13 och såld

Yes, ma'am. ^^

HAHA x'D



Kapitel 55


Elijah och jag kom otroligt nog till stallet osedda. Aiden märkte oss inte först när han ryktade sin häst, och blev riktigt rädd när han såg oss stå hukade bakom en stor kärra med hö.
"Vad gör ni här!?" utbrast han ilsket och böjde sig ner för att plocka upp borsten som han hade tappat.
"Vi ska hem till mig", svarade jag med ett leende.
"Hem?" frågade Aiden undrande.
"Ja! Vi ska hämta far och Abel. De ska bo i lägret", berättade jag.
"Fattar ni ens hur dum--" började Aiden.
"Ashton stöttar oss", påpekade Elijah mitt i meningen.
Aiden tystnade. "Ni är idiotiska", muttrade han sen. "Varför ska jag följa med?"
"Tja, det verkade bäst så", svarade jag och ryckte på axlarna.
"Men om någon ser dig?"
"Vi reser på natten", berättade Elijah, "och Alice får ha en kappa. Vi är från en bondfamilj som ska till marknaden för att sälja saker."
Aiden skrattade och möttes av två par frågande ögon.
"Men ni tror väl inte att vakterna låter er passera om ni ska till en marknad på natten?" skrattade Aiden.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Såklart de inte skulle. Sen när finns det en marknad på natten?
"Men... ja, men vi kanske... äh, jag kommer inte på något", gav jag upp. "Jag slår vad om att Ashton tänkte på det, bara för att vi skulle ge upp när vi väl insåg det."
Elijah funderade djupt. Helt plötsligt sken han upp.
"Men om vi reser innan gryningen? Vi säger att vi vill vara först för att hinna sälja mycket och vara klara med ståndet när folket börjar komma", föreslog han.
Jag log uppskattande mot honom. "Det skulle fungera!"
Aiden tittade tvivlande på oss. "Ni är inte kloka. Tror ni själva att någon kommer tro på det?"
"Ja", svarade jag tvärsäkert. "Såklart, om de har stött på några andra resande till marknaden. Folk vill vara tidiga för att hinna sälja mycket. Hur tidigt jag och Abel än gick, så kom vi alltid efter flera andra personer."
"Jag tycker inte om det, något kommer gå fel", suckade Aiden.
Jag tittade ner på marken. "Snälla Aiden, vi kan inte åka ensamma. Det blir för farligt", bad jag.
Elijah gav honom en blick som jag inte kunde tolka. Men oavsett vad det än var så mjuknade Aiden upp.
"Okej då", sa han. "Men hur ska vi få produkter?"
"Tja, vi behöver ost, mjölk och smör. Lite smör. Det blir konstigt om det är mycket", funderade jag.
"Vi kan skaffa ost och mjölk från en bondfamilj som hjälper oss. Om de får tillbaka det så blir det nog bra", sa Elijah.
"Smör då?" frågade Aiden.
"Jag vet inte", svarade jag uppgivet, "jag kan bara få med pyttelite från Mathilda. Det skulle inte räcka."
"Men vi struntar i smöret!" föreslog Elijah. "Om vi skaffar mjölk och ost räcker ju det?"
Jag nickade. "Så är du med på det?" frågade jag Aiden. Han nickade, och därefter jag också. "Bra", sa jag. "Vi gör det imorgon natt. Elijah, fixar du sakerna?"
Han nickade som svar.
"Bra", log jag. "Aiden, du får fixa häst och vagn. En eller två hästar spelar ingen roll."
"Det blir nog en", sa han.
"Det blir bra. Hur ska vi få ut vagnen från slottsgården?"
Det blev tyst. Till slut sa Elijah:
"Men allt kan vi ju inte förbereda! Aiden får komma på något, så möts vi utanför muren en bit in i skogen", han tittade på mig, "gå ditåt där du kom tillbaka från lägret första gången, du vet när du spelade skadad."
Jag himlade med ögonen. "Du kunde inte gjort det klarare."
"Vadå?" frågade Aiden.
"Nä, inget. Alice gick bara vilse i skogen", log han.
Aiden log stort.
"Skratta inte", varnade jag och pekade varnande på honom. "Och förresten, så gick jag inte alls vilse."
"Kom igen, du började ju nästan gråta", retades Elijah.
"Nej, jag blev bara rädd när du smög upp bakifrån och skrämde livet ur mig!"
"Skyller du på mig nu för att jag räddade dig?" utbrast Elijah och låtsades vara förnärmad.
"Ja, för jag behövde inte räddas", snäste jag. "Nu pratar vi inte mer om det", tillade jag sedan.
Elijah suckade. "Okej då..." började han. "Men du behövde det ändå", tillade han snabbt och gick sedan tillbaka till den seriösa delen av honom som inte var särskilt stor.
Jag tittade surt på honom.
Aiden log medan han pratade.
"Okej, men då ses vi", sa han och vi skilde på oss.

Vad skrattar du åt? Jag menar allvar! O_O

Superbt! ♥

Jaha... o.o Får passa mig...



Kapitel 56


Följande kväll och dag gick snabbt. Jag tvekade inte över att berätta för Mathilda, som tog det förvånansvärt bra. Hon erbjöd sig att hjälpa mig att komma ut från slottet. Men jag tackade nej, eftersom jag inte ville att något skulle hända henne. Och det skulle ju gå bra ändå. Jag såg inte skymten av varken Elijah eller Aiden. Men jag var säker på att de var okej. Jag var orolig, det kan jag inte förneka, över vad som skulle hända. Richards soldater var farliga. Och hänsynslösa. Om de fick reda på vem jag var skulle de föra oss till slottet, vilket är värre än att bli dödad. Och tanken på att min famij kanske inte skulle vara okej slog mig ett flertal gånger. Men jag tvingade mig att tänka att det skulle gå bra. Abel hade klarat sig med hjälp på marknaden. Matförsäljerskan som alltid varit så förtjust i Abel skulle säkert kunna ha hjälpt henne. Fått folk att se henne och ta henne på allvar. Ingen såg henne när hon stog bakom mig. Och far, ja, han hade det säkert bra. Han hade säkert inte fallit in i dimman av tankar som han gjorde innan min födelsedag. Han fick inte ha gjort det. Abel skulle inte överlevt länge i så fall. Och hon levde ju. Det var jag säker på.
Vissa stunder tänkte jag faktiskt stanna i slottet istället. Säga att jag ångrade mig till Aiden och Elijah. För om något hade hänt min familj, skulle jag hellre inte vetat någonting om det. Fast det är såklart, någon gång skulle jag väl ändå sökt upp dem, och då skulle jag skämts för att jag inte gjort det förut. Så jag hejdade mig och höll tyst.
Richard var inte frågvis. Men han började åter bli som vanligt, kontrollerande och hemsk. Känslolös, kall. Listan skulle bli lång om man skrev upp allt dåligt han var. Och det som var bra inom honom, ja, skulle en sån lista ens existera?
Men nu var det kvällen innan vi skulle hem. Jag var nervös så mina händer skakade. Men det märkte bara professor Herke som frågade om jag var sjuk och rådde mig att äta en frukt. Jag behärskade mig för att inte skaka mer, men nerverna var olidliga. Mathilda önskade mig lycka till på kvällen och jag log stort mot henne. Hon verkade inte så orolig som jag trodde att hon skulle bli, men vem visste?
Jag lade mig ner i sängen med de blodröda lakanen. Samtidigt som jag var orolig och nervös kunde jag inte låta bli att känna glädjen över att få se min familj igen. Jag kunde knappast vänta längre. Det blev nästan en sömnlös natt, tills tröttheten tog övertaget och jag slumrade till.

Jag blev chockad när jag plötsligt vaknade upp. Mathilda stod böjd över mig. Hon såg trött ut. Jag satte mig upp.
"Mathilda, vad--"
"Shh, var tyst. Ingen vet att jag är här. Vakterna utanför ditt rum har somnat", viskade hon.
"Vakter?" frågade jag oförstående.
"Ja? De har vaktat ditt rum varenda natt, men de har aldrig velat att du ska veta det. Därför står de inte där på dagarna", berättade hon tyst.
"Men varför skulle inte jag få veta?" frågade jag tyst.
"Jag har ingen aning", log Mathilda. "Skulle du inte möta de där pojkarna?"
"Jo, men--" började jag trött.
"Gå upp då. Klä om. Varför sov du inte med klänningen på istället för nattlinnet?" frågade Mathilda och började yra omkring i rummet.
Jag reste mig upp, och insåg att det var onödigt att byta om kvällen innan. Men nu så lade Mathilda fram en ny klänning till mig, en brun som inte såg ut som något jag skulle ha på mig i slottet. Bredvid den låg en blå klänning som var mycket finare.
"Du skulle vara en bondes dotter, va?" frågade Mathilda. Jag nickade. "Då kan du inte ha en fin klänning. Byt om till den bruna. För att ingen sen ska undra, tar du med dig den blåa som du byter om till innan du går in. Här har du ett förkläde", sa hon och räckte mig ett smutsigt förkläde.
Jag tittade häpet på henne. Det hade jag defenitivt inte tänkt på.
"Har du gjort något liknande förrut?" frågade jag anklagande.
Mathilda skrockade lågt. "Nej, du, det är bara hjärnan som arbetar på natten", svarade hon med ett leende.
Jag log och bytte snabbt om. Sen så gjorde Mathilda en fläta som hängde nerför ryggen.
"De ser inte om håret tittar fram under huvan", förklarade hon när hon sa att det var nödvändigt.
Jag nickade som om jag förstod när jag i själva verket var chockad.
"Om vakterna är vakna vid porten, kolla inte på dem", berättade Mathilda när jag skulle gå. "Det är många som lämnar slottet och husen runtom på natten, tro det eller ej. De fäster ingen uppmärksamhet vid dig. Och det regnar, så huvan kan vara för att du måste skydda dig från regnet. Så ge dig iväg nu."
Jag gick. Vakterna utanför satt lutade mot väggen och sov. Jag tittade ogillande på de innan jag smög nerför trappan. Ingen vakt var i korridorerna, förutom på vissa ställen. Jag fick gömma mig bakom stora pelare och andra saker. Men jag kom ut ur slottet. Vakterna trodde att jag var en tjänsteflicka och brydde sig inte om mig. Vakterna vid porten lade som Mathilda hade sagt ingen notis om mig. Jag gick ut och försökte komma ihåg vägen som jag hade gått på. Jag hittade den och Aiden som stod och väntade med en häst. Jag såg knappt den mörkbruna hästen bredvid honom i mörkret. Jag gick snabbt till Aiden.
"Vart är vagnen?" frågade jag skarpt.
"Elijah har den", svarade Aiden häpet. "Jag såg knappt att det var du."
Jag log under huvan. "Jag klandrar dig inte. Ingen gjorde det", sa jag.
"Kan du inte ta av dig huvan? Du ser läskig ut i regnet och mörkret", småskrattade Aiden.
"Nej", svarade jag. "Mitt hår kan inte vara blött när jag kommer tillbaka, för hoppningsvis kommer det spricka upp i skinande sol när vi kommer tillbaka, och då är det bra väder för en promenad."
Aiden ryckte på axlarna och log. "Om det inte gör det då?" frågade han sedan.
"Då får jag komma på något annat", sa jag.
Sedan väntade vi på Elijah som aldrig tycktes komma. Men en silhuett i mörkret fick oss att resa oss upp från de våta och kalla stenarna som vi hade suttit på.

SUPEEERRR!

(Ja, det får du. *hotfull blick*)

*gulp* xD


Kapitel 57


Aiden och jag iakttog silhuetten som vred och vände sig om. Som om han eller hon letade efter något. Jag tänkte ta ett steg ut ur mörkret men Aiden drog mig tillbaka.
"Tänk om det inte är han!" väste han ilsket.
"Men tänk om det är det då och han inte hittar oss", viskade jag tillbaka.
"Om det var han skulle han ju ha en vagn, eller hur?"
"Ja, såklart, ta vagnen så att vakterna ser den, inte alls misstänksamt", sa jag ironiskt.
"Men hur ska vi veta om det är han då?" snäste Aiden tillbaka.
Jag förblev tyst en stund. Det fanns inget sätt.
Vi väntade ett tag. Jag hade nästan glömt bort hästen som stod bakom oss, men när en hög frustning avslöjade oss blev jag genast påmind.
Aiden försökte hyssja åt hästen, men silhuetten var redan på väg mot oss. Aiden slutade försöka lugna hästen, det klarade den så bra själv. När månskenet landade på slihuetten såg vi till vår lättnad att det var Elijah. Han kom irriterat fram till oss.
"Varför ropade ni inte på mig?" frågade han surt.
"Vi visste inte om det var du", svarade Aiden.
Elijah granskade mig och mina kläder.
"Aiden, är du säker på att det där är Alice?" frågade han allvarligt.
"Men vad rolig du är", snäste jag ironiskt.
Elijah log bara.
"Vart har du vagnen?" frågade jag irriterat. "Vi måste iväg."
"Den står inte så långt härifrån. Gå in en liten bit i skogen, jag kommer med den", sa han och stack sedan. Han gick längs skogskanten, skymd av skogens skuggor.
Aiden tog tag i hästen och började leda den framåt. Jag tog läderväskan jag hade fått låna av Mathilda. Däri låg klänningen och lite pengar, som däremot inte var hennes utan mina egna som jag hittade.
Vi stannade en liten bit in i skogen, som Elijah hade sagt. Och som han hade sagt kom han sedan med vagnen. Det var tungt för honom och Aiden gick genast dit med hästen. Snart var de klara och vi kunde hoppa på.
Jag fick hjälp upp av Elijah att komma upp och satte mig bredvid Aiden. Han satt i mitten och skötte hästen. Elijah satt på andra sidan om honom.
Jag vände mig om och nådde precis för att kunna se lasten som låg under ett skynke. Runda ostar och flaskor med mjölk i lådor låg prydligt och inpackat i hö.
"Fantastiskt!" berömde jag Elijah som log.
"Bondfamiljen var generös, så länge de fick tillbaka allt", berättade Elijah.
Jag täckte för skynket igen och vände mig om. Det var kusligt i regnet och månen var snart på väg ner. Vi var tvungna att komma dit innan gryningen.
"Alice", frågade Aiden försiktigt, "kan du vägen?"
"Kanske. Min far och jag åkte en bit när jag var liten. Det var inte ända hit, eftersom jag längtade hem. Men där vi stannade var det en stor sten, eller många stora stenar som man kunde sitta och klättra på. Vet du vart det ligger?" försökte jag förklara.
Aiden såg tveksam ut. "Kanske, kanske inte. Jag tror att jag for dit som barn jag också. Men det var längesen. Men därifrån då?"
"Tja, då är det nog bara att följa vägen tills vi kommer till en gård som jag kommer känna igen som min", sa jag.
Hur kunde vi ha glömt det? Vi var idioter!
Vi satt tysta största delen av resan. Det var en pinsam tystnad, men ingen kände ändå för att bryta den. Någon gång började vi repetera bakgrund och familj. Varför vi var där och vad vi skulle byta oss till med mera. När allting verkade solklart skjönk vi in i samma tystnad.

Efter någon timme hade månen flyttat sig ännu mer. Vi gjorde oss klara för att mötas av vakter, men ingenstans såg vi några.
Men det dröjde inte länge förrän en ljusprick syntes långt därifrån. Facklor. Vi tittade på varandra.
"De kommer inte att möta oss på ett tag", försäkrade Elijah.
"Men de kommer möta oss", påpekade Aiden. "Förr eller senare. Vad händer om de möter oss när vi ska tillbaka?"
Vi tittade på varandra igen. Ja, vad hände då? Varför hade vi åkt tillbaka så tidigt? Och med två extra personer på köpet?
"Vi borde inte ha gjort det här", mumlade jag sorgset.
Ingen sa något. Det var ingen idé att förneka det. Det skulle inte fungera med så många risker.

Snart kom soldaterna nära. De beordrade oss att stanna vagnen. Vi lydde. En lång och maskulin man kom fram till oss. Han hade ett blont skägg som räckte ner en bit från hakan. Han hade också mustach. Sedan såg man inget mer, förutom hjälm och uniform.
"Varför är ni på resande fot?" frågade han med en fackla i vänstra handen. Den högra vilade på svärdskaftet, redo att försvara eller anfalla.
"Vi ska till marknaden", svarade Aiden. Vi hade kommit överens om att inte berätta för mycket på en gång, det brukade man göra när man ljög om något.
"Så här dags?" fnös soldaten.
"Ja", svarade Elijah. "Vi ska till marknaden tidigt. Vi vill vara först, då får man många kunder."
"Jaså det får man? Kan ni berätta varför ni ändå åker när ingen kommer på några timmar?"
"Vi måste ju ställa upp ståndet och packa upp varorna", svarade Elijah som om det var den självklaraste saken i världen.
"Kan jag få se varorna, kanske?" frågade soldaten som hotfullt tittade mot skynket i vagnen bakom oss.
"Varsågod", nickade Aiden.
Jag var som paralyserad när vakter svepte förbi mig. Ingen frågade vem jag var, och jag utstötte inte ett pip. Jag var förvånad över att Aiden och Elijah var så lugna, när jag själv behärskade mig för att inte darra av nervositet.
Soldaterna ryckte undan skynket och fann ostar och mjölk. De fnyste och var säkert besvikna över att inte få gripa någon i natt.
Soldaten kom fram till oss igen. Han svepte med blicken över oss alla, och jag såg till att mitt ansikte inte syntes, bara en bit av hakan.
"Hur ser er familj ut? Eller är ni bara vänner som ska sälja stöldgods?", sa han och flinade på det sista.
"Där hemma är det ju mor och far, sedan jag, min bror", Aiden gestikulerade mot Elijah, "och min syster", han gestikulerade mot mig, "och sedan har vi en liten bror som är för liten för att följa med."
Soldaten tittade på mig och sedan på Elijah och Aiden, sedan på mig igen.
"Vad heter du?" frågade han mig.
Jag förberedde min gälla röst som jag hade övat på under resan.
"Ellie", svarade jag med pipig röst.
"Ellie?" hånade soldaten. "Det tror jag inte på."
"Hon heter egentligen Eleonora, men blir hellre kallad Ellie. Hon är väldigt tystlåten av sig", berättade Elijah.
"På det viset", mumlade soldaten.
Regnet gjorde kappan kall och jag frös. Det var fortfarande mörkt och kusligt, även om det nu fanns facklor i närheten.
"Så ni ska till marknaden så här dags, för att komma först dit så ni får många kunder", sa soldaten med en ton av ironi på rösten. "Jag tror er inte, och ber er nu att säga sanningen."
Jag tog mod till mig.
"Om ni inte vet att folk kommer tidigt till marknaden så har ni nog inte varit här så länge, skulle jag tro", pep jag.
Soldaten hånskrattade. "Jag har aldrig sett er förut."
"Tja, mor har förr sagt att vi kan åka senare, eftersom vi ändå säljer bra. Men på senaste tiden har folk börjat gå hem tidigare, och nu var det nog. Hon skickade därför iväg oss så tidigt", förklarade Aiden.
Soldaten var helt klart tveksam. En liten stund av tystnad rådde, innan han gjorde en svepande gest med armen.
"Ni får passera", muttrade han surt.
Jag log stort, men hejdade mig när vi åkte förbi de andra soldaterna med facklor. Men så snart vi var utom hörhåll med de andades vi ut.
"Det var nära ögat", konstaterade jag.
"För nära, enligt mig", muttrade Elijah.
Men nu var vi ändå påväg mot gården där min far och Abel väntade. De låg säkert och sov just nu ovetandes om att jag snart kom för att hämta dem.

PLEASE! COMMENT SO I CAN UPLOAD A NEW CHAPTER, I CAN'T WAIT FOR MUCH LONGER!!!!! D:

*kommenterar*

Oh herregud jag bevakar lätt tråden!!!!
Du skriver svinbra!!

SUperbra!!!!!
I whant more!

Solkatten Thank you! ^^
Tack så sjukt mycket!



Kapitel 58


Resan fortsatte efter stoppet med soldaterna. Stämningen var lättare nu, men vi var tvungna att titta så att ingen fölljde efter oss. Men det verkade som om soldaterna hade låtit oss passera utan vidare.
Ju närmare vi kom desto nervösare blev jag, vem visste vad som skulle hända där? Jag ville knappt komma fram dit, utan bara åka och åka. Aldrig komma fram.

Men när vi kunde ursklija den välbekanta gården som låg i mörker kändes det rätt. Snart skulle de sitta i vagnen under skynket. Och när vi kom tillbaka till lägret skulle jag kunna träffa de när jag ville. Jag log stort.
Aiden tittade på mig lite snabbt, men höll sedan ett öga på vägen. Jag lutade mig lite mot honom, men inte för mycket. Jag ville inte såra Elijah. Men jag visste att jag inte kunde låtsas hur länge som helst.
Aiden svängde in vagnen på gården. Det största huset (som inte var särskilt stort egentligen) såg välbekant ut och jag kände mig nästan hemma. Utan mörkret och utan känslan av att något var allvarligt fel skulle jag känna mig helt hemma. Men nu var det inte så.
Aiden parkerade vagnen bakom huset så att ingen skulle se den. Jag darrade på handen när jag skulle plocka upp min läderväska som hade legat vid mina fötter. Elijah tittade noga på mig.
"Är allt okej, Alice?" frågade han.
Jag nickade. "Bara en konstig känsla jag har", log jag tillbaka så gott det gick.
Aiden kom också. "Är du säker?" frågade han. "Du ser blek ut under huvan."
"Jag är alltid blek", bortförklarade jag det snabbt.
Aiden tog min hand. "Kom, vi går in och tar med de till lägret."
Jag gick långsamt runt husknuten, och fram till dörren. Dörren var inte lika väbevarad som förrut, men far hade i alla fall fixat den efter att vakterna slog in den. Jag tog ett djupt andetag och började knacka, men dörren gled långsamt upp. Kaoset som uppenbarade sig chockade mig. Stolarna och bordet var låg slängda på marken i flera delar. Hyllor var knäckta i två delar och allting som hade stått på hyllorna var antingen förstört eller utspritt över hela golvet. Sängen som Abel och jag hade sovit på var förstörd. Allting var förstört. Och ingenstans syntes far eller Abel till.
"Vad har hänt här?" frågade Elijah andlöst.
Ingen svarade på hans onödiga fråga. Vem visste?
"De måste vara här någonstans", sa jag tonlöst.
"Alice.." började Aiden.
"De måste det! De gömmer sig!" sa jag med gråten i halsen.
Jag började rota runt bland bord och stolar och krossade flaskor, som egentligen inte var så många, men med tanke på allt glassplitter kunde det varit minst tio flaskor av glas. Min förtvivlan blev större med varje sekund och plötsligt stannade jag upp och stirrade på de två pojkarna som bara iakttog mig.
"Men gör någonting då! Stå inte bara där, leta!" ropade jag förtvivlat.
Ingen av de sa något, utan började också leta i kaoset. Inte lika desperat som jag, men de letade ändå.
Jag lät tårarna falla som de ville, och brydde mig inte om Elijah eller Aiden såg det. Och när de kom fram för att trösta mig lät jag de inte. De var här. Far och Abel var här. Jag visste det, jag bara visste.
"Alice!" ropade Elijah från ett hörn.
Jag tittade upp och gick långsamt till honom. Jag antog att han ville det.
Elijah passade sig för att inte möta min blick, och jag farade det värsta.
Och jag hade rätt. När jag långsamt gick mot honom och började urskilja vad han hade hittat, tog mitt liv slut. Det var min far, men han var annorlunda. Han var död.