRODDE ATT DU OCKSÅ DÖTT, OM DET INTRESSAR DIG! I flera timmar har jag bara gått runt, runt och letat efter dig...”
”Har du frågat dina dödsätarvänner om hjälp?” Jag kunde inte stoppa tonen av ironi i rösten.
”Eller Snape kanske? Han är väl snäll-hjälper gärna till.”
”JAG ÄR INGEN DÖDSÄTARE!” Draco kastade omkull en knagglig skrivbordsstol och sparkade av den på mitten. ”HUR MÅNGA GÅNGER SKA JAG BEHÖVA SÄGA DET? DU TROR MIG ÄNDÅ INTE! INGEN TROR PÅ MIG!”
”Vad konstigt”, sa jag kyligt. ”Det kanske skulle bli lite lättare om du visade mig din vänsterarm...”
”TITTA DÅ! tjöt Draco och slet upp sin tröjärm. ”TITTA DÅ! SER DU NÅGOT JÄKLA MÄRKE? GÖR DU DET, VA?”
Jag stirrade på hans arm. Den var lika tom på mörkrets märke som min egen.
”DÄR SER DU!” Hans vrål hade övergått i snyftningar. ”JAG-ÄR-INGEN-DÖDSÄTARE!”
”Draco...”
”HUR LÄTT TROR DU DET ÄR ATT VARA MIG?” Skrek han. ”Ingen familj, ingen att lita på och snart ingen heder kvar heller. Allting är så mycket lättare för dig- Du har aldrig behövt kämpa för att göra dina föräldrar stolta. Du har inte behövt kämpa för någonting!”
Han drog ett skälvande andetag. ”Och du har aldrig blivit lämnad av den enda personen du har kvar!”
Jag kunde inte komma på någonting att svara.
Tyst såg jag på medan han frustrerat kastade omkull flera möbler. Den här skrubben skulle aldrig mer bli vad den en gång varit när Draco var färdig med sitt utbrott.
”Jag överger dig inte.” sa jag. ”Draco, jag skulle aldrig...”
”Det har du redan gjort.” Han hade stannat till. Hans sidor hävdes hastigt ut och in som om hade sprungit upp och ner för astronomitornet flera gånger. ”Det gjorde du för länge sen.”
”Sluta.”
”Det är ju sant!” Han vände sitt rödflammiga ansikte mot mig. ”Du lämnade mig ikväll!”
När jag inte svarade sjönk han ner längs väggen och begravde ansiktet i händerna.
”Allting är slut, fattar du inte det?” viskade han. ”Ser du inte? Allt som hänt här ikväll och igår-Allting har en mening. Du förstår inte det nu men du kommer att göra det sen. Det är dags att välja sida. Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig.”
”Varför det?” Jag sjönk ner bredvid honom.
Han bet sig i läppen. ”För att då hade allting varit lättare. Du gör mig svag.”
”Och det är väl inget farligt med det?”
”Jo”, sa han. ”För mig är det de.”
”Jag tänkte ta livet av mig ikväll.” Orden bara slank ur mig. ”Jag tänkte låta vattufolket ge min själ till vattumodern. Om inte Dumbledore kommit i precis rätt ögonblick så hade jag varit en av dem nu.”
”SLUTA!” Draco höjde återigen rösten och slet sig i håret. ”JAG VILL INTE HÖRA!”
”Är det så farligt att visa sina känslor, Draco? Är det så farligt att vara ledsen?”
”LÄGG AV!” Han smällde sin knytnäve i väggen så tavlan ovanför oss skallrade.
”Jag ser att du är det”, fortsatte jag. ”Varje dag. Men du vägrar att tala med mig. Jag såg märket på din arm den kvällen då vi var i skjulet, var är det nu?”
”Det har aldrig funnits något märke”, mumlade han plötsligt förlägen. ”Du såg fel.”
”Kanske det men någonting är det som tynger dig.”
Vi satt tysta ett slag och jag såg på hur han kämpade med sig själv.
Det var jag som slutligen öppnade munnen. ”Första gången vi träffades så tyckte jag inte alls om dig. Jag tyckte att du var bortskämd, elak och självisk. Det tog ett tag innan jag ändrade åsikt om dig. Jag vet vad Lucius gjorde med dig en av dem första kvällarna jag var hos er, jag hörde dig skrika.
Din mamma stod och tittade på. Jag hörde hur du bönade att han skulle låta bli men han lyssnade inte. Det hände flera gånger. Jag hörde hur du grät ibland om nätterna, när du trodde att ingen kunde höra dig. Men jag gjorde det. Det var efter det jag började se dig med nya ögon. Men jag förstod aldrig varför du inte sa ifrån. Nu gör jag det.” Jag gjorde en paus för att se hur han reagerade.
”Du lät honom fortsätta bara för att du trodde att det var rätt. Men vet du vad Draco, det är de inte. Det är aldrig rätt att plåga någon för att få sin vilja igenom eller för att lära dem en läxa.
Du använde samma förbannelse på mig en kväll. För att du inte vågade se din far i ögonen och säga nej. Jag förstod inte det då, men nu gör jag det. Jag har med egna ögon fått se vilket svin han är nu, Draco.
Men du är inte som han. Du är finare, bättre, snäll. Så följ inte i hans fotspår, jag ber dig om det.”
En ensam tår rann sakta nerför hans bleka kind.
”Snälla Draco, lyssna på mig.”
”Det är för sent”, viskade han. ”Det är för sent att backa ur nu.”
”Backa ur från vad?”
Han skakade på huvudet. ”Jag är ledsen Elli.” Han gav till en lätt snyftning.
”Det är jag verkligen. Men jag kan inte.”
”Så om han ber dig döda mig, gör du det då?”
”Självklart inte!” Han spärrade upp ögonen. ”Det skulle jag aldrig kunna göra! Jag... Jag tror att jag älskar dig.”
”Älskar mig?”
”Ja.”
”Jag älskar dig också, det vet du. Det är därför jag ber dig att inte följa i hans fotspår.”
”Förlåt”, sa han och reste sig tvärt upp. ”Men vi kan inte vara tillsammans.”
”Tänker du gå?”
”Jag måste.”
”Varför?”
”För att du får mig att känna saker.” Han tvekade, ”Saker som jag aldrig känt förut, för någon. Det gör mig sårbar. Och om jag är sårbar...” Hans röst dog ut.
”Så du tänker börja undvika mig igen?”
”Jag måste.” Nu bet han sig så hårt i läppen för att hålla tillbaka tårarna att blodet började droppa.
”Du är inte bra för mig. Du är inte bra för någon här.”
”Vad menar du?”
”Precis det jag säger! Jag är född till en sak, du till en annan. Jag måste följa min mors önskan och min fars vilja. Jag kan inte svika dem.”
”Men du kan svika mig?”
”Det är inte samma sak.”
”Draco älskar du dina föräldrar?”
Han svarade inte utan började torka sig i ansiktet.
”För om du gör det- så är det inte ömsesidigt. Om dem älskade dig skulle dem aldrig ha tvingat in dig i det här.”
”Hejdå Elli.”
”Draco...”
Han struntade helt i min vädjan och smällde upp dörren. Det sista jag såg av honom
var hans vitblonda kalufs som guppade iväg mot Slytherins sällskapsrum. Och jag visste med gråten i halsen att jag aldrig skulle sätta min fot där igen.

Ja vadå? Draco kan faktiskt också få känsloutbrott emellan åt. PUSS!♥

SHIT SKA LÄSA NU

Hope u will like it bejb! 8D

OMG SKA OCKSÅ LÄSA NU !! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Taaaaaaaaacccckkk bästa sötnos !!

Buhuhuhuhuhuhuuuuuuuuu....
VAD VAR DET JAG SA????
PLEASE DRACO TA DITT FÖRNUFT TILL FÅNGA OCH BARA KYSS ELLI NÅN JÄVLA GÅNG!
ÄR DET MENINGEN ATT DU FÖRSÖKER DÖDA MIG?
FÖR DET GÖR DU FAKTISKT.
LÄNGTAR TILL NÄSTA KAPITEL!

Nä, nu har du fel faktiskt Elzyii. DET HÄR KAPITLET VAR INTE DÅLIGT!!! Vad fick du det ifrån? Att det här kapitlet är dåligt alltså. Kapitlet var underbart!
Han struntade helt i min vädjan och smällde upp dörren. Det sista jag såg av honom var hans vitblonda kalufs som guppade iväg mot Slytherins uppehållsrum. Och jag visste med gråten i halsen att jag aldrig skulle sätta min fot där igen.
Stackars Elli! Nu Draco, nu ska jag säga en sak till dig:
Var schysst mot Elli, såra henne inte!
Det där var helt underbart skrivet!
♥♥♥
Nu måste jag städa så jag får nog berömma dig vid en annan tidpunkt mer Elzyii. Det går väl bra??

Elzan!!!!! DU SKRIVER SÅ JÄVLA SKITFUCKING BRA!!!
DET SKULLE INTE VARA NÅTT MUGGLIS UTAN DIG SÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTNOS!!!! DET SKULLE VARA SOM DRACO UTAN ELLI!!! OCH DU BÄSTAN SKA SKRIVA EN 2:A!!!!!!! *Hoppar runt på stället* (om man nu kan göra det i en bil)
DU SKRIVER BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST
LÖÖV YOU Elzyii DU ÄR DET BÄSTA SOM HAR HÄNT MUGGLIS, FANTASTISKA NADJA! 1!!!!!!!