Just a hollow sound [SV]

jättebra

Bra!

Tack ♥
I veckan läste jag en bok där huvudkaraktärerna gick ombord på en båt. Kaptenen där föredrog att kalla sig bara "Kapten" och han hade en man i besättningen, vars namn var Billy. Det tyckte jag var ett roligt sammanträffande. :3
Här kommer nästa del!
***

Kapitel 5.4

Resten av dagen flöt på olidligt sakta. Zach blev fast i sin ställning på sängen och hans tvilling visade inga tecken på att han tänkte befria honom. Tystnaden och lugnet gav honom som alltid tid till att tänka. Han gick igenom minnen med sina föräldrar, nästan tillfreds över att känna stingen i hjärtat varje gång deras ansikten dök upp framför honom. Men han förstod inte varför de inte hade berättat något, varför de hade hållit en så stor del av hans liv hemligt för honom. Han hade en tvilling för guds skull! Tyckte inte hans föräldrar att det var viktigt nog att berätta för honom? Kanske var det för smärtsamt. De kanske inte ville tänka på det - såsom Zach inte ville tänka på förlusten av dem. Tillsammans med den eviga sorgen kände han nu också lite irritation och oförståelse. Han hade aldrig undrat varför han var det enda barnet. Det hade inte känts konstigt alls. Inte förrän nu. Att Chris egentligen inte skulle vara vid liv, att han egentligen inte skulle finnas till, var en absurd tanke. Zach visste dock inte vad han tyckte om den. Borde han vara glad och lättad över att hans tvilling hade klarat sig - att han hade en bror - eller skulle han vara besvärad över att dennes själ skapats av magi, och därför inte var äkta? Men han hade känslor - han var som en människa. Yeména hade trots allt hållit sitt ord, gett honom en själ och ett liv. Zach kunde inte föreställa sig hur Chris kände sig. Han själv var förvirrad, men brodern; borde han inte vara... uppriven? Förstörd? Hur mycket av dennes liv var egentligen hans eget, och hur mycket var bara skapat av magi? Desto mer Zach tänkte på det, desto mer förvirrad blev han. Inget gick ihop för honom, frågor skapades - frågor han visste att han inte skulle få svar på. Samtidigt kändes allt nästan uppenbart. Som om verkligheten var just det; verklig. Att det inte fanns något att oroa sig över. Chris var en människa, precis som Zach själv, och han var hans tvilling. Det var denna tanke som han höll sig fast vid när hans funderingar började skena iväg eller fördunklas av oförståndet igen. Vad som än hände så var det Chris han kunde lita på. Hans tvilling - trots den tillgjorda själen - var den ende han kunde lägga sitt liv hos; även ifall denna tanke motsades hela tiden. Zach kunde av någon obeskrivlig anledning förstå att det inte fanns någon annan i människans ledsamma värld som han kunde känna sig trygg hos. Det var ingen chansning; det var ett faktum. Han kunde med all säkerhet dra slutsatsen att detta var sant.
-

Zachs sinnen måste ha domnat bort lite. Någonstans mitt i striden mellan hans tankar hade hans ögon slutits och han hade somnat in i en vacklande, orolig sömn. Han vaknade inte förrän natten låg tät kring skeppet och mörkret fallit utanför. Detta visste han på känsla. Det kändes som om hela dagen hade gått, och han var säker på att det var så. Tröttheten var som försvunnen från honom och han kände hur hans ögon inte kunde förmå sig att stängas igen. Han hade inte planerat att vända på dygnen, men för tillfället såg han ingen skillnad i att vara vaken på dagen som på natten.

En plötslig kyla gjorde sig uppmärksammad. Den kröp i det den kom åt under hans tröja och vandrade upp till kinderna och näsan. Natten gjorde sig anmärkningsvärd. När Zach slängde en kort blick nedåt kroppen såg han att han hade fått ett täcke över sig. Hur eller när det hade kommit dit visste han inte. Han var rätt säker på att han hade sovit uppe på det under den förra natten. Täcket hade dock på något oförklarligt vis buntats ihop över hans anklar. Det mesta av tyget låg bortom hans fötter. Det var därför han var så kall.

Dörren intill hytten öppnades sakta. Ett svagt knarrande ljud lämnade gångjärnen när skivan trycktes upp. Chris kom in. Han hade inte uppmärksamheten in mot hytten, utan blickade ner i sin handflata där han tycktes vrida och vända på något. Zach höll ögonen fästa på handen ett tag för att försöka lista ut vad det var, men det var för litet för att han skulle kunna se. Istället höjde han blicken mot sin tvillings ansikte. Till synes var han lika likgiltig som alltid.

Inte förrän pojken hade stängt dörren igen såg han upp. Han tittade direkt bort mot Zach och det tog inte ens en sekund förrän deras blickar hade mötts.

"Hej", sa han i en ton som inte riktigt kunde tolkas. Den var på något sätt tom.

Zach valde att inte svara. Han kände för mycket avsky och irritation inför piraterna vid det tillfället och tänkte fortsätta med att försöka vara en outhärdlig fånge. Chris verkade inte bry sig, vilket gjorde Zach lite besviken. Men han kunde inte ha förväntat sig något annat från sin bror. Denne visade ändå aldrig några känslor. Nästan aldrig.

Zach iakttog pojken när han gick bort till bordet, slängde en kort blick på det nästan nedbrända ljuset och slog sig ner på stolen. Än en gång började han studera det som fanns i sin hand. Den här gången såg Zach det tydligare. Det var någon form av mynt. Det var ett cirkelformat föremål i en svagt gul nyans med rundade kanter.

"Vad är det där?" frågade Zach då för att stilla sin nyfikenhet och släppte inte föremålet med blicken.

Chris såg på honom igen, verkade fundera på något. Sedan såg det ut som om han tog ett djupt andetag. Han sköt stolen ifrån sig och kom gåendes mot pojken i sängen istället.

"Är du rädd för magi?" frågade han smått när han kom till sängkanten, med en stämma kryddad med funderingar.

Zach rynkade smått på ögonbrynen. Var han det? Han visste inte. Han hade inga åsikter alls om magi vid det laget.

"Hurså?" frågade han en aning försiktigt och slängde några nya blickar mot föremålet som nu visades upp tydligt för honom. Han kunde se några tecken längs med cirkelns kant. Nästan helt övertygad gissade han på att det var på Yeménas språk.

Chris harklade sig lite och rättade till sig i sin ställning. Han hade satt sig ner intill sängen för att komma i jämnhöjd med Zach. Zach i sin tur tyckte att det kändes obehagligt. På vilket sätt visste han inte riktigt.

"Det här... myntet... är magiskt", började Chris lite vacklande. Han tog en kort paus. "Som jag berättade för dig så var Kapten lärling hos Yeména och när han stack därifrån valde han att ta med sig lite saker. Eftersom han inte är villig att släppa dig så att du ska kunna äta och dricka så ville han att jag skulle ge dig den här. Man lägger den på tungan och så får man i sig den näring man behöver."

Zach hade stelnat till vid den sista meningen. Inte av skräck, utan av osäkerhet. Han ville inte stoppa något i munnen. Speciellt inget gammalt föremål som den opålitliga kaptenen hade stulit från ett hop med farliga magiker. Och tänk om myntet hade använts tidigare. Han kände sig illamående igen, men hungern och speciellt törsten fick honom på andra tankar.

"Fungerar det?" frågade han försiktigt och släppte inte det magiska föremålet med blicken.

"Ja", sa Chris övertygande. Men Zach rynkade bara lite ogillande på näsan. "Oroa dig inte. Det är inget som går att använda flera gånger. Det är inte som att någon har stoppat den i munnen innan." Stämman lät på något sätt road. Zach i sin tur kände sig nästan lite chockad över att Chris format just de orden, som om han läst hans tankar.

Pojken fortsatte att se på honom. Han väntade envist på att Zach skulle ge honom tillåtelse att lägga myntet på hans tunga. Men Zach tvekade. Han kunde inte lita på piraterna. Det hade han aldrig kunnat. Men han hade ju trots allt sagt till sig själv att om han nu kunde lite på någon, så var det Chris. Och Chris visste som var bäst för honom. Eller?

"Okej", fick han ur sig i en svag stämma, osäker på hur han format den korta meningen.

I nästa sekund lades myntet på hans tunga. En kyla spred sig från den och han kände hur tänderna isade. Men så fort han hade stängt munnen förändrades det metalliknande föremålet i hans mun. Först identifierade han det som forsande kyla, men när hans sinnen uppfattade vad det var så kände han hur en smaklös vätska - antagligen vatten - rann ner i hans strupe. Törsten släcktes som på ett ögonblick och även ifall vattnet inte dämpade hungern så kände han sig mättad.

"Tack", viskade Zach fram. Han hade blivit uppfostrad till att vara hövlig.

Chris svarade honom inte.

jättebra

Otroligt otrolig berättelse ♥

superbra

Tack så mycket! Jag vet inte vad jag mer kan säga, så.. tack! :3
Jag vet att det här kapitlet inte är så värst "roligt", men jag behöver några lugna delar mellan händelserna. Om ni orkar stå ut så kommer det hända lite mer i de närmsta kapitlen framöver.
***

Kapitel 5.5

Zach kände sig lite sömnig efter att ha fått hungern och törsten stillad. Hans kropp klarade av att slappna av och sinnena verkade vilja glida iväg. Det var trots allt natt nu, och han skulle behöva sova lite. Han var väl medveten om att nästan hela dagen hade gått åt till att sova, men han fick inte vända på dygnen. Han behövde vara vaken när de andra var vakna. Sedan trodde han inte att han skulle klara av att vara vaken på natten, när tystnaden hade lagt sig kring skeppet och det enda som faktiskt hördes skulle vara vågorna som slog mot sidorna. Allt skulle vara så ödelagt; som om döden var nära. Zach rös vid tanken. Han hade olika uppfattningar om döden nu. Det fick honom att tänka på sina föräldrar, var de nu kunde vara, men det fick honom också att tänka på lidande. Inte bara för de som dött, utan för de som fortfarande levde.

Han drog sig tillbaka till verkligheten när han kände att ögonlocken inte riktigt kunde slutas. Det var som om de bara åkte upp igen. Han lät blicken föras mot Chris som hade satt sig i hängmattan en bit bort från hans fötter. Pojken verkade också märka av den trötta stämningen. Han hängde lätt med huvudet och höll sig sysselsatt genom att rulla tummarna.

"Vad tänker ni göra med mig nu?" frågade Zach då för att försöka starta upp en konversation. Sedan ville han också ha svar på denna fråga, även ifall han i stort sätt hade gett upp och inte brydde sig.

Chris var tyst en stund, mötte inte hans blick. Sedan rätade han lite på sig och suckade.

"Jag kan inte svara på den frågan", sa han kort.

"Får du inte?" frågade Zach då, kunde inte tolka sin egen stämma. Den lät både trött och svag, samtidigt som en slags beslutsamhet sipprade fram mellan orden.

"Jag kan inte, för jag vet inte", svarade Chris med en lite höjd röst. Han mötte Zachs ögon med en blick som såg ut att vara... upprörd.

Zach förstod sig inte på sin brors plötsliga humörändringar. I ena stunden var han kall och känslolös, i nästan kunde han till och med visa omtänksamhet, men så kunde han bli arg och irriterad över minsta lilla. Dessa svängningar kanske inte var så tydliga, men Zach märkte av dem.

"Vart är vi på väg?" frågade han istället och försökte låta lite mjukare i rösten.

"Till Sydamerikas norra kust", sa Chris stramt och tittade bort igen. "Men vi har en sak som måste göras på vägen."

"Som vadå?" försökte sig Zach på. Tvillingen verkade trots allt lita på honom tillräckligt för att förklara deras planer.

"Det är bara ett mellanstopp", berättade Chris. "Det är inget speciellt."

"Och i Sydamerika?"

"Där ska vi hämta den andra delen", sa brodern kortfattat.

Zach rynkade lite på ögonbrynen och såg upp i taket då nacken började göra ont för att han legat med höjt huvud.

"Delen?" frågade han fundersamt.

"Du var visst full med frågor ikväll", sa Chris utan större entusiasm. Eftersom Zach inte kunde se pojken visste han inte hur han hade reagerat.

"Jag är bara nyfiken", svarade han lite försiktigare. "Eller uttråkad."

En tystnad följde. Zach föll nästan tillbaka till det sömniga tillståndet efter en stund, men det var inte svårt att hålla sig vaken ändå. Just vid det tillfället var det nyfikenheten som höll ögonlocken öppna. Kanske valde hans bror att inte svara på hans förra fråga, men han tänkte vara beredd ändå. Han ville inte missa någon viktig information; vare sig hur liten den än må vara.

"Metallbiten du hittade på Donzai..." började Chris lite utdraget och väntade några sekunder innan han fortsatte. "Det var en bit av ett svärd. Ett mäktigt sådant. Ryktet säger att en hop med havsvarelser fick nog av förödelsen det utgjorde och krossade det i bitar tillsammans med skeppet det befann sig på. Ingen vet riktigt hur det gick till - ingen mer än de som var ombord. Och de är antagligen döda vid det här laget."

Zach smälte informationen, men förstod den inte riktigt.

"Vad var det för svärd?" frågade han för att stilla sin förvirring en aning.

"Ett svärd med tillgången att styra ett helt skepp. Den som höll i det blev en av de mäktigaste piraterna över de sju haven. Man blev respekterad och fruktad. Allt tack vare ett svärd."

"Jag förstår inte riktigt", erkände Zach efter ett kort försök att lista ut vad det handlade om.

"Det är inte lätt för dig att förstå", förklarade Chris med en förstående stämma. "Jag antar att du aldrig har hört om skeppet som krossades heller."

Zach skakade lite på huvudet, fortfarande med blicken uppe i hyttens tak. Om Chris hade sett det eller inte brydde han sig inte så mycket om.

"Queen Anne’s Revenge", sa Chris tunt, i en kuslig stämma, som om att bara yttra orden skulle sänka en förbannelse över skeppet. "Ett skepp med eget liv. Dess senaste kapten var Hector Barbossa, men han befinner sig antagligen på havets botten nu."

Zach blev tyst en stund, och hans bror verkade inte ha några planer att fortsätta prata. Istället försökte Zach lägga ihop ett och två. Dark Angels besättning var villig att offra sitt liv för ett sönderslaget svärd? Ett svärd som skulle kunna styra ett skepp, som antagligen bara var flisor? Det lät dåraktigt - idiotiskt.

"Varför vill ni få tag på svärdet?" frågade han då. Stämman han använde sig av lät mer fundersam än nyfiken.

"Det börjar bli sent", sa Chris som om han inte ens hade hört frågan. "Du borde sova lite."

"Jag är inte trött", bekände Zach i en oberörd ton.

Chris suckade.

"Sov bara", sa han, steg ner från hängmattan och blåste ut ljuset på bordet.

Så bääst, fortfarande ;D

så bra skrivet

Tack så mycket!
Är det bara jag som tycker att tiden går väldigt fort? Nu är det redan december och imon är det första advent... Det var precis så här förra året, och jag minns knappt julaftonen... xP

Här får ni iaf nästa del!
***

Kapitel 5.6

"Goda nyheter", sa Chris på eftermiddagen nästa dag. "Du slipper repen."

Zach tittade förvånat upp på pojken och försökte tolka uttrycket i hans ansikte. Det visade inte många känslor, men kroppen verkade utsöndra något positivt. Lättnad. Kanske var det bara Zachs egen lättnad och glädje han kände, men det var som om Chris delade den med honom. Och det fick alla hans sinnen att klarna och kroppen att slappna av.

"Och vad fick kapten att ändra sig angående den saken?" frågade han med smått höjda ögonbryn, kunde inte hindra ett litet leende att titta fram då han mötte Chris för en gångs skull livfulla blick.

"Han var inte lätt att övertala," erkände denne med ett snett leende, "men det gick."

"Så du har något att säga till om i alla fall?" fortsatte Zach och gladdes väldigt åt den plötsligt ljusa, lätta stämningen i hytten.

"Äsch, håll tyst", svarade Chris - inte så allvarligt - och började lirka loss knutarna runt den andra pojkens handleder.

Zach lydde denna kortfattade order och valde att titta upp i taket. Han visste inte varför, men dagen som gått kändes så full av liv. Det var som om hans undermedvetna hade förutspått en god nyhet. Och den här var verkligen god. Han skulle slippa ligga i den obekväma ställningen, samt bli av med skavsåren i hans hud runt handlederna. Sedan verkade Chris vara på gott humör. Det var positivt. Väldigt positivt.

Även ifall hyttens varma färger som vanligt var fördunklat av bristen på ljus så föreställde sig Zach en blå himmel utanför och en glittrande vattenyta som reflekterade solens strålar - som sjön vid slottet. Han längtade efter att få komma ut och ta lite frisk luft. Det kändes som om han varit instängd i månader.

Jag sa ju att du kunde lita på Chris, retades Zachs tankar med varandra. Han är på din sida.

När det strama taget runt armarna släppte på honom satte han sig genast upp; för att genast lägga sig ner igen. I den plötsliga rörelsen uppåt hade rummet börjat snurra. Huvudet var fortfarande tungt och en lätt, men outhärdlig yrsel tog fart runt hans tinningar och i ögonen. Han greppade tag i lakanet under sig som för att försöka hålla sig stadig och andades djupa andetag för att lugna ner balanssinnet.

"Ta det lugnt", sa Chris uppbådande. Zach kunde höra på dennes röst att han förflyttat sig bort från sängen; gett honom rum för att återhämta sig.

Men Zach brydde sig inte om yrseln. Inte för tillfället. Det var som om varje liten led i hans kropp vaknade till liv igen och de delar av honom som gett upp kom i rörelse på nytt. Kunde man ge upp, men sedan ge sig in i spelet igen? Antagligen. Bara hans sinnen inte valde att stänga in sig själva nästa gång det hände... Det. Han stannade upp i sina tankar, försökte få den där krypande, djävulska känslan att rinna av honom. Men känslan och vetskapen om vad som kunde vänta honom på de flerfaldiga landstigningarna framöver satte igång nya, hemska tankar.

"Vilka argument använde du?" frågade han Chris med en aning nedlåtande stämma när han försökte sätta sig upp igen.

Den här gången tog han det försiktigt och klarade sig undan yrseln. Han kröp istället upp mot väggen på sängens långsida och sträckte gillande på armar och ben. Chris synade honom under tiden och verkade försöka komma på ett passande svar. Man såg i hans ansikte att han funderade lite.

"Vad menar du med det?" frågade han med en ton som tippade till neutral.

"Några villkor?" fyllde Zach då i för att göra sig själv lite tydligare. Han såg på pojken med oberörda, pigga ögon, men dolde en tunn misstänksamhet - en fruktan som fick små rysningar att fara längs med ryggraden.

Chris ryckte lätt på axlarna.

"Jag lovade att jag skulle hålla ett öga på dig", sa han kort, mötte Zachs blick och visade tydliga tecken på att han övervägde att säga mer, men höll tyst.

Zach däremot kunde inte stå ut med att inte få veta saker längre. Han orkade inte med att saker hölls hemliga för honom. I hela hans liv hade hans tvillings existens dolts för honom. Nu var det slut med hemlighetsmakeriet.

"Och mer?" sköt han in efter en kort stunds tystnad. Stämman hade varit överraskande hård.

Chris hade antagligen inte förväntat sig denna fråga, eftersom han höjde lätt på ögonbrynen. Men så ställdes hans ansiktsuttryck om till likgiltig igen och han slog sig ner på stolen en bit ifrån. Han tog stöd av armarna på bordets yta.

"Jag ska hålla ett öga på dig", upprepade han först. "Och om du gör något dumt så kommer straffet att gå ut över mig."

Zach blev lite förvånad av att höra detta. Det var hans tur att höja på ögonbrynen. Av vilken anledning hade de kommit fram till det? Sa Chris det för att Zach skulle tänka efter i sina handlingar, så att det inte skulle gå illa för honom - eller var det bara ett sätt för kaptenen att uppmana pojken att ha bättre koll och göra sitt jobb utan att slarva?

Zach valde att släppa tankarna och släppte då också den förvånade minen. Han svarade inte sin bror, utan lät blicken falla ner på golvet snett bredvid honom. Han började bli hungrig igen. Myntets näring hade räckt länge, men som allt ätbart varade inte mättnaden för evigt. Han hoppades att han skulle få riktig mat att äta, nu när han var fri. Eller så fri han kunde bli på ett piratskepp ute till havs...

Klockan tickade på några sekunder utan att det hände något. Zach visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Han kände för att komma upp på fötter - sträcka på benen - men ville inte lämna hytten. Ändå ville han ut under bar himmel igen. Han ville känna vindarna och han ville känna friheten. Tänk vad en liten förändring som att slippa vara bunden till sängen fick honom att må så mycket bättre. Det kändes nästan överdrivet. Men han klagade inte. Han klagade verkligen inte.