Livet på Hogwarts

det var så

10 okt, 2014 16:12

Här kommer ett litet kapitel

Kapitel 18, slytherinaren:

Jag vaknade på morgonen med en liten ide i huvudet, jag tog fram en liten bit pergament, min fjäderpenna och lite bläck. Jag funderade länge och skrev sedan ner det här meddelandet,
___________________________________

Kära "person som jag inte var vad du heter"

Jag skulle gärna vilja att vi träffades någon gång igen och pratade lite, det var ju så trevligt förra gången.

Möt mig vid sjön på lördag klockan tio.

MVH Cissy Granger
___________________________________

Jag synade igenom brevet några gånger, rullade sedan ihop det och band fast den vid Herberts ben.
- Nu ska du få göra din första brevleverans Herbert, sa jag, jag vill att du flyger med det här till en slytherinare som har ljusbrunt hår och bruns ögon, sen flyger du tillbaka hit. Okej?
Herbert hoade till svar.
- Jag tar det som ett ja, sa jag och log.
Jag öppnade fönstret och Herbert flög iväg.
- Lycka till Herbert, sa jag tyst.

När Ella vaknade berättade jag för henne att jag hade skickat brevet och vad som stod i det. Sen gick vi ner till Stora Salen för att äta frukost. När vi kom in i salen såg jag slytherinaren gå mot en plats lite längre bort, när vi kom in så tittade han på mig och jag förstod att han hade fått mitt meddelande.

Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen och gick ensam ner till Stora Salen för att äta lite frukost innan jag gav mig iväg till sjön för min träff med slytherinaren. Jag var på plats vid sjön fem minuter innan han skulle komma. När klockan var tio såg jag en person som närmade sig. Det var slytherinaren.
- Hej, sa jag
- Hej, sa han, har du väntat länge?
- Nä, sa jag, inte så värst.
- Vad bra, sa han.
Han var fortfarande precis lika söt som förra gången.
- Bara en liten fråga, började jag, vad heter du?
- Jag heter Mike, sa han, varför undrar du?
- Varför inte, sa jag, du vet ju vad jag heter, eller hur?
- Ja, sa Mike, det är ju sant.
Vi pratade med varandra i flera timmar och sa sen hejdå och gick tillbaka upp till slottet.

Nät jag kom tillbaka upp i uppehållsrummet blev jag genast attackerad av Ella som kramade mig så hårt att jag nästan ramlade omkull och kvävdes.
- Vart har du varit?! ropade hon, vi har varit jätteoroliga!
- Ta det lugnt Ella, sa jag, jag har bara varit med Mike, jag sa ju att jag skulle vara det.
- Vem är Mike, sa Ella.
- Det är slytherinaren, sa jag och log, han heter så.
- Jaha, sa Ella, juste.
Hon hon släppte mig och backade.
- Förlåt för att jag typ nästan kvävde dig, sa hon,
- Det är lugnt, sa jag.
- Vart har du varit, frågade plötsligt Willie och reste sig upp ur en av fotöljerna, jag hade inte sätt att han var där.
- Jag har varit ute och träffat en kille som heter Mike, sa jag eftersom att jag tyckte att det var dags att berätta det för Willie nu,
- Okej, sa han, var det kul?
- Ja, sa jag, det var det väll.
Willie gick fram till dörröppningen och sa,
- Ska ni med och äta lunch?

(dåligt kapitel, jag vet)

Superduperjättebra ju!!

Det är inte dåligt, det är jättebra!

Suuuper!

Det e ju bättre än vad vissa författare skriver! ♥ ♥

Vadå dåligt? Cissy skriv aldrig mer att något av dina underbara kapitel är dåliga!

Aaaaaajjhhhhhgg AWSOME Cissy my sister u must write some more now. Annars...

Heeeeeeeej!!!! Jag läste igenom hela denna ff förgår kväll (det tog 1 och 1 halv timme) och den var bara så GRYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYMT bra. När jag läste jul kapitlet kunde jag till och med känna doften av dopp i grytan. Jag uppteckte också att du hade taggat mig för länge sedan, jag såg det inte förens då. Sorry. Men nu bevakar jag tråden och väntar på att ett nytt kapitel ska komma.

Men en liten grej jag tänkte på var att om det utspelar sig när Harry, Ron och Hermonie går sitt 3 år på Hogwarts, då borde det ju stå dementorer runt skolan, Harry borde gå till Hogsmead under osynlighets manteln och var är all Quiditch?

Jag äääääääääääääääääääääälskar den här ff:en ändå! Bara så att du inte tror att jag tycker att den är dålig.

inte med osynlighetsmantel. I trean så går han ju den hemliga gången. Dementorer kan känna att någon är där även med hjälp av en osynlighetsmantel, men jag gillar att du komemr p åeget inte gör som i boken