George Weasley - When I'm gone

ååå, så grymt bra!!! längtar till nästa del!

Jag håller till fullo med alla andra som kommenterade detta kapitel.
Det var grymt bra!

den är såå bra!!! du borde bli författare!!!


meeeeeeer

Tack så mycket alla! Era kommentarer värmer! :3 ♥
Det har gått ett tag sedan jag la ut senaste kapitlet, och ni får tyvärr vänta några dagar till. Tror att jag kommer att lägga ut ett kapitel närmare helgen, men vi får se när jag hinner skriva ett.

okiii, ta den tid du behöver

Äntligen dags för helg! Och helg betyder ledighet, och ledighet betyder nytt kapitel ^^
Jag själv tycker att kapitlen ibland kan bli... rörande. Om ni också tycker så, eller om det är något som verkar helt och hållet uppochner, så måste ni säga till.
-------------------------

28
"When the sky is coloured in the morning"

Fågelkvitter utanför fönstret tydde på att dagen hade grytt. Solen sken redan varmt ner över marken och in i fönstret som prydde Georges sovrum. Hela rummet vällde i en blek nyans. Golvets ljusa trä såg nästintill beigefärgat ut och tapeterna liknade mer dem som funnits på väggarna i Sverige. Den unge mannen låg på sidan med huvudet placerat på den mjuka kudden och kroppen dold under ett tunt täcke. Han hade slagit upp ögonlocken, men registrerade inget av vad han såg. Han såg bara det framgående ljuset. Det hade funnits där länge. George hade sett det växa fram och ta kontroll över nattens mörker. Han var osäker på om han ens hade sovit, men kunde inte minnas att han varit vaken under natten. Ändå kändes ögonlocken tunga och lederna i armar och ben njöt av att inte anstränga sig alls. Frågan var om det skulle vara möjligt att få dem att röra på sig överhuvudtaget. Det var lätta andetag som fyllde Georges lungor med luft. Tystnaden i rummet hade lagt sig som lock för öronen på honom och värmen från täcket fick honom att aldrig vilja gå upp.
Han kom ihåg allt från gårdagen. Alla detaljer var så tydliga att han inte ens kommit att tänka på att det kanske bara hade varit en dum dröm. Det fanns fler saker som kunde utesluta det. Han hade på sig samma kläder som han hade på sig dagen före. Han hade inte ens brytt sig om att byta om innan han krupit ner under täcket. Den där ödsliga känslan kröp fortfarande i hans skinn, men den var inte lika skarp nu. Det var som om solen svept undan allt ont och visade en ljusare framtid. Men George ville inte lämna det som hänt bakom sig. Han var både nyfiken och orolig. Var det just det här som Fred hade pratat om? Var det denna situation som han skulle vara tvungen att handskas med? Han visste inte, och det fanns ingen annan som gjorde det heller. Han fick klara sig själv, fick börja från grunden och klättra sig uppåt som på en stege - bara det fanns stegpinnar att stödja sig på.
George hade inga gissningar på hur mycket klockan var. Den kunde vara närmare lunchtid än förmiddag. Han trodde inte att någon skulle störa honom, eller försöka få upp honom ur sängen. Antagligen lämnade de flesta honom ifred efter den omskakande händelsen, som fortfarande lyste starkt inuti Georges minne, eller också så hade Mrs Weasley övertalat dem att låta George få sova ut. Kanske hade hon berättat att han kom hem sent. Det var i alla fall det enda hon kunde berätta. George hade inte talat om någonting om vad som hänt och det stod han fast vid. Han ville inte ha för många människor inblandade i det här. Han var osäker på om det var meningen att det skulle vara så. Det bästa skulle vara om han fick chansen att ta reda på saker och ting själv. Om det blev för svårt att klara av ensam så skulle han givetvis ta hjälp. Från vem fick förbli ett mysterium.
George låg stilla i sängen och lät hjärnan tömmas på tankar i över en halvtimme innan han mödosamt hasade sig upp till sittande ställning. Även ifall han var trött och hjärnan inte var så vaken för tillfället så fanns det vissa saker som ändå dök upp klart och tydligt. George mindes att de främmande männen hade tänkt gräva upp en grav. Den låg bara en bit bort från Freds. George kunde ta sig dit och ta reda på vems grav det var. Om han visste om namnet på personen så skulle han säkert kunna hitta något användbart för att fortsätta. Men det var inte säkert att hans mor skulle låta honom gå ut igen, inte när han precis varit ute. Antingen skulle han bli tvungen att smyga ut, eller komma på en riktigt bra anledning till varför han måste iväg.
Han hävde sig upp på benen för att gå ut ur rummet, men farten hade varit för hög och det skimrade för en sekund till framför hans ögon. En lätt yrsel tog vid innan synen klarnade, men ersattes sedan av en huvudvärk. George satte sig med en duns ner på sängkanten igen och masserade ena tinningen med lätt ihopknipna ögon.
"Du skämtar faktiskt, Perce..." Orden bokstavligen ekade i huvudet. En isande kyla spred sig längs med Georges ryggrad och fick honom att tillfälligt klappra tänder. Huvudet värkte för mycket för att han skulle kunna tänka klart. När han slog upp ögonen var det suddigt. Han kunde knappt se dörren framför sig. Han blinkade några gånger för att försöka få tillbaka den detaljrika synen. En slags dämpad, panikaktig känsla hade spridits inom honom. Kylan hade försvunnit och nu kände han sig istället kokhet. Den varma källan kunde han registrera kring hjärtat. Det var obehagligt och skrämmande. Det hade hänt igen. Rösten, orden... De var i precis samma ton, i precis samma uttal. Men varför hände det? George tog några djupa andetag för att lugna sig själv. Den brännande känslan släppte sakta sitt tag om hans bröstkorg och verkligheten började äntligen ta sig tillbaka till honom. För ett ögonblick trodde George att han befann sig på Hogwarts. Av en obeskrivlig anledning hade det känts så självklart att han blev förvånad av att se att han satt i sin säng.

Det var som om någon satt inuti Georges huvud och slog på en trumma. Huvudvärken spred sig från pannan till bakhuvudet, var rätt svag, men fortfarande outhärdlig. Han satt på en stol i köket och tuggade i sig en macka som han hade fått tag i. Han var ensam i köket. Vart de andra var orkade han inte bry sig om. Han kände sig för hängig och trött för att göra någonting. Men den nyfikenhet han känt innan hade inte försvunnit. Den fanns där fortfarande. Om han bara hade ork nog att dämpa den. Det hade han inte. Han fick helt enkelt stå ut med att inte veta om vad som hände ett tag till.
Efter ungefär en kvart hördes välbekanta steg från rummet intill. Han kunde inte avgöra vart de kommit från innan de nådde rummet, men han hade ingen större lust att ta reda på det. Precis som han gissat sig till så var det hans pappa som ställde sig i dörröppningen till köket.
"God morgon", sa han med en rätt låg, men lagom glädjefull stämma.
George slängde en kort blick åt Mr Weasleys håll innan han nickade för att hälsa tillbaka. Mannen verkade nöja sig med den reaktionen, men istället för att gå så började han närma sig matbordet.
"Molly berättade att du kom hem sent igår kväll." Han drog ut stolen mittemot sin son och satte sig på den. Med armarna placerade på bordet framför sig lutade han sig framåt. "Hon sa även att du inte ville berätta vad du gjorde."
George sänkte handen som han hade sin macka i och mötte sin fars blick. Den var skarp och tålmodig. George släppte inte taget om den kontakt de nyss skapat. Även ifall han visste att hans egen blick utsöndrade någon slags fientlighet så verkade Mr Weasley inte reagera alls. Han väntade på ett svar och skulle inte ge sig förrän George gav det till honom. Den unge mannen suckade ljudlöst.
"Jag berättade för henne vad jag gjorde", började han smått. Han höll rösten neutral, men egentligen ville han inte prata alls. Minst av allt ville han tala om för någon att hans trollstav hade blivit stulen och att några främmande varelser verkade härja i staden. Mest för att inte oroa någon. De flesta hade fått stå ut med tillräckligt många händelser redan.
Arthur Weasley bara höjde lite på ögonbrynen, verkade förvänta sig att George skulle utveckla sitt svar, vilket han kände sig tvungen till att göra.
"Jag tog en promenad till kyrkogården. Det är allt", sa han. Den här gången fanns det en underton av otålighet bakom hans ord. Mr Weasley ändrade sin hållning. Han lutade sig bakåt i stolen och lade armarna i kors. George var inte van vid att se honom så bestämd.
"Det borde inte ha tagit så lång tid att ta sig dit och tillbaka", sa han med en lugn, men riktigt stickande stämma som tycktes skära in i Georges hud. Han bet sig löst i läppen, funderade på om han skulle berätta för honom ändå.
"Jag stannade på kyrkogården långt in på natten förut. Varför skulle det ha förändrats?" frågade han sedan. Det kanske inte bara var han som skulle behöva förklara sig. Trots allt så visste Mrs Weasley att han varit ute sent innan Sverige-resan.
"Jag vet inte..." muttrade Mr Weasley plötsligt, fundersamt. "Borde det ha förändrats?"

supermegabra!!

Underbart. ^^ ♥