Draco Memoraid

Alltså, är det ingen som inser att om man köper den ett år senare så är det billigare? Jag tänker köpa sist men avnjuta den minst lika mycket som andra

lol jag utmanar dig på duell i skolan X)

fashion7: men då kommer du plågas i ett helt år innan du köper den :c

Nä för jag ska läsa annat medans.

Hej alla fina ♥
Här har ni det nya kapitlet, hoppas ni kommer att gilla det!
Om ni inte orkar kommentera får ni supergärna tumma, så jag vet att ni läst. Kom ihåg att ni inte behöver skriva långa kommentarer, ett "Bra" räcker helt!
Kram ♥33

Kapitel 64
Sanningens ansikte

Draco skakade i hela kroppen när han som förhäxad stirrade efter den osynliga angriparen.
Den hade rört sig lika smidigt som en skugga och försvunnit lika fort som den kom.
Och vart hade Elli tagit vägen? Hade hon lyckats fly?
Han knöt händerna hårt mot bröstet och hoppades det av hela sitt hjärta.
Snape hade med ett ilsket morrande kommit upp på benen och tittade sig omkring med vild stirrig blick. Masken som han hade slitit av sig låg nedanför hans fötter men han brydde sig inte om att plocka upp den. ”Res er upp!” kommenderade han dem andra dödsätarna som hade fallit eller blivit omkull knuffade av gestalten som helt utan förvarning ljudlöst hade kommit smygande genom skogen.
”Vad var det där för något?” Avery stod lutad mot samma pinjeträd som Elli hade gömt sig bakom och torkade svetten ur pannan. Draco kunde se att han darrade.
”Hur kunde du vara så idiotisk?” Bellatrix gav Snape en hård knuff i bröstet. Hennes ögon var så uppspärrade att det såg ut att när som helst kunna tränga ur sina hålor och det mörka trassliga håret hängde som en otvättad gardin nedanför hennes smala axlar.
”Hur kunde du vara så dum att du slet av dig masken? Du lät henne se ditt ansikte!”
”Hon kände redan igen mig.” svarade Snape kyligt och sköt Bellatrix ifrån sig.
”Ingen kommer att tro henne.”
”Inte?” Bellatrix var långt ifrån övertygad. ”Är inte hon en av Dumbledores gullegrisar?”
Den sista frågan var ställd till Draco som skrämt ryckte på axlarna.
”Dumbledore är långt härifrån.” Snape rätade på sig och borstade bort ett par avbrutna kvistar som hade etsat sig fast i hans klädnad. ”Han kommer inte tillbaka än på ett par dagar. Och varför skulle han tro på ett dumt flickebarn som anklagar hans närmaste man för att vara en dödsätare?”
Bellatrix svarade inte men blicken hon gav Snape var så full av avsky att Draco flämtade till.
”Jag tror att vi är klara här.” Snape vände sig till Draco. ”Gå tillbaka upp mot slottet.”
”Men...”
”Inga men!” fräste Snape och riktade sin trollstav mot Dracos bröst.
”Vi har en del att klara upp här, och det gör vi bäst utan omyndiga trollkarlar i vägen.”
Draco gav Snape ett oroligt ögonkast innan han vände församlingen ryggen och med bultande hjärta började småspringa ut ur skogen. Trots att det inte fanns något han hellre ville än att krypa ner i sin varma himmelsäng och dra täcket över huvudet så var han livrädd för att gå tillbaka till slottet alldeles ensam. Tänk om den där varelsen kom tillbaka och gav sig på honom? Han skulle inte ha en chans att försvara sig. Och tänk om Elli var kvar utanför slottet? Tänk om hon skulle få syn på honom när han kom utknallande ur den förbjudna skogen. Då skulle hon lägga ihop ett plus ett.
Hade hon känt igen honom? Nej, det var omöjligt. Han hade hållit sig så långt ifrån från henne som han tordes. Och tack vare det där odjuret så hade inte Bellatrix hunnit avslöja honom.
Draco studsade till när trampet på en torrkvist fyllde hans öron; och det tog flera sekunder innan han insåg att det var han själv som hade trampat på den. Med en suck åt sin egen feghet snabbade han på stegen.
Skogen öppnade sig med ens framför hans fötter och med en lättad grimas fann han området utanför alldeles tomt. Inte ens halvjätten och hans dreglande jycke syntes till och ändå kunde Draco ha svurit på att han hört de båda klunsarna dundra fram genom skogen åt motsatt håll ett par minuter tidigare. Han kände sig lättad.
Hagrid skulle inte ha något emot att få honom utkastad-han tyckte ungefär lika mycket om Draco som Draco tyckte om honom.
Promenaden upp till slottet tog bara ett ögonlick och Draco hade turen på sin sida.
Inte ens Peeves verkade vara ute på strövartåg; korridoren som ledde ner mot fängelsehålan var mörk och tyst.
Som vanligt satt smutskallens trubbnosade katt på lur ovanpå ett av trappstegen och Draco måttade en hård spark mot det fyrkantiga lurviga huvudet.
Med ett ilsket väsande vände den sitt fula ansikte mot honom och blottade alla sina kritvita vassa tänder men den sprang inte sin väg.
Draco rös till och ignorerade kattens hotfulla mimik. Han hatade den.
Och han kunde inte förstå varför den alltid satt på lur nere i den kalla fängelsehålan. Ibland fick han för sig att den spionerade på honom.
”Det skulle just vara likt Granger”, muttrade han och kastade en sista blick på katten som orörlig satt kvar på sin post och stirrade efter honom. ”Smutskalle.”


Det var morgon.
Solen lyste in genom de spröjsade fönstren och värmde den frusna marken som i flera
månader hade legat begravd under snömassorna.
Taket i stora salen var klarblått och strimmat av tunna, fluffiga moln, precis som de fyrkanter av himmel man kunde se utanför de höga fönstren.
Det här var en onsdag inte skild ett dugg från andra onsdagar. Och det var just det som fick min frustration att blomma upp. Under trolldryckslektionen yttrade ingen vid vårt bord ett enda ord och vi turades om att blänga på Snape medan vi skar upp valerianarötter så fort vi kunde.
”Han låtsades som ingenting!” Ron var upprörd. ”Såg ni hans nylle? Han vet att du berättat alltesammans för oss, det bara måste han veta.”
”Det är klart att han gör.” Jag stannade till och drog loss ett par torkade kardborrar som hade fastnat i håret, ”Och jag tror inte att han tycker om det.”
Vi fortsatte mot Proffesor Binns klassrum medan vi viskade halvhögt med varandra.
Att det verkade som om Snape skulle kunna komma undan gladde oss inte det minsta och det var med nöd och näppe som jag och Hermione lyckades stoppa Harry och Ron från att ta hand om honom på egen hand under det tillfällen vi fick syn på Snape ensam i korridorerna.
Snön smälte allteftersom februari närmade sitt slut och ersattes av kylig, trist väta.
Gråvioletta moln hängde lågt över slottet och ständiga kalla regnskurar förvandlade gräsmattorna utanför till en kladdig brun sörja.
Följden av detta blev att sjätteårselevernas första lektion i spöktranferens, som var planerad på en lördagmorgon så att vi inte skulle gå miste om några lektioner, ägde rum i stora salen istället för ute på skolområdet.

Att transferera sig visade sig inte alls vara lika enkelt som det såg ut.
Och det låg en hel teori bakom.
Transferensinstruktören som presenterade sig som Wilkie Twycross var en mycket liten och säregen trollkarl. Han var besynnerligt färglös, med genomskinliga ögonfransar, stripigt tunt hår och bräckligt utseende, som om en enda liten vindpust skulle kunna blåsa bort honom.
Men när han talade var rösten klar och hög.
”Som ni nog vet brukar man inte kunna transferera sig in eller ut inom Hogwarts område.
Rektorn har hävt denna förtrollning under en timme och enbart här i stora salen så att ni ska kunna öva.”
Rektorn? Var Dumbledore tillbaka?
Harry, Ron och Hermione verkade ha tänkt i samma banor och vi utbytte en blick.
Varför hade inte Proffesor McGonagall talat om det för oss?
Utan att veta varför kastade jag en blick på Draco.
Han stod tillsammans med Vincent Crabbe och Gregory Goyle ett stenkast från oss.
Utan att verka det minsta intresserad av vad Twycross hade att säga viskade han halvhögt med Crabbe som imponerat spärrade upp sina grisögon och grymtade gillande.
”Malfoy, var tyst och hör på!” skrek Proffesor McGonagall.
Draco vred snabbt på huvudet och besvarade sin högt avskydda lärares tillrättavisning med en ful grimas. McGonagall lät sig i sin tur inte skrämmas och hon gav honom ett varnande ögonkast.
”Om du inte finner det tillräckligt intressant att lära dig hur man transferar sig föreslår jag att du lämnar salen omedelbart.”
Draco hade blivit röd i ansiktet. Han blängde surmulet på McGonagall men sa ingenting till sitt försvar. Istället vände han sig bort från Crabbe och utbytte en hastig blick med Proffesor Snape som verkade mer förargad över att McGonagall hade tillrättavisat någon från hans elevhem än att Draco hade misskött sig.
”...Och vid det här laget är kanske många av er färdiga att avlägga provet”, fortsatte Twycross som om det inte hade varit något avbrott.
”Får jag understryka att ni inte kan transfera er utanför den här salens väggar och att det
vore oklokt av er att försöka. Om vi tittar på statistiken av dem transferensolyckor vi har haft tidigare i år...”
Oförmögen att kunna koncentrera mig tittade jag återigen på Draco och våra blickar möttes.
Hans intensiva varggråa ögon borrade sig in i mina och gav mig som vanligt den där olustiga känslan av att bli granskad inifrån.
Han hade en liten bekymrad rynka mellan ögonbrynen och ansiktet var blekt och allvarligt.
”Elli!” Hermione knuffade uppfodrande på mig.
Utan att jag hade märkt det hade Twycross avslutat sin predikan och gett eleverna order om att var och en för sig förse sig med ett tomt utrymme på en och en halv meter.
Förvirrat följde jag efter Hermiones ivriga ryggtavla och hamnade någonstans mitt i salen medan Draco stannade kvar på andra sidan.
Föreståndarna med McGonagall i spetsen gick omkring bland eleverna, ställde upp dem på deras platser och avbröt gräl och diskussioner.
”Harry vad ska du ta vägen?” Frågade Hermione förvånat och jag vände förbryllat på huvudet.
Men Harry svarade inte; med snabba steg rörde han sig genom vimlet, trängde undan ett par uppnosiga Ravenclaw elever som tjafsade om vem av dem som skulle stå längst fram utan att ta någon notis om sin elevhemsföreståndare som pipigt försökte digradera dem, förbi Hufflepuffarna som föstes ihop på en lång rad av Proffesor Sprout och bort till Draco som hade återupptagit samtalet med Crabbe.
Det klack till i mig när jag förstod vad Harry tänkte göra.
Genom att ställa sig alldeles bakom Draco, längst bak i skaran, skulle han få full möjlighet att tjuvlyssna. Insikten gjorde mig både nyfiken och ilsken. Varför var Harry tvungen att så prompt tro att Draco skulle ha något att göra med dödsätarna? Samtidigt hade jag också fått känslan av att han dolde någonting. Visselpipan, hans konstiga beteende, konversationerna med Lucius, och det nervösa, nästan fruktade ansiktsuttryck han fick ibland när man ställde alltför närgångna frågor tydde på det. Och mina misstankar hade blivit starkare sedan Narcissas död och Lucius försvinnande.
”Tyst!” Ropade de fyra elevhemsföreståndarna och stillheten sänkte sig över stora salen.
Jag bestämde mig för att fösa mina spekulationer åt sidan så länge och gjorde ett försök att vara uppmärksam när Twycross återigen började tala.
”De viktigaste sakerna att komma ihåg när man transferar sig är de tre B:na!” sa Twycross.
”Bestämmelseort, Beslutsamhet, Behärskning! Vi börjar med steg ett: fixera tankarna hårt på den önskade bestämmelseorten. I det här fallet; Han viftade med sin trollstav och ett femtiotal gammaldags rullband av trä dök genast upp på golvet framför varje elev, insidan av ert rullband. Var vänliga och koncentrera er på den bestämmelseorten nu.”

”Hur gick det för er?” Hermione fullkomligt strålade när vi mötte upp Ron och Harry utanför Entrehallen en timme senare. ”Jag lyckades hamna i mitt rullband på tredje försöket, och Elli på femte!”
”Så trevligt för er då”, muttrade Ron och gned sin nästipp där ett ilsket rött märke hade flagnat upp.
”Jag tror att min näsa splittrade sig... Åtminstone nästan.”
”Stackars Susan.” Hermione skakade beklagande på huvudet, ”Fast det var tur att Flitwick fick fast hennes ben så fort... Splittring är verkligen ingenting att skoja om, Ronald! Jag tycker det verkar mycket obehagligt.”
”Jag skojar inte!” fräste Ron sårat. ”Min näsa värker!”
”Den växer väl.” Hermione gav Ron ett försmädligt leende som fick honom att gnissla tänder av ilska.
Om man ville plussa sig in hos Ron så skulle man definitivt inte göra sig lustig över hans näsa, som både var krokig och ett par nummer för stor.
För att slippa befatta mig med deras bråk slank jag upp bredvid Harry som fundersamt hade plockat fram marodörkartan och ingående studerade den.
”Vad letar du efter?”
”Ingenting.” Han vek snabbt ihop den och gav mig ett osäkert leende. ”Inte någonting viktigt i alla fall. Jag tycker bara det är lite märkligt att Malfoy hela tiden försvinner från kartan.”
Jag höjde oförstående på ögonbrynen. ”Kartan visar väl fel? Den är ju väldigt gammal.”
”Kartan har aldrig fel”, sa Harry tvärsäkert.
”Då gömmer han sig väl.”
Utan att ta någon notis om Harrys förbryllade ansiktsuttryck stoppade jag tillbaka kartan innanför hans klädnad och började dra honom efter mig mot Gryffindortornet, där Lee Jordan väntade med en hel uppsättning stinkbomber för att fira att vi klarat av vår första dödstråkiga lektion inom spöktransferens.

Trots sitt orubbliga beslut att avslöja Draco hade Harry ingen som helst
framgång under de följande veckorna.
Och det var efter en viss måtta av tålamod som vi slutligen blev riktigt irriterade på honom.
När han tillochmed valde att spionera på Draco utanför herrtoaletten mittemot stora salen under Rons födelsedagsfirande blev måttet rågat och resulterade i att Ron vägrade prata med Harry under hela helgen, som i sin tur blev irriterad på Ron för att han var så känslig och arrogant.
Jag strosade runt tillsammans med dem på slottet utan att försöka lägga alltför stor vikt på Harrys hetssökande efter Draco. Men inom mig gnagde ett visst tvivel om hans oskuld som jag så vilt befarade; och när Harry pekade ut honom på kartan utanför förbjudna skogen efter mörkrets inbrott en fredagkväll kunde inte ens jag förneka att han hade någonting skumt i görningen.
Och det blev inte bättre av Harrys ivriga spekulationer om att Draco skulle ha befunnit sig i skogen den kvällen jag blev överfallen.
Till vår förvåning hade inte Dumbledore brytt sig om det jag hade att berätta om Snape, och mitt förtroende för den åldersbestigna men mycket kloka trollkarlen skrumpnade snabbt ihop till ingenting.
”När det gäller Severus Snape kan ni vara alldeles lugna. Jag litar på Severus, gör mig en tjänst och gör det ni också”, hade varit Dumbledores enda ord om händelsen, vartefter han betraktat mig länge och väl med de genomträngande forskande blåa ögonen tills jag känt mig alldeles vimmelkantig. Trots att även Harry kände stor besvikelse över att hans älskade rektor hade tagit så lätt på vår historia, fortsatte han sina lektioner hos Dumbledore och återvände allt oftare med ett gåtfullt ansiktsuttryck. Han berättade för oss om de saker som Dumbledore hade visat honom, men en känsla sa mig att han berättade långt ifrån allt.
En onsdagkväll i slutet på mars fick jag syn på Draco som ensam stod och studerade ett ovalt föremål som vilade mot hans handflata. Jag kände både en lycklig och en orolig stöt i magen.
Det hårda pluggandet hade minskat mina och Dracos stunder tillsammans avsevärt, åtminstone så ville jag tro att det var de som var orsaken. Men nu när jag såg honom stå lutad mot väggen på sitt snobbiga, lite nonchalanta sätt med det ostyriga vitblonda håret slarvigt borstat åt sidan blev jag osäker. Han verkade så inne i att undersöka föremålet att han inte ens lagt märke till att jag närmade mig. Draco som alltid var så på sin vakt. Diskret harklade jag mig och som väntat studsade han till och tittade sig stirrigt omkring. När han upptäcke mig drogs hans bleka läppar ihop i ett svagt leende och han stoppade ner föremålet i fickan och kom framsläntrande till mig.
”Hej.”
”Hej”, svarade jag.
Han lutade sig återigen mot väggen och studerade mig ingående med sina gråa ögon.
”Har det hänt någonting?”
Komiken av att han ställde en sådan fråga med tanke på allt som hade hänt blandades med ironin av att det var han som ställde den. ”Ingenting märkvärdigt, jag ska inte klaga.”
Draco la huvudet på sned. ”Som vanligt alltså.”
Jag nickade och gav honom ett leende som han besvarade. Han såg inte glad ut.
Försiktigt la jag min varma hand mot hans bleka kind och gav den en lätt strykning. Den ärrade huden under mina fingrar påminde mig om den kvällen för flera månader sedan då Draco kommit instapplande på mitt rum med blodet rinnande från ansiktet, darrandes i hela kroppen av den plåga som han hade utsatts för men vägrade berätta om. Det var likadant nu. Hur mycket jag än frågade skulle han inte ge mig några svar.
Långsamt lät jag mina fingrar löpa längs han ansikte och över till hans andra kind.
Den var hel från ärrbildningar men lika kall och frusen som den andra.
Och när jag tittade upp såg jag till min förvåning att han hade tårar i ögonen.
När han märkte att jag sett det vred han förläget bort ansiktet och stirrade in i väggen.
”Draco?” Sa jag försiktigt och la en hand på hans axel. ”Är allt som det ska?”
Han nickade kort och jag kände ett stygn i hjärtat.
Helst av allt ville jag slå mina armar om hans hals och ge honom en djup kyss samtidigt som jag viskade tröstande ord i hans öra.
Men jag visste att han aldrig skulle låta mig.
”Det är tråkigt att vi knappt ses längre”, sa jag istället. ”Jag saknar dig.”
”Det blir väl bättre.” Hans ton var enformig och tårarna i ögonen var försvunna, borttvingade av hans stränga uppfostran. ”Jag måste gå.”
”Redan?”
Han svarade inte och jag suckade.
”Vill du inte träffa mig överhuvudtaget, Draco?”
”Jo men inte just nu.”
Svaret fick mig att höja på ögonbrynen. ”Är du sur för att jag umgås med Harry?”
Han skakade på huvudet. ”Nej.”
”Vad är det då?”
”Det kan jag inte säga.” Uppgivenheten var tillbaka i hans röst och jag ångrade mig nästan att jag hade frågat.
”Du vet att jag tycker om dig.” sa jag och gav honom en snabb kram.
Till min förvåning höll han kvar mig i omfamningen och lutade sin panna mot min axel.
”Mm.”
Det fick duga som svar.
Sakta strök jag honom över håret och blundade. Det var då illusionen kom över mig.
Suddiga bilder började ta form i mitt huvud och jag hörde prat och skratt från alla glada människor ute i det övergivna växthuset.
Kände kylan svedda min kind när vi hand i hand vandrade mot det lilla förrådet, såg för mitt inre hur jag sjönk ner över Dracos nakna kropp. Hans silvergråa ögon tindrade mot mig och han höjde sin vänsterarm för att dra ner mig i en kyss. Hans vänsterarm.
Jag slog upp ögonen och släppte Draco som förvirrat tog ett steg bakåt och tittade på mig.
”Vad är det?” Han lät orolig, kanske såg han svaret i mina ögon.
”Draco, visa mig din vänstra arm.” Min röst var obehagligt lugn och saklig medan hjärtat hamrade därinne.
”Va?” Hans rädsla gav mig ännu mera misstro och jag höjde rösten.
”Draco, visa mig vad du har på din vänstra arm. Nu.”
”Jag har ingenting där!” Han backade flera steg och stirrade förskräckt på mig utan att våga möta min blick. ”Vad är det med dig? Är du sjuk?”
”Draco”, jag gick närmare honom och grep tag i hans axlar. Jag kunde inte hålla rösten lugn längre och den gick upp i falsett när jag upprepade befallningen. Det kunde inte vara möjligt. Draco var ingen dödsätare, det kunde likaväl ha varit en vanlig tatuering jag sett. Så varför ville han inte visa mig den?
”Draco!” Jag pressade upp honom mot väggen, tvingade honom att se in i mina ögon som lyste av förakt och tillbakahållen gråt. ”Visa mig vad du har för märke på din vänsterarm.”
I samma stund exploderade slottet och vi föll ner i ett tomt svart mörker utan vare sig början eller slut.

omfr omfr *läser*

Andas Lovisa, andas lugnt nu.

Okej, jag kommer med en vettig kommentar när jag lugnat ner mig.

omgomg ska läsa nu

JÄVLAR JÄVLAR JÄVLAR JÄVLAR!!!!!
INTE SÄRA PÅ ELLI OCH DRACO PLEASE!!
HAR DRABBATS AV TILLFÄLLIG DÖD SÅ KANSKE WKRIVER MER SEDAN.