Somewhere only we know - Scorbus/Drarry (SV)

Tartyawesome!!!!!!!!

Så bra!!!

Första biten utspelar sig innan Scorpius och co kom fram till puben, så ni inte blir förvirrade
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Kapitel 45.

Albus perspektiv

Albus öppnade sina ögon långsamt, och fann sig själv liggande på det iskalla golvet. Han började få tillbaka sin känsel i kroppen. Han satte sig upp och tittade sig omkring. Han var fortfarande i puben, ensam i ett rum. Vart Delphi hade tagit vägen visste han inte och det skrämde honom. Tänk om hon var ute efter Scorpius?

Det dröjde inte länge innan Delphi kom in. Den här gången såg hon svagare ut än någonsin. Hon hade mörka ringar runt ögonen, som om hon inte hade sovit på en hel vecka. Hennes ben skakade för varje steg hon tog, och hennes hår var helt grått. Inte silverfärgat, utan grått, och den blå färgen i topparna hade gått ur. Hon satte sig på en stol och tittade på Albus, som fortfarande hade ont överallt.
"Hur känner du dig?" sa hon.
"Jag har inte gett upp om det är det du vill få fram." Han försökte ställa sig upp men hans smärta i benen hindrade honom. Delphi drog fram Albus trollstav, som hon fortfarande hade, och rullade över den till honom.
"Du kanske ser hur kraften påverkar mig", sa hon lugnt. "Du kan fortfarande göra det, vet du." Albus skakade på huvudet.
"Inte en chans", sa han. Delphi tittade ondskefullt på honom.
"Då måste du dö." Var det här ett skämt? tänkte Albus. Hennes, så kallade, enda hopp.
"Jag trodde du var för svag för att döda", sa han.
"Dödsbesvärjelsen ja. Men det finns fler sätt att göra det på. Det kommer bli plågsamt." Efter allt hon hade utsatt honom för tidigare den dagen var han beredd att ta all smärta hon kunde ge. Sen tänkte han på Scorpius i drömmen han hade, när han fick halsen avskuren. Skulle det hända Albus nu?
"Tänker du ta över min kropp då eller?" var det enda han kunde få fram.
"Det funkar bara efter dödsbesvärjelsen." Delphi närmade sig och tittade iskallt på honom. "Men när du inte finns kan du inte rädda Scorpius." Albus var beredd att dö. Då skulle all smärta vara över. Men så fort hon nämnde Scorpius...
"Delphi, jag ber dig", sa han nästan gråtfärdig. "Gör vad du vill med mig, men rör inte Scorpius!" Delphi svarade inte utan grep tag i hans arm och transförerade bort honom med sig själv.

När Albus såg sig omkring var dom i den förbjudna skogen. Trots smärtan lyckades han ta sig upp på fötter.
"Vet du varför vi är här?" sa Delphi. "Det var här Voldemort dödade din pappa."
"Han dödade honom inte", rättade Albus. "Han förstörde en del av sin själ. Pappa lyckades återvända sen."
"Du har kunskap ser man. Min far misslyckades med att döda din far, helt riktigt. Men jag kommer inte misslyckas med att döda hans son-"
"Expelliarmus!" avbröt Albus. Delphi avväpnades inte då hon backade undan.
"Bra försök", sa hon. "Du verkar ha försämrats sen sist. Crucio!" Albus föll ner på marken i smärta. Den här gången värre än någonsin.
"Crucio, Crucio, Crucio!" upprepade hon mellan skriken. Albus hade återigen ingen känsel kvar i kroppen. Var det möjligt att man kunde dö av cruciatusförbannelsen? För det var så det kändes. Hans syn var helt suddig. Allt han kunde se en skymt av var att Delphi hade fallit ner på knä. Skulle det här ta död på henne? Han försökte tala, men hade nästan tappat rösten.
"Fortsätt", lyckades han få ur sig. Smärtan kunde inte bli värre. Fram tills Delphi höjde sin stav igen.
"Sectumsempra", mumlade hon. Det här var slutet, tänkte Albus. Hans kropp hade rivits upp och blod forsade överallt. Han hade ingen känsel kvar att skrika. Han kunde fortfarande se Delphi. Hon riktade sin stav mot honom igen och mumlade några ord han inte kunde höra. Däremot hörde han ett skrik längre bort.
"Albus nej!" lät det som. Det lät lite som Scorpius. Allt han kunde se var ett grönt ljus och sen blev allt svart.

♥ dum Delphi

NEEEEEEEEJ! ALBUS FÅR INTE VARA DÖD! NÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖJ!!!!!!!!!!!!!
*Gråter så mycket att hela mitt rum fylls med salt vatten*

taryawsome!!!!!!!!!!!!!!!

Neeeej! Ingen får dö förrutom Delphi!

Ser att jag har skrämt upp er lite... så därför får ni morgondagens kapitel redan nu så kommer nästa på fredag! ^^

Förvarnar att det kommer bli ett ovanligt långt kapitel nu
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Kapitel 46.

Albus perspektiv

Albus vaknade upp långsamt. Han kunde fortfarande inte se tydligt. Han låg på något mjukt. Hade han drömt? Var han i himlen? Han gnuggade sig i ögonen och satte sig halvvägs upp med armbågarna som stöd. Han låg i en säng hade han upptäckt. På ena sidan av sängen satt Scorpius på en stol.
"Hej", sa Scorpius med ett svagt leende. "Hur känner du dig?"
"Scorpius! Var är jag? Vad hände? Var är Delphi?"
"Du är på sjukhusflygeln, i säkerhet. Delphi är död."
"Va? Hur? Vad hände?" Scorpius tog ett djupt andetag.
"Det kan nog bara du svara på. Vi hittade er i skogen. Jag... jag trodde du var död. Jag hörde henne utföra dödsbesvärjelsen. Jag tror dock inte hon gjorde det proffesionellt." Nu förstod Albus precis vad som hade hänt.
"Det är en ganska lång historia. Men lova att inte avbryta mig när jag berättar", sa Albus och satte sig upprätt.

Albus berättade om allt från första början i detaljer. Allt som Delphi hade sagt om sin "sjukdom" och hur det gick till. Han berättade även att hon hade använt Scorpius som ett hot, och att det var därför han aldrig berättade något tidigare. Scorpius var alldeles stum efter vad han hade fått höra.
"Det var alltså tortyren på dig som tog död på henne", uppfattade han. "Och att det var därför besvärjelsen inte funkade, för att hon var för svag."
"Men varför tror du hon försökte när hon visste att det skulle ta död på henne?" sa Albus förvirrat. Scorpius tänkte efter en stund.
"Hon kanske såg det som ett självmord. Och lät det gå ut över dig, för att du vägrade hjälpa henne..." Innan Scorpius kunde säga ett ord till så satte han sig på sängkanten för att ge Albus en kram. Han höll om honom länge. "Jag är så glad att du är okej. Har du ont?" Dom hade precis släppt taget om kramen.
"Bara lite. Det var värre förut", sa Albus. "Hur hittade du mig?"
"Jag upptäckte först att du inte var nånstans i slottet. Så jag läste breven du fick av... Delphi. Så vi gick till gamla svinhuvudet och letade. När du inte var där började vi desperat leta igenom hela området. Och vi fann dig."
"Vi?" sa Albus nyfiket.
"Jag, min pappa och din pappa."
"Har min pappa varit här?" Scorpius nickade.
"Han står här utanför just nu. Din mamma är också påväg", förklarade han. "Du vet, din pappa har kommit hit varje dag sen vi hittade dig. Jag har sett honom gråta och bett om att du ska vakna. Jag kände likadant om jag ska vara ärlig."
"Du har alltså också kommit hit ofta?" sa Albus och log.
"Oftare än du tror. Ibland har jag till och med somnat här", sa Scorpius. "Har du hört nyheten föresten? Om våra pappor?"
"Nej vadå?" Albus hade nästan glömt att dom var ett par.
"Dom har gjort slut." Scorpius närmade sig honom mer. "Du vet vad det betyder." Albus kunde läsa av vad han menade. Men det var bara ett problem.
"Du och Bianca då?" sa han förvirrat. Scorpius log.
"Det är slut. Hon gjorde slut, eller... vi gjorde slut tillsammans." Albus visste inte om det var bra eller dåligt.
"Varför då?" Scorpius log igen.
"Vad tror du? Hon visste att jag redan tillhörde någon annan." Albus log bredare än vad han någonsin hade gjort. Han lutade sin panna mot Scorpius. "Om du tycker det känns rätt förstås."
"Håll käften och kyss mig", viskade Albus och nästa sekund pressades deras läppar mot varandra och ledde därefter till ett tiominuters hångel.

Harrys perspektiv

Dörren till sjukhusflygeln öppnades och ut kom Scorpius.
"Han har vaknat nu", sa han.
Harry gick långsamt in och fann Albus klarvaken och sittande i sin säng. Harry sa ingenting utan satte sig på sängkanten och kramade om honom.
"Hur är det? Har du ont någonstans?" sa han efter att dom hade släppt taget.
"Det svider lite ibland här", sa Albus och la sin hand på bröstet.
"Tur att jag kunde formeln för att stoppa blodet. Men du kommer få ärr."
"Antar att jag får lära mig leva med det", sa Albus och tittade ner.

"Hur tänkte du egentligen?" sa Harry efter en kort tystnad. "Att strida mot henne helt ensam. Du kunde ha skrivit till mig och berättat."
"Jag trodde jag kunde klara mig själv", muttrade Albus. "Jag ville också glömma det som hände hemma."
"Du var alltså beredd att riskera ditt liv för en grej du var arg på mig för?"
"Tja, nu var det ju inte riktigt så jag tänkte men du har en poäng."
"Var det därför du inte svarade på mina brev?" Albus blev tyst ett tag.
"Jag öppnade dom inte ens", sa han tillslut.

Harry och Albus hade en lång diskussion om familjedramat som hade skett, och lärde sig acceptera nuläget. Efter ett tag kom Ginny, James och Lily in. Var och en gav Albus en stor kram, och även Harry och Ginny hälsade på varandra som gamla vänner. Det här var första gången dom sågs efter skilsmässan, men det kändes bra ändå.

Scorpius perspektiv

Scorpius stod kvar utanför sjukhusflygeln. Han ville gå in en sista gång för att hälsa Albus godnatt. Draco kom fram och ställde sig bredvid honom.
"Hur mår han?" frågade han.
"Han har precis vaknat", sa Scorpius. "Hans familj är därinne just nu."
"Jag ber om ursäkt om jag har varit en dålig pappa", sa Draco. "Jag skulle ha berättat om mig och Mr. Potter på direkten. Och du ska veta att jag menade aldrig att det skulle drabba dig och Albus." Scorpius var tyst en stund men log efter ett tag.
"Ja att du hade ihop det med min pojkväns pappa bakom ryggen på mig är oförlåtligt men..." Han började gräva i sin ficka. "Det här tror jag är ditt." Han höll fram brevet som han och Albus hade hittat under sängen i sovsalen, i julas. Draco vecklade ut det och läste och log därefter.
"Det här hade jag nästan glömt", sa han.

Efter en stund kom Harry ut med dom andra.
"Scorpius, du är kvar, vad bra. Albus vill att du kommer in till honom", sa Harry. Scorpius nickade och gick in.
Albus satt på sin säng och log mot honom när han kom in. Scorpius satte sig på kanten av sängen.
"Jag är här nu", sa han. "Var det något du ville?" Albus svarade inte utan tittade ner, tog hans hand och masserade den med tummarna. Därefter tittade han honom djupt i ögonen.
"Kan du stanna här med mig inatt?" Scorpius nickade.
"Absolut", sa han och kysste honom i pannan. Han sparkade av sig sina skor och kröp sedan ner under täcket. Albus lutade sig mot hans bröstkorg och höll om honom hårt. Scorpius började höra snyftningar. han kunde inte avgöra om det var av glädje eller sorg. Han kände likadant själv. Han var glad att ha Albus tillbaka oskadd, men tanken på vad som hade kunnat hänt skrämde honom.
"Det är okej, Albus", tröstade han. "Jag är här nu. Du också." Han kysste honom på huvudet innan dom somnade.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Så nej, Albus dog inte

Omg. Omg. Håll käften och kyss mig... det kan bli den här ffens slogan! Otroligt bra!♥

Super bra!!!!