George Weasley - When I'm gone

Jättebra! Jag har läst från kapitel 23 nu, resten har jag läst på kpw. Men underbart, som vanligt. ^^ ♥

supermegabra!!
hur kommer du på allt??

Du skriver helt otroligt amazing ! ! !

hejsan

suttit och sträckläst nu i två dagar. kan inte sluta läsa, verkligen. ingenting har nog hållit mig så fast vid något.
du skriver gudomligt bra, älskar det! ♥

Jätte bra!!

Och ännu en gång får man tacka så mycket för era otroligt fina kommentarer. :3 Detta kapitel blev kortare än vanligt, men jag hoppas att ni tycker om det i alla fall.
Och Ginny.T, för att svara på din fråga; Det gör jag inte. Jag bara skriver. xD Nej, men jag har en del idéer inför kommande kapitel, men däremellan skriver jag på improvisation.
------------------------------

27.
"I'm not far behind"

Det var kyliga vindar som slöt sig kring Kråkboet den natten. George skyndade sig för att nå fram till huset. Det höga gräset kittlade hans vader och han verkade hela tiden stiga på stenar som skar in i skosulan. Han visste inte hur mycket klockan var, men det var ett bra tag sedan han gick ut och det kändes som om det var långt in på natten. Han hade gått redan innan solen försvunnit ner helt. Nu stod månen högt på himlen istället. Han kunde bara föreställa sig Mrs Weasleys ansiktsuttryck om hon fick se honom smyga in så här sent. Antagligen skulle hon bli förbannad på honom. Hon hade blivit mycket strängare nu, antagligen för att hon oroade sig för honom, och det gjorde inte saken lättare. Han hoppades på att kvinnan hade gått och lagt sig, och inte satt uppe och väntade på honom.
George blev inte förvånad när han fick se sin mors gestalt sitta på en av köksbordets stolar och luta armarna mot träskivan. Hon stirrade på honom när han kom in genom dörren. Det var en blick som borrade sig in i honom, men som var för svår för att tolka. Han visste inte om hon var arg eller lättad. Antagligen arg; det var den reaktionen hon brukade få när en oro släppte från hennes axlar. George bara väntade på utskällningen. Han hade fått gå igenom många sådana i sitt liv och kunde säkert klara av en till. Han stängde dörren efter sig och steg längre in i köket.
"Jag undrade vart du tagit vägen", sa Molly. Hon iakttog George när han rörde sig utmed bordet. Hon blinkade inte ens.
"Jag tog bara en promenad", försökte George. Han försökte låta oberörd, och trodde att han klarade det. Andningen var normal och tonen lätt uttråkad.
Mrs Weasley reste sig hastigt upp. Ljudet från när stolen skrapade i golvet fick en minnesbild från Sverige att välla upp framför Georges ögon. Inte för att han hade sett något mer än asfalt och sina egna fötter vid det tillfället, men ljudet fick det att knyta sig i magen på honom. Kvinnan gick fram till George, hindrade honom från att ta sig till trappan.
"Är det något du glömt berätta för mig?" frågade hon, med en oerhört moderaktig ton; sträng, men ett försök till kontakt.
George bara tittade på henne. Det var som om hon såg allt som hade hänt den kvällen i hans ögon och förväntade sig att han skulle berätta om det. Han ville inte berätta. Han var själv fortfarande osäker på vad som faktiskt hade hänt. Han placerade handen i bakfickan i byxorna. Det såg ut som en helt vanlig rörelse, men egentligen ville han se efter om trollstaven var där. Det var den inte. Antingen så hade en av de okända männen den, eller också flickan som hjälpte honom. Det dröjde en stund innan Mrs Weasley gav upp. Hon suckade högt, verkade inte dölja sina känslor vid det laget.
"Det är skönt att veta att du är okej i alla fall..." sa hon samtidigt som hon vände bort blicken från sin son. Hon steg åt sidan och släppte fram honom.
George tog sig snabbt förbi och började sedan gå upp för trappan. Benen värkte av ansträngning. Det skulle vara skönt att få lägga sig i sängen och sova.
"Du skämtar faktiskt, Perce, jag tror inte jag har hört dig skämta en enda gång sen du blev..."
George vacklade till. Han var tvungen att luta sig mot trappräcket för att inte tappa balansen helt. Vad hade precis hänt? Han hade hört en röst i sitt huvud. Det lät som ett minne, en viskning från någon avlägsen plats, men ändå så hade den varit så tydlig. Orden ekade i hans tankar, men inga fler spår fanns att läsa av. George kände sig obehaglig till mods. Det var som om någon eller något nyss invaderat hans sinne. Det konstiga var att han kände igen rösten. Det var Freds röst. Men vad hade han sagt? Han hade nämnt Percy. Han hade inte pratat med George. Det här hade inte hänt precis nu - det var något som redan hade hänt. Ett minne... Det som kändes kusligt var att meningen bara hade avbrutits. Det fanns fler ord som väntade på att bli sagda, men som aldrig yttrats. Det vände sig i magen på George. Han gillade det inte. Han gillade det inte alls.
"George? Är du okej?" Mrs Weasleys röst hördes från foten av trappan.
George tvingade sig själv att samla sig. Han släppte räcket och ställde sig upprätt igen. Med en kort blick neråt mot sin mor och en nick svarade han på vad kvinnan nyss frågat. Sedan började han ta sig uppför trappan igen och den här gången ökade han på stegen lite.
Han var bara trött, intalade han sig själv. Det måste vara anledningen till varför han hört Freds röst inuti sitt huvud. Han gick och drömde utan att ens fallit i sömn.

Rummet låg tyst och mörkt. Ett dunkelt månljus kröp in genom fönstret och lyste upp delar av golvet och en bit på väggen mittemot. George tyckte att det saknades något. Han visste inte vad, men det kändes som om något just försvunnit bort från honom, men som alltid hade varit där. Liv. Det var som om allt liv bara dött ut. Det var kyligt och det kändes obehagligt att gå på den öppna ytan fram till sängen. George slog sig tungt ner på madrassen och drog av sig skorna. Han försökte strunta i känslan han hade och försökte koncentrera sig på vad han gjorde istället. Det behövdes inte så mycket koncentration för att krypa ner under täcket, så det hjälpte ändå inte. George kände igen känslan från kyrkogården, men den här gången var den inte lika stark och kändes nästan varmare. Men den otroliga saknad han kände just då kunde bara mäta sig med ett annat tillfälle - som fortfarande höll i sig.
Det tog en bra stund innan den unge mannen lyckades somna. Och när han väl lät sig sjunka in i sömnens obegripliga värld så var han inte långt bort ifrån verkligheten. Allt som skiljde drömvärlden från den verkliga var en tunn strimma av oförståelse. Detta skulle i sin tur leda till en väldigt orolig sömn och en jobbig morgondag.

grymt bra. ♥

Underbart vackert, hemskt och otroligt bra, AnMel. ^^