När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Superbt!

Kapitel 25

Dominique

"Vad tänkte ni på?"
Pappa vandrar otåligt runt i rummet, och kastar irriterade blickar på oss var och var annat steg han tar. "Fattar ni hur farligt det här är?"
Jag biter mig i tungan för att inte kasta tillbaka en syrlig kommentar, och istället kollar jag
mig runt i rummet lite. Vad som helst för at slippa kolla på pappa.
Det är samma lägenhet som vi lånade i somras. Hur pappa kunde ha fått tag på den igen, och varför ägarna inte är här har jag ingen aning om. Egentligen, nu när jag tänker efter vill jag nog inte ens veta.
"Pappa", börjar Louis, och pappa kastar en blick på honom. "Vi trodde att du var i fara".

"Va? Varför då?"
Pappa slutar gå runt i rummet och kollar på Louis med en rynkad panna, som att han
undersöker ett underligt, men intressant problem med ett av bankvalven på gringotts.
Louis berättar om drömmen han hade haft, och pappas blick blir något mildare ju mer han
hör.
"Så det var så ni visste var..." börjar han muttrande när Louis har berättat klart. "Men det var
ingen fara, inte egentligen, han var ganska långt borta".
Pappa måste ha insett sitt misstag när han ser sin sons ansikte som snabbt blev kritvitt, och
öppnar munnen för att säga någonting, men blir avbruten av Louis.

"Han? Varulven?"

Pappa är tyst en stund och kastar sedan en blick på Milou. Han svarar inte Louis, utan pratar
istället direkt till Milou.
"Vem är du, egentligen?" frågar han, och jag ser hur Louis blänger på pappa argt.
Milou sträcker lite på sig. "Jag heter Milou", förklarar han. "Jag är Louis po.... Louis vän."

Pappa granskar honom nedifrån och upp med en något bister min.
"Och du vet allt?"
Milou nickar tyst, och jag ser hur pappa kastar en irriterad blick på Louis. Sedan fortsätter han
sin rant som om han aldrig blev avbruten.
"Jag menar, titta bara på vad som hände nu, begriper ni vad jag tänker när jag ser mina tre
barn stå och prata med... Med en man som jag ärligt talat inte kan tänka mig vad han skulle
kunna ha gjort om jag inte kom."
"Vi skulle ha klarat av honom -"
"Det är inte poängen!"
Pappa skakar på huvudet i frustration och kollar på mig. "Dominique, jag bad dig att ta med dem till er
mamma, inte leta upp mig! Ärligt så förväntade jag mig mer av dig, du som är-"
Ilskan som bubblar upp inom mig kommer så häftigt att jag reser mig med sådan kraft att jag
nästan välter stolen jag satt på.
"Jag vet att jag är en prefekt, pappa!" utropar jag, mina ögon som svider av brännande tårar.
"Jag vet att du och mamma förväntade er så jäkla mycket av mig och jag vet att ni är
besvikna på hur jag fuckar upp hela tiden, jag vet att ni önskar att Vic blev prefekt och hur ni
önskar att jag kunde vara lite mer som Victoire, FÖR HON ÄR DEN PERFEKTA DOTTERN SOM ALLA ÄLSKAR!"
Och för en gång skull så håller jag inte tillbaka. Jag låter all frustration och all ilska och
ansvar som jag har känt hela terminen släppa, och med alla de sakerna så kommer tårarna
också. Utan att jag kan hindra dem så börjar de rinna, helt okontrollerat och så jäkla
befriande. Det är som att jag har släpat runt på en säck med tegelstenar i hela mitt liv, och nu,
tillslut, kan jag släppa den. Lättnaden att gråta är som en kula i hjärtat nästan, så stor är
chocken.
Jag känner ett par armar slå om mig hårt, och utan att tänka på varför så kramar jag tillbaka
min pappa lika hårt.

Louis

"Okej, vad är planen?"
Vi är ensamma igen. Pappa sa åt oss att gå och lägga oss, men mina systrar kom snart in i mitt
och Milous rum för att prata över situationen.

Dominique är tyst. Victoire kastar en motvillig blick på mig men tittar sedan bort igen. Milou
suckar uppgivande.
"Inte för att vara en partypooper", börjar han att säga, och ler lite retsamt. "Men jag tror att er
pappa gjorde det ganska klart för oss. Vi åker tillbaka till Hogwarts första sak imorgon bitti".
Jag skakar på huvudet. "Jag tänker inte åka hem innan jag har hittat varulven".
Det blir tyst i rummet. Mina systrar och Milou kollar alla på mig som att jag just har fått horn.
"...Ursäkta mig?"
Dominiques ansikte är som en mask utan känslor. Bara en snabb skymt a chock syns i mindre
än en sekund.
"Det är hans fel," muttrar jag och sparkar till sänggaveln lite löst. Sedan sätter jag mig ner på
sängen, uppgivet.
"Det är hans fel, Louis", samtycker Victoire långsamt. "Men det kommer inte hjälpa
någonting att du jagar efter honom och -"
"Jag bryr mig inte!"
Victoire tystnar hastigt och kollar ner i sitt knä, något förläget. Jag reser mig upp igen, börjar gå runt i rummet och gnider mina ärr som av någon anledning har börjat värka.
"Jag bryr mig inte om att det inte kommer hjälpa. Men det är hans fel att jag är ett... att jag är
ett monster! Det är hans fel att mitt liv är förstört!"
Jag hör hur Milou gör ett ljud som om någon precis stampat på hans tår, hårt. Hans käkar är spända och han kollar argt på mig. Sedan reser han sig upp, går fram till mig
och lägger sina varma händer på mina kinder. För ett ögonblick tror jag att han tänker kyssa
mig, men istället så ser han bara argt på mig och håller mitt huvudet still så att jag måste se på
honom.
"Du är inte ett monster, Louis. Du är en bra människa. Du har systrar som bryr sig om dig, du
har fantastiska vänner, och en pojkvän som älskar dig. Du får inte dra det här kortet med att
ditt liv är hemskt, eller förstört, för du är fan den bästa personen som jag -"
"Vänta lite", säger Dominique och stirrar på mig. Victoire stirrar på Milou, sedan på mig och
sedan tillbaka på Milou. Dominique skakar på huvudet. "Vänta, en pojkvän?"
Det är tyst en stund då Milou fattar vad han har gjort. Han släpper hastigt sitt tag om mitt
ansikte och tar ett steg tillbaka. Jag kollar på honom, helt paralyserad och oförmögen att säga någonting.
"Du... du älskar mig?" får jag till slut fram, och orden känns konstiga och ovana i min mun.
Milou kollar upp och möter min blick, förvirrad, och sedan något irriterad. "Seriöst? Det är
det enda du fick ut från den här konversationen?"

Min hjärna känns som att den har fått kortslutning. Milou älskar mig? Allvarligt? Älskar jag
honom? Jag tror det. Jag menar, vad vet jag vad som kommer hända egentligen, men jag är
ganska säker på att jag vill vara med honom så länge som jag kan. Gärna flera år, om han
skulle gå med på det.
Helt plötsligt kommer en helt galen tanke på plats i mitt huvud. En tanke om en framtid som
jag aldrig har föreställt mig förut. En framtid där jag och Milou är tillsammans, en framtid
som gärna skulle innehålla en adopterad hundvalp som heter Bunny, vare sig Milou vill döpa
den till det eller inte.
Jag stirrar fortfarande på honom hänfört, och sakta så blir hans ansiktsuttryck neutralt för att
sedan bli lätt roat. "Såklart jag älskar dig, din idiot. Var inte så chokad, du är verkligen
dummare än vanligt idag..."
Mina systrar är fortfarande tysta och stirrar på oss. Jag kollar hastigt på dem för att sedan
harkla mig.
"Jo, erhm, vi är, jag menar Milou och jag är, typ, tillsammans".
En nervös klump i min mage blir större när ingen av mina systrar säger någonting på ett par
sekunder. De bara kollar på oss i tystnad, och möter hastigt varandras blickar. Alla är tysta
ända tills Dominique börjar gapskratta, snart följd av Victoire.
Mitt hjärta sjunker i mitt bröst. De tar det som ett skämt. De skrattar åt mig, de kommer aldrig
att sluta reta mig för det här. De kommer aldrig acceptera mig.
Dominique är den första att hämta sig från skrattattacken så pass att hon kan prata.
"Wow... Louis..." säger hon mellan djupa andetag och fnissar. "Tror du att vi är helt blåsta?"
Bredvid mig så hör jag att Milou släpper ett djupt andetag, men jag kan fortfarande inte
slappna av. Vad menar hon?
"Det är inte så svårt att fatta, Louis", fortsätter Victoire med ett leende. "Faktiskt så har vi, tja,
misstänkt det ett tag".
"Ja, ni är inte direkt den kroppsliga formen av 'diskret'"." tillägger Dominique med ett älskvärt leende mot oss.
För första gången på vad som känns väldigt länge så ler jag.


FLUFF

--Stella♥

Naw, så fint slut ♥

Och superbra kapitel överlag! Gillade att Domi äntligen fick släppa ut allt, och Milou och Louis är ju bara för söta :3

Ser fram emot nästa kapitel!

jävligt bra

Naaaawwwwwww

Kunde inte bli bättre!

Naawww, de är ju bara för gulliga! Nu vill jag ha mer!

This is Bloody Brilliant!

grym, när kommmer nästa

Kapitel 26

Louis

Jag är otroligt trött.

Min kropp protesterar för varje millimeter jag rör mig. Jag blinkar ett par gånger, hårt och sträcker på mig.
Mörkret utanför fönstret är ogenomträngligt, och bara susen av träd utanför huset hörs.
Jag vänder mig om i sängen. Även fast jag är så utmattad är det omöjligt för mig att somna.

"Louis?"
Jag ligger tyst en liten stund utan att säga någonting. Sedan hör jag hur Milou suckar från den
andra sängen i andra änden av rummet. Jag trodde att han hade somnat redan.
"Louis, sover du?"
"Nej".
Tystnad igen. Sedan hör jag hur en säng knakar till lite, och steg som kommer mot mig.
"Flytta på dig lite".
Jag blir milt knuffad åt sidan, och jag rör mig in mot väggen för att ge plats. Milou lägger sig
bredvid mig. Hans hud är varm mot min.
Plötsligt inser jag att det är första gången sedan senaste förvandlingen som vi har varit
ensamma tillsammans. Min mun blir torr och jag känner hur paniken i mitt bröst växer i takt
med sekunderna som går utan att vi säger någonting. En tryckande känsla växer runt mig, men det har ingenting med Milous kropp som ligger pressad bredvid min.
"Louis?"
"Ja?"
Han vänder på sig lite, och jag kollar där hans ansikte borde vara, även fast jag knappt kan
urskilja det i mörkret. Milou flyttar sig något närmare mig och lägger sin arm över mitt
huvud, en gest som händer så ofta att han nästan gör det av ren princip.
"Louis, vad kommer hända imorgon?"
Hans röst är svag, vilket gör mig förvånad. Aldrig i alla månaderna vi har känt varandra så har
jag sett honom som svag, någon som skulle behöva tröst. Men ändå är det precis det som
händer. Han ber om hjälp.
"Jag vet inte".
Min hand hittar hans och jag trycker den hårt. Han suckar lätt, och börjar förstrött, som utan
att tänka på det, dra fingrarna genom mitt hår. Jag blundar och ler lite svagt, för även fast det här är en av dem värsta dagarna i mitt liv, så är det här nog ett av de bästa ögonblicken någonsin.

"Lou, om du lovar att vara försiktig imorgon så lovar jag att inte göra något som utsätter mig för extrem fara".
Jag skrattar lite tyst. Samtidigt känner jag hur Milous kropp flyttar sig något närmare mig, han lutar huvudet mot min axel.
"Du behöver inte lova det", säger jag. "Du kommer ju inte vara i fara när du ärr tillbaka på Hogwarts..."
"Va?"
Milous kropp har blivigt alldeles stilla, men samtidigt obekvämt spänd. Jag slingrar mig ur hans grepp något, och tittar på honom förvånad.
"Vad?" undrar jag, och Milou sätter sig upp lite rakare i sängen.
"Du..." får han fram, och skakar sedan på huvudet. "Du förväntar dig att jag ska åka tillbaka?"
Även i mörkret kan jag se framför mig hans mörka blick som stirrar intensivt på mig.
"Milou, du kan inte... Du måste...-"
"Jag måste ingenting!" fräser han, och jag lägger snabbt en hand över hans mun när jag tror att jag hör någon utanför dörren. Vi sitter i tystnad i några ögonblick, men inget annat ljud än våra andetag hörs i rummet. Jag tar bort min hand.
"Du kan bli skadad", muttrar jag. "Du har ingen erfarenhet av något som det här-"
"Och vadå, det har du?" undrar Milou spydigt. Hans hand har lämnat min.
"Min mamma och pappa har i alla fall lärt mig några försvarsförtrollningar, om jag skulle behöva -"
Milou skakar på huvudet och fnyser. "Jag är inte helt inkapabel att ta hand om mig själv, Lou".
I min mage börjar någonting nytt formas, en stor, het klump av ilska. Den gör ont. Den skaver.
"Och vadå, tror du att jag tänker låta dig riskera livet för min skull?" fräser jag irriterat.

Milou är tyst. Vi sitter båda helt stilla, tysta utmanar vi varandra att fortsätta argumentationen.
Ingen av oss gör det.

Istället reser sig Milou upp från sängen och går iväg till sin egen säng, och lämnar en kall punkt där han låg.

Jag är otroligt trött.

En underlig, kall och vemodig känsla ligger runt omkring mig, som i själva luften. Gråten stannar i min hals, utan att försöka bryta sig fri. Mina händer darrar, mina ögon svider.
Jag vänder mig om i sängen. Även fast jag är så utmattad är det omöjligt för mig att somna.


-Stella♥