Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Edit: Lägger upp lite nu för bussen går inte förrän tjugo i! 
Låter det osmakligt att skriva om tiggare och deras kämparglöd? jag vill inte att Teodor skall låta om en idiot, inte att jag låter som en heller. Och det är ju hans 15-åriga tankar. Jag vet inte, efter att ha skrivit det kändes det som lite fel ordval. 
Satte det i spoilern  Kattuggla Beben Angelinaa
Spoiler:
Tryck här för att visa!
”Du är gjord av segt virke, det kommer att ordna sig för dig”, hade skolans kurator peppande sagt åt honom ett par veckor tidigare. Men han var gjord av precis samma gamla virke som alla andra människor, en salig blandning av kväve, kol, syre, väte, och så vidare. De få gånger som Teodor hade varit på vippen med att säga något var när kuratorn skulle klyscha till det och spottade ur sig att det alltid fanns sol bakom molnen och sådant tjafs; hörde han inte själv hur löjligt det lät? Att sitta där mitt emot den lönnfete, medelålders mannen med den falskt nyfikna blicken fick bara Teodor att känna sig besvärlig. Kuratorn slängde otåliga blickar åt väggklockans håll som om han inte orkade med en sekund till av spelat uppmuntrande. Teodor tänkte att dem som trycker ner huvudet och bara kör på verkar klara sig ganska bra i livet, men dem som konstant känner sig berättigat något bättre får ett besvärligare liv, han hade inte hunnit lista ut vilket sort kuratorn tillhörde ännu men han hade sina aningar. I dessa stunder ville Teodor bara ta ett språng upp på stolen och låta sväroden hagla mot honom som sylvassa spjut under en strid. Ett nytt möte kan liknas vid en tom bägare där en enda droppe gift kan förgöra hela bryggden. Teodors och kuratorns bägare hade fått sin dos med gift redan då hans styvmoder Agata hade sagt att han var tvungen att gå dit. Det skulle tydligen få honom att se på sig själv med snällare ögon. ”Han kan fungera som en krycka att stödja sig emot när det är jobbigt”, hade hon sagt för att försöka ingjuta lite entusiasm i honom. ”En krycka? Du vet att man behöver två kryckor för att kunna röra sig obehindrat va?” Och där hade samtalet avslutats.
Solen hade just börjat krypa ned bakom de dunkla trädtopparna och fick de att se ut som om horisonten stod i lågor, kvarteret Vittervilla gjorde sig redo för natten. Teodors tänkte på de filtinlindade tiggarna som satt längre ner i kvarteret utanför kiosken. Hur de mekaniskt sträckte fram sina händer under håglösa blickar; så osynliga och utelämnade men ändå så blottade; och trots det så bjöds alltid ett leende när man gick förbi. Han kom på sig själv med att beundra deras kämparglöd samtidigt..."
Underbart. Så otroligt målande du skriver, och sättet du har skildrat Teodors tankar på är oslagbart!
(Tycker förresten inte att det är smaklöst att skriva om tiggarnas kämpaglöd, för jag tror det är så väldigt många tänker och också kan relatera till.)
Tack, blir verkligen jätteglad av att få höra det! speciellt av någon som skriver så bra som du också. Tack igen ♥
4 jun, 2015 11:46
|
Borttagen
|
MTEL, tusen tack, men du ska veta att du är otroligt duktig, också! Har mina perioder då jag tvivlar helt och hållet på mig själv, men jag antar att det hör till. Jag läser gärna mer om du vill visa!
- - - - -
Sista snutten i förra kapitlet (har precis börjat på ett nytt.)
Fortfarande öppet för redigering, och inte helt klart ännu,
och uppläggningen är snyggare i dokumentet.
(Satte i spoiler because of reasons.)
Spoiler:
Tryck här för att visa!Levithan vaknade av att någon puffade honom på axeln. Det var hon. Igen. Att hon aldrig kunde förstå.
”Vad är klockan, egentligen?” frågade han och sträckte sig efter sitt fickur.
”Det är tidigt på morgonen, men det spelar ingen roll. Herr Drake, jag måste be er om något.”
”Vad är det, Evangeline?”
”Jag är rädd att mitt sår, på halsen...”
”...Ja?”
”Jag vill att du ska se över det. Det känns som om det håller på att bli infekterat och jag vill inte få blodförgiftning eller ett hemskt ärr.”
Levithan gnuggade sig i ögonen och suckade.
”Snälla du, jag ber dig,” tiggde hon.
Han tog ett djupt andetag, reste sig upp ur sängen och bad henne sätta sig ned på kanten. Han satte sig på huk framför henne, lade handen nätt mot hennes hals för att undersöka skärsåret och strök med tummen över det.
”Det ser fint ut, det är bara ett ytligt sår. Blodet har koagulerat väl. Det kommer att läka på egen hand,” sade han lugnt.
”Men...”
”...Men låt oss för all del tvätta det, för säkerhets skull,” fyllde Levithan i och drog fram läkarväskan som stod under sängen. Förhoppningsvis skulle det bli tyst på henne då.
Han tog upp en ren linnetrasa som han vätte med sprit. Evangeline lutade sig fram och sträckte på halsen. Hennes andning blev allt tyngre när han baddade såret med den fuktiga trasan. En droppe föll från den och rann nedåt, längs hennes hals. Levithan såg den i ögonvrån, och hans kinder blev varmare när den glittrande droppen sökte sig ned och försvann in under bluslivet, mellan hennes bröst. I samma ögonblick han slutade och just skulle säga till henne att det var färdigt, drog hon honom våldsamt till sig och kysste honom. Med sin tunga sökte hon sig in mellan hans läppar och kände hans mjuka, varma – samtidigt som hon tog ett fast grepp om hans hand och höll den hårt mot sitt bröst.
I samma stund kom Dominique ut från Isaacs hytt efter att ha diskuterat hur planerna skulle fortgå. När han gick förbi Levithans logi, och diskret slängde en blick in förbi dörren som stod på glänt, så såg han det: den passionerade kyssen mellan Levithan Drake och Evangeline Babineaux. Som eld.
Hans ögon svartnade.
Just som han bet ihop och uppgivet skyndade därifrån, skymtade Levithan hans silhuett och slet sig desperat ur Evangelines grepp.
”Helvete! Dominique, vänta! Stanna!”
Dominique skyndade sig så fort han kunde, upp och ut. Luften blev allt tunnare, bröstkorgen allt tyngre och ögonen var som i flammor. Han fick inte se honom nu.
”Vänta, snälla vänta!”
Dominique fortsatte utan att stanna.
När Levithan till slut hann ikapp honom, tog han ett stadigt tag om Dominiques handled och höll fast honom hårt.
”Du har missförstått allting, det är inte som det ser ut!” utbrast Levithan.
Dominique skakade på huvudet utan att vända sig om.
”Snälla, låt mig förklara,” bad Levithan.
”Jag bryr mig inte om vad ni håller på med,” sade Dominique stelt.
”Vi håller inte på med någonting! Varje natt kommer hon in och...”
”Ljug inte. Jag vill inte höra på dina lögner.”
”Det gör jag inte! Jag besvarar aldrig de närmanden hon gör!”
”LJUG INTE!” röt Dominique, fortfarande med ryggen vänd mot Levithan och handleden i hans grepp. ”Ge upp ditt skådespel, Drake! Försök inte få mig att framstå som en idiot! Jag känner till allt som händer på mitt eget skepp. Jag vet hur ni har smugit in till varandra om nätterna!”
Han slet sig loss ur Levithans grepp och gick fram till kaptenshyttens dörr.
”Du förstår inte...” sade Levithan betryckt.
”Jag förstår precis,” svarade Dominique tyst och öppnade dörren. ”Jag har inte tid. Jag har ett skepp att ta hand om. Gå tillbaka till din käraste och lägra henne bäst fan du vill.”
Med de orden smällde han igen dörren framför Levithan, som fylld av bävan lade handen mot dörrens mörka trä med en stark vilja att knacka - men han lät bli. Istället stod han knäpptyst kvar på samma plats, med den slitande vinden som grep tag i hans kläder, innan han med rödsprängda ögon och en sten i halsen gick därifrån.
Dominique vankade av och an i kaptenshytten utan att veta vad han skulle göra av sig själv. Bilderna flackade som blixtar framför hans näthinnor, och i sitt inre kunde han se framför sig hur deras nakna, svettiga kroppar slingrade sig runt varandra och hur Levithans läppar kysste varenda centimeter av hennes kropp. Hur han med sina grova händer grep tag om hennes lår och spände sina djupa ögon i hennes, hur han stötte ifrån - hur hon kved av njutning och hur hennes naglar rev honom över ryggen. Hur de, varje natt, upprepade det hela - gång, på gång, på gång.
I rent raseriutbrott lade Dominique all kraft han kunde bakom sitt slag och riktade den mot den glaskaraffen som stod på skrivbordet. Den slog i väggen och gick i tusentals gnistrande bitar. Han sparkade sönder den djupröda stolen, tog upp den och slängde den våldsamt bort mot bokhyllan, varpå han stegade fram och rev omkull den helt och hållet. Med ett stadigt grepp tog han tag runt vinflaskan, som stått på bordet, och med en obändig ilska slängde han den hårt mot dörren så att glaset krossades och vinet stänkte överallt. Därefter föll han ned på knä på golvet, höll hårt i sitt hår och brast intensivt ut i tårar.
Jacques knackade hetsigt på dörren.
”Kapten! Vad är det som händer?!” frågade han nervöst på deras hemspråk. ”Svara mig!”
”LÄMNA MIG IFRED! FÖRSVINN!”
”Men kapten-”
”GÅ HÄRIFRÅN FÖR HELVETE!”
Det blev åter tyst. Dominiques kinder och haka sved av de salta tårarna som vägrade sluta rinna. Han lutade sig med ryggen mot väggen, drog upp benen och placerade armarna på sina knän för att fly världen.
Fan ta henne. Han skulle aldrig ha tagit henne med sig från första början.
4 jun, 2015 11:52
|
Ellociraptor
Elev
|
Har inte skrivit på en vecka pga har varit så himla trött. Är nog den längsta skrivpausen jag tagit i år (och det är knappt sant för jag skrev typ i början av veckan, även om det inte var på mitt nuvarande projekt). Nu ska det bli kul att redigera igen iaf. Bjuder på följande nyskrivna stycke:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Teresa log med hela ansiktet och uttalade ett ord som Liv inte kunde uttyda: det lät inte som ett mänskligt språk, utan fick tankarna att vandra till en glänta i en skog någonstans där det porlande ljudet från en bäck var det enda som hördes. Vattnet i tallriken svarade med att virvla runt, runt utan att spilla en enda droppe: när Teresa med en dramatisk gest släppte ner armbandet blev källvattnet genast stilla igen.
En bild framträdde på vattnets yta, lika tydlig som på en TV, och Liv kände genast igen sig: bilden visade matsalen de nu befann sig i, men snart förändrades bilden när den snabbt rörde sig ut ur skolan, bort från skolområdet, iväg till ett bostadsområde några kilometer bort och sedan susade den fram mot en kulle där Liv precis hann uppfatta att det fanns en källarnedgång och en skylt som beskrev det som ett skyddsrum, sedan blev allting svart.
”Där är monstret”, sa Teresa. ”Den visar exakt hur vi måste gå för att hitta dit.”
  
5 jun, 2015 19:55
|
Selma...
Elev
|
5 jun, 2015 23:35
|
Margaret
Elev
|
Skrivet av Borttagen:
Sista snutten i förra kapitlet (har precis börjat på ett nytt.)
Fortfarande öppet för redigering, och inte helt klart ännu,
och uppläggningen är snyggare i dokumentet.
(Satte i spoiler because of reasons.)
Spoiler:
Tryck här för att visa!Levithan vaknade av att någon puffade honom på axeln. Det var hon. Igen. Att hon aldrig kunde förstå.
”Vad är klockan, egentligen?” frågade han och sträckte sig efter sitt fickur.
”Det är tidigt på morgonen, men det spelar ingen roll. Herr Drake, jag måste be er om något.”
”Vad är det, Evangeline?”
”Jag är rädd att mitt sår, på halsen...”
”...Ja?”
”Jag vill att du ska se över det. Det känns som om det håller på att bli infekterat och jag vill inte få blodförgiftning eller ett hemskt ärr.”
Levithan gnuggade sig i ögonen och suckade.
”Snälla du, jag ber dig,” tiggde hon.
Han tog ett djupt andetag, reste sig upp ur sängen och bad henne sätta sig ned på kanten. Han satte sig på huk framför henne, lade handen nätt mot hennes hals för att undersöka skärsåret och strök med tummen över det.
”Det ser fint ut, det är bara ett ytligt sår. Blodet har koagulerat väl. Det kommer att läka på egen hand,” sade han lugnt.
”Men...”
”...Men låt oss för all del tvätta det, för säkerhets skull,” fyllde Levithan i och drog fram läkarväskan som stod under sängen. Förhoppningsvis skulle det bli tyst på henne då.
Han tog upp en ren linnetrasa som han vätte med sprit. Evangeline lutade sig fram och sträckte på halsen. Hennes andning blev allt tyngre när han baddade såret med den fuktiga trasan. En droppe föll från den och rann nedåt, längs hennes hals. Levithan såg den i ögonvrån, och hans kinder blev varmare när den glittrande droppen sökte sig ned och försvann in under bluslivet, mellan hennes bröst. I samma ögonblick han slutade och just skulle säga till henne att det var färdigt, drog hon honom våldsamt till sig och kysste honom. Med sin tunga sökte hon sig in mellan hans läppar och kände hans mjuka, varma – samtidigt som hon tog ett fast grepp om hans hand och höll den hårt mot sitt bröst.
I samma stund kom Dominique ut från Isaacs hytt efter att ha diskuterat hur planerna skulle fortgå. När han gick förbi Levithans logi, och diskret slängde en blick in förbi dörren som stod på glänt, så såg han det: den passionerade kyssen mellan Levithan Drake och Evangeline Babineaux. Som eld.
Hans ögon svartnade.
Just som han bet ihop och uppgivet skyndade därifrån, skymtade Levithan hans silhuett och slet sig desperat ur Evangelines grepp.
”Helvete! Dominique, vänta! Stanna!”
Dominique skyndade sig så fort han kunde, upp och ut. Luften blev allt tunnare, bröstkorgen allt tyngre och ögonen var som i flammor. Han fick inte se honom nu.
”Vänta, snälla vänta!”
Dominique fortsatte utan att stanna.
När Levithan till slut hann ikapp honom, tog han ett stadigt tag om Dominiques handled och höll fast honom hårt.
”Du har missförstått allting, det är inte som det ser ut!” utbrast Levithan.
Dominique skakade på huvudet utan att vända sig om.
”Snälla, låt mig förklara,” bad Levithan.
”Jag bryr mig inte om vad ni håller på med,” sade Dominique stelt.
”Vi håller inte på med någonting! Varje natt kommer hon in och...”
”Ljug inte. Jag vill inte höra på dina lögner.”
”Det gör jag inte! Jag besvarar aldrig de närmanden hon gör!”
”LJUG INTE!” röt Dominique, fortfarande med ryggen vänd mot Levithan och handleden i hans grepp. ”Ge upp ditt skådespel, Drake! Försök inte få mig att framstå som en idiot! Jag känner till allt som händer på mitt eget skepp. Jag vet hur ni har smugit in till varandra om nätterna!”
Han slet sig loss ur Levithans grepp och gick fram till kaptenshyttens dörr.
”Du förstår inte...” sade Levithan betryckt.
”Jag förstår precis,” svarade Dominique tyst och öppnade dörren. ”Jag har inte tid. Jag har ett skepp att ta hand om. Gå tillbaka till din käraste och lägra henne bäst fan du vill.”
Med de orden smällde han igen dörren framför Levithan, som fylld av bävan lade handen mot dörrens mörka trä med en stark vilja att knacka - men han lät bli. Istället stod han knäpptyst kvar på samma plats, med den slitande vinden som grep tag i hans kläder, innan han med rödsprängda ögon och en sten i halsen gick därifrån.
Dominique vankade av och an i kaptenshytten utan att veta vad han skulle göra av sig själv. Bilderna flackade som blixtar framför hans näthinnor, och i sitt inre kunde han se framför sig hur deras nakna, svettiga kroppar slingrade sig runt varandra och hur Levithans läppar kysste varenda centimeter av hennes kropp. Hur han med sina grova händer grep tag om hennes lår och spände sina djupa ögon i hennes, hur han stötte ifrån - hur hon kved av njutning och hur hennes naglar rev honom över ryggen. Hur de, varje natt, upprepade det hela - gång, på gång, på gång.
I rent raseriutbrott lade Dominique all kraft han kunde bakom sitt slag och riktade den mot den glaskaraffen som stod på skrivbordet. Den slog i väggen och gick i tusentals gnistrande bitar. Han sparkade sönder den djupröda stolen, tog upp den och slängde den våldsamt bort mot bokhyllan, varpå han stegade fram och rev omkull den helt och hållet. Med ett stadigt grepp tog han tag runt vinflaskan, som stått på bordet, och med en obändig ilska slängde han den hårt mot dörren så att glaset krossades och vinet stänkte överallt. Därefter föll han ned på knä på golvet, höll hårt i sitt hår och brast intensivt ut i tårar.
Jacques knackade hetsigt på dörren.
”Kapten! Vad är det som händer?!” frågade han nervöst på deras hemspråk. ”Svara mig!”
”LÄMNA MIG IFRED! FÖRSVINN!”
”Men kapten-”
”GÅ HÄRIFRÅN FÖR HELVETE!”
Det blev åter tyst. Dominiques kinder och haka sved av de salta tårarna som vägrade sluta rinna. Han lutade sig med ryggen mot väggen, drog upp benen och placerade armarna på sina knän för att fly världen.
Fan ta henne. Han skulle aldrig ha tagit henne med sig från första början.
HEREMINJESUSMAMMAITRÄDGÅRDSRABATTEN! Jag har följt din blogg och hängt med i de saker du postat från din bok här under en väldigt lång tid och har alltid tyckt om det, men just detta utdrag var extremt bra! Jag vill ha boken, NU NU NU!
 
6 jun, 2015 20:58
|
Ellociraptor
Elev
|
6 jun, 2015 21:55
|
Selma...
Elev
|
Skrivet av Ellociraptor: Skrivet av Selma...: Ellociraptor, wow! Nu blev jag sugen på att läsa mer! Och det där var från en sådan liten bit... brukar egentligen inte läsa något i stil med det du skriver, men jag vill verkligen ha mer nu :3 Och jag hoppas att du en dag ska få det tryckt (om du verkligen vill), så att det blir möjligt!
Men ååhhh, tack! Jag är faktiskt nöjd med min world building i den här berättelsen, i alla fall som den blir nu när jag redigerar den. Mycket mer intressant än hur den var innan, om jag får säga det själv. 
En författare känner till sitt eget arbete bättre än någon annan, så jag litar på ditt ord du har definitivt något fantastiskt på gång! ^^
 
6 jun, 2015 22:16
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: MTEL, tusen tack, men du ska veta att du är otroligt duktig, också! Har mina perioder då jag tvivlar helt och hållet på mig själv, men jag antar att det hör till. Jag läser gärna mer om du vill visa!
- - - - -
Sista snutten i förra kapitlet (har precis börjat på ett nytt.)
Fortfarande öppet för redigering, och inte helt klart ännu,
och uppläggningen är snyggare i dokumentet.
(Satte i spoiler because of reasons.)
Spoiler:
Tryck här för att visa!Levithan vaknade av att någon puffade honom på axeln. Det var hon. Igen. Att hon aldrig kunde förstå.
”Vad är klockan, egentligen?” frågade han och sträckte sig efter sitt fickur.
”Det är tidigt på morgonen, men det spelar ingen roll. Herr Drake, jag måste be er om något.”
”Vad är det, Evangeline?”
”Jag är rädd att mitt sår, på halsen...”
”...Ja?”
”Jag vill att du ska se över det. Det känns som om det håller på att bli infekterat och jag vill inte få blodförgiftning eller ett hemskt ärr.”
Levithan gnuggade sig i ögonen och suckade.
”Snälla du, jag ber dig,” tiggde hon.
Han tog ett djupt andetag, reste sig upp ur sängen och bad henne sätta sig ned på kanten. Han satte sig på huk framför henne, lade handen nätt mot hennes hals för att undersöka skärsåret och strök med tummen över det.
”Det ser fint ut, det är bara ett ytligt sår. Blodet har koagulerat väl. Det kommer att läka på egen hand,” sade han lugnt.
”Men...”
”...Men låt oss för all del tvätta det, för säkerhets skull,” fyllde Levithan i och drog fram läkarväskan som stod under sängen. Förhoppningsvis skulle det bli tyst på henne då.
Han tog upp en ren linnetrasa som han vätte med sprit. Evangeline lutade sig fram och sträckte på halsen. Hennes andning blev allt tyngre när han baddade såret med den fuktiga trasan. En droppe föll från den och rann nedåt, längs hennes hals. Levithan såg den i ögonvrån, och hans kinder blev varmare när den glittrande droppen sökte sig ned och försvann in under bluslivet, mellan hennes bröst. I samma ögonblick han slutade och just skulle säga till henne att det var färdigt, drog hon honom våldsamt till sig och kysste honom. Med sin tunga sökte hon sig in mellan hans läppar och kände hans mjuka, varma – samtidigt som hon tog ett fast grepp om hans hand och höll den hårt mot sitt bröst.
I samma stund kom Dominique ut från Isaacs hytt efter att ha diskuterat hur planerna skulle fortgå. När han gick förbi Levithans logi, och diskret slängde en blick in förbi dörren som stod på glänt, så såg han det: den passionerade kyssen mellan Levithan Drake och Evangeline Babineaux. Som eld.
Hans ögon svartnade.
Just som han bet ihop och uppgivet skyndade därifrån, skymtade Levithan hans silhuett och slet sig desperat ur Evangelines grepp.
”Helvete! Dominique, vänta! Stanna!”
Dominique skyndade sig så fort han kunde, upp och ut. Luften blev allt tunnare, bröstkorgen allt tyngre och ögonen var som i flammor. Han fick inte se honom nu.
”Vänta, snälla vänta!”
Dominique fortsatte utan att stanna.
När Levithan till slut hann ikapp honom, tog han ett stadigt tag om Dominiques handled och höll fast honom hårt.
”Du har missförstått allting, det är inte som det ser ut!” utbrast Levithan.
Dominique skakade på huvudet utan att vända sig om.
”Snälla, låt mig förklara,” bad Levithan.
”Jag bryr mig inte om vad ni håller på med,” sade Dominique stelt.
”Vi håller inte på med någonting! Varje natt kommer hon in och...”
”Ljug inte. Jag vill inte höra på dina lögner.”
”Det gör jag inte! Jag besvarar aldrig de närmanden hon gör!”
”LJUG INTE!” röt Dominique, fortfarande med ryggen vänd mot Levithan och handleden i hans grepp. ”Ge upp ditt skådespel, Drake! Försök inte få mig att framstå som en idiot! Jag känner till allt som händer på mitt eget skepp. Jag vet hur ni har smugit in till varandra om nätterna!”
Han slet sig loss ur Levithans grepp och gick fram till kaptenshyttens dörr.
”Du förstår inte...” sade Levithan betryckt.
”Jag förstår precis,” svarade Dominique tyst och öppnade dörren. ”Jag har inte tid. Jag har ett skepp att ta hand om. Gå tillbaka till din käraste och lägra henne bäst fan du vill.”
Med de orden smällde han igen dörren framför Levithan, som fylld av bävan lade handen mot dörrens mörka trä med en stark vilja att knacka - men han lät bli. Istället stod han knäpptyst kvar på samma plats, med den slitande vinden som grep tag i hans kläder, innan han med rödsprängda ögon och en sten i halsen gick därifrån.
Dominique vankade av och an i kaptenshytten utan att veta vad han skulle göra av sig själv. Bilderna flackade som blixtar framför hans näthinnor, och i sitt inre kunde han se framför sig hur deras nakna, svettiga kroppar slingrade sig runt varandra och hur Levithans läppar kysste varenda centimeter av hennes kropp. Hur han med sina grova händer grep tag om hennes lår och spände sina djupa ögon i hennes, hur han stötte ifrån - hur hon kved av njutning och hur hennes naglar rev honom över ryggen. Hur de, varje natt, upprepade det hela - gång, på gång, på gång.
I rent raseriutbrott lade Dominique all kraft han kunde bakom sitt slag och riktade den mot den glaskaraffen som stod på skrivbordet. Den slog i väggen och gick i tusentals gnistrande bitar. Han sparkade sönder den djupröda stolen, tog upp den och slängde den våldsamt bort mot bokhyllan, varpå han stegade fram och rev omkull den helt och hållet. Med ett stadigt grepp tog han tag runt vinflaskan, som stått på bordet, och med en obändig ilska slängde han den hårt mot dörren så att glaset krossades och vinet stänkte överallt. Därefter föll han ned på knä på golvet, höll hårt i sitt hår och brast intensivt ut i tårar.
Jacques knackade hetsigt på dörren.
”Kapten! Vad är det som händer?!” frågade han nervöst på deras hemspråk. ”Svara mig!”
”LÄMNA MIG IFRED! FÖRSVINN!”
”Men kapten-”
”GÅ HÄRIFRÅN FÖR HELVETE!”
Det blev åter tyst. Dominiques kinder och haka sved av de salta tårarna som vägrade sluta rinna. Han lutade sig med ryggen mot väggen, drog upp benen och placerade armarna på sina knän för att fly världen.
Fan ta henne. Han skulle aldrig ha tagit henne med sig från första början.
Det var awesome! Hoppas du lägger upp mer snart
Hur kom det sig att du valde just det namnet, Levithan? Tycker att det är så fint bara, tänkte om du hade någon tanke där ;p
6 jun, 2015 22:57
|
Ellociraptor
Elev
|
Skrivet av Selma...: Skrivet av Ellociraptor: Skrivet av Selma...: Ellociraptor, wow! Nu blev jag sugen på att läsa mer! Och det där var från en sådan liten bit... brukar egentligen inte läsa något i stil med det du skriver, men jag vill verkligen ha mer nu :3 Och jag hoppas att du en dag ska få det tryckt (om du verkligen vill), så att det blir möjligt!
Men ååhhh, tack! Jag är faktiskt nöjd med min world building i den här berättelsen, i alla fall som den blir nu när jag redigerar den. Mycket mer intressant än hur den var innan, om jag får säga det själv.
En författare känner till sitt eget arbete bättre än någon annan, så jag litar på ditt ord du har definitivt något fantastiskt på gång! ^^
Naaah, vill minnas att det finns nån Game of Thrones-nörd som kan så mycket om böckerna att George RR Martin ringer honom ilbland när han inte orkar kolla upp nån detaljt i sina böcker. Men en författare känner sitt verk väldigt bra iaf.
6 jun, 2015 22:58
|
Selma...
Elev
|
Skrivet av Ellociraptor: Skrivet av Selma...: Skrivet av Ellociraptor: Skrivet av Selma...: Ellociraptor, wow! Nu blev jag sugen på att läsa mer! Och det där var från en sådan liten bit... brukar egentligen inte läsa något i stil med det du skriver, men jag vill verkligen ha mer nu :3 Och jag hoppas att du en dag ska få det tryckt (om du verkligen vill), så att det blir möjligt!
Men ååhhh, tack! Jag är faktiskt nöjd med min world building i den här berättelsen, i alla fall som den blir nu när jag redigerar den. Mycket mer intressant än hur den var innan, om jag får säga det själv.
En författare känner till sitt eget arbete bättre än någon annan, så jag litar på ditt ord du har definitivt något fantastiskt på gång! ^^
Naaah, vill minnas att det finns nån Game of Thrones-nörd som kan så mycket om böckerna att George RR Martin ringer honom ilbland när han inte orkar kolla upp nån detaljt i sina böcker. Men en författare känner sitt verk väldigt bra iaf.
Känner till arbetet i sig x3 djupen och karaktärerna. Detaljer kommer alltid att förbli detaljer! Som när man läser en lång serie och man glömmer vad som hände i vilken bok. Man har fortfarande det mesta i huvudet, men en författares insikt i en bok är något ingen annan kan ta ifrån en. Inte ens en mega-nörd x)
6 jun, 2015 23:01
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen