Dottern [SV]

_{Skrivet av Eilonwy:}
London stirrade tomt framför sig. Bredvid henne stod Felix, som hon inte pratat med på åratal fram tills några dagar sedan, med förbryllade ögon och ett ansikte stelt som en pinne. Lutad mot dörrkanten stod hennes pappa, med ögonen dolt bakom händerna, även han förbryllad, men på ett helt annat sätt. I mitten stod London; offret.
Men det var inte hennes fel att Felix fått veta. Hon skulle ha berättat det förr eller senare, för hon visste att hon skulle berätta vad som helst för honom, men hon hade inte velat att han skulle få reda på det såhär. Hon skulle ge Draco en anklagande blick, men lyckades inte fånga hans ögon, som fortfarande doldes av hans händer.
"Du borde inte vara här", mumlade han till sist, "Ingen ... som du, borde vara här."
Han nickade menande in mot huset, och London insåg att vem som än befann sig därinne fick de inte veta vad eller vem hon var. Hon nickade. "Jag ville bara träffa dig", viskade hon, "Jag ville bara få ett svar."
"Det finns regler", fick han fram, "Det är så din mor ..."
"Du behöver inte säga det", skyndade sig London att säga, "Jag vill inte prata om blommor och bin med min pappa fem minuter efter att jag för första gången träffat honom."
Felix började gå därifrån. London såg efter honom, men tänkte inte följa efter honom riktigt än. Ville han gå och aldrig mer prata med henne förstod hon; hade han återvänt till Hogwarts när hon kom tillbaka förstod hon fortfarande. Hon svalde, och vände sig mot Draco.
"Berätta", befallde hon, "Om din fru. Ert barn, är han ..."
"Fjärdedels. Ingen ska stå offer för honom. Han vet exakt vad han är och vad det innebär. Jag berättade för min fru kort innan vi förlovade oss. Hon tvingade ur mig varför jag inte kunde kyssa henne." Han log. "Den enda jag kysst är din mamma. Hennes själ åkte halvvägs ur halsen innan jag hann hejda mig."
"Men då ... om jag bara inte kysser de jag kysser så länge, borde de då klara sig?" Ett litet hopp tändes inom henne, men det slockade igen så fort Draco skakade på huvudet.
"Nej. Jag har kollat upp det. Det tog en evighet, men med tillräckliga efterforskningar hittade jag en bok, skriven av en åttondelsdementor någon gång på 1600-talet. Jag har den enda upplagan."
London stirrade på honom, men sade ingenting. Hon lyssnade fortfarande, och märkte knappt av den korta pausen av tystnad innan han fortsatte: "Om man kysser en dementor blir man nollställd. Detsamma gäller halv, fjärdedels och åttondelsdementorer. Men hos sextondelsdementorer är det som gjorde en till en dementor för litet; inga drabbas alltså av deras släktband.
Kramar man en dementor, och de som följer tills en åttondelsdementor kommer, blir man gravid. Det är så du kom. Oroa dig inte, jag är inte en sådan människa som kramas", han log. London lyssnade fortfarande, men han hade inte mycket mer att berätta. Han såg på henne och log.
"Så var har du varit hela mitt liv?" Frågade han lugnt, "Du ser exakt ut som din mamma gjorde i din ålder, bortsett från hårfärgen och ögonen ... och hudnyansen. Och du är några millimeter längre."
London höjde ögonbrynen. "Millimeter?"
"Det var länge sedan, men det borde vara millimeter, ja", svarade Draco, som om det inte vore något konstigt med det. London ryckte på axlarna.