Exchange [SV]

Nu när jag har sommarlov borde jag komma igång att skriva lite, inte bara på den här utan på mina andra noveller också...
I alla fall så hoppas jag på en ökad aktivitet på den här fanficen igen. Kommentarer uppskattas mycket och driver mig till att fortsätta skicka in mina berättelser. Tack för det!
(Okej, nu har jag ingen aning om hur det ser ut i spökande stugan, så ni får ha överseende med vad jag skriver)

Kapitel 5.2

"Det här känns som något fånigt uppdrag."

Zam fnös lätt åt Richards muttrande tonfall, men valde att inte lägga sig i diskussionen. Visst, kanske tog de det här på onödigt stort allvar, med hemliga koder och allt, men Spökande stugan hade legat orörd och mystisk för deras generation och det blev lite av ett äventyr att utforska den.

"Är du säker på att du klarar av att hålla trollformeln?" frågade han istället och slängde en blick åt sidan på Richard och trollstaven han höll i sin hand.

Pojken tittade tillbaka på honom med smått höjda ögonbryn.

"Underskatta mig inte", sa han korthugget och lyfte trollstaven.

Zam slängde snabbt några blickar runt sig för att konstatera att ingen var i närheten. Han visste inte vad som kunde hända om de blev sedda - kanske skulle inget hända alls - men han ville inte ta några risker.

"Allt lugnt?" frågade Richard med sin vanliga, aningen tysta ton. Han måste ha observerat Zams rörelser.

"Ja", fick han ur sig, hoppades att det var sant och vände sedan tillbaka blicken mot sin vän.

Richard riktade trollstavsspetsen neråt mot fötterna och tog vad som verkade vara ett lugnande andetag.

"Dolcius."

Trollformeln hade Zam aldrig hört förut, men han hade aldrig heller hört om dess existens. Richard måste ha grävt sig djupt in i gamla böcker för att hitta besvärjelsen.

Vad som såg ut som ett blått, genomskinligt band slingrade sig ut från pojkens trollstav. Det var bara någon millimeter tunt, men ytan det täckte växte sig bara bredare och bredare desto längre ner mot marken det kom. Det gick sakta, och Zam såg att Richard var tvungen till att hålla en absolut koncentration, men formeln verkade få ett resultat. Det breda bandet lade sig platt ner över snön framför deras fötter och började röra sig som en cirkel runt dem. Det såg ut att markera ett område, inte större än en meter i diameter. Bandet släppte från spetsen och lade sig tillrätta på marken. Det såg inte längre ut som ett band, eller ett föremål överhuvudtaget. Det verkade vara en del av snön; bara det att det var blått och verkade ge ifrån sig ett svagt ljus. Markeringen började täcka cirkeln helt, och trots det att Zam inte kände att han stod på det så dök det in under hans fötter. Han stod och beundrade verket. Nya trollformler var alltid lika intressanta, speciellt om de var helt okända och dessutom kunde utövas av en nära vän.

"Håll dig inuti cirkeln", sa Richard uppmanande och Zam drogs tillbaka till verkligheten.

"Men våra gamla spår då?" fick han ur sig som en fråga.

"Det finns tillräckligt många andra fotspår i snön som blandas med våra", sa Richard oberört. "Om det är någon som tar sig tid till att urskilja våra kommer de antagligen att tro att vi gick i någon annans fotsteg tillbaka."

Zam nickade kort för att visa att han förstod.

Trollformeln Richard hade utövat var till för att dölja deras spår på vägen till Spökande stugan; allt för att vara på den säkra sidan. När de kommit dit skulle Julian och Patrick få förklara hur de tog sig in.

"Häng med i mitt tempo", sa Richard då. "Stig inte utanför cirkeln."

Ännu en order som uppmanade Zam att stanna innanför de lysande kanterna.

"Hur fungerar det här?" frågade han smått skeptiskt.

"Det får du snart se."

Richard tog det första steget och Zam hängde direkt efter. Hans fot sjönk ner i den orörda, tjocka snön framför honom. Det skulle lämna ett spår, helt klart. När han tog nästa steg hade cirkeln förflyttat sig framåt och det krävdes ytterligare ett par innan det första fotspåret i snön försvann utanför dess gränser. Då hände något av det underligaste Zam sett i hela sitt liv. Precis då cirkeln förflyttade sig bort växte snön Zam tryckt ner upp igen och fyllde igen fotspåret. Och så fortsatte det; fotspår efter fotspår dök upp inuti cirkeln, men försvann utanför den.

"Vad är din vetenskapliga förklaring till det här?" frågade Zam lite ironiskt då de tampades med den tjocka snön fram till Spökande stugan. Han var rädd att han störde Richard i sin koncentration, men pojken tog sig ändå till orda.

"Cirkeln utgör ett område där alla handlingar är oberörda av omgivningen och där omgivningen är oberoende av cirkeln", började han förklara. "Snön kan inte stå emot vår tyngd, men det som händer i cirkeln återställs när man lämnat området. Det är alltså ingen plattform av något slag, utan mer som en magisk barriär."

"Jag förstod inte riktigt det där, men jag antar att jag inte kan säga emot", sa Zam med en road stämma och log smått åt Richards allvarliga ansikte.

"Jag kan inte förklara det bättre än så", sa han kort.

-
Om Spökande stugan mörklade omgivningen på långt håll var det ingenting i jämförelse med att stå precis intill den. Zam sträckte fram handen och lät fingrarna skrapa över den flagnande, svarta färgen. Han undrade om väggarna hade målats, eller om träet faktiskt var så mörkt och föll sönder i lager. Han stod precis vid dörren där de mörka järnhandtagen bjöd in honom till att komma in. Han tvekade dock. Inte av rädsla, utan av tvivel. Han var inte säker på om han ville stiga in här; där Voldemort gått över golvet, där den legendariske Severus Snape blivit mördad. Hans hjärna fortsatte att påminna honom om att den som inte får nämnas vid namn även hade gått på Hogwarts, och befunnit sig i samma klassrum som han själv, men det här var en annan sak.

"Kan du öppna dörren någon gång?" frågade Richard snett bakom från hans sida. "Det här börjar bli jobbigt."

Zam slängde en blick bakåt på sin vän. Denne höll fortfarande uppe den underliga trollformeln, men Zam märkte att han darrade på handen. Han nickade för att tydliggöra att han uppfattat pojkens åsikt och placerade sedan sin lediga hand på portens handtag. Kylan som gömde sig inom det spred sig ut i hans hand och för ett ögonblick kände Zam för att dra sig undan, men istället tvingade han sig till att trycka sig mot den slitna dörren och skjuta upp dörrskivan. Porten gick tungt igen bakom dem och ett mörker lade sig runt dem. Endast små strimmor av solljus lyckades ta sig igenom smutsen på fönstren och det sträckte sig inte längre än någon meter. Dessutom satt fönstren på motsatt vägg, på andra sidan den långa korridor de kommit in i.

"Nu skulle det passa med de där ficklamporna", sa Richard och verkade söka sig fram längs med väggarna.

Zam tog några steg in och granskade omgivningen. Tapeterna var mörka - han kunde inte avgöra vilken färg - och sönderrivna. Golvet såg inte helt stadigt ut och det knarrade vid varje steg. Taket hade vattenskador och på flera ställen fanns det små hål där bara takbjälkarna syntes. Längs med korridoren fanns ett antal dörrar, alla stängda.

"Ljuset kom från övervåningen", sa Zam och försökte utskilja sin vän i detalj i den gråtonade luften.

"Det måste betyda att den håller i alla fall", fick Richard ur sig, men verkade inte så glad vid tanken.

Zam följde efter sin vän genom korridoren. De var tvungna att hitta trapporna som ledde upp. Julian och Patrick väntade på dem där.

Wow, jag är alltid lika imponerad. Man bara dras in i dina texter och det - liksom - spelas upp en film i huvudet där jag ser allt som du beskriver.

Sjukt bra!

Jag är fortfarande nyfiken över vad de kommer att hitta i Spökande stugan, och jag är övertygad om att de kommer att hitta något. Hoppas bara att det inte är allt för hemskt

Fortsätt så här och du kommer att bli en författare när du blir stor ^_^

Förstår inte hur du lyckas beskriva allting så bra. Man ser det verkligen framför sig allting. Ungefär som om man är en del av historien. När Zam öppnade dörren och kände hur det blev kallt om sin hand kunde jag riktigt föreställa mig den kalla känslan han fick om du fattar. Sjukt bra skrivet.

Tack så jättemycket! ♥ Och glad midsommar på er! Nu blir det bara mörkare och mörkare igen...

(ERASE)

Nu kommer fortsättningen!
-----------------------------------

Kapitel 5.3

"Richard?"

Zam försökte hålla rösten låg där han gick. Det kändes nästan riskabelt att bryta den kompakta tystnaden i det skrangliga huset.

"Mm", svarade vännen lika tystlåtet.

"Varför var trollformeln jobbig?"

Richard stannade upp i stegen, sedan slängde han en blick på Zam med smått rynkade ögonbryn. Vad det än var han hade förväntat sig för fråga så var det inte det här.

"Vad menar du?" frågade han kort.

Zam kunde inte helt läsa av hans ansiktsuttryck i mörkret, men de hade kommit tillräckligt nära fönstren för att delar av det skulle lysas upp i en spöklik, vit ton. Zam stannade också till och placerade händerna i fickorna. Egentligen ville han ha händerna framme och redo om något skulle hända - vad som helst - men för att visa att han inte var fullt så allvarlig och misstänksam som Richard kunde tro valde han att utföra gesten.

"Du sa att det började bli jobbigt att hålla uppe trollformeln", började han smått. "Det jobbiga ligger väl i att få fram den?"

Richard synade Zams ögon noga, vilket fick pojken att försöka se så oberörd ut som möjligt. Han var bara nyfiken, men något sa honom att Richard inte uppskattade hans nyfikenhet.

Efter ett tag så ryckte pojken lätt på axlarna.

"Besvärjelsen är högre rankad än vad jag klarar av", sa han kort. "Jag kunde inte kontrollera den helt, så det blev som det blev."

Nu var det Zams tur att rynka lite på ögonbrynen.

"Det där var inget svar", fick han ur sig, oväntat missnöjt, och ångrade sig nästan genast.

"Vad vill du ha för svar då?" frågade Richard. Hans stämma kunde inte tolkas. "Jag vet inte allt, Zam, det är därför jag går i skolan."

Zam suckade åt sin egen förmåga att lägga näsan i blöt.

"Okej", sa han snabbt, för att få bort den spända stämningen. "Strunt i det."

-
Trappan som ledde upp till övervåningen såg lika instabil ut som resten av husets innandöme. Träet såg murket ut och flera trappsteg var söndriga, hade stora hål eller sprickor. Den var riktad åt höger och stod placerad längst bort i korridoren; längst bort från utgången. Den tog bara upp så mycket plats som var nödvändigt. Det låg ett rum precis intill som täckte dess kanter åt höger. Till vänster fanns ytterväggen. Zam visste inte vad som klädde landskapet därutanför.

Richard började ta de första stegen upp. Han verkade aningen försiktig, men annars höll han sin hållning rak och beslutsam.

"Är det där en så bra idé?" frågade Zam då, säker på att det inte var helt ofarligt att gå upp för den trappan.

"Jag tror det är något slags trick", sa Richard. Han vände inte ens blicken mot Zam då han talade. "Fastän vissa plankor är instabila så är de flesta nog bara konstruerade till att se ut som de gör."

Zam rynkade lite på ögonbrynen.

"Va?" Han fick inte ur sig mer än så. Hans hjärna hängde ibland inte med i Richards tankar.

"Jag är medveten om att varulvarna håller till här vid fullmåne", började pojken, som nu hade stannat upp i sina steg. "Faktiskt så är jag helt säker på det. Om huset håller för dem och deras okontrollerbara ilska så håller det för oss också."

"Finns det ens varulvar häromkring?" frågade Zam skeptiskt och gav sig in på ännu en granskning av trappans yta.

"Det finns varulvar på Hogwarts", sa Richard oberört.

Zam kände hur förvåningen slog mot honom, vilket även fick hjärtat att slå ett extra slag.

"Hur vet du det?" fortsatte han att fråga. Nu hade samtalet visat sig vara betydligt intressantare än att ta sig upp för någon fallfärdig trappa.

Richard, som stod tre trappsteg upp, vände sig om och lutade sig mot ytterväggen för att se ner på Zam.

"Jag vet att McGonagall vill ge alla elever chansen att utbilda sig", sa han. "Dessutom finns det en hel del ledtrådar som tyder på att varulvar strövar omkring på Hogwarts. Tro det eller ej, men det finns till och med en varulv i vårt eget elevhem."

Zam kände hur ögonen spärrades upp av en ytterligare oförståelse. Han hade inte varit beredd på att få höra det här. Egentligen förstod han inte varför han reagerade så stort på nyheten. Inte heller förstod han varför hjärtat började slå på högvarv när han hörde om det. Han bet ihop för att inte visa sin osäkerhet.

"Vem då?" frågade han.

"Min bror."

Wait, whut? o.o

Man har inte tidigare fått veta vem Richard bror är va? Kan ju ha nämnts och jag har glömt...

Jättebra!

Men... har Richard en bror? o.o

Otroligt. Wb dem över mig men, har Richard en bror??? ^^ Som är varulv... O.o

Jag sitter här och ler lite åt era reaktioner ^.^ Det är bara att läsa vidare så får ni svar på era frågor.

Jag har tidigare nämnt Wolfsbane-trolldrycken som är till för att underlätta varulvarnas förvandling under fullmåne. Det verkar som om ett annat, kanske mer känt ord är "Stormhattselixir". Jag kommer i vilket fall fortsätta att skriva Wolfsbane.

Efter att ni läst den här delen kan ni kika in på första inlägget, där jag ska ha lagt ut ett karaktärsregister. Känner att det kan vara nödvändigt när det finns så många karaktärer. ^^
Detta register kommer att uppdateras i takt med att man får reda på fler saker. Det betyder alltså att den kan innehålla spoilers för dem som inte har läst allting.
***

Kapitel 5.4

Zam hade förväntat sig att svaret skulle komma från Richard, men istället hördes en oväntad röst uppifrån trappans slut. Patrick stod på övervåningen och blickade ner på dem. Hans mörka ögon sjönk ihop tillsammans med mörkret runtomkring och skuggan gjorde hela hans existens aningen skräckinjagande.

"Theo?" Zam kände sig väldigt förvirrad. Han försökte trycka undan det, men kunde inte hindra känslan att skina igenom i hans röst och i hans ansikte.

Theo Cole, Patricks äldre bror, gick i sjunde årskursen, också han i Ravenclaw. Zam visste inte mycket om honom och såg honom inte så ofta heller. Tanken på att han var en varulv var ändå rätt absurd. De gångerna Zam såg honom verkade Theo väldigt glad, utåtriktad och skämtsam.

"Kommer ni upp snart eller?" fortsatte Patrick som om han inte ens hade hört Zams fråga. "Vi har väntat i en evighet här uppe."

-
"Så, hur kom ni in hit egentligen?" frågade Richard där han satt på golvet tillsammans med de andra ungdomarna på övervåningen.

Zam undrade samma sak. Han hade lyckats rensa sina tankar lite så att han kunde fokusera på vad som hände i nuet. De funderingar som dykt upp när diskussionen om varulvar kommit fram hann inte ens ta form i ord innan han sopade undan dem igen. Ändå återkom tankarna till honom, som om de väntade bakom en dörr och knackade för att komma in.

"Genom en tunnel", sa Julian lätt.

Det verkade ha varit en rätt smutsig tunnel, för deras skor var dammiga och Julians hår hade mörknat på vissa ställen. Det sistnämnda kunde dock även bero på de skiftande ljusen i rummet.

"Det är tunneln Theo går vid fullmåne", berättade Patrick, men verkade inte fullt så villig att prata om det han tog upp. "Den går under piskande pilträdet ända ut hit."

"Och ficklampan?" frågade Zam, mest för att byta samtalsämne och för att inte riskera att slänga ur sig något han skulle få ångra. "Hur fick ni tag på den?"

Julian såg ner på sin silverfärgade ficklampa och tryckte av och på ljuset en gång.

"Det är mammas förtjänst", sa han med ett snett leende. "Hon gillar inte det här med magi, så hon skickar alltid med mig en massa mugglarsaker."

"Jag har alltid undrat hur mugglare gör för att kunna se i mörker", erkände Patrick med ett kort skratt.

Patrick var halvblod, men det låg långt bak i hans släkt. Båda hans föräldrar kunde använda sig av magi och han hade växt upp i ett trollkarlssamhälle. Hans föräldrar var inte heller så bekanta med mugglare, vilket hade gjort att han saknade kunskaper om mugglarvärlden.

"Du kanske ska gå Mugglarstudier istället för Spådomskonst", föreslog Zam med smått höjda ögonbryn.

Patrick bara ryckte på axlarna.

"Kanske nästa år", sa han.

"Det har han sagt varje år", avslöjade Julian med en vag retsamhet i rösten.

Zam bara log åt dem båda och lutade sig bakåt mot väggen. Rummet de satt i var så gott som tomt på möbler. Det stod ett bord en bit bort med ett par skrangliga stolar, men annars fanns de flesta möblerna i rummen intill.

"Tror ni att någon har bott här?" frågade han de andra då han kom att tänka på sovrummet inte långt bort därifrån. Det hade blivit en paus i de andras samtal, så han kände att det passade att slänga in sin fråga där.

"Vem vet", sa Julian med en långsam axelryckning. "Det sades ju vara hemsökt ett rätt bra tag."

"Det var bara sagor", sa Richard tonlöst. "Hela det här huset är byggt av en anledning. Jag är bara förvånad över allt arbete man tycks ha lagt ner på det, med möbler och allt."

Det blev tyst ett tag. Zam hade inga vidare funderingar över saken. Hans nyfikenhet hade tagit överhanden, men hade sedan domnat bort och nu fanns det inte mycket av intresse kvar i samtalsämnet.

"Patrick?" Det var Richard som fortsatte prata.

"Ja?"

"När blev Theo en varulv?" frågade han med tydlig fundersamhet i rösten. "Jag kan inte minnas att han förändrats någonting de senaste åren."

"Man kan väl vara varulv utan att bete sig på ett visst sätt?" satte Patrick upp som motfråga med smått rynkad näsa.

Zam kunde se hur Julian slängde en nervös blick åt vännens håll. Kanske var det ett känsligt samtalsämne, men Patrick verkade ändå öppna munnen för att ge ett riktigt svar.

"Han har varit det länge", sa han kort. "Nästan hela sitt liv, faktiskt."

En kort tystnad uppstod. Richard satt tålmodigt och väntade på mer, men Zam kände av en svagt pirrande känsla i fingertopparna. Det här var ett privat samtal. Passade det verkligen in?

Killarna och tjejerna från Ravenclaw som han bara pratade och umgicks med då och då verkade så avlägsna för honom. Han hade inte tagit del av deras liv; det enda han hade pratat med dem om var meningslöst trams.

Kanske skulle Zam stiga in i ett nytt stadium i sin vänskap med Julian och Patrick. Men känslan han kände inför det var inte helt välkommen. Han kände inte för att ta del av deras liv, hur intressant det än verkade vara. Det fick honom att känna sig obekväm, men han kunde inte säga varför.

Patrick märkte inte av Zams plötsliga osäkerhet. Ingen gjorde det förutom han själv. Han tvingade sig att slappna av. Han strävade alltid efter att vara en god vän. Dessutom kunde han lita på Patrick och Patrick kunde lita på honom. Han förstod inte varför han gjorde en så stor grej av det.

"Det var elva år sedan det hände", fortsatte Patrick. Han verkade inte möta någons blick, mer stirra in i väggen mellan Zam och Richard. "Jag tror ingen av er har hört det, för ministeriet ville hålla det hemligt för att inte skapa någon onödig oro. Ett gäng varulvar, en klan, gav sig ut i landet för att samla ihop barn. De ville utöka varulvssläktet och göra det mäktigare än trollkarlssläktet. Jag vet inte vad de tänkte med, det är bara helt sjukt, men de hade någon slags plan och av någon anledning kom dem till just vårt hem och valde ut just min bror."

Det blev en kort paus igen. Patrick sänkte blicken en aning, men visade inga känslor alls i ögonen. Det lät inte som om det var jobbigt för honom, men enligt hans kroppsspråk så var det i alla fall en utmaning.

"Klanen hann stoppas innan så många barn blev bitna. Ministeriet lyckades ta tillbaka alla som blivit bortrövade, men kunde inte ta bort deras... sjukdom. Det de kunde göra var att dämpa ner ryktena och låtsas som om inget hade hänt. Jag var bara fyra år då, så jag minns inte så mycket, men det jag minns gör mig rätt skärrad..."

Ännu en tystnad. Zam visste inte hur han skulle hantera den. Hans hjärta gjorde ont; av vad visste han inte. Kanske var det på grund av historien, kanske var det på grund av den obekvämhet han kände inför samtalet. Patrick verkade inte ha pratat ut om det här innan, möjligtvis för Julian, men inte för någon annan. Zam var inte helt säker på vad han skulle ge för respons. Han slängde en blick på Richard och såg att denne hade fått ett rätt spänt ansiktsuttryck. Han hade bitit ihop käken, men visade annars inga känslor. Zam försökte göra detsamma. Han ville inte göra Patrick mer besvär än vad han redan hade.

"Det låter hemskt", sa Richard tillslut. Hans röst lät ovanligt förståelig.

Patrick rätade lite på sig och ryckte sedan på axlarna.

"Det som har hänt har hänt", sa han kort, med en oberörd stämma. "Theo klarar sig ju rätt bra. Vi har tur som har en bra trolldrycksmakare som kan göra Wolfsbanetrolldryck till skolans varulvar."

"Ja, det har vi verkligen."

"Men nu vill jag ha något att äta." Patricks överdrivet glada stämma och smått osäkra ansiktsuttryck yttrade om att han ville byta samtalsämne. "Vad tog ni med er för mat?"

Superbra! :3