Annie Crestas historia

Wonderful

Alltså Åhhh.

grymt bra alltså♥

Wow, dear you, woooooooow!
Jag är en sån djup Finnick&Annie shipper att jag skriker rakt ut varje gång någon ens nämner dem. (Jag kopplar till och med Anne Franks dagbok till Annie, och hon heter A N N E, inte A N N I E)
I alla fall:
Storyn ihopkopplad med dina fantastiska ord is music to my ears (okej, Finnick citat från catching fire. *Facepalm åt mig själv*)
Jag vet inte ens vad jag ska säga. Allt är bara B E A U T I F U L. Jag säger det förmodligen hela tiden, men du behöver faktiskt få höra det några gånger extra. För jag vet inte hur jag ska få fram mina feels annars.
Alltså åååh!
Jag typ fangirlar över den här berättelsen!
Nu ska jag gå och lägga mig under en sten, desperat bita på mina naglar och fråga mig själv om dina texter är verklighet.
(Okej, kanske inte. Jag vill ju inte bli mosad av en mossig sten. Men det är sådär jag handlar i teorin, efter varenda kapitel. Just sayin')
Förlåt för en otroligt flummig kommentar. Jag visste inte vad jag skulle skriva för att uttrycka mig *fniss* ♥

Oh my gooood…♥♥♥♥♥
FINT. PERFEKT. I LOVE IT.♥

Smälla kan vi få ett kapitel imorgon?? ♥♥ DET ÄR JU ÄNDÅ MIN FÖDELSESAG ♥♥

Ojdå! Fyller du år imorgon? GRATTIS I FÖRSKOTT! Och ja, självklart kan ni få ett kapitel imorgon ♥

Du kan inte rösta på fler inlägg idag!

Japp ♥ Tack♥♥♥
Hehe, visste väl att det skulle funka…♥♥♥

Har läst exakt ALLA kapitel och de var SUPERDUPER BRA!!!!!!!!

Det här kapitlet är dedikerat till den underbara Molly Evans som fyller år i dag! ♥ GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! ♥♥♥♥♥



Kapitel 16

I ett par ögonblick är allt jag förnimmer mitt hjärtas bultande och vinden i mitt hår. Sedan, helt utan förvarning, har jag plötsligt solen i ansiktet och en svag doft av jord i näsan. Jord, tänker jag. Där det finns sand finns det vatten.
Men tydligen verkar ödet spela schack med mitt nyfunna hopp och allting pekar på att ödet just har vunnit – för när solen äntligen bestämmer sig för att lämna mina ögon ifred så upptäcker jag att jag står mitt i en öken.

Det vill säga, jag tror att det är en öken.

Jag har aldrig sett en öken förut, inte ens på bild. Men ett vagt minne av hur Lynn en dag för länge sedan kom hem från skolan och berättade att det fanns en plats i världen där det var torrt, stekande hett och bara regnade någon gång då och då.
På något sätt känns det som att den här platsen, den här arenan, passar utmärkt in på Lynns beskrivning.
Jag kan inte se något vatten.
För att vara mer exakt så kan jag inte ens förnimma en enda liten droppe, och den misstänkt blå himlen talar för att det inte kommer börja regna inom de närmsta timmarna. En känsla av obehag sprider sig i magen. Jag har aldrig varit ifrån vatten i hela mitt liv, och plötsligt ska jag försöka överleva på en arena där en droppe kan betyda liv och en förlorad droppe kan betyda död.

När jag låtit blicken svepa över min omgivning inser jag snart att det är ödemark så långt ögat når. Inga buskar, inga träd, inte ens en enda liten blomma. Var ska jag gömma mig? Hur i all världen ska jag undkomma de andra? Mitt hjärta börjar rusa ett maratonlopp inne i mitt bröst, och jag drar ett djupt andetag för att lugna ner mig. När min hjärna inte längre rusar genom ungefär tusen olika scenarion där jag dör inser jag att det faktiskt finns en massa ojämnheter i marken: stenar och kullar, och där! Borta i fjärran ser jag en del höga berg som förmodligen skulle kunna passa bra som gömställe… Det enda problemet är hur sjutton jag ska kunna ta mig dit. Om jag nu lyckas ta mig så långt så kommer jag vara uttorkad, och vatten på den här arenan verkar endast komma från sponsorer – och sponsorer har jag inte många…

Jag sliter blicken från bergen i fjärran och lyckas hitta ymnighetshornet – ungefär trehundra meter åt mitt höger. Där kan man skymta både vapen och andra förnödenheter: ryggsäckar i alla former och storlekar, vattenflaskor och något som jag förmodar är mat av olika slag.
Ymnighetshornet kan jag bara glömma. Det är alldeles för långt bort, och karriäristerna kommer förmodligen komma dit långt före mig. Nej, dit skulle jag bara gå om jag hade en dödsönskan.
Mina tankar verkar ha distraherat mig, för när jag tittar upp inser jag att det är tio sekunder till start. Bra, Annie.
Jag drar ett djupt andetag och fixerar blicken på bergen. I ett par sekunder står tiden stilla, sedan ljuder gonggongen – och jag är inte sen att rusa iväg så fort mina ben kan bära mig.

Hjärtat dunkar mot revbenen och jag känner hur mina ben sviker mig efter endast någon minut. Bittert ångrar jag att jag inte tränade upp min kondition mer på träningen innan spelen, och nu är det för sent. Typiskt mig.
Jag snubblar över något på marken. Efter en halv sekund av förvirrade tankar inser jag att det är en tom vattenflaska. Utan att tänka sliter jag upp den och springer sedan vidare så fort jag kan.
Plötsligt sluttar marken nedåt, och jag faller handlöst i några sekunder innan jag landar på knäna och därmed skrapar upp dem. Det smärtar till ordentligt, men jag har inte tid att stanna och plåstra om mig, utan måste skynda mig vidare: ett par sekunder är allt som krävs för att någon ska hinna ikapp mig. Så jag reser mig upp och fortsätter mot mitt mål – bergen som glimmar i fjärran.

-o-

Solen steker på, och snart inser jag att jag måste få i mig vatten, och det snart. Jag har svettats ut flera liter känns det som.
”Vatten”, mumlar jag. ”Hitta vatten, Annie.”
Det känns hopplöst. Miljön runt omkring mig ger inga som helst tecken på att det finns vatten någonstans här. Uttröttad och törstig drar jag ett djupt andetag, innan jag sätter av mot bergen igen.
Ganska snart inser jag att jag inte kommer klara mig länge till om jag inte hittar vatten. Törsten bränner på tungan, och jag är nästan redo att lägga mig och dö här och nu – bara för att få slut på den här tortyren, som jag vet kommer förvärras grovt om en timme eller två.

En sådan ironi, tänker jag trött, att jag ska dö av törst när jag kommit ifrån karriäristerna.
Ett trött litet skratt letar sig ut genom min strupe. Ungefär en sekund senare inser jag att det förmodligen inte var någon bra idé att skratta, för när jag vänder mig om stirrar jag rakt in i de grå ögonen på en pojke med de högsta kindbenen jag någonsin sett. När jag förskräckt backat ett par steg inser jag att han håller i en kniv. Konstigt nog tänker jag inte på något vettigt i mina förmodligen sista sekunder i livet, utan på hur fullständigt grå pojkens ögon är.

Sedan är det över, och pojken höjer kniven, ler ett fruktansvärt leende och trycker in dess skarpa spets i min mage.

Förlåt, förlåt för cliffhangern ♥ GRATTIS ÄN EN GÅNG, MOLLY-POLLY ♥♥♥*

Jättebra!

Jag måste få veta vad som händer…!