Tårar från himlen

Spännande kapitel med många avgörande händelser, så som brevet och den mystiska kvinnan som Nathan krockar med!

Jag har en teori om varför kvinnan ser bekant ut. Få se om jag har rätt.

Det är iallafall ingen tvivel om att hon väcker känslor hos Nathan! Nu blir det spännande! Ser fram emot nästa avsnitt.

Visst är det härligt med fredagar! När skolan/jobbet är slut för dagen, börjar helgen äntligen. Och för mig innebär det att jag kan posta ett nytt kapitel!

Förra gången fick Nathan brevet från Flitwick, vilket gjorde honom både chockad och besviken. Men mest av allt är han orolig, för det är ju inte likt Quirinus att slåss.
Helt plötsligt krockade Nathan med en kvinna, som fick honom att tappa kontrollen. Hon verkade väldigt… speciell!

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


______________________________________________________________


Kapitel 60


Dagen gick sakta framåt och Nathan kunde inte sluta tänka på kvinnan han hade krockat med. Det hade varit något bekant med henne, och även om hon hade verkat sur, var hennes röst behaglig. När han passerade mottagningsdisken, försvann dock den pirrande känslan, för han fick syn på en askblond häxa som kom gående mot honom, tätt följd av den gulbleka kvinnan från stationen.
Nathan blev med ens påmind om brevet han hade fått och en klump av rädsla, men även bitterhet mot Eileen och hennes son, bildades inom honom.
Inte blev det bättre av att Valerie Wincott, som jobbade på fjärde våningen, pekade på honom och sa:
”Där är han!”
Den svarthåriga kvinnan ställde sig framför honom med bara ett par meters mellanrum.
”Jaså, så hittade jag dig äntligen!” fräste hon.
”Ja, jag har varit upptagen”, svarade Nathan i ett försök att vara artig. ”Vad kan du vilja mig, Eileen?” Han märkte att tonen var kylig och han fick dra ett par djupa andetag för att hålla sig lugn.
”Jo, det ska jag tala om för dig”, sa Eileen argt. ”Min stackars Severus berättade för mig att han blev slagen… av din son! Och Severus blödde näsblod, på grund av honom.”
”Tänk om han gör något liknande mot Russell”, utropade Valerie upprört.
Nathan tvekade ett par sekunder innan han med tillkämpat lugn röst sa:
”Jag är medveten om vad som har hänt, för jag har fått brev från Quirinus föreståndare. Och jag lovar att jag ska tala med honom. Men jag hoppas du pratar med din son! För vad jag förstår, var det han som började. Du har ju också fått brev. Så du borde veta att din son inte är så perfekt.”
Vilket du aldrig var, så som du hackade på mig, tänkte han medan en gnista av skadeglädje tändes inom honom. Eileen rodnade djupt innan hon vände på klacken. Valerie tittade på honom med snopen min innan hon med raska steg följde efter.


När arbetsdagen var slut, åkte Nathan hem och med raska steg gick han upp till sitt sovrum och satte sig vid skrivbordet. Han tog fram brevet han fått på morgonen och läste om det, innan han med viss motvilja plockade fram pergament, fjäderpenna och bläck. Efter att ha funderat ordentligt, doppade Nathan pennan i bläcket och började skriva.

Quirinus!
Jag fick brev från din elevhemsföreståndare, där det stod att du slagit till Severus Snape, som är två år äldre än du! Hur tänkte du?! Du vet väl att våld inte löser något. Jag blev djupt chockad och orolig, men även besviken. Vad skulle din mamma tycka om hon fick veta det? Professor Flitwick skrev att du blev retad av pojken, men ändå! Hans mamma var här på sjukhuset och grälade på mig. Hennes väninna jobbar också här, och jag får hoppas att hon inte går omkring och pratar om händelsen! Jag fick lova att du och jag ska ha ett samtal om det här när vi träffas! Varför sa du inget? Jag hade blivit skakad, men sedan skulle jag självklart förstå varför du blev arg. Det är tråkigt, men jag vet inte om jag kan lita på att du inte gör något liknande mot en yngre elev. Om du vill svara på mitt brev, kan du skicka det med ugglan jag använder nu.

Pappa

Nathan vek ihop brevet och lade det i ett kuvert.
”Jag hoppas Quirinus låter mig prata med honom”, mumlade han för sig själv.
Med ens kom han ihåg att han hade tänkt skicka ett brev till Richard, för att be honom se till så sonen inte gjorde något lika otäckt som den gången han somnade i badkaret, bara ett par dagar efter hustruns begravning. Han drog genast fram ytterligare ett pergamentstycke för att skriva till sin gamle vän.

Käre Richard!

Jag vill egentligen inte besvära dig, men jag behöver verkligen din hjälp! Du förstår, ett par kvällar efter Mias begravning, så hände en mycket obehaglig sak. Jag hade tagit ett bad och när jag var klar, gick jag till Quirinus rum, men han var inte där. Jag letade överallt efter honom innan jag gick till badrummet. Dörren var låst och en massa vatten rann ut genom dörrspringan. Du förstår nog att jag fick panik! Jag skrek att Quirinus skulle öppna, men när jag inte fick något svar, blev jag ännu mera rädd! Med hjälp av trollstaven, fick jag upp dörren och det var ingen rolig syn som mötte mig! Quirinus hade somnat i badkaret och vattnet nådde hans haka. Som tur var lyckades jag väcka honom, innan han gled ner under ytan. Han sa att han inte hade sovit så bra sedan vi begravde Mia, men jag är orolig att han ska göra något liknande på Hogwarts! Skulle du vilja vara snäll och hålla ett öga på honom? Det skulle göra mig lugnare. Du får gärna be de andra lärarna att se till så inget händer Quirinus. Jag vill inte förlora honom också. Skicka ditt svar så fort du kan.
Hälsningar Nathan.

När Nathan var klar, transfererade han sig till Hogsmeade och gick raka vägen till postkontoret. Expediten hjälpte honom hitta två ugglor som kunde ta breven så snabbt som möjligt. Nathan tackade och betalade, innan han såg hur de båda ugglorna flög iväg.
När klockan var halv åtta på kvällen, kom ugglorna tillbaka och hoade utanför sovrumsfönstret. Han tog kuverten och öppnade det med Quirinus handstil. När han vecklade upp brevet såg han att pergamentet var fyllt med små hål, så sonen hade varit arg.

Anledningen till att jag inte sa något, var för att jag inte ville ha något bråk! Du hade inte lyssnat! Jag ska bo hos farmor eller moster Marie, så behöver du inte oroa dig för att jag är opålitlig! Då slipper du vara besviken på mig, som du verkar vara!

Brevet var inte ens undertecknat och på en del ställen var bläcket suddigt, så sonen hade förstås gråtit. Nathan kände hur det brände bakom ögonlocken.
”Quirinus är allt jag har!” viskade han. ”Han verkar inte förstå att jag vill hjälpa honom. Varför ska det vara så svårt?” Han svalde hårt och torkade sig i ögonen med ärmen innan han tog brevet från sin vän.

Käre Nathan!
Du kan aldrig besvära mig. Du stöttade mig när min mamma dog, så det är inte mer än rätt att jag gör likadant. Jag håller mer än gärna koll på Quirinus och informerar de andra lärarna om händelsen. Du kan vara lugn över att Quirinus inte har gjort något dumt. Din oro är naturlig, men jag ska hjälpa din son, så som jag hjälpte dig.
Hälsningar Richard.

Nathan drog en suck av lättnad.
”Det är tur att Richard är på Hogwarts”, sa han gillande. ”Då kan han stötta Quirinus.” Han kastade en snabb blick på sonens brev och bestämde sig för att han skulle skriva till honom morgonen därpå.
Efter att ha druckit lite te och tagit ett bad, somnade Nathan efter bara ett par minuter.


Under sömnen hade han en underlig dröm. Mitt i en vacker skogsglänta såg han hur en kvinna stod med ryggen mot honom. För ett ögonblick trodde Nathan att det var Mia och skulle i ren glädje ropa på henne, när personen vände sig om. Det var inte hustrun utan den mystiska häxan från Sankt Mungos. Hon log ett konstigt leende mot honom, vilket gjorde att han fick fjärilar i magen. I nästa sekund var boterskan borta.
Nathan vaknade och kände sig nästan yr av förvirring. Varför kunde han inte sluta tänka på den märkliga häxan han hade krockat med? Och varför kände han sig skuldmedveten?
”Bara jag inte sviker Mia”, mumlade han och klev upp för att göra frukost.
_____________________________________________________________


Jag tror jag svimmar! 60 kapitel har det hunnit bli!


Det är ju nästan så att jag svimmar!



Tror ”Tårar från himlen” kommer bli den längsta berättelse jag har skrivit.

Aj då! Eileen har kommit till Nathan och konfronterar honom. (Som ni kan förstå, är Snape hennes ögonsten, så hon tror ju att han är en liten ängel.) Valeri Wincott, som är Russells mamma, är lika upprörd. Som tur är, kan Nathan hålla huvudet kallt.

Men hemma blir det dystert, för Quirinus verkar arg, om ni läser hans brev. Det gör Nathan sorgsen, för han har ju ingen annan än sin son.
Som om det inte räcker, så drömmer han om den mystiska kvinnan han krockade med. Vad kan hon vara för en person? Det återstår och se. (Tur att Richard finns och lovar att hålla ett öga på Quirinus.)

Ännu en gång tackar jag Avis Fortunae för hennes tips!

Ännu ett bra kapitel. Haha, Snape och Wincott är ju inga änglar direkt, deras mammor skulle bara veta hur de beter sig!!! Som tur är finns Richard, ett tröstande inslag i kapitlet.

Den mystiska kvinnan dyker hela tiden upp i Nathans tankar och spänningen stiger. Ser fram emot nästa avsnitt.

Ännu en fredag! Känns som veckan har gått fort. Här får ni ett kapitel, som belöning för att ni har varit flitiga med skola/jobb/andra saker! ♥

Sist blev Nathan tvungen att möta Eileen och Valerie. Som tur var, kunde han hålla huvudet kallt. När han kom hem skrev han två brev, ett till Quirinus och ett annat till MacGyver. Tyvärr verkade Quirinus väldigt arg när han skrev tillbaka och har hotat att flytta till Nicole eller moster Marie. Det gör Nathan ledsen, eftersom han är änkling och sonen är allt han har! Som om det inte räcker, drömde han om den mystiska kvinnan han krockade med i kapitel 59 och han får skuldkänslor, eftersom han inte vill glömma Mia.

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


_______________________________________________________


Kapitel 61


Quirinus var inte på något bra humör när han vaknade på morgonen. Igår på eftermiddagen hade han fått brev av sin pappa och det hade inte varit roligt att läsa det. I ren ilska hade Quirinus skrivit att han skulle flytta till antingen Nicole eller moster Marie.
Han letade fram brevet Nathan hade skickat och ännu en gång brann vreden inom honom när han läste om det.

... Hans mamma var här på sjukhuset och grälade på mig. Hennes väninna jobbar också här, och jag får hoppas att hon inte går omkring och pratar om händelsen! ... Det är tråkigt, men jag vet inte om jag kan lita på att du inte gör något liknande mot en yngre elev ...

”Jag trodde han skulle vara förstående, men han är mer rädd att mrs Wincott ska berätta för de andra botarna vad som hänt”, muttrade han för sig själv.
Medan bitterheten brände inom honom klädde han på sig och gick med tunga steg till stora salen för att få lite frukost. Under dagen försökte han koncentrera sig på lektionerna så gott det gick.
Tankarna snurrade dock i huvudet på honom, för han visste inte om han fick bo hos farmodern eller mostern. Och hur skulle de reagera om han berättade varför han ville bo hos någon av dem i fortsättningen? Han hoppades att han kunde ta sig till MacGyvers kontor utan att möta vaktmästaren igen.


Lektionen i försvar mot svartkonster var väldigt intressant och Quirinus skrev ivrigt ner alla instruktioner. Han hade nästan glömt bort Nathans brev, men när det ringde ut, sa MacGyver plötsligt:
”Jo, Quirinus. Kan du vara snäll och vänta lite? Jag vill gärna prata med dig.”
Quirinus blev häpen över tonfallet, så han satt lydigt kvar på sin plats. Dörren stängdes och det var tyst några sekunder. MacGyver såg bekymrad ut när han sa:
”Jag… jag fick brev från din pappa i går kväll. Han… han är orolig för dig.”
Quirinus kom genast ihåg sitt eget brev och han kände hur ilskan mot fadern flammade upp.
”Hur kan han vara orolig?!” utbrast han argt. ”Han är ju jättebesviken på mig för att jag slog till Snape och han kan inte lita på mig!” Det sved i strupen men han struntade i det. ”Ni sa att han skulle förstå, men han verkar inte göra det! Jag tänker flytta till farmor eller moster Marie!”
MacGyver såg milt förbryllad ut.
”Varför säger du så?” frågade han försiktigt. ”Det är väl klart att Nathan förstår dig?”
”Läs brevet!” fräste Quirinus argt innan han drog fram lappen han hade haft i fickan under hela dagen och slängde den på katedern. Han kände hur det kokade inom honom och hjärtat slog hårt.
MacGyver såg medlidsamt på honom när han hade läst klart. ”Jag förstår varför du reagerar som du gör”, sa han. ”Men du flyr ju bara från problemet om du inte vill prata med Nathan.” ”Han är ju besviken på mig!” muttrade Quirinus medan tårar av vrede fyllde hans ögon och gjorde synen suddig.
”Men han är ängslig för att du ska göra något dumt”, förklarade MacGyver tålmodigt och drog fram ett pergamentstycke ur sin portfölj. Han räckte fram det till Quirinus, som motvilligt vecklade upp det.

Käre Richard!

Jag vill egentligen inte besvära dig, men jag behöver verkligen din hjälp! Du förstår, ett par kvällar efter Mias begravning, så hände en mycket obehaglig sak. Jag hade tagit ett bad och när jag var klar, gick jag till Quirinus rum, men han var inte där. Jag letade överallt efter honom innan jag gick till badrummet. Dörren var låst och en massa vatten rann ut genom dörrspringan. Du förstår nog att jag fick panik! Jag skrek att Quirinus skulle öppna, men när jag inte fick något svar, blev jag ännu mera rädd! Med hjälp av trollstaven, fick jag upp dörren och det var ingen rolig syn som mötte mig! Quirinus hade somnat i badkaret och vattnet nådde hans haka. Som tur var lyckades jag väcka honom, innan han gled ner under ytan. Han sa att han inte hade sovit så bra sedan vi begravde Mia, men jag är orolig att han ska göra något liknande på Hogwarts! Skulle du vilja vara snäll och hålla ett öga på honom? Det skulle göra mig lugnare. Du får gärna be de andra lärarna att se till så inget händer Quirinus. Jag vill inte förlora honom också. Skicka ditt svar så fort du kan.

Hälsningar Nathan.

”Så han skrev att jag somnade i badkaret?” Quirinus tittade misstroget på meddelandet.
”Just det.” MacGyver såg lite ängslig ut. ”Jag har lovat att meddela de andra lärarna, för jag vill inte heller att du gör något liknande. Dessutom måste du försöka tänka på att du och Nathan bara har varandra, och din pappa behöver ditt stöd lika mycket som du behöver hans.” Han log deltagande. ”Jag tror ni båda mår bra om ni inte undviker varandra. Annars blir det bara värre.”
”Men er pappa har inte fått brev av någon lärare.” Quirinus suckade dystert.
”Nej, det stämmer. Men vi hade våra gräl ibland, efter mammas död. Min styvmor skickade en gång ut oss för hon blev trött på vårt käbbel!” Han plirade lite med ögonen och Quirinus kunde inte hålla tillbaka ett leende, trots klumpen i halsen.
”Som jag sa, tycker jag inte att du ska fly från problemen. Försök prata med Nathan, när ni träffas”, fortsatte MacGyver. ”Jag tror han innerst inne förstår hur jobbigt det är för dig.” ”Jag ska försöka, men jag kan inte lova något”, suckade Quirinus och reste sig upp. ”Tack i alla fall.”
Han lämnade dystert klassrummet. Han var nämligen inte säker på om MacGyver hade rätt den här gången.


På kvällen när middagen var avslutad, kom ugglan, som han hade fått föregående kväll, tillbaka och lämnade ett kuvert på bordet. Quirinus såg att det var Nathans handstil, så han reste sig snabbt upp och lämnade salen. I biblioteket öppnade han brevet.

Snälla Quirinus.
Jag menade inte att du ska flytta till farmor eller moster Marie. Jag vet att jag verkade hård när jag skrev att jag var besviken. Vi är båda vilsna och förvirrade efter att Mia dog. Men vi måste försöka stötta varandra så gott vi kan. Så snälla, kom hem när det blir sommarlov! Vi kan ta oss igenom det här!
Hälsningar pappa.

”Kan vi verkligen ta oss igenom allt som är jobbigt?” mumlade Quirinus och torkade sig i ögonen med ärmen. Han öppnade berlocken han hade fått i julklapp och strupen snördes samman när han såg sin mor le stort. ”Åh, mamma! Jag saknar dig för varje dag som går!” viskade han, samtidigt som tårarna rann nerför kinderna. ”Men jag vet att du finns i mitt hjärta.”
Efter ett tag lämnade han biblioteket och gick mot uppehållsrummet. På vägen dit, fick han syn på de två pojkarna från Hufflepuff som han hade sett före jul. De stod vid en rustning och pratade.
Quirinus skulle just gå förbi dem, när han hörde den smutsblonde pojken säga:
”Jag fattar inte hur mamma kan ha sådan otur!”
”Varför har hon otur?” Den svarthårige pojken kliade sig i huvudet.
”Hon skrev till mig att hon krockade med en botare”, svarade den smutsblonde otåligt. ”Det visade sig att det var Nathan Quirrell som inte hade sett sig för, utan stött till henne så hon tappade sina saker!”
Quirinus fick en klump i magen när han hörde sin pappas namn.
”Jaså”, sa den mindre pojken och verkade fundera skarpt. ”Hur kunde hon veta att det var han?”
Den större pojken suckade.
”De har ju jobbat på Sankt Mungos i flera år! Vid Merlins skägg, att du ska vara så trög! Dessutom fick hon ju veta att hans fru dog i oktober. Minns du inte att Quirrell från Ravenclaw fick åka hem?”
”Visst, ja.” Pojken med mörkt hår knäppte med fingrarna. ”Men var det inte Nathan Quirrell som var rädd för att åka i båtarna? Och som fick sin väska slängd i sjön och inte vågade hämta den? Mamma sa något om det.”
”Äntligen fattar du!” Pojken klappade honom med en trubbig hand. ”Stackars Quirrell, som har en så feg pappa!” Han flinade elakt. ”Och det är mer synd om mamma och farbror Gilbert som var tvungna att gå i samma årskurs som Nathan!” När de var utom synhåll, grät Quirinus bittert.
”Stackars pappa”, viskade han bedrövat, ”som fick utså så mycket när han var elev här!” Trots att han var arg på Nathan, var saknaden stor.

_________________________________________________________________

Oj, Quirinus är verkligen på dåligt humör när kapitlet börjar. Det beror på att han känner att Nathan inte förstår honom. Som tur är försöker MacGyver hjälpa honom.

De mystiska pojkarna från kapitel 53 dyker upp igen och de pratar om sin mamma och att hon har krockat med Nathan. De pratar även om hur hennes kusin såg till att Nathans väska hamnade i mitten av sjön. Kan det vara ett sammanträffande?

Tack till Avis Fortunae som kommit med tips!

Ännu ett bra kapitel. MacGyver är som vanligt fantastisk på att medla och blir här en länk mellan far och son.

Men hur ska det gå med pojkarna från Hufflepuff - och den mystiska boterskan? Ser fram emot nästa avsnitt!

Här kommer ett nytt fräscht kapitel! Hoppas ni har laddat med näsdukar!

Förra gången var Quirinus på ett uruselt humör, för han har läst Nathans brev, vilket leder till att han vill flytta till moster Marie eller Nicole. MacGyver ber dock Quirinus stanna kvar efter lektionen och kommer med goda råd. Nu får vi se hur det går.

Avis Fortunae♥



Trezzan ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


_______________________________________________________________


Kapitel 62


Våren närmade sig med stora steg och snön började smälta, vilket Quirinus gladde sig åt, för han visste att han snart skulle kunna samla på blommor igen. Som vanligt jobbade han flitigt med sina läxor och alla elever i hans årskurs fick något viktigt att tänka på under dagarna innan påsklovet. De skulle nämligen välja nya ämnen inför tredje året.
Quirinus var väldigt osäker på vilka ämnen han skulle anmäla sig till. För ett ögonblick sved det i strupen, eftersom han längtade efter Mia. Hon hade mer än gärna gett honom goda råd. Med raska steg smet han upp till sovsalen och lade sig på sin säng, medan tårarna rann nerför kinderna. Han saknade sin mamma så mycket att det gjorde ont i hjärtat.
”Om hon hade varit i livet”, viskade han för sig själv, ”så skulle allt vara bra!” Han fortsatte gråta bittert men efter några minuter tog tröttheten över och huvudet värkte. Som om det inte räckte, fick han dåligt samvete, för han hade inte kontaktat Nathan på väldigt länge, delvis för att han varit fokuserad på allt skolarbete. Men han var fortfarande lite arg på fadern efter breven han hade fått när terminen började. I nästa sekund blev ögonlocken tunga och sömnen tog över.


Quirinus blev alldeles förvånad när han vaknade. Han var inte längre i sovsalen, utan i sitt eget rum där hemma. Det hördes ljud på nedervåningen och han blev med ens rädd, för han tänkte att det kunde vara tjuvar.
”Pappa!” ropade han gällt. ”Pappa, det är några främmande människor där nere!” Konstigt nog svarade inte Nathan. ”Pappa!” skrek Quirinus igen. ”Det är inbrottstjuvar i huset! Pappa!”
När ingen sa något, rusade han in till föräldrarnas rum, men det var tomt. Med hjärtat i halsgropen tog han en av sänglamporna och tassade nerför trapporna. Kallsvetten bröt fram i pannan när han smög till köket där ljudet kom ifrån. När han kom dit, fick han syn på en bekant person. ”Mamma?!” viskade han förvånat och tappade sänglampan. Mia vände sig om och log med hela ansiktet, klädd i en lång vit nattskjorta.
”Mamma”, upprepade Quirinus lika förbryllad. ”Vad… vad gör du här?”
”Jag har kommit för att hjälpa dig”, svarade hans mamma vänligt och sträckte ut armarna mot honom.
Quirinus kunde inte hjälpa det, utan rusade in i hennes famn. Han andades in den underbara doften av hennes parfym och tårar av saknad rann nerför kinderna.
”Åh vad jag längtar efter dig!” viskade han.
”Och jag saknar dig för varje dag”, sa Mia och strök honom över håret. ”Jag har vakat över dig sen jag lämnade dig och Nathan.” De stod tysta ett tag.
”Vad vill du mig?” frågade Quirinus när han hade lugnat sig. ”Du mår inte bra över något”, sa modern bekymrat. ”Något oroar dig.”
Quirinus suckade djupt.
”Jag är förvirrad”, mumlade han. ”Jag vet inte vad jag ska välja för ämnen inför tredje året. Jag vet inte om pappa vill ge mig råd.”
”Varför inte?” Mia såg ännu mer ängslig ut. ”Klart att Nathan vill hjälpa dig.”
”Jag tror inte det”, suckade Quirinus. Han tvekade innan han talade om vad som hänt före jullovet och om de båda breven fadern hade skickat honom efter terminstarten. ”Jag har inte skrivit till honom sedan han bad mig komma hem till sommarlovet”, sa han när hade berättat klart.
Mia gav honom en hård kram.
”Han vill nog att du skriver till honom. Din pappa är lika vilsen som du, och ni måste finnas för varandra. Nathan vill bara ditt bästa.”
”Tror du det?” Quirinus kände sig inte helt övertygad. ”Försök”, sa Mia uppmuntrande. ”Och tänk på att stötta honom oavsett vad som händer.” Hon reste sig upp. ”Lova att du finns för honom.”
Innan Quirinus hann säga något, försvann modern som genom ett trollslag.
”Nej! Kom tillbaka!” bad han förtvivlat. ”Mamma! Mamma, var är du?!”


”Quirinus! Vakna!” sa någon plötsligt.
Quirinus slog upp ögonen och kippade efter andan. MacGyver stod bredvid hans säng och hjälpte honom i sittande ställning. ”Det är bra nu”, sa han lugnande. ”Andas långsamt.”
”Vad… vad hände?” viskade Quirinus förvirrat. ”Vad… vad gör ni här?”
”Du kom inte till lektionen som du brukar göra”, svarade MacGyver ängsligt. ”Jag frågade dina kamrater om de visste något och då talade Howard om att du hade sprungit upp till sovsalen. Jag gick för att se om du mår bra, när du började skrika efter Mia.”
Quirinus flämtade till för han insåg att han hade somnat och drömt om sin mor. Tårarna rann nerför kinderna.
”Åh, professor MacGyver!” snyftade han. ”Jag trodde att jag var hemma i mitt eget hus och då stod mamma där! Det kändes så verkligt!” Han slog händerna för ansiktet.
”Såja, lugna dig”, sa MacGyver och lade en tröstande arm om hans axlar. ”Det är jobbigt, jag vet. Om du talar om vad som hände i drömmen, kommer det kännas bättre.”
Quirinus grät tyst innan han berättade allt. Ju mer han pratade, desto fler tårar rann nerför kinderna.
”Jag trodde att det var sant!” viskade han.
”Det förstår jag”, sa MacGyver medlidsamt. Han såg sedan eftertänksamt på Quirinus. ”Även om jag inte kan något om drömtydning, så har Mia rätt i att du borde skriva till Nathan. Ni behöver försöka stötta varandra.”
”Ni har rätt”, mumlade Quirinus och torkade sig i ansiktet. ”Jag får skriva till honom ikväll. Då kan jag fråga vilka ämnen jag ska välja inför nästa termin.”
MacGyver log uppmuntrande. ”Det är rätt”, sa han och hjälpte honom upp på fötter. ”Och är du osäker, kan du komma till mig.”
Quirinus log och tog sin skolväska för att sedan följa med till lektionen i försvar mot svartkonster.


När kvällen kom och middagen var avslutad, gick Quirinus till ugglesalen för att skriva ett brev till Nathan. Väl därinne slog han sig ner på golvet. Efter att ha funderat ordentligt tog han fram pergament, bläckflaska och fjäderpenna.

Käre pappa.
Jag vet att jag var oerhört arg när jag skrev det senaste brevet och därför har jag inte kontaktat dig, men jag har även varit koncentrerad på mitt skolarbete. När du skrev att du var besviken, kändes det som om du bara brydde dig om vad de andra botarna och boterskorna skulle säga. Professor MacGyver och jag har pratat, och han tycker inte att jag ska flytta till farmor eller moster Marie. Jag kommer hem, men jag hoppas farmor kan komma och hälsa på oss istället för att jag åker till henne. Sen har jag fått bekymmer. Jag vet inte vilka ämnen jag ska välja inför tredje året. Om du vill hjälpa mig, blir jag glad.

Han tvekade och undrade om han skulle berätta något om drömmen han hade haft om Mia. Men han visste att Nathan hade lika stor sorg som han, så han bestämde sig för att inte nämna den, förrän de träffades. Istället skrev han:

Jag hoppas du fortfarande får stöd av farmor och moster Marie.
Hälsningar Quirinus.

Quirinus reste sig upp och borstade bort allt damm innan han valde ut en grå kattuggla. Ugglan hoade mjukt när han knöt fast brevet och efter några sekunder flög den iväg. Quirinus såg efter den några minuter, innan han lämnade salen.
När han kom till korridoren och skulle gå till biblioteket, sa någon:
”Men här kommer tråkige Quirrell igen!”
Quirinus slöt ögonen hårt och räknade tyst till tio innan han vände sig om. Bakom honom stod Snape med ett hånleende och strök undan det flottiga håret från sitt gulbleka ansikte. ”Vad vill du?” undrade Quirinus i ett försök att hålla tonen stadig.
”Men oj, oj, oj! Vad sur du verkar vara!” Snapes smil blev elakare. ”Kan det vara så att du fått en till straffkommendering?”
”Det… det angår dig inte!” väste Quirinus. ”Jag… jag är inte rädd för dig!” Men inombords ryste han, vilket fick honom att bli arg på sig själv. Varför kan jag inte vara lika modig som MacGyver? tänkte han.
Snape fortsatte le snett.
”Du är väldigt dålig på att ljuga”, sa han med silkeslen röst och kom fram mot honom med smygande steg. ”Det syns att du darrar från topp till tå!”
Quirinus försökte gå iväg, men den äldre pojken var snabbare och spärrade vägen för honom.
”Låt mig komma förbi”, sa Quirinus i hopp om att han inte darrade på rösten. ”Jag vill inte bråka med dig!”
Hans fiende flinade ännu mer försmädligt.
”Varför inte? Är du rädd att din pappa ska bli besviken?” frågade den äldre pojken med spelad medlidsamhet.
Quirinus knöt händerna i ett försök att samla sig.
”Låt mig vara”, sa han så lugnt han kunde. ”Jag vill som sagt inte bråka med dig!”
”Som jag trodde”, sa Snape med ett ännu otrevligare leende. ”Du försöker vara tuff, men det syns att du är på väg att grina när som helst! Precis som din pappa när han och de andra förstaårseleverna skulle ta båtarna till skolan!”
Han gick iväg med självbelåten min.


Quirinus rusade in på pojktoaletten och låste in sig i ett bås, medan gråtklumpen i hans hals blev större.
”Varför ska Snape lyckas vinna över mig?!” viskade han medan tårar rann nerför kinderna. ”Han hittar alltid ett sätt att vidröra en öm punkt hos mig!” Han grät bittert. ”Det värsta är att han angriper pappa! Varför kunde inte mrs Snape ha gått ut skolan innan pappa började här?! Då hade Snape inte behövt veta något!”
Han satt i båset en bra stund, innan han snöt sig och gick ut till handfaten för att tvätta ansiktet. Efter en sista blick i spegeln började han småspringa till uppehållsrummet.


Följande dag kom ugglan tillbaka och lät ett kuvert landa på Quirinus plats. Quirinus såg med en gång att det var Nathans handstil, så han lade snabbt brevet i fickan. Efter frukosten smet han iväg till ett tomt klassrum och drog fram pergamentstycket.

Åh, Quirinus!
Jag är så glad över att du äntligen har skrivit till mig! Jag var faktiskt orolig ett tag. Det är bra att du sköter dina skoluppgifter ordentligt. Jag ska prata med farmor och höra om hon kan komma till oss. Men om du ska åka till henne, får du försöka undvika Snape så gott det går. Vi ska berätta för henne hur han är. När det gäller de nya ämnena inför hösten, tycker jag att du ska välja mugglarstudier! Jag valde det ämnet och det funkade bra. Undvik spådomskonst, för det är krångligt. Vill du, kan du även försöka med runskrift, eller talmagi. Skötsel och vård av magiska djur är väldigt intressant, men det gäller att du är försiktig. Hoppas det går bra. Be även lärarna om råd. Och oroa dig inte för mig. Jag får stöd av Marie, för hon ringer ibland. Din farmor låter mig vara hos henne några nätter, eller så kommer hon och hälsar på.

Kramar från pappa!

Quirinus vek ihop brevet med en lättnad inom sig.
”Jag tror faktiskt mugglarstudier blir bra. Och runskrift låter inte så tokigt.”
Han log och gick för att ha lektion i förvandlingskonst.


När den sista lektionen var avklarad, kunde Quirinus inte låta bli att le, för nu skulle påsklovet börja. Han njöt av middagen och efterrätten medan han lyssnade till de andra elevernas glada prat.
När han var klar, lämnade han stora salen för att börja arbeta med läxorna de hade fått under dagen.
Medan han gick, kunde han dock inte låta bli att känna sig lite dyster när han kom att tänka på Mia. Innan han började Hogwarts, brukade han och modern hitta på en massa roliga saker tillsammans under påsken. Quirinus blev med ens yr och satte sig på sockeln till en rustning.
”Vi brukade måla ägg i fina färger och göra kycklingar av marsipan!” sa han med kvävd röst. ”Och vi gjorde även egna påskkort! Men mamma får ju inte uppleva påsken när hon är i himlen!” Han svalde hårt och småsprang till uppehållsrummet. Väl inne i sovsalen slängde han sig på sängen och lutade huvudet mot händerna, innan han lät tårar av saknad rinna nerför kinderna. ”Jag önskar mamma var här!” snyftade han. ”Om jag ändå kunde styra drömmarna! Då skulle jag få prata med henne.”
Han fortsatte gråta bittert. Vad Quirinus inte visste, var att hans mors ande hade slagit sig ner på sängkanten och hon log medlidsamt medan hon strök honom tröstande över håret.
________________________________________________________________

Oj! Nu har Quirinus haft en dröm om Mia, vilket leder till att han tar kontakt med Nathan.
MacGyver stöttar också på ett bra sätt.

Gud, så jobbig Snape är! Men det skulle inte bli lika bra, om han inte var med.

På slutet av kapitlet, märker Quirinus inte att hans mamma är med honom och försöker trösta honom, fast hon är ett spöke.

Tack till Avis Fortunae, som kommit med tips.

Ännu ett fint kapitel! Vad bra att Quirinus kan få drömma om Mia. Det blir ju lite som att han träffar henne, när drömmen känns så verklig, och vem vet? Kanske är det hon som medvetet besöker honom.

Nu håller det verkligen på att ordna sig med Nathans och Quirinus relation.

Det är bara Snape som ställer till problem Att han orkar!

Vi får se hur påsken blir för Quirinus. Ser fram emot nästa avsnitt.

Gud vad jag har längtat till fredagen! Inte bara för att helgen börjar, utan också för att jag kan uppdatera ett nytt kapitel! Se till att ha näsdukar i närheten, för det kan komma tårar. Tro mig, jag tyckte det var så gripande att skriva, att jag nästan hade svårt att fortsätta.



Sist drömde Quirinus om Mia, som gav honom goda råd. Han skrev då till Nathan, för att få tips om vilka ämnen han ska välja när tredje året börjar. Nu ska vi se hur Nathan har det, för detta avsnitt är skrivet ur hans perspektiv.
Avis Fortunae ♥

Trezzan♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥

___________________________________________________


Kapitel 63


Små fåglar kvittrade när Nathan satt på verandan till sin mors hus under fredagskvällen på påsklovet medan modern var i köket och förberedde middagen. Han betraktade de små blommorna som hade börjat synas på marken.
Det sved lite i hjärtat när han tänkte på hur glad hans fru blev när hon fick syn på alla växter som började komma fram på våren.
”När Quirinus var liten, brukade han och Mia ta sig ut för att samla på de små blommorna som hade blommat”, sa Nathan för sig själv. Det brände bakom ögonlocken, för han saknade Mia väldigt mycket och med tanke på att sonen var kvar på skolan, kände han sig lite ensam, trots att Nicole var i närheten.
Nathan suckade och tog en klunk av sitt te. Under månaderna som gått, hade han koncentrerat sig på sitt jobb, men han hade svårt att sluta tänka på den mystiska kvinnan, när han fick en ledig stund. Magen knöt sig av dåligt samvete, för han visste att det var fel. Han ville inte svika Mia men samtidigt var det svårt att glömma boterskan.
Förvirringen fick honom att känna sig yr och han lutade sig tillbaka i stolen innan ögonlocken blev tunga och han föll i en orolig slummer.


Det dunkade lite i huvudet när Nathan vaknade. Han tvekade innan han öppnade ögonen och förvåningen sköljde över honom som en våg. Istället för att vara i närheten av moderns hus, befann han sig på bakgården vid sitt eget hem.
”Hur hamnade jag här?” mumlade han förvirrat. ”Nyss var jag ju hos mamma.” Ljud hördes plötsligt från den gröna villan och en skugga syntes i fönstret där han hade sitt sovrum. Nathan skyndade sig in i huset och ropade: ”Quirinus! Är det du?” Inget svar hördes, så han fick panik.
För ett ögonblick trodde han att det v ar någon som tänkte skada hans son, så han slet upp sin trollstav och sprang uppför trapporna. När han kom till rummet, fick han en chock. Vid sängen stod Mia med ryggen mot honom, iklädd en snövit klänning och sjöng så vackert. Hennes ljusröda hår glänste i solen och hon rörde sig som en fjäril.
”Mia?!” sa Nathan, medan strupen snördes samman.
Hustrun vände sig om och hennes klarblå ögon strålade av lycka.
”Åh, Nathan!” utropade hon glatt och kom fram mot honom. ”Vad jag har längtat efter dig!”
Nathan gav henne en hård kram, medan tårarna rann nerför kinderna.
”Det går inte en dag utan att jag saknar dig!” viskade han. De stod tysta en stund och Nathan andades in den härliga doften av hennes parfym.
”Hur är det fatt med dig?” frågade Mia efter en stund.
Nathan satte sig tungt ner på sängen med en suck.
”Det är lite… konstigt”, erkände han. ”Ända sedan Quirinus åkte tillbaka, har jag känt mig ensam. Dessutom var han lite arg på mig ett tag.” Han satt tyst ett par sekunder innan han berättade hur sonen betedde sig efter nyåret och om brevet professor Flitwick hade skickat. Det gjorde lite ont i honom när han talade om att Quirinus hotade med att flytta till antingen Nicole eller Marie. När han var klar, betraktade Mia honom vänligt.
”Huvudsaken är att ni är sams”, sa hon uppmuntrande. ”För han bad ju om råd vilka ämnen han ska välja, eller hur?”
”Det stämmer”, sa Nathan och kunde inte låta bli att le. ”Förhoppningsvis kan vi prata när han kommer tillbaka under sommarlovet. Men han är ju tretton år, så det blir nog inte lätt.”
”Det är inte lätt att vara tonåring”, sa hans fru tröstande. ”men ni får försöka vara starka för varandras skull.”
”Jag lovar”, sa Nathan medan han kramade Mias hand hårt. Med ens fick han dåligt samvete och en klump bildades i halsen. ”Det är en annan sak som stör mig.” Han vände bort huvudet, eftersom han skämdes.
Mia lade en tröstande arm om honom och viskade:
”Berätta för mig, så kommer det kännas bättre, tror du inte det?” Nathan svalde hårt och det sved bakom ögonlocken. ”Jag kan inte.”
Hustrun kramade honom hårdare.
”Jo, säg vad som har hänt.”
Efter några sekunders tvekan, berättade Nathan om den märkliga kvinnan han hade krockat med och hur konstig han kände sig.
”Jag kan inte sluta tänka på henne!” utbrast han förtvivlat. ”Men jag vill inte glömma dig!” Nu rann tårarna nerför kinderna. ”Du var ljuset i mitt liv, så jag sviker dig när boterskan kommer in i mina tankar. Skuldkänslorna äter upp mig inifrån!” Han begravde ansiktet i händerna och en spänd tystnad sänkte sig.
Mia drog fram en näsduk och torkade bort tårarna från hans kinder.
”Du är förvirrad”, sa hon försiktigt. ”Försök tänka på de lyckliga stunderna vi hade och prata gärna med Nicole. Då slipper du bära denna börda själv.” Hennes varma leende fick Nathan att känna sig ännu mer ledsen.
”Jag vill ha kvar dig i mitt hjärta”, viskade han.
”Du kommer aldrig att glömma mig”, sa Mia och tog hans hand. ”Prata som sagt med Nicole. Då får du hjälp. Du har ett långt liv framför dig och jag vill inte att du ska vara ensam. Tids nog kan det bli tid för romantisk kärlek igen. Känn ingen skuld för det, Nathan.”
Hon reste sig upp och i nästa sekund var hon borta.


Nathan slog upp ögonen och såg att han var kvar vid sin mors hus. Nicole kom fram mot honom med raska steg.
”Tack och lov att du är vaken!” sa hon och hennes ljusgröna ögon lyste av oro. ”Det var så tyst här ute, så jag var rädd att det hade hänt dig något!”
”Jag somnade”, mumlade Nathan. ”Det… det är så mycket att tänka på. Quirinus är ju kvar på Hogwarts och Mia är…” Han avbröt sig för han kände hur en gråtklump bildades i halsen. Hans mor såg medlidsamt på honom.
”Det är första påsken utan Mia, så jag vet att det är jobbigt.” Hon suckade djupt. ”Det var likadant för mig när din pappa dog. Då var Quirinus bara två år.”
Nathan slöt ögonen för han hade inte ägnat en tanke åt sin far sedan Mia gick bort.
Eric Quirrell hade varit en duktig botare och även fått flera utmärkelser för sina insatser. Men bara tre månader efter Quirinus tvåårsdag, hade han råkat ut för en olycka då han skulle göra en trolldryck och hans kittel exploderade av misstag. Det brände bakom ögonlocken, när Nathan mindes den dagen för elva år sedan.


Det var lugnt på Sankt Mungos sjukhus, så Nathan gick till femte våningen för att möta sin far, så de kunde ta en kopp te tillsammans. De hade bara träffats under Quirinus födelsedag för tre månader sedan, men sedan hade de haft olika arbetstider, så det fanns inte möjlighet att prata, än mindre umgås på fritiden.
Han kastade en blick på klockan och såg att det var tio minuter kvar innan de skulle få en stund tillsammans. När han kom till kafeterian, var Eric inte där, så han slog sig ner vid ett bord för att vänta på honom. Men tiden gick och fadern syntes inte till. Nathan tittade på sitt armbandsur och blev förbryllad. ”Pappa brukar passa tiden”, mumlade han. ”Vi sa klockan ett, men nu har den hunnit bli tjugo i två.”
Kunde det ha hänt något? Eller hade Eric bara glömt bort tiden? Nathan beslöt sig för att gå och leta efter honom. Efter att ha sökt efter honom överallt, gick han till mottagningsrummet.
”Ursäkta”, sa han till en rund trollkarl som satt vid mottagningsdisken, ”men har du sett min pappa? Vi skulle träffas klockan ett i kafeterian.”
”Jag hörde att han var tvungen hjälpa till med ett elixir”, svarade trollkarlen medan han bläddrade bland några skrivskivor.
”Jaha.” Nathan blev inte ett dugg förvånad, för Eric brukade vara med och brygga trolldrycker. Han skulle just gå till sin avdelning, när det hördes en hög smäll, som fick golvet att skaka.
En boterska med kopparrött hår kom utrusande från ett rum.
”Åh, botare Quirrell!” utbrast hon förfärat när hon fick syn på Nathan. ”Ni måste komma med en gång! Er far… han… han…” ”Vad är det som har hänt?” undrade Nathan, förvånad och orolig.
”Kitteln exploderade!” svarade boterskan andlöst. ”Allt innehåll rann över er far och han fick även skärsår i ansiktet…”
”Jag kommer!” Nathan kände hur hjärtat slog hårt av rädsla när han rusade åt det håll smällen hade hörts.
På en bår låg Eric och flämtade medan han höll sig för hjärtat. Hans mörkblonda hår var alldeles rufsigt och de grå ögonen var runda av skräck. Som om det inte räckte, var han blodig i ansiktet och hade en violett vätska över sig.
”Pappa!” ropade Nathan förfärat och sprang fram till honom. ”Pappa! Hur mår du?!”
”Nathan…” Erics röst var mer som en viskning. ”Jag… jag…”
”Ni måste vara tyst”, sa en häxa med korpsvart hår. ”Vi ska hjälpa er.” Hon vände sig till Nathan och tillade: ”Jag måste be er vänta här. Vi ska ta honom till avdelningen för sådana här olyckor.” Hon knuffade vänligt men bestämt undan Nathan, som frös inombords.
Trollkarlen från upplysningsdisken, som tydligen hade följt med, såg medlidsam ut.
”Kom med mig”, sa han och tog Nathan om axlarna. ”Ni behöver sätta er ner.”
Nathan lät sig föras tillbaka till mottagningsrummet, där han fick sätta sig ner. Chocken fick hjärtat att slå hårt på honom och han kippade efter andan. Han fick en filt om sig och en kopp te, men hans händer skakade så mycket. Det hade gått en timme när boterskan med korpsvart hår kom fram mot honom.
”Hur mår han?” frågade Nathan ängsligt, medan det sved bakom ögonlocken. ”Klarar han sig?” Kvinnan såg medlidsamt på honom.
”Jag är ledsen”, sa hon och lade en hand på hans axel. ”Vi gjorde allt vi kunde, men det gick inte rädda honom.” Nathan kände hur tekoppen gled ur händerna på honom och föll till golvet, samtidigt som tårarna började rinna nerför kinderna.
”Nej!” viskade han medan yrseln tog över. ”Säg inte att han…” Häxan såg mer medkännande ut.
”Jag beklagar”, viskade hon. ”Jag misstänker att han fick i sig drycken av misstag och eftersom den inte var klar, blev det något fel. Dessutom träffades han explosionen från kitteln.” Nathan kände hur benen gav vika och det sista han hann se, var boterskans oroliga blick, innan allt blev svart.


Minnet fick hjärtat att värka på Nathan och tårar rann nerför kinderna.
”Det var den värsta dagen i våra liv”, viskade han.
Hans mor nickade instämmande. ”Som tur var, fanns Mia för dig och mig”, sa hon tröstande. ”Hon hade ju förlorat sin far, så hon visste hur hon skulle trösta oss.”
Nathan log.
”Ja, hon var underbar”, viskade han. Han kom ihåg drömmen han hade haft, men han kände sig inte redo för att följa hustruns råd att prata med sin mor om den mystiska kvinnan han hade krockat med för några månader sedan.
Nicole gav honom en hård kram och sa:
”Du kan ju komma in och börja äta, medan jag gör i ordning gästrummet.” Hon reste sig och gick in i huset. Nathan följde hennes exempel och slog sig ner vid köksbordet.
Han såg på ett bröllopsfotografi av sina föräldrar och viskade: ”Åh, pappa! Jag önskar att både du och Mia var här. Då skulle ni hjälpa mig förstå hur jag ska hantera mina känslor!”
Han tänkte vänta ett tag med att prata med sin mamma om den mystiska kvinnan från sjukhuset.

____________________________________________________

Som ni ser, känner Nathan sig ensam, vilket inte är så konstigt. Han grubblar även över den mystiska häxan han krockade med på Sankt Mungos, vilket ger honom skuldkänslor, för han vill inte glömma Mia. (Se kapitel 59)

Mia besöker Nathan i drömmen och kommer med goda råd. Och hon visar tydligt att det är okej att han träffar kärleken igen, för hon vill att han ska ha sällskap. Dessutom vill hon nog att Quirinus ska få en kvinnas omsorg.
Ni fick även se vad som hände med Nathans pappa, Eric Quirrell.

Han har bara nämnts i kapitel 38 och kapitel 56, där det visar sig att han också är död. Så jag bestämde mig för att göra en återblick om vad som hände med honom. Det är också tänkt att Nathan har samma sorg nu, som när hans far dog. Hm… hoppas ni förstod det där. Jag är inte jättebra på att förklara! Men Nicole nämner att Mia stöttade dem så gott hon kunde.

Tack till Avis Fortunae, som kommit med tips!
Nu när ni har läst klart kapitlet och låtit allt sjunka in, så kan ni leta upp ett roligt klipp, eller läsa en skojig bok/text, som får er att skratta, så ni inte behöver ha kvar den sorgsna känslan. (Mord i Falsterbo-serien är superkul! Då lovar jag att ni kommer skratta så tårarna sprutar!)

Vilket vackert kapitel, och sorgligt, som sagt! Förstår att det tog på krafterna att skriva det.

Hennes ljusröda hår glänste i solen och hon rörde sig som en fjäril.

Mia är mycket vackert beskriven och det är även fint att få veta hur hon var ett stöd för Nathan och Nicole när Eric gick bort.

Nu får vi se när Nathan känner sig redo att följa Mias råd och prata med Nicole. Och vad ska hända med den mystiska boterskan? Längtar till nästa avsnitt.

Hoppas ni har en mysig fredag! Jag är då glad att helgen är igång, för då kan jag posta ett nytt kapitel!
Förra gången drömde Nathan om Mia, som kom med kloka råd. Hon vill dessutom inte att han ska vara ensam, så hon anser att han ska låten kärleken komma.

Avis Fortunae♥



Trezzan♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


___________________________________________________________


Kapitel 64


Fåglarna kvittrade en dag när Quirinus var ute på skolgården för att samla lite blommor. När han passerade marmorstatyn, fick han ännu en gång syn på de båda pojkarna från Hufflepuff. Just som han skulle passera dem, sa den smutsblonde plötsligt:
”Jag undrar om mamma har krockat med Nathan Quirrell igen.”
Quirinus stelnade till när han hörde tonfallet. Med tysta steg gömde han sig bakom ett träd och höll andan för att höra bättre.
”Då blir hon ju jätteglad”, muttrade den svarthårige pojken sarkastiskt.
Den trubbige av dem skrattade elakt.
”Ja, eller hur! Jag är faktiskt förvånad över att hans son inte snubblade när han började sitt första år här!”
”Ja, eller hur”, sa den mindre av dem. ”Fast jag kommer ihåg att han såg skakig ut när de kom in och han var ju blöt från midjan.
”Ja, det minns jag.” Pojken med smutsblont hår lät road. ”Jag tror Quirrell är lika rädd för vatten som sin pappa!”
De båda eleverna tjöt nu av skratt. Quirinus kände hur det sved i strupen, för tyvärr stämde det. Han mindes plötsligt vad som hade hänt när han anlände till slottet för allra första gången. Då hade han och de andra förstaårseleverna åkt med båtarna, vilket inte hade varit trevligt.


Båtarna flöt mot det jättelika slottet mittemot sjön. Quirinus kände sig illamående när han såg över vattenytan för han visste inte vad som fanns där under. Dessutom vände det sig i magen för han hade ingen aning om hur djupt det var. Dessutom hade han aldrig tagit simlektioner.
Tankarna gick omedelbart till Nathan, för han hade inte heller varit glad över vattnet. Quirinus höll blicken fäst vid horisonten för att hålla sig lugn.
”Vi e framme”, ropade den väldige mannen framför dem, när de kom till en underjordisk hamn.
De flesta elever hurrade och kravlade sig ivrigt upp. Quirinus, som satt längst bak, kände sig lite osäker på var han skulle sätta fötterna, för det var så mörkt.
Till slut tog han mod till sig och försökte ta sig upp på en sten men oturligt nog var han för långt ifrån den. Istället hamnade han i det kalla vattnet, men lyckligtvis fick han tag i en klippa, innan han gled ner under ytan.
”Hjälp!” ropade han i ren rädsla, eftersom han inte kunde känna någon botten under sig. Han försökte ta sig uppför stenen, men den var för hal.
Som tur var, verkade mannen ha hört honom, för han kom fram till honom med långa kliv. Innan Quirinus visste ordet av, drogs han upp på fast mark.
”Mår du bra?” frågade jätten med brummande röst.
”Jag… jag tror det”, mumlade Quirinus. ”Jag blev bara… chockad.” Han var tacksam över att ingen av eleverna kunde se hur han rodnade.
Den väldige mannen nickade förstående.
”Håll dig till mig”, sa han vänligt, ”så händer inget.”
Quirinus lydde och följde honom, frysande och med hackande tänder.


Minnet av den dagen för två år sedan fick Quirinus att rysa, för han hade känt sig dum när han hade kommit in i stora salen och varit alldeles blöt från midjan. Alla elever hade tittat konstigt på honom, men som tur var, kom McGonagall till undsättning och hjälpte honom att bli torr innan det var dags att sorteras. Innan han visste ordet av, sa den större pojken: ”Ja, jag såg hur Quirrell darrade! Och sen har jag ju upptäckt hur han undviker sjön som om den var fylld med pest!”
”Han vågar nog inte tvätta sig!” skrattade den svarthårige pojken spydigt. ”Konstigt att de andra eleverna inte svimmar när de är i närheten av honom i så fall!”
Jag undrar om de där två inte hade passat bättre i Slytherin! tänkte Quirinus bittert, samtidigt som det sved bakom ögonlocken. Vad tänkte hatten på, när den placerade dem i Hufflepuff?
Han svalde för att inte börja gråta.
”Jag tror vi rör på oss nu”, sa den smutsblonde eleven och reste på sig. Den svarthårige följde med som en annan svans. Quirinus däremot satte sig ner på en trädrot och lät tårarna rinna.
”Varför ska jag vara så lätt att läsa av?!” viskade han och snyftade tyst. ”De har rätt. Jag går inte så nära sjön och pappa är likadan.” Nya tårar rann nerför kinderna och han slog händerna för ansiktet. ”Jag skulle bra gärna vilja veta vem deras mamma är. Det låter som hon inte gillar pappa. Hur står han ut?!” Han drog en skälvande suck och reste sig upp för att gå tillbaka till slottet.
Blommorna fick vänta till en annan gång, för på grund av de två eleverna, hade han tappat lusten.


När han kom in i entrén, mötte han Lily.
”Hej”, sa hon försiktigt. ”Är allt bra?” Hon såg bekymrad ut. ”Javisst”, svarade Quirinus raskt. ”Varför skulle det inte vara det?” Han visste att det var fel att ljuga, men det kunde inte hjälpas. Just nu ville han bara vara ifred.
Den två år äldre flickan betraktade honom oroligt.
”Du sa ju till mig att du skulle samla på blommor under rasten. Men nu kommer du tillbaka tomhänt”, svarade hon vänligt. ”Och det är inte likt dig.”
”Allt är bra”, sa Quirinus i ett försök att inte brista i gråt. ”Jag hittade inga som såg… fina ut. Okej? Så oroa dig inte.”
”Men…”
”Allt är bra!” Quirinus kunde inte hejda ilskan som bubblade inom honom. ”Jag behöver inte samla blommor hela tiden, eller hur?! Så sluta tjata! Jag måste få bestämma själv vad jag gör!”
Lily öppnade munnen, men stängde den lika snabbt igen och skyndade iväg, samtidigt som hon såg skrämd ut.
Quirinus kände sig med ens dum och smet in i ett tomt klassrum, där han sjönk ner på golvet och lutade huvudet mot sina knän.
”Jag är en idiot!” muttrade han argt för sig själv. ”Lily ville bara hjälpa till, men jag ljög och blev snäsig mot henne! Hon är en av de få som förstår hur jobbigt jag har det sedan mamma dog, men efter det här kommer hon säkert att undvika mig. Vem vet? Hon kanske vänder James och hans vänner mot mig?!” Tanken fick honom att gråta på nytt.
Efter ett tag lugnade han sig och gick till pojktoaletten för att tvätta sig i ansiktet.


Väl där inne skruvade han upp en kran och sköljde ansiktet med det kalla vattnet. När han var klar, sa någon plötsligt:
”Så det är här du håller hus!”
Quirinus vände sig om och där bakom honom stod James där. Han såg underlig ut, nästan som om han var arg.
”Har… har du letat efter mig?” undrade Quirinus, som inte kunde komma på något bättre att säga.
”Ja, det har jag”, sa James argt och lade armarna i kors. ”Lily kom in i biblioteket och såg allt annat än glad ut. När jag frågade henne, talade hon om för mig att du hade blivit arg på henne utan anledning!”
Quirinus blev genast skuldmedveten.
”Jag… jag vet att jag blev lite snorkig…”, började han försiktigt. ”Lite?!” avbröt den två år äldre pojken upprört. ”Lite?! Enligt henne var du väldigt orättvis! Vad är det för fel på dig, Quirinus? Du ska väl vara tacksam för att hon är en av de få elever som pratar med dig!” Han såg ännu mer förargad ut. ”James, snälla”, bad Quirinus med tunn röst. ”Det är klart jag uppskattar att hon och även du, Remus, Sirius och Peter vill prata med mig…”
”Det är ett konstigt sätt att visa det på”, klippte James av och de nötbruna ögonen sköt blixtar. ”Hon blev orolig för att hon tycker att du inte är dig själv! Men du fräste åt henne att sluta tjata!”
”Jag menade inte att såra henne!” utbrast Quirinus förtvivlat. ”Jag… jag skämdes redan när hon gick iväg! Snälla, skäll inte på mig! Jag mår redan tillräckligt dåligt. Allt är så overkligt sedan mamma dog!” Han tvekade innan han tillade: ”Dessutom är det några elever från Hufflepuff som inte verkar så snälla! Jag… jag har hört dem prata illa om pappa… och mig!” Han kunde inte hjälpa det, utan brast ännu en gång i gråt.
James tittade förvånat på honom.
”Vad menar du?” sa han, som om han hade glömt bort att han var arg.
Quirinus strök undan tårarna och viskade:
”Jag har sett två pojkar från Hufflepuff vid olika tillfällen, och varje gång har de sagt dumma saker om mig och pappa!” Innan han hunnit hejda sig, talade han om allt han hade hört. ”… och jag skulle bra gärna vilja veta vem deras mamma är!” avslutade han. ”Det låter som om hon är likadan!” Han sjönk ner på golvet och snyftade tyst. ”Jag var förvirrad och ledsen över det de där killarna nyss sa om mig och de verkar vara precis som Snape och Wincott.”
Vid det laget mjuknade James ansiktsuttryck och han satte sig på huk.
”Jag förstår om du tycker det är jobbigt hur de håller på”, sa han tröstande. ”Jag vet tyvärr inte vad de heter, men jag har sett att de kan vara bråkiga.” Han bet sig i läppen innan han tillade: ”Du kan ju tala om det för Lily, så känns det bättre. För vi förstår att du har det jobbigt.”
Han hjälpte Quirinus upp på fötter och tillsammans gick de till biblioteket.
__________________________________________________________________



Ännu en gång tackar jag Avis Fortunae för hennes fina tips!

Oj, nu har Quirinus sett de två mystiska pojkarna från Hufflepuff, och han hör att de pratar om honom, på ett mindre snällt sätt. Det får honom undra om de inte skulle ha passat i Slytherin istället.

Och ja, Hufflepuff beskrivs som snälla elever som värderar tålamod, vänskap och hårt arbete. Men en tanke slog mig, att bara för att dessa pojkar tillhör Hufflepuff, är de inte så snälla. Klicka på spoilern om ni har läst Harry Potter Wiki och alla böcker, så kan ni se hur jag tänker.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Zacharias Smith som medverkar i femte boken, är ju bara negativ och gnällig, så Fred och George avskyr honom. Ron och Hermione tycker likadant. Så en del elever kanske blir malplacerade.

I Ravenclaw hamnar de elever som är kvicktänkta och har gott förstånd. Men enligt Rowling, så tillhörde Lockman just det elevhemmet, men var han särskilt smart? Nja, jag tycker inte det!

Peter Pettigrew tillhörde ju Gryffindor, men han är långt ifrån modig och vänlig, tycker då jag. Vi vet ju vad han gjorde, samt att han hjälpte Voldemort att komma till liv i fjärde boken. Cormac Mclaggen är inte heller så modig, när han slår dunkaren mot Harry i sjätte boken.

De som tillhör Slytherin beskrivs ju som kallhamrade, elaka och sluga typer, som ser ner på mugglare och mugglarfödda elever. Men Snigelhorn är ju inte alls en sådan person. Han ser inte ner på Lily och Hermione på grund av deras blodstatus. Det visar sig ju i sjunde boken att Snape inte alls var som de andra eleverna i Slytherin.

I femte boken har Hermione gjort en Proteusförtrollning på galleoner som ska användas när det är dags för nästa DA-möte. Terry Boot, som tillhör Ravenclaw, blir både förvånad och imponerad över att Hermione kan göra en sådan formel, då det är FUTT-examensnivå. Han undrar då varför Hermione inte hamnade i Ravenclaw. Hermione säger då glatt att hatten funderade på att placera henne i det elevhemmet, när hon skulle sorteras. Men som ni vet, hamnade hon i Gryffindor, så hatten märkte att hon var modig och tapper. (Att ljuga för McGonagall, Snape och Quirrell i första boken, krävde nog stort mod!)

Vill ni diskutera detta, blir jag glad om ni sätter spoiler på just dessa tankar. ♥

Oj, Quirinus blev arg och snäste åt Lily! Det gör honom olycklig, då hon är en av de få elever som pratar med honom. Som om det inte räcker, är James jättearg på honom. Som tur är, blir de dock sams, när Quirinus förklarar varför han blev ovänlig. Nu ska vi se hur det går.