Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Tårar från himlen

Forum > Fanfiction > Tårar från himlen

1 2 3 ... 22 23 24 25 26
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Han fortsatte putsa sina bestick med självbelåten min.



Jag fastnade för den här beskrivningen av Snape. I den här berättelsen är han en riktigt odräglig kombination av elak, skrytsam och självbelåten. Tur att Quirinus vågar stå på sig mot honom!

Ser fram emot nästa kapitel!

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

29 dec, 2023 14:07

Mintygirl89
Elev

Avatar

+2


Här kommer ett nytt kapitel, på årets sista dag! Kan lova att det blir mycket känslor som spelar stor roll i detta, då Mia inte finns längre. Det gör så att både Quirinus och Nathan blir vilsna.

Avis Fortunae

Spoiler:
Tryck här för att visa!Vad roligt att du gillar beskrivningen av Snape när han tar upp besticken med självbelåten min. Ja, han är elak, skrytsam och dryg i denna berättelse. Men handen på hjärtat: Hade det blivit lika bra, om han var som i böckerna? Och Quirinus står på sig, så gott han kan.


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09, Trezzan och Fanny Lawiise

Spoiler:
Tryck här för att visa!Hoppas ni gillar detta avsnitt! Gott nytt år!

_______________________________________________________________



Kapitel 55


Terminen avslutades och Quirinus kände en enorm lättnad inom sig. På tåget hem läste han en bok för att skingra tankarna, men han kunde ändå inte glömma bort brevet som Flitwick skulle skicka till hans pappa.
”Pappa kommer inte att bli glad, det vet jag”, mumlade han för sig själv och slog igen sin bok. ”Jag undrar vad mamma skulle ha sagt om hon hade levt.”
Vid det laget steg en snyftning i strupen av dåligt samvete och saknad. Han hade inte tänkt på Mia sedan han fick utskällningen av sin elevhemsföreståndare. Det värkte i hjärtat när han tänkte på att Mia inte skulle ta emot honom och krama honom extra hårt efter att inte ha setts på flera månader.
”Jag önskar du var här, mamma!” viskade Quirinus medan tårarna rann nerför kinderna. ”Du skulle försöka prata med pappa och be honom att inte skälla på mig.”
Tåget stannade äntligen, men när han skulle lämna sin kupé, ställde sig någon i vägen. Snape stod och såg på honom medan de svarta ögonen glittrade elakt.
”Så Tråkmånsen har lipat igen!” sa han med ett försmädligt leende.
”Lämna mig ifred”, bad Quirinus förtvivlat. ”Jag… jag vill inte bråka med dig!”
”Nej, för då blir ju Nathan besviken över dig, eller hur?” Den äldre pojkens flin blev elakare.
Quirinus svarade inte, för han var redan ängslig.
”Du är inte så kaxig efter straffkommenderingen”, konstaterade Snape belåtet. ”Det är klart, det kom väl som en chock att din pappa var en riktig gnällspik när han skulle åka med båtarna!” ”Snälla”, viskade Quirinus. ”Det är första gången vi firar jul utan mamma! Pappa har fått vara ensam i det stora huset!” Hans fiende såg ännu mer nöjd ut. ”Ja, som jag sa, så får du hoppas att Nathan ger dig en massa näsdukar!” Han log elakt innan han gick.
Quirinus skyndade sig ut medan han torkade sig i ansiktet med ärmen.
"Quirinus! Här är jag!” ropade någon bakom honom, när han kom ut på perrongen.
Quirinus vände sig långsamt om och strupen snördes samman.
Nathan, som kämpade sig fram mot honom, såg magrare ut och han verkade trött, men trots det log han ett blekt leende. När de omfamnades, viskade han:
”Det är så härligt att se dig igen! Det känns nästan som en evighet sedan vi sågs.”
”Det tycker jag också”, sa Quirinus med en klump i halsen. Men han blev illa till mods när han såg ur ögonvrån hur Snape log retsamt honom innan han styrde stegen mot en lång slank kvinna med mörkt hår, buskiga ögonbryn och långsmalt gulblekt ansikte. Hon sken som en sol när hon kramade om Snape.
”Vi får börja röra på oss”, sa Nathan och svängde på staven så att Quirinus koffert svävade ut. ”Vi har så mycket att prata om.” Hans ton var överdrivet glättig, men Quirinus kunde se att ögonen var sorgsna.
När han vände sig om, såg han hur den gulbleka kvinnan såg chockad ut när hon lyssnade på vad Snape berättade. Sedan följde hon hans blick mot Quirinus och Nathan och såg rasande ut.
Quirinus skyndade på stegen mot parkeringen, så att Nathan nästan fick småspringa efter. Han såg lite förbryllad ut, men följde snabbt efter sin son.


Väl i bilen sa Quirinus inte ett ord. Han stirrade ut genom fönstret och såg hur snöflingorna föll som ett mjukt täcke. Nathan gav honom en orolig blick i backspegeln.
”Hur var terminen?” frågade han försiktigt.
”Bra”, svarade Quirinus entonigt. ”Jag var lite orolig för att du inte skrev något brev efter att du åkte tillbaka”, sa Nathan. ”Det förstår du väl?”
Quirinus nöjde sig med att nicka, för han var alldeles säker på att han skulle börja gråta när som helst. Fadern såg mer bekymrad ut.
”Du är väldigt tyst. Är det något du vill berätta?”
”Nej.” Quirinus svalde hårt. ”Jag vill bara hem.” Tystnaden lade sig och det blev en väldigt spänd stämning.


Efter en stund var de äntligen hemma.
”Skulle du vilja ha något att äta?” undrade fadern när de kom in.
”Jag är inte så hungrig”, mumlade Quirinus.
Nathan såg ännu mer ängslig ut.
”Du är väl inte sjuk?”
”Jag är inte så hungrig”, upprepade Quirinus medan han hängde av sig jackan. ”Jag… jag…” Han avbröt sig. Tanken på att han skulle råka berätta om straffkommenderingen skrämde honom.
”Kan du inte tala om för mig vad som hänt?” bad Nathan. ”Du förstår väl att jag…”
”Jag vill vara ensam!” utbrast Quirinus, som inte kunde behärska sig längre. ”Det är det värsta jullovet i mitt liv!” Nathan verkade förstå, för han såg medlidsam ut.
”Jag… jag vet att det blir annorlunda i år”, sa han försiktigt. ”Men… men vi får försöka att…”
”Att vad då?!” avbröt Quirinus, som kände hur vreden brann inom honom. ”Låtsas att allt är bra?! Är det vad du menar? Att allt är normalt och att mamma är här? För det är hon inte! Försök inte få mig på andra tankar!” Han visste att han var orättvis, men det kunde inte hjälpas.
”Snälla Quirinus.” Nathan såg vädjande på honom. ”Det var inte så jag menade. Jag vill bara säga att vi får försöka hålla…”
”Jag vill inte prata mer!” Quirinus kände hur allt snurrade runt. ”Låt mig vara, okej?!” Han vände på klacken och rusade uppför trapporna. När han hade stängt dörren, slängde han sig på sängen och grät bittert. Allt som hade hänt under den sista veckan åt upp honom inifrån.
”Det var så klart Snapes mamma som stirrade på oss!” viskade han förtvivlat. ”Tänk om hon berättar allt för farmor?! De bor ju trots allt nära varandra!” Han begravde ansiktet i kudden och lät tårarna rinna.


Nathan gick uppför trapporna och satte örat mot dörren till sonens sovrum. Där inne hördes förtvivlade snyftningar, vilket fick honom att känna sig illa till mods. Med tungt hjärta gick han till sitt eget sovrum och satte sig på sängen. Quirinus utbrott hade fått honom att tappa kontrollen lite grann.
”Han är förstås förvirrad”, mumlade han för sig själv. ”Dessutom är han ju tretton år, så det är ju extra jobbigt.” Nathan vände sig mot bröllopsfotot ovanför sängen. Det värkte i hjärtat när han såg sin hustru le strålande mot kameran och han drog en skälvande suck. ”Åh, Mia”, viskade han. ”Jag önskar att du var här. Allt är så jobbigt. Och Quirinus saknar dig, det märks. Jag kommer så väl ihåg hur han glatt berättade för oss om lektionerna och biblioteket. Nu satt han tyst och dyster, och när jag försökte prata med honom, var han nästan frånvarande!” Han begravde huvudet i händerna. ”Det kommer att bli tufft. Men jag får inte ge upp! Jag måste vara stark för Quirinus skull. Men också för min egen.”
Han blev fundersam när han tänkte på hur Quirinus hade skyndat iväg mot parkeringen. Som om han var rädd för något, eller någon. Nathan bet sig i läppen när han kom ihåg att en gulblek kvinna hade tittat konstigt på honom och Quirinus, som om hon var arg på dem. Hon hade sett bekant ut. ”Jag vet att jag såg henne på Hogwarts”, mumlade han och ryste. ”Hon var en av dem som skrattade åt mig när jag snubblade på festen. Och dagen efter händelsen hånade hon mig för att jag hade frågat om det var säkert att sitta i båten. Hon måste ha hört det av den där näbbgäddan som retade mig när vi åkte med båtarna!” Han suckade sorgset, men sedan blev han fundersam. ”Jag undrar varför hon såg så ilsken ut.”
Nathan ruskade på huvudet för att glömma kvinnan. Tröttheten tog över och när han lutade sig mot kuddarna, föll han i en orolig slummer.
________________________________________________________________


Ja, så har Quirinus kommit hem. Men han är upprörd och vill inte prata med sin pappa. Det beror på att Snape har skvallrat för sin mamma om vad som hänt. Det resulterar i att hon blänger ilsket på Quirinus och Nathan

Nathan har också fått något att tänka på, för kvinnan från stationen verkar bekant, tycker han. Som om det inte räcker, saknar han Mia.

Tack till Avis Fortunae som kommit med tips!
Gott nytt år på er allihop! Nästa gång jag postar, har det nya året hunnit börja.


https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fwww.funimada.com%2Fassets%2Fimages%2Fcards%2Fbig%2Fny-414.gif

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

31 dec, 2023 10:06

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Så bra kapitel, som alltid! Gott nytt år! Ser fram emot hur berättelsen fortsätter nästa år.

Det är rörande hur Quirinus faktiskt försöker vädja till Snape att bara sluta. Men han ger honom bara ännu mer övertag. Mobbning är så vidrigt! Vi måste kämpa mot det under kommande år. Det tänker jag försöka göra. Tyvärr kan det vara nästan så här även i verkligheten...

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

31 dec, 2023 10:32

Mintygirl89
Elev

Avatar

+2


Hej, alla glada! Här kommer ännu ett kapitel! Det har funnits i tävlingen med titeln ”En ensam jul”.
I förra avsnittet fick Quirinus se hur Snape viskade något till sin mamma. Detta ledde till att hon blängde ilsket på både honom och Nathan. Väl hemma blev Quirinus arg och gick till sitt rum. Nathan i sin tur undrar varför kvinnan på stationen blängde argt åt deras håll. Han tyckte dessutom att hon såg bekant ut.


Avis Fortunae

Spoiler:
Tryck här för att visa!Vad roligt att du gillade kapitlet! Ja, Quirinus försöker få Snape att sluta, men tyvärr går det inget vidare. Som du skriver, får Snape mer övertag.
Mobbning är ett problem även i verkligheten, både bland barn och vuxna, tyvärr. Nu ska vi se hur det går.


Trezzan

Spoiler:
Tryck här för att visa!Vi har ugglat, så ta god tid på dig. Tack för dina tummar. Jag blir varm i hjärtat! Stort tack för att jag får uppdatera.



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise

Spoiler:
Tryck här för att visa!God fortsättning på det nya året. Hoppas ni gillar detta avsnitt!

_____________________________________________________________


Kapitel 56

Den tjugofemte december föll snöflingorna sakta ner och bildade ett vitt täcke över träd och buskar. I en grön villa höll all julmat på att lagas och i andra hus hördes skratt och sång. Quirinus var dock inte lika glad. Han stirrade på snön, där han satt på vinden i sitt hem. Han hade suttit där ända sedan frukost. En ensam tår rann nerför hans ena kind när han tänkte på sin mamma.
”Älskade mamma!” viskade Quirinus medan han drog en filt tätare omkring sig i skydd mot kylan. ”Jag saknar dig för varje dag som går. Varför fick jag inte vara med dig?! Du är i himlen med farfar, mormor och morfar, så det här blir första julen utan dig!”
Fler tårar rann nerför kinderna och han lutade huvudet mot sina knän. Ända sedan han kom hem, hade han tittat på alla fotografier på Mia. I vanliga fall hade han alltid varit glad åt jularna och alla presenter han hade gjort till modern, som hon tagit emot med glädje och han svalde hårt när han tänkte på hur det hade sett ut. Men hans mamma var borta och hon hade lämnat ett stort tomrum efter sig.
”Quirinus?” sa en röst plötsligt.
Quirinus torkade sig i ansiktet innan han tittade upp och fick syn på sin far. Nathan såg förvånad, men också orolig ut där han stod mitt i rummet.
”Har du suttit här hela förmiddagen?” frågade han och kom fram till fönstret.
Quirinus svarade inte på en gång, utan kastade en blick mot fönstret, för han ville helst vara ensam just nu.
”Jag blev faktiskt ängslig när du inte var på ditt rum efter frukosten”, sa fadern och satte sig på huk. ”Jag letade efter dig ute i trädgården. Du vet att du inte får smita iväg sådär utan att säga något”, tillade han bestämt.
Quirinus nöjde sig med att nicka, för han hade fått en klump i halsen.
”Varför gick du hit upp?” undrade Nathan. ”Det är ju iskallt på vintern, det vet du.”
Quirinus sa fortfarande ingenting, för han ville inte göra sin far ledsen denna dag.
”Kan du inte berätta för mig?” Nathans röst var vädjande. ”Snälla, säg något”, tillade han.
Quirinus tittade in i sin fars gröna ögon och blev illa till mods när han såg den välmenande blicken.
”Jag… jag saknar mamma!” sa han och grät på nytt. ”Det är första gången vi firar jul utan henne, och det känns så… så… hemskt på något sätt!” Han slog händerna för ansiktet. ”Jag önskar att hon var här, men hon är inte det!”
”Jag vet”, sa Nathan och lade en arm om Quirinus axlar. ”Jag håller med om att det är annorlunda.” Hans ögon blev blanka. ”Du ska veta att ända sedan du åkte tillbaka till skolan efter Mias begravning, har det känts så tomt utan dig… och Mia. Det är jobbigt att komma hem från arbetet och så hör jag henne inte när hon lagar maten, städar eller tvättar. När jag vaknar, hoppas jag att allt bara är en dröm, och att hon redan är vaken och läser en bok, som hon brukade göra.”
Quirinus lutade huvudet mot hans axel och grät tyst.
”Förlåt”, viskade han. ”Förlåt om jag inte kan vara glad idag, men jag önskar att mamma var här!”
”Du behöver inte be om ursäkt.” Nathan gav honom en hård kram. ”Jag saknar henne också.”
De sa inget på en lång stund. Quirinus fortsatte att snyfta, medan han lät tårarna rinna. Han kunde inte sluta tänka på hur det hade varit efter Mias död. När han hade kommit tillbaka till Hogwarts efter begravningen, hade alla hans rumskamrater betett sig väldigt konstigt mot honom, som om han bar på en obotlig sjukdom.
”Det är inte bara saknaden efter mamma som är hemsk!” sa han efter ett tag.
”Inte?” Fadern lät förvånad.
”Det är hur alla elever på skolan behandlar mig!” Quirinus grät på nytt. ”De vet att mamma är död, men nästan ingen av dem pratar med mig! Det… det är som om de t-t-tror att jag har blivit smittad av p-pesten!” Han bet sig i läppen för att inte berätta hur arga rumskamraterna blivit när Ravenclaw hade fått fyrtio poängs avdrag.
”De vet nog inte vad de ska säga”, sa Nathan vänligt. ”De är kanske rädda att de ska såra dig.”
”Kanske”, mumlade Quirinus. ”Det är visserligen två personer som är snälla mot mig. Remus Lupin och Lily Evans från Gryffindor brukar säga att de finns för mig om jag behöver prata.”
”Så bra!” sa Nathan uppmuntrande och strök Quirinus över håret. ”Det är verkligen snällt av dem.” Han log vänligt. ”Försök också att tänka på att Mia finns i ditt hjärta, hela tiden. Hon vill nog att vi ska fira jul som vanligt.”
”Jag ska försöka”, sa Quirinus och gav sin pappa en kram.


De reste sig upp och lämnade vinden för att äta lite lunch.
”Du kan även tänka på alla fina minnen du har”, sa Nathan medan han svängde på sin trollstav och lät en kastrull med gröt sväva mot köksbordet. ”Jag ska bara hämta en sak”, tillade han och försvann ur köket.
Quirinus suckade medan han petade i sin gröt. Även om han visste att Mia kanske satt i himlen och såg ner på honom, kunde han inte sluta tänka på vad som hade hänt, om hon fortfarande hade levt.
Det sved när han tänkte på vad som hade hänt på skolan, under den sista veckan innan jullovet. Snape hade retat honom ordentligt, och i ren ilska hade Quirinus slagit till honom. Han suckade när han tänkte på utskällningen han hade fått av professor Flitwick samma dag som det hände.
Det hade inte blivit bättre under straffkommenderingen när han och Snape hade varit tvungna att vistas i samma rum för att putsa alla bestick utan magi.
”Professor Flitwick var visserligen hygglig som lovade att inte kontakta pappa nu under julen”, mumlade Quirinus för sig själv. ”Men han sa att han ska skicka ett brev när jullovet är slut!”
Steg hördes och han försökte skjuta undan oron. Nathan kom fram mot bordet med ett rött paket i handen.
”Jag vet att vi brukar öppna paketen efter middagen”, sa han försiktigt. ”Men… när din mamma låg på sjukhuset, sa hon att om hon inte skulle klara sig, ville hon… att… att jag skulle ge dig det här, så du kan öppna det innan släkten kommer på middag.”
Quirinus tog emot presenten och med fumliga fingrar drog han loss papperet. En mörkblå sammetsask vilade i hans hand och när han öppnade den, låg ett brev där.
”Hon skrev det där meddelandet två veckor innan hon… somnade in”, förklarade Nathan vänligt. Med viss tvekan vecklade Quirinus upp brevet, och strupen snördes samman när han såg hur darrig hans mors handstil hade blivit.

Älskade Quirinus!
Det blir annorlunda för dig, då jag är i himlen med dina morföräldrar och farfar. När du klev på tåget, visste jag inte att det var sista gången som vi sågs. Hjärtat gjorde dubbelt så ont som den gången då du hade åkt till din farmor. Vi hade inget annat val än att jag fick åka till sjukhuset. Du är säkert besviken på Nathan och mig, för att vi inte sa sanningen och det har du all rätt att vara. Men jag ville inte att du skulle försumma dina skoluppgifter på grund av mig. Två dagar efter din födelsedag blev det värre med hjärtat och jag hade en känsla av att jag inte skulle klara mig, så din pappa gick med på att leta en julklapp på en gång. Min älskade son! Jag vet att pappa och jag länge tvivlade på att vi skulle få barn, men efter en lång tid, fick vi det glada beskedet att jag skulle bli mamma. När du föddes, sa jag att du var ett mirakel och när jag höll dig, visste jag att du var glädjen i mitt liv. Varje stund jag hade med dig var värdefull och du fyllde vårt liv med lycka. Din pappa ville inte ens gå till jobbet, för han ville umgås med oss båda två. När du fick veta att du skulle få gå på din fars skola för häxor och trollkarlar, kände jag sorg i hjärtat. Jag ville inte vara utan dig, men samtidigt visste jag att jag var tvungen att släppa taget. Kom ihåg Quirinus att jag älskar dig, oavsett vad som händer och jag ska alltid vaka över dig från min plats i himlen. Tänk på att jag alltid finns i ditt hjärta. När du ser gåvan, kommer du att förstå vad jag menar.
God jul, min son, och minns mig med värme och kärlek!

Kramar från din mamma.


Quirinus svalde hårt innan han kastade en blick i lådan och fick syn på en hjärtformad medaljong. När han öppnade smycket, kunde han inte hejda tårarna som återigen rann nerför kinderna.
På insidan av berlocken fanns ett orörligt fotografi, som hade tagits samma dag som han fyllde elva år. Han log stort mot kameran, medan Mia kramade om honom bakifrån. Hennes leende var varmt och fängslande, samtidigt som de klarblå ögonen utstrålade både glädje och stolthet.
”God jul, mamma!” viskade Quirinus innan han kikade ut genom fönstret. Ute på gården singlade snöflingorna ner, och för ett ögonblick tyckte han att han såg en ängel. I sitt stilla sinne tänkte han att Mia stod och log vänligt mot honom.
Ja, hon vakar över mig, tänkte Quirinus och höll berlocken hårt i sin hand. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta!
___________________________________________________________________

Så har Quirinus fått en julklapp. Och det är den sista gåvan av Mia. Nathan försöker trösta så gott han kan, även om han också saknar Mia. Men han vill också vara stark för Quirinus skull.

Tack till Avis Fortunae som tagit sig tid att läsa igenom kapitlet och gett mig tips så det blir bättre! ♥


Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

6 jan, 2024 19:45

Detta inlägg ändrades senast 2024-01- 6 kl. 21:49
Antal ändringar: 3

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Vilket fint kapitel! Det känns som om det ändå blev en bra jul på många sätt, trots sorgen. Äntligen kunde Quirinus och Nathan prata med varandra, Quirinus fick julklappen från Mia och dessutom kände han att hon vakar över honom.

Såg ett litet tips.

Han stirrade på snön, där han satt på vinden i sitt hem, som han hade gjort efter att ha ätit frukost.

Han stirrade på snön, där han satt på vinden i sitt hem. Han hade suttit där ända sedan frukost.


Längtar till nästa kapitel. Fint att det är synkat med jultiden.

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

6 jan, 2024 21:38

Mintygirl89
Elev

Avatar

+2


Vad mysigt med lördag! Då får man unna sig chips, godis och allt annat gott! Så samla på er saker att äta, samt näsdukar, så får ni njuta av detta kapitel!

Förra gången hade Quirinus en pratstund med sin pappa. Det kändes nog skönt, men Quirinus är ändå orolig över brevet som Flitwick ska skicka till Nathan.

Avis Fortunae

Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag blir lika glad varje gång jag ser att du har kommenterat. Tack för tipset, det låter mycket bättre. Quirinus har fått presenten från Mia, och han har känslan av att hon vakar över honom. Nu ska vi se hur det går.


Trezzan

Spoiler:
Tryck här för att visa!Ännu en gång blir jag varm i hjärtat när jag ser att du har tummat inlägget! Hoppas du mår bra.


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise

Spoiler:
Tryck här för att visa!Hoppas ni gillar detta avsnitt.

____________________________________________________________________


Kapitel 57


Efter lunchen försökte Quirinus vara som vanligt. Under dagen hade han läst lite av sin bok och hjälpt sin pappa duka i vardagsrummet, där de skulle sitta tillsammans med släkten. När klockan var kvart i fem, ringde det på dörren och moster Marie och hennes familj anlände, liksom Nicole. Alla var ovanligt tysta när Nathan serverade middagen och Quirinus visste att de alla tänkte på hur annorlunda det var.
Saknaden efter Mia gjorde så att det bildades en gråtklump i halsen på honom, men han svalde hårt för att hålla sig lugn. Marie verkade tänka samma sak, för innan någon visste ordet av, sa hon:
”Ja, som vi alla vet, är det här en mycket svår och ovanlig juldag för oss. Mia var den som gjorde denna dag till en underbar upplevelse. Hon såg till att vi trivdes och hon var noga med att vi mådde bra.” Hon snöt sig innan hon fortsatte: ”Mia skulle ha älskat att se oss alla tillsammans och jag är alldeles säker på att hon inte vill att vi ska vara ledsna, utan att vi ska göra det vi alltid har gjort. Låt oss tänka på att hon finns i våra hjärtan!”
”Tack, Marie”, sa Nathan, som såg rörd ut. ”Det… det försöker jag också tänka på.”
”Ja, jag också”, mumlade Quirinus, som blinkade bort tårarna.


Timmarna flög fram och när det var dags att gå och lägga sig, kom Quirinus plötsligt ihåg den gulbleka kvinnan från stationen. Han blev genast nervös och väldigt rädd.
Tanken på att Snapes mamma hade sagt något till Nicole, fick magen att vända sig. Med viss tvekan gick han fram till farmodern, som satt framför brasan och smuttade på en kopp te. Nicole tittade upp och log mot honom.
”Tänk så trevligt vi hade det nu i kväll”, sa hon och ställde undan koppen. ”Jag gillar verkligen tavlan du gjorde till mig.” ”Det… det är bra”, mumlade Quirinus. ”Tack för tröjan och halsduken”, tillade han i ett försök att inte verka nervös. Han svor tyst över att hjärtat slog så hårt på honom och handflatorna blev fuktiga av svett. Farmodern verkade lyckligtvis inte märka det utan tog en klunk te.
"Jo, farmor", sa Quirinus försiktigt. "Är... är det någon... som kommit och... pratat med dig?"
"Pratat med mig?" Nicole såg förbryllad ut. "Varför skulle någon komma och prata med mig?"
Quirinus kände en tyngd lämnade hans hjärta.
"Nej... jag bara undrar!" Han försökte skratta.
Efter några minuter smet han in på sitt rum och när han hade stängt dörren, grät han av lättnad.
"Tack gode Gud!" viskade han. "Då behöver jullovet inte bli förstört! Snapes mamma har inte pratat med farmor om incidenten!"
När han hade lugnat sig, smet han in till badrummet och borstade tänderna innan han drog på sig pyjamasen och kröp i säng. Det dröjde inte länge förrän han sov djupt.


Nathan smög fram till Quirinus sovrum och öppnade dörren så ljudlöst han kunde. Med ömhet betraktade han sin son, vars andetag var lugna. Han stängde dörren innan han gick ner för att diska undan allt innan läggdags. Han svängde på staven och lät alla tallrikar, skålar, bestick och glas sväva in i köket. Inne i vardagsrummet hörde han hur hans svägerska och svåger hjälptes åt att ställa i ordning stolarna, medan Julian och Scott hade ett vänskapligt käbbel om vem som skulle bära ut soporna.
Nathan suckade när han återigen tänkte på Mia. Han kunde se framför sig hur hon stod vid diskbänken och gjorde te, som hon kryddade med kanelsmak. Det var en tradition som de hade haft och de brukade alltid ta upp en kopp till Quirinus, ifall han inte hade somnat än. Nathan kände hur det sved i strupen, så han blundade ett par sekunder för att samla sig. Han var så försjunken i sina tankar, att han inte märkte att någon kom in i köket.
En hand sattes på axeln och när han öppnade ögonen, stod hans mor där. Hon gav honom en medlidsam blick när hon frågade:
”Hur är det fatt?”
”Det är jobbigt”, erkände Nathan med skälvande röst. ”Jag är så van vid att Mia skötte det mesta. Visst, vi hjälptes åt mycket, men hon fick, som Marie nämnde, julen att bli underbar.”
”Vi saknar henne allihop”, sa Nicole tröstande. ”Men jag måste erkänna att du har varit stark för Quirinus skull.” Hon log uppmuntrande.
”Ja, jag försöker.” Nathan svalde och tog itu med disken. Modern svängde på sin trollstav och lät en kvast svepas över golvet.
”Jag undrar dock om han har pratat med dig om vad som hänt sen han kom tillbaka till Hogwarts”, sa Nicole och rynkade på ögonbrynen.
Nathan blev lite ängslig när han betraktade sin mors ansiktsuttryck. Han tvekade innan han sa:
”Han… han sa inte så mycket när vi åkte hem från stationen. Nu på morgonen berättade han att de andra eleverna inte pratade så mycket med honom, men jag sa att de är osäkra. Lyckligtvis verkar två elever från Gryffindor vilja prata med honom. De har då erbjudit att han får komma till dem, om det är något. Jag är säker på att Richard stöttar honom också.” ”Ja, det är bra”, sa Nicole. ”Men innan han gick i säng, frågade han om någon kommit och pratat med mig. Jag förstod inte alls vad han menade.”
Nathan kunde inte hjälpa det, utan ryste till när han tänkte på sonens utbrott för några dagar sen.
”Quirinus betedde sig lite underligt när jag hämtade honom”, sa han fundersamt. ”Han skyndade iväg mot parkeringen, så jag fick småspringa efter honom. När vi kom hem, blev han plötsligt arg!” Han berättade vad som hade hänt den gången. ”… och när jag försökte förklara att jag menar att vi får försöka hålla ihop, sa han att han inte ville prata mer”, avslutade han. ”Jag förstår inte varför han blev så ilsken eller att han trodde att jag låtsas som om allt är som det ska.”
”Han är nog förvirrad av sorg. Dessutom är han tonåring och då blir det extra jobbigt”, sa Nicole eftertänksamt. ”Du hade också problem att styra ditt humör när du var tretton år”, tillade hon och drog lite på munnen.
Nathan kunde inte hålla tillbaka ett leende, för vid ett tillfälle hade han blivit rasande och smällt igen dörren till sitt sovrum så hårt att en tavla hade fallit till golvet och krossats.
”Det är förstås sant. Men jag undrar också varför han frågade om någon pratat med dig.”
Han undvek att tala om hur den gulbleka kvinnan hade stirrat på honom och Quirinus med ilsken blick. Modern ryckte på axlarna och fortsatte sopa golvet.
När allt var klart, gick de till sängs. Nathan stirrade upp i taket, utan att kunna sova. Han kunde inte låta bli att grubbla över samtalet han och modern haft. Med försiktiga rörelser steg han upp ur sängen och drog på sig sin morgonrock, innan han smög iväg mot sonens sovrum. Där inne sov Quirinus fortfarande djupt. Nathan satte sig på sängkanten och strök honom varsamt över håret. ”Jag önskar att du låter mig hjälpa dig”, viskade han. ”Jag vill finnas till för dig och vägleda dig. Det hade Mia velat att jag ska göra.” Han strök undan en ensam tår innan han gick och lade sig. Efter ett par minuter sov han djupt.
______________________________________________________________


Ännu en gång tackar jag Avis Fortunae som kommit med tips.
Så fick familjen fira jul, trots att Mia saknas. Quirinus är dock orolig, för han vet ju att Snape och Eileen bor i närheten av Nicole. Som tur är, har Nicole inte fått veta något.

Nathan är dock fundersam över att Quirinus verkar dölja något. Och han minns hur Eileen blängde ilsket på honom och Quirinus på tågstationen. Undrar hur det ska gå.
Detta är det sista kapitlet som har med julen att göra.


Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

13 jan, 2024 18:59

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Så bra kapitel som vanligt! Det bästa hade kanske varit om Quirinus bara berättat alltihop - jobbigt att gå omkring och dölja något, speciellt under julen ... men då hade det ju inte blivit lika spännande.

Nicole är en bra farmor! ❤️ Tur att de har henne i sin närhet.

Nu får vi se hur det går.

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

17 jan, 2024 05:39

Mintygirl89
Elev

Avatar

+2


Så härligt med fredag! Sitter här nyduschad och bara njuter av att helgen har börjat! Bara att vila, se film och kanske läsa någon bra bok. Och jag känner mig snäll, så jag lägger upp ett nytt kapitel. ♥

I det förra kapitlet så var Quirinus orolig för att Eileen hade pratat med Nicole om det som hände innan jullovet började. Lyckligtvis vet farmodern inget, vilket gör Quirinus lättad. Nathan kan dock inte låta bli att undra vem det var han såg på stationen.


Avis Fortunae

Spoiler:
Tryck här för att visa!Min klippa! Ja, Quirinus borde inte dölja saker för sin familj, som han gör. Men som du skriver, blir det inte riktigt lika spännande, om han säger vad som tynger honom. Dessutom kan det vara bra att tänka på att han inte vill göra Nathan ännu mer ledsen. Saknaden efter Mia är nog så jobbig för dem allihop. Nu ska vi se hur detta går!


Trezzan

Spoiler:
Tryck här för att visa!Du vet att du är en ängel när du ger mig en tumme! Jag blir varm i hjärtat.


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise

Spoiler:
Tryck här för att visa!Hoppas ni gillar detta avsnitt!

_______________________________________________________


Kapitel 58


Under dagarna som följde efter juldagen, besökte Quirinus och Nathan Mias grav så ofta de kunde. Men den sista dagen av jullovet kom och Quirinus såg inte fram emot det. Han visste mycket väl att Nathan skulle få brevet antingen den här veckan eller nästa vecka. Vid lunchen var han så nervös att han slog ut sitt glas med mjölk. Nathan såg förvånad och orolig ut.
”Vad är det med dig?” frågade han när han tog bort mjölken med sin trollstav. ”Du beter dig så underligt.”
”Förlåt”, mumlade Quirinus frånvarande. ”Jag… jag är nog bara nervös för alla prov!” Han fick dåligt samvete för att han ljög, men det kunde hjälpas. Om han sa sanningen, skulle Nathan bli vansinnig och då skulle det inte vara kul att åka tillbaka till skolan.
Det sved bakom ögonlocken när han återigen tänkte på den sista dagen med Mia. Minnet av hur arg hon hade blivit för att de hade råkat försova sig skrämde honom, men lyckligtvis hade hon lugnat sig.
Nathan såg ännu mer förbryllad ut när han sa:
”Hur kan du vara nervös för det redan nu? Det är ju inte förrän slutet av terminen ni ska ha examensproven?” Han gav honom en bekymrad blick. ”Är det något som har hänt? Du har faktiskt varit… annorlunda sen du kom hem.”
Quirinus svarade inte på en gång, för han kände hur det sved i strupen.
”Det är inget som har hänt”, sa han undvikande efter några minuter. ”Jag… jag är bara… trött, tror jag.”
Hans pappa suckade.
”Om du säger det så”, sa Nathan och reste sig upp för att diska. ”Du kan ju kila upp och se så du har packat allt, så vi kan åka.”
Quirinus nickade och lämnade köket. Han skämdes, men han kunde inte säga vad som hade hänt. När han kom upp på sitt rum, slog en hemsk tanke honom.
”Snapes mamma är ju vän med Wincotts mamma, och hon jobbar ju på Sankt Mungos!” viskade han förfärat. ”Tänk om hon skäller ut pappa?!” Han kunde inte hjälpa det, utan grät förtvivlat.


Nathan stod vid diskbänken med slutna ögon och masserade tinningarna. Inte nog med att han skulle bli ensam under en lång tid, han fick en känsla av att sonen dolde något för honom.
”Varför kan Quirinus inte vara ärlig?” mumlade han för sig själv. ”Förstår han inte att jag vill hjälpa honom? Vi måste försöka stötta varandra så gott det går. Mia vill nog det.” Utan förvarning bildades en gråtklump i halsen och det började svida bakom ögonlocken. Han grep tag i en diskhandduk och höll den för ansiktet medan tårarna rann nerför kinderna. Saknaden efter hustrun fick hjärtat att värka och han kippade efter andan eftersom klumpen i halsen höll på att kväva honom. ”Om Mia varit i livet, skulle vi ha hjälpts åt att prata med Quirinus. Hon var limmet i familjen!” Ännu mer tårar fyllde hans ögon. ”Ingen sa att det skulle vara så svårt att förlora någon. Hur jag ska kunna hjälpa Quirinus, står skrivet i stjärnorna!”
När han hörde steg i trappen, snöt han sig och tvättade ansiktet.


Med försiktiga steg gick Quirinus mot köket men stannade tvärt i dörröppningen. Med en klump i halsen såg han hur Nathan sköljde ansiktet med ilskna rörelser, och han fruktade att brevet från Flitwick redan kommit.
Efter några sekunders tvekan sa Quirinus:
”Pappa? Är... är det något som… h-hänt?” Irritationen växte inom honom när han hörde hur darrig hans röst var. På det sättet skulle allt avslöjas.
Hans pappa vände sig om och betraktade honom med ett ängsligt ansiktsuttryck.
”Det… det är bara det att… jag tycker allt är konstigt”, svarade Nathan och torkade sig i ansiktet. ”Det är något som inte är bra!” Han satte sig på huk och tog tag om hans axlar. ”Du vet att du kan vara ärlig mot mig! Men du håller mig utanför! Förstår du inte att jag vill hjälpa dig? Din mamma vill säkert att vi ska finnas för varandra.”
Vid de orden kände Quirinus hur nya tårar rann nerför kinderna.
”Jag… jag v-vill att hon ska v-vara här!” viskade han och strök sig i ansiktet. ”Jag…” Han avbröt sig och snyftade bittert. Fadern såg medlidsamt på honom.
”Jag vet att det är jobbigt.” Han gav Quirinus en hård kram. ”Det är förvirrande för oss båda två. Men jag vill inte att du stänger mig ute. Så snälla, säg vad som är på tok!”
”Jag kan inte!” sa Quirinus med kvävd röst. ”Det… det går inte!”
Ännu en uppgiven suck hördes från Nathan.
”Om du inte kan berätta, kan du skriva ett brev till mig när du känner dig redo”, sa han. ”Låter det som en bra idé?”
Quirinus nickade bara till svar. Det dåliga samvetet brände inom honom, men att bli osams kändes inte bra. Han bestämde sig för att söka upp MacGyver så fort han kom tillbaka till Hogwarts. Nathan gav honom en till kram innan han gick för att hämta kofferten.


När Quirinus väl var tillbaka på skolan, brydde han sig inte om att packa upp väskan utan gick raka vägen till MacGyvers kontor. När han knackade på, blev han förbryllad över att dörren inte öppnades. Quirinus bet sig i läppen. Han försökte igen, men inget hände.
”Mystiskt”, mumlade han för sig själv. ”MacGyver brukar ju vara på sitt kontor. Om han inte är hemma hos sin pappa, förstås.” Han suckade och skulle just gå iväg, när någon utropade:
”Och vad gör du här?!”
I nästa sekund kände Quirinus ett hårt grepp om sin ena arm och när han tittade upp, fick han en klump i magen. Argus Filch, som var vaktmästare på skolan, såg på honom med ilsken blick.
”Vad gör du här?!” upprepade han argt.
”I-i-inget, mr Filch!” viskade Quirinus skrämt. ”Släpp mig”, bad han.
”Du stod utanför professor MacGyvers kontor! Du är ute efter något!” röt vaktmästaren och tog ett hårdare tag om armen på Quirinus, som kved av smärta.
”Snälla, jag gör inget!” sa han förtvivlat. ”Om… om det är Peeves ni letar efter...”
Mr Filch hörde inte på utan drog honom hårt i armen mot sitt eget kontor.
Quirinus snubblade fram och slog sitt ena knä mot sockeln till en rustning.
”Snälla, släpp mig”, vädjade han. ”Ni gör mig illa!”
”Det är rätt åt dig”, fräste mr Filch med ögonen lysande av vrede och röda fläckar på kinderna det bleka ansiktet. ”Snoka omkring och stjäla från en lärares kontor! Du borde skämmas!”
”Men jag tänkte inte ta något!” utbrast Quirinus förfärat. ”Snälla, jag är ingen tjuv!” Han svalde hårt innan han tillade: ”Snälla, varför tror ni mig inte?!”
Just då dök MacGyver upp med några resväskor svävande bakom sig. Han såg förvånad ut när han sa:
”Mr Filch! Vad är meningen med detta?!”
”Den här snokaren var i närheten av ert kontor!” svarade Filch ursinnigt. ”Han hade tänkt stjäla något, det är jag säker på!” ”Det är inte sant!” Quirinus kände hur en gråtklump bildades i halsen. ”Jag letade efter er! Men jag var på väg att gå, när jag upptäckte att ni inte var där!”
MacGyver gav honom en förstående blick innan han vände sig till Filch och sa:
”Då tycker jag att ni ska släppa honom, omedelbart! Ni ser ju att han blir rädd.” Rösten blev strängare.
”Men professor MacGyver”, protesterade vaktmästaren. ”Han var ju i närheten av ert kontor!”
”Jag vet att Quirinus aldrig skulle göra något dumt”, sa MacGyver lugnt. ”Släpp honom nu. Jag tar hand om det här.” Mr Filch fnös och släppte Quirinus, innan han gick iväg med hasande steg.
MacGyver tittade bistert efter honom.
”Ibland undrar jag varför han får vara kvar på Hogwarts”, muttrade han surt. ”Så som han behandlar elever!” Han skakade missbelåtet på huvudet innan han vände sig till Quirinus. ”Vi går in till mig, så kan du säga vad du har på hjärtat”, tillade han vänligt.
Quirinus följde tacksamt efter honom med raska steg.


Väl inne på kontoret gjorde MacGyver en gest mot stolen framför sitt skrivbord innan han ställde väskorna i ett hörn. ”Nå, vad ville du prata med mig om?”
Quirinus, som masserade sin ömma arm, tvekade några sekunder innan han sa:
”Jag… jag undrar om ni skulle kunna övertala professor Flitwick att inte skicka ett brev till pappa om det som hände före jullovet? Han skulle bli så förstörd!”
Vid de orden såg MacGyver medlidsam ut.
”Jag är ledsen Quirinus, men professor Flitwick är din elevhemsföreståndare och jag kan tyvärr inte ändra hans beslut. Alla de andra lärarna tycker att det inte är mer än rätt. Jag kan trösta dig med att när jag fick veta vad som hänt, förstod jag dig helt och fullt. Du minns väl när Norman och dina andra kamrater var dumma mot dig under min lektion?” ”Ja”, mumlade Quirinus. ”Ni sa att ni skällde ut dem.”
”Just det”, sa MacGyver. ”När jag letade efter dig, tänkte jag att jag skulle ha gjort likadant med en elev, ifall han hånade mig för att min mamma är död. Nu slog jag inte till honom, utan jag sa att det var bra att han brydde sig om hur jag mådde. Du skulle sett hur snopen han blev!”
Han log retsamt och Quirinus kunde inte låta bli att le. Men sedan blev han dyster igen när han tänkte på Snapes mamma och det Snape hade sagt under straffkommenderingen.
”Det är andra saker som oroar mig”, sa han. ”Snapes… Snapes mamma…” Han avbröt sig och svalde hårt.
”Vad är det med Eileen Snape?” frågade MacGyver och av någon anledning smalnade hans ögon.
”Hon… hon stirrade argt på mig och pappa”, svarade Quirinus och nu rann tårarna nerför kinderna. ”Snape talade förstås om för henne vad jag hade gjort! Och dessutom var han så otroligt elak under straffkommenderingen.” Han grät tyst innan han berättade vad Snape hade sagt hans pappa. Det dåliga samvetet fick det att knyta sig i magen på honom när han talade om hur svårt det hade varit att säga sanningen till Nathan om varför Snapes mamma stirrade ilsket på dem vid tågstationen. ”… och därför är jag rädd för att Wincotts mamma har fått veta vad som hänt och då kanske hon har med sig Eileen, så de kan skälla ut honom. Dessutom sa ju Snape att pappa var en räddhare!”
MacGyver drog en djup suck av medkänsla.
”Som jag sa, kan jag tyvärr inte ändra professor Flitwicks beslut. Men jag tror Nathan kommer förstå ifall det står i brevet varför du slog till Snape. Vad Eileen beträffar, så är det inte säkert att hon stormar in på Sankt Mungos.”
”Men den där hemska tjejen som bråkade med pappa vid båtarna då? Och hennes hemske kusin?! Tjejen skvallrade tydligen för Eileen!” sa Quirinus förtvivlat.
”Tyvärr så var en del elever elaka redan när din pappa och jag gick på Hogwarts”, sa MacGyver med bister min. ”Jag var tyvärr inte i närheten när den där hemska tjejen höll på att bråka med Nathan vid båtarna. Hade jag varit det, skulle jag självklart sagt ifrån. När vi kom ner till frukosten, hörde jag Eileen och Wincotts mamma komma med elaka kommentarer till Nathan, men de lade tack och lov av när en av lärarna kom förbi med scheman. Vid sjön såg jag hur den där otäcka förstaårselevens kusin, Gilbert och hans kompis Stuart bråkade med din pappa. Det stämmer att de slängde hans väska så den hamnade i mitten av sjön. Jag hämtade den och hjälpte Nathan till lärarrummet. Då berättade han för mig vad som hänt vid båtarna”, tillade han. ”Jag är glad över att trollkarlen som skulle ta dem till slottet, sa ifrån att det inte fick bli något bråk, så Gilberts kusin bad om ursäkt.”
De satt tysta ett par minuter.
”Jag hoppas att ni har rätt”, sa Quirinus till slut. ”Om inget annat, får jag väl be om att bo hos farmor, eller moster Marie.”
”Försök att inte tänka så”, föreslog MacGyver. ”Då flyr du bara från problemen. Tro mig, din pappa kommer nog bli förvånad, men han förstår vad ni båda går igenom.”
Quirinus bet sig i läppen, men han kände sig lite bättre till mods.
”Tack för att jag fick prata med er”, sa han och reste sig upp.
”Ingen orsak.” MacGyver gav honom en menande blick. ”Du vet att jag gärna hjälper dig.” Han blinkade vänligt.
Quirinus log tillbaka innan han lämnade kontoret med en lugnare känsla inom sig.
________________________________________________________

Ja, början på kapitlet blev väldigt känslosamt. Quirinus oroar sig för Flitwicks brev och hur det ska bli. Nathan i sin tur vet inte hur han ska klara av att ta hand om Quirinus, när han måste göra det själv.

Tror det är så för alla föräldrar som är ensamstående. De är kanske osäkra hur de ska göra. En sak som är bra att tänka på, är att Nathan är änkling och då blir det extra svårt, eftersom Mia inte finns, så hon kan stötta honom.

Oj, oj, oj! Quirinus fick problem med mr Filch! Tur att MacGyver dök upp i rätt tid! Sen försöker han hjälpa Quirinus så gott han kan. Hur gärna MacGyver än vill, kan han tyvärr inte förhindra att brevet till Nathan skickas, eftersom han måste respektera Flitwicks beslut.
Tack till Avis Fortunae som kommit med tips! ♥


Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

19 jan, 2024 19:35

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Mycket bra kapitel som alltid! De försöker verkligen då gott de kan, både Nathan och Quirinus. Nathan vill att Quirinus ska berätta, uttrycker mycket tydligt att han skulle stötta honom och vill inte hållas utanför. Quirinus vågar trots det inte berätta, men anförtror sig istället åt MacGyver. Ibland är det ju lättare att prata med någon utomstående man litar på, än att ta det direkt med den allra närmaste.

Och Filch, ja han får väl vara kvar på skolan av ren barmhärtighet!!!

Ser fram emot nästa kapitel.

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

20 jan, 2024 10:02

Mintygirl89
Elev

Avatar

+2


Fredagen är äntligen här och helgen har börjat. Det innebär ett nytt kapitel!

I förra kapitlet visade Nathan tydligt att han vill stötta Quirinus, men Quirinus törs inte berätta vad som har hänt.
Han säker istället upp MacGyver, som kommer med goda råd. Det är ju så att Richard måste respektera sin kollegas beslut, så han kan inte förhindra att brevet till Nathan skickas.
Nu får ni läsa ur Nathans perspektiv, och vi får se vad som händer.


Avis Fortunae

Spoiler:
Tryck här för att visa!Ja, Nathan och Quirinus försöker så gott de kan, men det är svårt. Som du skriver, vill Nathan inte vara utanför. Men Quirinus varken kan, eller törs, berätta. Som du skriver, är det lättare att prata med någon utanför familjen och då passar det bra med MacGyver. Och som du nämnde, får Filch stanna kvar av ren barmhärtighet!
Här kommer nästa kapitel!


Trezzan
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för din tumme!


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise

Spoiler:
Tryck här för att visa!Hoppas ni mår bra. Saknar era fina kommentarer. : )

______________________________________________________________


Kapitel 59


Några dagar efter att hans son hade åkt tillbaka, satt Nathan i vardagsrummet med en kopp te. Men precis som den gången Mia hade åkt in på sjukhuset, satt han bara och stirrade tomt framför sig, så drycken höll på att kallna. Tanken på att Quirinus verkade dölja något, lämnade honom ingen ro och han blev ännu mer fundersam.
”Han saknar förstås Mia”, mumlade han för sig själv. ”Det gör jag också, men samtidigt är det något annat som spökar. Han har inte ens skrivit något brev!” Nathan kände hur rädslan spred sig inom honom när han återigen kom ihåg hur han hade hittat sonen sovande i badkaret. I sitt stilla sinne hoppades han att Quirinus inte skulle göra något dumt. ”Jag kanske ska skriva till Richard och be honom hålla koll? Det skulle få mig lugnare.”
Med en suck kastade han en blick på sitt armbandsur och såg att han skulle vara på jobbet om en timme, så han skyndade sig till övervåningen för att duscha. Just som han var klar och skulle rusa genom dörren, fick han syn på en uggla utanför köksfönstret, med ett kuvert i näbben. Eftersom han inte hade tid att läsa brevet, lade han det i sin ficka. När han kom till jobbet, kunde han ta sig tid att se vad det handlade om.


Under dagen medan Nathan tog hand om patienterna, kunde han inte låta bli att undra vem brevet var ifrån. Han ångrade att han inte hade tittat på kuvertet innan han åkte till sjukhuset.
Efter några timmar var det äntligen dags för lunch. Han samlade ihop alla journaler så han kunde läsa igenom dem medan han åt. När han gick mot matsalen, kom han ihåg brevet som han hade fått.
Han fiskade upp det ur sin uniform men till sin stora förvåning såg han att det inte var hans sons handstil och med ens blev han nästan illamående av rädsla. Kunde det ha hänt Quirinus något? Med darrande fingrar sprättade han upp kuvertet och vecklade upp pergamentet.

Käre mr Quirrell.
Jag är ledsen att behöva ge dåliga besked till er, med tanke på er hustrus bortgång. Men er son, Quirinus, gjorde något mycket olämpligt veckan före jullovet! Han hamnade i bråk med Severus Snape, som är två år äldre än honom. Vad jag förstår, var det mr Snape som retades och sa dumma saker om hans mamma. Er son blev så arg så han slog till honom, vilket ledde till att mr Snape fick uppsöka madam Pomfrey. Vi kan inte tolerera våld på Hogwarts, så jag hoppas ni pratar med Quirinus om det. Han kan skatta sig lycklig över att han inte blev relegerad för jag tror ni har nog med bekymmer. Han och mr Snape fick straffkommendering, och sedan dess har de båda hållit sig lugna. Men er son måste behärska sig. Mr Snapes mamma har också fått brev. Som jag skrev, hoppas jag att ni pratar med Quirinus om detta, nästa gång ni träffas.

Professor F. Flitwick.


Nathan läste om brevet och kände hur chocken sköljde över honom som en våg.
”Det var därför Quirinus betedde sig så konstigt sista dagen!” viskade han för sig själv. ”Han… han ville inte berätta något för mig.” Med ens kände han sig lite besviken på sonen, men sedan tog oron över. ”Det här är inte likt Quirinus”, mumlade Nathan ängsligt. ”Tänk om han gör något liknande mot en yngre elev?!”
Han stannade upp när han läste namnet på pojken som Quirinus slagit till och kunde inte låt bli att stöna tyst. ”Så det är Eileen Prins son som bråkar med Quirinus! Och det var hon som stirrade på oss vid tågstationen! Det var därför hon såg rasande ut när hon tittade på oss. Och Valerie Wincott är ju hennes bästa vän, som jobbar här!”
Han ryste när han återigen kom ihåg sin sorteringsfest. Eileen hade suttit vid Slytherins bord och när hon sett honom snubbla, hade hon skrattat hånfullt åt honom. Med en dyster känsla mindes han vad som hänt på morgonen efter sorteringsfesten.

Morgonen efter festen vaknade Nathan ganska tidigt och gäspade stort. Han låg stilla och såg hur solljuset letade sig fram genom ett fönster. Några fåglar kvittrade, men annars var det tyst. Det fick Nathan att känna sig lite dyster, för hemma brukade han höra sin mor stöka i köket när han vaknade. Han bet sig i läppen, för lite hemlängtan hade han faktiskt. Det hördes ljud och när Nathan drog undan förhängena och fick se att Richard, som hjälpte honom igår kväll, hade stigit upp. När han fick syn på Nathan, log han vänligt och viskade:
”Hej! Jag väckte dig väl inte?”
”Nej, jag var redan vaken”, svarade Nathan och slängde av sig täcket. ”Sen kunde jag inte somna om.”
”Det är nog vanligt när man är på ett nytt ställe”, sa Richard förstående medan han stod på tå och sträckte upp armarna. ”Sen är vi vana att det ska vara som hos föräldrarna. Hemma brukar pappa, mamma och jag åka till stranden för att ta en simtur. Du skulle bara veta hur pigg man blir av det!”
Hans leende blev större. Nathan kände hur en klump bildades i magen för han blev påmind om vad som hänt vid båtarna igår kväll. Han vände hastigt bort blicken eftersom han rodnade.
”Vad brukar du göra på morgonen?” frågade Richard medan han letade fram sin skoluniform.
”Inget… inget särskilt”, svarade Nathan undvikande. Han kände sig dum eftersom han aldrig haft möjlighet eller tid att ta simlektioner. ”Jag… hjälper min mamma med lite saker.” Han drog fram sin skolklädnad. De andra pojkarna som hade blivit sorterade i samma elevhem, vaknade och efter ett tag var alla färdigklädda så de kunde gå ner till frukosten.
När de alla kom ner till stora salen, såg Nathan hur flickan från båtarna satt vid Slytherinbordet och betraktade honom med ett hånfullt flin på läpparna och hennes isblå ögon glittrade elakt. Han försökte ignorera henne, men just som han skulle sätta sig vid sitt bord, kom en gulblek flicka med buskiga ögonbryn, fram till honom.
”Så här kommer den lille räddharen?” sa hon med ett snett leende och det svarta håret dansade kring hennes smala ansikte.
”Vad… vad menar du?” frågade Nathan i ett försök att hålla tonen stadig.
En annan flicka med askblont hår kom fram mot dem med ett hånleende.
”Vi fick veta hur rädd du var när ni skulle åka över sjön”, sa hon. ”En elvaåring som inte vågar vistas på vatten! Visst är det töntigt, Eileen! Vi var då inte rädda för att åka på sjön förra året!”
”Det stämmer, Valerie!” Den gulbleka flickan flinade ännu mer. ”Gilbert Lopez och hans kusin berättade nyss för oss att du frågade om det var säkert att sitta i båten.”
Nathan svalde hårt och fick se hur flickan med de isblå ögonen höll en hand för munnen medan hon skakade av skratt. Några elever tittade upp med förbryllade ansiktsuttryck.
”Så klumpig som du var igår, är det konstigt att du inte ramlade ur båten!” Eileen fnissade.
Hennes vän var på väg att säga något, men en lärare kom fram mot dem, så de gick raskt till sitt bord. De andra eleverna vid hans bord åt sin frukost som om ingenting hade hänt. Nathan blinkade hårt för att inte börja gråta av förödmjukelse, för han var alldeles säker på att alla elever på skolan skulle tycka han var larvig som inte vågade åka med båtarna. Vad han inte märkte, var att Richard gav honom en frågande men ändå medlidsam blick innan han blängde ilsket på de två andraårseleverna.



Nathan ryste över hur nästan alla förstaårselever från Slytherin hade pekat på honom och skrattat under den dagen på Hogwarts för många år sedan. Han kastade ännu en blick på brevet och var så försjunken i det, att han inte märkte att någon kom gående med raska steg mot honom. Innan han visste ordet av, sprang han ihop med personen och pergamentstycken, fjäderpennor, flaskor och skrivskivor flög åt alla håll.
”Åh, nej! Titta vad som hände!” utbrast en upprörd röst.
”Jag är förfärligt ledsen”, sa Nathan ursäktande och tittade upp, och blev alldeles häpen.
Mitt i röran stod en lång, vacker slank kvinna med isblå ögon och smörgult hår, som var uppsatt i en hög hästsvans. Hon såg bister ut och föll ner på knä. Nathan gjorde likadant och plockade upp några pergament. Häxan muttrade något medan hon drog åt sig ett par fjäderpennor med lite bryska rörelser. ”Kan du inte sig dig för?!” fräste hon innan hon nappade åt sig en tom flaska.
”Jag… jag var försjunken i andra tankar”, svarade Nathan förvirrat. Kvinnans röst var förtrollande på något sätt. Klingande och mjuk, men ändå bestämd. Hennes kinder i det ovala ansiktet var rosiga och han fick en märklig känsla inom sig.
Innan någon av dem hann säga något, kom en liten husalf fram mot dem.
”Hur gick det, frun?” frågade den ängsligt.
”Bry dig inte om det”, sa häxan snäsigt medan hon samlade ihop sina saker. ”Gå iväg och tvätta eller vad du nu gör här på sjukhuset.” När husaflen smet iväg, vände hon sig mot Nathan och tillade: ”I fortsättningen får du faktiskt se var du sätter fötterna!”
”Jag är som sagt ledsen”, sa Nathan, samtidigt som hjärtat slog onormalt fort. ”Jag såg dig inte.”
”Det märktes.” Boterskan fnös. ”Jag måste hinna prata med chefen innan jag ska hem, så jag har inte tid att prata med dig. Adjö!”
Hon satte näsan i vädret och marscherade iväg. Inom några sekunder var hon borta. Nathan såg efter henne med fjärilar i magen. Han plockade upp alla sina saker innan han gick mot matsalen. Medan han åt, kunde han inte sluta tänka på den mystiska kvinnan. Vem var hon?
”Hon fick mig då att tappa fattningen”, mumlade Nathan för sig själv. ”Precis som Mia gjorde när vi träffades första gången!” Han bet sig i läppen, för han ville inte att Mia skulle försvinna ur hans minne.
Men samtidigt kunde han inte låta bli att tänka på boterskan med det vackra håret. En annan tanke var att hon dessutom såg bekant ut. Nathan suckade och åt sin lunch. Konstigt nog slog hjärtat fortfarande onormalt fort och händerna var nästan svettiga.
_____________________________________________________________


Aj då! Nu har Nathan fått brevet från Flitwick! Och han tar det inte bra. Han kommer med ens ihåg Eileen och förstår att hon är kvinnan från stationen. Han blir med ens påmind om vad som hände när han var elva år.

(Angående återblicken, så menar Richard inte att vara elak, när han inte säger ifrån till Eileen och Valerie, när de hackar på Nathan. Han är nog lite avvaktande med att säga något inför hela salen, men det hindrar honom inte att bli titta argt på de två andraårseleverna. Nathan är för ledsen och generad, att han inte märker att MacGyver har tittar medlidsamt på honom. Skriv gärna ner era tankar om detta, för jag tycker mycket om när folk delar med sig av sina tankar.)

Himmel och pannkaka! Nathan krockar med en vilt främmande kvinna, som får honom att tappa kontrollen!

Vad kan hon vara för en person?
Vad är det för speciellt med henne?
Och hur kommer det gå nu?
Dessa frågor får ni gärna klura på.

Tack till Avis Fortunae som kommit med tips! Och hon tror också att Richard var lite avvaktande i återblicken.


Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

26 jan, 2024 21:50

1 2 3 ... 22 23 24 25 26

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Tårar från himlen

Du får inte svara på den här tråden.