Sjunde året, det värsta, bästa året

Jättebra!!

Här kommer ett nytt kapitel! Tack för era kommentarer och det har dröjt lite eftersom min dator fick virus -.- Men pappa fixade det (typ) men datorn funkar så här är ett kapitel ;D




Kapitel 22


”Nå Ida?” frågade Hermione efter lunch när de blivit ensamma. ”Vad har hänt?”
”Du vet ju att jag har träffat någon i hemlighet.” sade Ida och tittade ut genom fönstret på den spegelblanka sjön.
”Ja, får jag reda på vem det är?” Hermiones blick borrade sig in i Idas nacke, men Ida stirrade stint ut genom fönstret.
”Öhm…”
”Okej, du berättar sen antar jag… Men det har hänt något alltså?” Ida tittade på Hermione med tårar i ögonen.
”Ja.” viskade hon.
”Har ni gjort slut?” frågade Hermione försiktigt.
”Typ…” En ensam tår rann längs Idas kind och Hermione slog armarna om Ida och vaggade henne fram och tillbaka.
”Det blir bra…”viskade hon.
”Hoppas det.” mumlade Ida.

Veckan flöt på. Så fort Draco dök upp i Idas synfält gick hon in i en sorts bubbla, där hon stängde av alla känslor. Hon hade bara stirrat rakt fram för att inte titta på honom, hållit andan när hon gått förbi honom för att inte känna hans doft och försökt stänga ute smärtan av vetskapen att han endast bara var centimeter ifrån henne men att de inte var tillsammans längre.
Lördagen kom och Gryffindorgänget gav sig iväg till Hogsmeade, där de snabbt förlorade Lavender och Parvati som anslöt sig till ett par Ravenclawkillar. Först gick de förstås till Godisbaronen där den härliga och söta doften av socker och godis fyllde deras näsor. Alla plockade åt sig alla möjliga olika sorter. Ida plockade åt sig en stor chokladkaka och lite Berty Botts bönor.
Sen bar det av mot Weasleys vassa varor, som öppnat över sommaren i Hogsmeade, där de häpnades över deras nya produkter.
Tre timmar senare närmast ramlade de in på tre kvastar som bara var halvfull, alla andra hade redan börjat gå tillbaka till slottet, och Ida för första gången denna veckan hade Ida inte ont i magen för att hon mådde dåligt, utan för att hon skrattat så mycket. De var överbelastade med påsar och de slog sig ner vid det största, lediga bordet som fanns där inne.
”Jag går och köper Honungsöl, men ni får ge mig pengar och sen får någon följa med mig och hjälpa mig att bära!” sade Harry och Ida anmälde sig genast som frivillig.
”Jag följer med.”
De tog emot silversicklar av alla andra och gick sen bort till baren.
”Du verkar må bättre idag.” sade Harry.
”Ja.” log Ida mot honom.
”Det är skönt att se dig glad igen.”
Ida lade en arm om Harrys axlar, som måste se väldigt lustigt ut eftersom Harry var typ tjugo centimeter längre än henne, och gav honom en enarmad kram.
”Ska inte du växa lite till?” skrattade Harry.
”Jag jobbar på det.” flinade hon tillbaks.
De återvände strax till bordet med åtta honungsöl som de delade ut till deras vänner.
”Går vi tillbaka till slottet efter det här eller?” frågade Ginny.
”Det tycker jag!” sade Dean. ”Påsarna börjar bli lite tunga!”
”Jag känner detsamma.” sade Seamus.
”Och ni ska vara slagmän…” mumlade Ida högt och flinade.
”Ja vadå då? Vi är människor vi med!” sade Dean.
”Men jag tycker faktiskt också vi ska gå tillbaka till slottet sen.” sade Neville. ”Jag tycker vi har gjort allt man ska göra i Hogsmeade.”
”Så sant som det är sagt, Neville.” sade Ron och höjde sin honungsöl.

Någon timme senare satt i uppehållsrummet och visade upp sina nyinköpta grejer.
Uppehållsummet var närapå tomt förutom ett par förstaårselever som satt som på nålar på andra sidan rummet, och varje gång gänget gav ifrån sig höga tjoanden hoppade de till och blev kritvita i ansiktena.
Till slut avlägsnade de sig, antagligen av skräck, och lämnade dem ensamma.
”Såg ni Malfoy idag eller?” frågade Ron plötsligt och Idas hjärta började att dunka hårt.” Han ser väl ganska ful ut nu för tiden?”
Nej, det tror jag inte lille Ron…
”Jag tycker mer att han ser sjuk och blek ut.” sade Hermione sakligt.
”Han är väl typ alltid blek eller?” frågade Seamus.
”Jo ”sade Hermione.” men du fattar vad jag menar.”
”Han snackar ju knappt heller.” sade Dean. ”Har hans morsa dött eller vad är det frågan om.”
Alla flinade lite, men släppte ämnet. Men Ida släppte det förstås inte, orden cirklade runt i huvudet på henne som en karusell på full speed.
Han såg tydligen blek och sjuk ut? Berodde det på henne? Kanske, men antagligen inte…
”Alltså Ida!” Harrys röst trängde sig in i skallen på henne, och hon vände sig mot honom. ”Du hade stirrblick.”
”Ja vadå då? Det är skönt att ha stirrblick!” sade Ida och flinade. ”Och trots att det är hur fult som helst, är det okej att göra det inför er eftersom jag inte behöver vara snygg inför er.”
Alla skrattade och snart hade Ida annat att tänka än på Draco Malfoy.

Bryr mig inte om att alla shippar Ida med Seamus eller Draco jag shippar henne med Harry

DET VAR HUR BRA SOM HELST ♥

Naw, stackars Ida, och framför allt Draco som inte verkar må något vidare.

Hmm... Jag vet inte exakt vad jag ska säga, men jag gillade i vilket fall Seamus replik: "Han är väl typ alltid blek?"
Haha xD Jag och min långsökta humor, usch! Jag garvade lite smått för mig själv där
Men jättebra kapitel!

jättebra kapitel!!!

BRA! MEER!

Superbra!!!!

Ny lärare, du skriver så sjuuukt bra! Draco är så jäkla söt :O skriv mycket mer ♥♥♥

Åh. Ge. Mig. Mer. ♥