Draco Memoraid

Jätteledsen Nadia att jag inte varit nne, men jag älskar ändå den här ff:en! ♥

Du är inte ensam om det!!!!!

Åh jag vet det. c;

c:

bevakar har bara läst till andra kapitlet

Hej bejbs!
Tack för alla era fina kommentarer, dem är som sann medicin för själen. Idag tänker jag dock följa Smoke Smokes råd(eller ska jag säga vilja?) och lägga ut kapitlet PÅ EN GÅNG! :'D
Men fortsätt jättegärna kommentera, nästa gång kommer jag att svara som vanligt. Har suttit och skrivit konstant i två dagar nu och fått ihop två nya kapitel så nu kommer ni inte behöva vänta länge.

Tumma supergärna om ni gillade det eller ge mig en kommentar( kort eller lång spelar ingen roll) så blir jag den lyckligaste tjejen i världen! Glöm inte att ni är BÄST.
Puss och kram från mig och Draco!♥

Tror att du kommer gilla det här Trezzan
Sa jag inte att Jessica skulle dyka upp?
Och Freddelito och Hanlio ni är SAKNADE! Ni har väl inte övergett oss?!
Är så tacksam för alla mina bevakare ♥ Ni är bäst!

Kapitel 65
I slutet på mars

Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mig att det mörka hålet som jag hade omslutits av i själva verket var en del av Dracos skyddsförtrollning.
Som om han hela tiden varit beredd på att någonting skulle hända hade han slitit fram sin trollstav av hagtorn och kastat förtrollningen över oss samtidigt som han pressat ner mig mot marken.
För ett förvirrat ögonblick trodde jag att skakningarna som fick porträtten på väggarna att vibrera hade frammandes av Draco, men när jag fick syn på hans ansikte förstod jag att det inte var så.
En bit av en stor gobeläng föreställande en fet trollkarl i stråhatt hade landat bara en ynka meter från våra huvuden och splittrats mitt itu.
Resten av slottet hade vaknat till liv och elever och personal kom springande från sina respektive uppehållsrum och kontor för att se vad som stod på.
På vingliga ben reste jag mig upp och var en hårsmån från att bli omkull sprungen av en skräckslagen Neville som bara iförd en knallgul nattsärk och ett par sammetsgröna luddiga tofflor kom dundrande nerför den sönderslagna trappan.
Mot bröstet höll han sitt älskade keldjur Trevor som gjorde tafatta försök att slingra sig ur hans händer.
”In i stora salen med er!” hojtade Proffesor Sprout som kom marscherade uppifrån källaren där Hufflepuff hade sitt sällskapsrum. Bakom henne kom en lång rad av Hufflepuffare som fick småspringa för att hinna med.
De flesta var bara iklädda pyjamas och verkade mycket förvirrade.
Jag vände mig mot Draco som beslutsamt greppade tag i min arm och drog mig mot stora salen.
Därinne rådde det redan full aktivitet.
Elevhemsföreståndarna gjorde tappra försök till att fösa ihop sina elever i samlade grupper men det var inte längre någon som verkade bry sig om vilket elevhem de tillhörde.
Folk stod i blandade klungor och viskade halvhögt med varandra.
En del vred sig oroligt av och an medan andra (som utgjorde ungefär en sjättedel av Slytherinarna) såg roade ut.
Dumbledore stod alldeles stilla vid podiet och tittade ut över matsalen.
Jag fångade hans blick och kände en ilning av fasa när jag såg att den bottnade i oro.
Men när han talade var rösten lika stabil och sansad som om han hade hållit en föreläsning om skolans ordningsregler.
”Ingen elev lämnar salen utan min tillåtelse. Ingen elev går säker utanför Hogwarts portar förens vi kan fastställa vad som inträffat.”
Två tredjeårsflickor från Ravenclaw brast i gråt och Ernie McMillans ansikte antog en färg som påminde om torkad senap.
Flera elever stack ner händerna i sina fickor för att kontrollera att trollstavarna fanns på plats ifall de skulle bli tal om strid.
Jag kopierade deras rörelse och kände en stöt av lättnad när mina fingertoppar snuddade vid staven innanför byxlinningen.
Sedan sökte jag med blicken efter tre välbekanta ansikten. Ett par huvuden bort fick jag syn på Ginnys röda hårman. Weasley tvillingarna stod tillsammans med sin bästa vän Lee Jordan ett par meter ifrån henne och bredvid dem skymtade jag Lunas runda ansikte.
Hon stod lätt framåtlutad bredvid Colin Creevey och verkade mycket intresserad av någonting som kröp runt på golvet framför hennes fötter.
Jag fick en känsla av att hon inte hade den blekaste aning om varför hon tillsammans med sina elevhemskamrater hade blivit nedförda från Ravenclaw tornet hit till stora salen efter middagstid.
Det intresserade henne helt enkelt inte.
Nästan lite motvilligt slet jag blicken från Luna och fick syn på dem jag letat efter.
Harry, Ron och Hermione stod tätt tillsammans i en liten grupp bestående av en handfull Gryffindorelever som tystades ner av en stressad McGonagall som ideligen kastade oroliga blickar ut genom de höga fönstren. Jag gjorde ett försök att fånga deras uppmärksamhet och Ron, som stått och pratat med Angelina över huvudet på ett par uppskärrade förstaårselever, fick syn på mig och knuffade till dem andra två.
Tillochmed på det här avståndet kunde jag urskilja Hermiones uppspärrade ögon och Harrys oroliga, sammanbitna ansikte. Plötsligt smalnade hans gröna ögon ogillande och med en ilsken knyck på nacken fick han sina vänner att titta åt samma håll. Jag vände mig också om och fick syn på Severus Snape som ljudlöst likt en dementor flöt fram till Dumbledore och viskade någonting i hans öra. Dumbledore lutade sig fram och lyssnade innan han återgick till sin fulla längd och skakade på huvudet. Sedan mumlade han fram ett svar och Snape nickade korthugget, kastade en blick mot oss och stegade ut ur salen.
”Vi måste få veta vad som hänt!” Parvati Patil stod tillsammans med sin tvillingsyster Padma alldeles nedanför podiet och hennes vackra mörka ögon glänste av tårar. ”Vi vill åka hem!”
Dumbledore satte upp handen framför sig för att få henne att tystna.
Något stort och silverskimrande hade plötsligt brutit fram genom ett av fönstren som krossades som mjöd av den genuina kraft som varelsen utstrålade.
Graciös och glänsande landade lokatten smidigt mittibland de chockade ansiktena som alla vändes mot den.
Folk vred på huvudet och de som stod längst bak i rummet sträckte på halsarna för att få en skymt av den. Proffesor McGonagall slog handen för munnen och Proffesor Sprout höjde på ögonbrynen.
Dumbledore vände sig sakta om mot lokatten som med skarp blick trots den dimmiga konsestens som den var gjord av tittade rakt upp in i hans ansikte.
Sedan öppnade patronusen munnen på vid gavel och talade med en djup och långsam mansröst: ”Ministeriet har fallit. Scrimgor är död. De är på väg.”

Först var det alldeles tyst.
Det var som om hela slottet höll andan.
Sedan bröt tumultet ut som genom en ugglas vingslag.
Folk började skrika hysteriskt och kastade sig i varandras famnar.
Ravenclaw flickorna bredvid mig började stortjuta och det hördes ett högt klagande bröl från Hagrids stol när den böjde sig mitt itu av tyngden som uppkom när han oförsiktigt dunsade ner på ändan.
Ett par rebeller från Gryffindor gjorde ett försök att tränga sig ut genom porten men viftades tillbaka av en mycket upprörd Proffesor Flitwick som darrade från alla håll och kanter.
”Tystnad!” röt Dumbledore och höjde sin trollstav. ”Ingen av er får drabbas av panik. Prefekterna samlar ihop sina respektive elevhem och för dem i säkerhet tillbaks till sovsalarna, lärarna följer med mig ut på skolområdet.”
Dumbledore sänkte sin trollstav och klev ner från podiet.
Återigen steg ljudvolymen och det blev ett fasligt knuffande och skuffande när alla försökte
ta sig fram samtidigt.
Prefekterna radade upp sig och vinkade och viftade för att tillkalla sina skyddslingars uppmärksamhet. Föreståndarna kastade åt dem ett par snabba order innan dem i samspel med de andra lärarna begav sig ut genom portarna tillsammans med Dumbledore.
Över huvudet på ett par förstaårselever från Slytherin fick jag syn på Hermiones hårburr där hon noggrant digraderade Gryffindorarna att ställa upp sig på led med de yngsta i mitten.
Samtliga från mitt elevhem hade dragit fram sina trollstavar och kastade misstänksamma blickar på sina skolkamrater medan de tog sin plats i ledet. Ravenclawarna var redan påväg mot sitt torn i den västra delen av skolan och Hufflepuffarnas prefekter Hanna Abbot och Ernie McMillan gjorde sig beredda att slå följe med dem.
Slytherin hade ingen ordning överhuvudtaget. Flera av eleverna stod fortfarande och pratade som om ingenting hade hänt och de flesta verkade riktigt uppiggade efter meddelandet om att trolldomsministern var mördad och att slottet med största sannolikhet inom kort skulle invaderas av dödsätare.
Jag hörde hur en liten pojke med råttfärgat hår skröt högt om sin pappa och jag kände en våg av illamående när hans kompisar beundrande drog efter andan.
Draco gjorde ingen ansats till att följa Dumbledores order. Han stod kvar där han stod; men det var inte svårt att läsa vad som fanns skrivit i hans ansikte. I de gråa ögonen tampades skräcken och nervositeten med beslutsamhet och illvilja. Jag tog tag i hans arm och skakade den lätt.
”Draco, vad är det som händer?”
”Stick tillbaka till ditt sällskapsrum”, blev hans svar.
Han klev åt sidan.
”Vart ska du?”
”Gör bara som jag säger!” fräste han och slog sig fri från mitt grepp. ”Annars går det illa för dig.”
”Hotar du mig?”
Han svarade inte och jag ilsknade till.
”Har någon sett till Nott?” Miles överlägsna sliskiga stämma hördes bakom min vänstra skuldra.
”Tror aldrig han lämnade Astronomitornet” skrockade Flint. ”Vänta bara tills dödsätarna kommer och hittar honom där uppe, efter vad hans pappa har ställt till med! Notts morsa kommer inte att behöva känna sig ensam i graven länge till...”
Jag hade precis vänt Draco ryggen för att återförena mig med mitt elevhem när jag hajade till.
”Vet inte Nott om att dödsätarna är påväg?” Jag vände mig om mot Miles som skrattade så spottet yrde ur munnen på honom. Flint flinade också brett och visade alla sina förtjusande sneda gula tänder. ”Slytherin kommer inom en väldigt snar framtid befrias från sitt svarta får.”
De skrattade rått och jag gav dem en lång hatisk blick och började småspringa mot portarna.
”Vart ska du?” frågade Draco förvånat. ”Elli!” Med hans vädjande rop ringande i öronen trängde jag mig förbi de sista Ravenclawarna och började springa genom korridoren och uppför trappan till första våningen. Jag kunde inte låta någonting hända Nott.
Jag var skyldig honom en gentjänst för att han räddat mitt liv i den förbjudna skogen och det här var ett utmärkt sätt att återgällda honom på.
Dessutom klappade mitt ädla Gryffindorhjärta lite extra för folk i livsfara. Tänk om det Flint sa var sant? Om nu Notts pappa hade gjort någonting som retade dödsätarna var det långt ifrån omöjligt.
Efter ett par minuters språngmarsch kunde jag konstatera att min kondition var sämre än jag befarat.
Det var många trappor upp till Astronomitornet som var Hogwarts högsta byggnad och mitt hjärta bankade alltmer för varje steg jag tog.
Lungorna skrek efter luft och jag kände den välbekanta metallsmaken i munnen efter en sprucken läpp.
Måtte han vara här uppe.
Genom ett av fönstren såg jag natthimlen avteckna sig ovanför slottet, mörk och stormig. Nedanför patrullerade lärarna omkring; fullt upptagna med att kasta sina skyddsbesvärjelser.
Sista trappan tog jag i två språng och det var med mycket darriga ben jag satte mina fötter ovanpå det hårda trägolvet uppe i tornet där våra lektioner i astronomi vanligtvis brukade hållas.
”Nott?” Min röst ekade spöklikt mellan de öppna väggarna och jag svalde. Han var inte här.
Med sviktande mod började jag gå längs den runda utsiksplatsen. Utanför skymtade jag ett par höga skogsbeväxta kullar som höjde sig mot skyn bortanför horisonten.
I mitten bredde Svartsjön ut sig och någonstans i dess djup trängdes den vänligt sinnade jättebläckfisken (som tagit på sig uppgiften att slunga upp skräckslagna förstaårselever som fallit ur sina båtar tillbaks på torra land igen) med grindylogger, en koloni vattufolk och en mängd andra undervattensdjur-och odjur som alla sett dagens ljus i Svartsjöns undre värld. Mina händer knöts automatiskt om det järnsmidda räcket och jag kastade en sista blick ner mot sjön; slogs av tanken på hur högt upp jag befann mig och började gå tillbaka mot trappan. Halvvägs dit stannade jag till och vädrade i luften. En stank av blod och ruttnande lik stack i mina näsborrar, samma lukt som tillhört den av dödsätarna som hade tilltalats Fenrir. Med ett kvävt skri av fruktan stelnade jag till-och hörde dunsandet från tre kroppar som landade alldeles bakom mig.
”Ser man på! Vi får tydligen efterrätten serverad på silverbricka idag.” En kvinna trädde fram ur skuggorna. Hennes vackra ansikte var lika blekt som månen hon tornade upp sig framför och läpparna var förvridna i ett skadeglatt grin.
”Det är ingen ide att du försöker springa din väg på dina magra stackars ben”, sa hon lugnt och tecknade åt de två andra att komma närmare. ”Det kommer att bespara dig onödigt lidande.”
Fenrir Grårygg flinade åt mig. Ingen av dödsätarna bar några masker och i skenet från månen skymtade jag ett förvridet misskött ansikte och ett par gula vattniga ögon bakom en strimma av mörkt flottigt hår.
”Vi-vilka är ni?”
Kvinnans leende blev bredare. ”Den informationen kommer du inte ha någon nytta av hos Mörkrets herre. Det skulle bara stjäla vår tid.”
Fenrir gav återigen upp sitt skallande skratt och tog ett nästan djuriskt skutt mot mig. Jag backade förskräckt undan och kämpade med mig själv för att inte kräkas när en pust av hans vidriga andedräkt sköljde över mitt ansikte.
”Jessica?” Den tredje dödsätare var lång och reslig. Han hade ett attraktivit stiligt ansikte och verkade vara den av dem som gjorde minst väsen ifrån sig. Nu vände han sig mot kvinnan. ”Hur länge?”
Hon gav honom ett ointresserat ögonkast. ”Så länge som det behövs, Avery.”
Avery. Jag tittade på mannen framför mig med nya ögon. Han hade varit i skogen den natten då Snape trädde fram i sin sanna skepnad.
Avery verkade ha kommit fram till samma sak och ruskade ljudlöst på huvudet-nästan som om han ville befria sig från minnet. ”Kör för det.”
Som en man riktade dem sina trollstavar mot mitt bröst.
”Stoppa undan den där”, Jessica pekade på min stav som jag slitit fram ur klädnaden.
”Du kommer inte att ha någon användning för den.”
”Hur vet ni det?” Rösten darrade vid det här laget nästan lika mycket som knäna,
”Jag tänker inte låta mig föras bort utan strid!”
”Strid?” Jessica la huvudet på sned. ”Här kommer inte att bli någon strid.”
”Dumbledore kommer snart att upptäcka er!” Jag svalde. ”Ni kommer att hamna i Azkaban fortare än ni hinner andas!”
”Åh, jag tror nog att vår käre Albus har fullt upp med sitt.” Återigen log hon och blottade två rader av perfekte vita tänder. ”Om jag inte hörde fel när vi tog oss in över muren så har någon utav er blivit dödad.”
”Dödad?” Viskade jag, ”Är ni fler?”
”Ett par stycken. Jag skulle gärna fortsätta att småprata med dig, men om du ursäktar så har vi ett jobb att sköta.”
Jag öppnade munnen för att skrika men en kall hårig hand pressades över mina läppar och tvingade tillbaka skriket ner i luftstrupen.


Draco hade aldrig tidigare i sitt sextonåriga liv sökt upp Harry Potter på egen hand.
Därför var det kanske inte så märkligt att Harry såg en smula överraskad ut när Draco kom störtande och ryckte tag i hans klädnad.
”Potter! Har du sett till Elli?”
”Elli?” Harry stod där som ett stort frågetecken. ”Hon var väl tillsammans med dig?”
”Inte längre.” Hur man än definierade ordet tillsammans så blev det samma svar och Draco kände svetten bryta fram i pannan. ”Hon gick för att leta reda på Nott, men...”
”Nott?” Harry som så smått började ana onåd rynkade pannan. ”Varför det?”
”Hon ville varna honom.”
”För vadå?”
”Dödsätarna! Det kommer dödsätare hit vilken sekund som helst, och hon ville varna... Vad gör du?!”
Harry hade i samma sekund som Draco uttalat meningen pressat upp sin svurna fiende mot väggen.
”Vad har du gjort med henne?” väste Harry och skakade Draco. ”Om du har gjort minsta lilla som äventyrar Ellis säkerhet...”
”Nej! Du förstår inte!” Dracos röst gick upp i falsett och han slingrade sig som ormen på hans emblem för att komma loss. ”Jag hade ingen aning om det här!”
”Vad är hon?” Harry tryckte sitt ansikte alldeles intill Dracos. ”Var är Elli?”
”Jag vet inte!” Draco kände hur paniken långsamt höll på att övermanna honom.
”Jag vet inte vart hon är!”
”Harry vad håller du på med?!” Hermione kom sättande och slet tag i Harrys axlar och tvingade honom att släppa taget om Draco.
”Vad gör ni?”
”Han säger att det ska komma dödsätare till slottet!”
Hermione såg oroligt från Harry till Draco som gav henne en dräpande blick till svar.
”Dödsätare? Var är Elli?”
”Det är de jag försöker få ur honom!”
”Jag VET inte!” vrålade Draco. ”Hon stack iväg för att varna Nott, jag har ingen aning om vad hon tagit vägen. Det är ju det jag försöker säga, men han lyssnar inte!”
”Vem skulle lyssna på dig?” Ron hade slunkit upp på Harrys andra sida och tittade på Draco med samma blick som när man betraktar något mycket motbjudande. ”Du är ungefär lika tillitsfull som en säck möglig råhjorts potatis.”
”Astronomitornet.” Allas huvuden vändes mot Hermione. ”Hon är vid astronomitornet.”
”Hur vet du...” Började Ron men Harry tystade honom.
Sedan vände han på klacken och började knuffa sig ut genom stora salen.
Draco, som både var förvirrad och förödmjukad bestämde sig för att följa efter.
Paniken växte i hans bröst för varje steg han tog och han var så rädd för vad han skulle få se att han inte ens la märke till de förbryllade blickar som han och Harry drog till sig när dem sida vid sida rusade genom korridorerna. Bakom sig hörde han Hermione och Rons flämtande andetag. Om det inte hade varit för en sådan hemsk sak så skulle han ha stannat upp bara för att garva åt komiken i det hela. Men nu var det blodigt allvar. Draco hoppades intensivt att det inte skulle bli allt för blodigt.
Anledningen till att hans känslor hade gjort uppror var efter att han tagit sig en titt på myntet.
Den hade blinkat och känts varm som en nykläckt drakunge i hans handflata.
Och Draco som var väl införstådd vad det betydde hade drabbats av panik. Men han kunde inte förstå vad dem skulle hit till slottet att göra. Tiden för hans uppdrag var inte inne ännu och Mörkrets herre hade gett dem en order att ligga lågt och invänta rätt ögonblick. Varför hade ett par av dem begett sig till Hogwarts redan ikväll?
Som den egoist han var stannade han vid foten av trappan och lät de andra tränga sig förbi honom.
Med andan i halsen fuktade han sina torra läppar med tungan och slöt ögonen när Harry vrålade den mening som han hade hoppats att han skulle slippa höra.
”Släpp henne!”
Jessicas svar kom omedelbart.
”Men ser man på. Hej på dig, Potter. Tänk att man äntligen får äran att träffa den utvalde.”
”Släpp henne!”
Försiktigt kikade Draco fram bakom pelaren.
Tre dödsätare, den motbjudande varulven Fenrir Grårygg och de förtjusande syskonen Raven stod i ring runt Elli med trollstavarna riktade mot hennes hjärta. Mycket långsamt rätade Jessica på sig och lät istället sin stav slunga iväg en avväpningsbesvärjelse mot Potter som imponerande skickligt avfärdade den. Draco såg hur en rynka bildades mellan Jessicas ögonbryn.
Det här hade hon inte väntat sig.
Ron och Hermione hade bägge två sina trollstavar riktade mot var och en av dödsätarna och Potter avvek inte en tum med blicken från Jessicas ansikte. Sin stav höll han utsträckt framför sig som ett svärd, ständigt beredd att använda den.
”Släpp henne.”
Jessica log. ”Och du har en tanke att tre skolelever skulle klara av tre vuxna mycket skickliga magiker? Jag rekommenderar dig att inte ens försöka om du inte vill se någon av dina vänner dö. Du går helt säker genom striden idag, Potter. Mörkrets herre vill skända dig levande.”
”Varför är han inte här då?” Harrys röst darrade av ilska. ”Varför är han inte är och möter mig som en man?”
Jessica skrattade och en våg av gnistor sköt fram ur spetsen på hennes oböjliga trollstav. ”För att han inte är någon man, Potter. Mörkrets herre är så mycket mer än så.”
”Han är en simpel mördare.”
Jessicas läppar kröktes i ett ogillande. ”Kanske det, men han har sina principer.”
”Jessica.” Avery pockade på systerns uppmärksamhet, ”Tiden.”
”Tiden? Javisst.” Hon stegade fram till Harry och spände blicken i honom.
”Jag varnar dig för sista gången Potter. Om du vill att dina vänner kommer levande ut härifrån ikväll...”
”Expelliarmus!” vrålade Harry och Jessica tog ett skutt åt sidan.
”Protego!” En mur av osynlig rök dök upp framför henne och stötte bort Harrys förtrollning lika lätt som om den vore luft. ”Expelliarmus!”
Harry gjorde ett hopp efter sin trollstav, men missade med en millimeter och staven rullade fogligt in under Jessicas fot. Harrys ansikte gick från ilsket rött till likblekt och Draco hörde hur Elli gav till ett uppgivet läte.
Han hatade sig själv i ett kort ögonblick för att han var alldeles för rädd om sitt eget skinn för att gripa in och slogs av den obehagliga tanken att dem troligen skulle bli mördade alla fem om han försökte. Draco var tvungen att göra en av dem många saker som han aldrig gjort tidigare. Han skulle bli tvungen att hämta hjälp.
I några sekunder satt han helt stilla, sedan tog han ett darrigt andetag, reste sig och smög nerför trappan.

Så bäst.
♥

Du är den bästa min fina Groda ♥

Nää,du.♥

shiet vad du skriver bra mer c: spännande nu ju