Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Snälla, snälla, snälla lägg inte ned den! :'(

Hej allihop!
Detta kapitlet är till finaste Paulina Black!
Men hoppas att ni alla ska gilla det

Försök gärna få hit fler läsare... (kolla spoilern längst ner i första inlägget på sida 1)




Kapitel 34
~Maximas~


Jag känner vinden dra i mitt hår, det flyger runt omkring mitt ansikte i en vacker kaskad av svarta lockar. Jag släpper pennan så den landar i blocket vilandes i mitt knä, drar loss tofsen jag har om min handled och binder mitt hår snabbt i en enkel fläta. Ett högt skri hörs, min blick flyger upp mot himlen och sedan ut över sjön. Där kommer Maximas seglandes med sin framfot vackert släpandes i det annars stilla vattnet, han lämnar vackra små vågor som sprider sig över ytan som ett V. Jag lägger ner mitt block och min penna i axelremsväskan som vilar på stocken. 

Han stannar efter ett par korta galoppsteg, jag går långsamt fram till honom, han möter mig halvvägs. 
- "Maximas... Jag har saknat dig så." jag lutar mig med min panna mot hans fjädertäckta huvud. Han gurglar mjukt från djupet av sin hals och ett litet fnitter undkommer mina läppar.
- "Hihi, har du saknat mig med?" Mitt modersmål klingar vackert och det känns så skönt att kunna tala det språk jag vuxit upp med, Franska.  Jag stryker honom mjukt över den breda halsen, han lägger sitt huvud över min axel. 
- "Fina Maximus..." 

Min hand flyter mjukt över vingen med fjädrarna som glänser i vårsolen, det är 13 dagar sedan jag träffade Maximas för första gången men det känns som en evighet. 
- "Jag skulle så gärna sitta upp på dig gubben..." Men jag tror inte att du låter mig göra det ännu, jag vet inte om du litar på mig tillräckligt mycket... Maximas huvud höjs och han backar nervöst två steg,
- "Vad är det gubben, vad är fel?" jag går fram till hans huvud igen och lägger en mjuk hand på hans näbb medan han för ner sitt huvud mot mitt.
- "Vad är det som är fel Maximas?" Min röst är lugnande och mild mot det gigantiska djuret,
- "Alli?" Maximas huvud flyger upp, han tar ett steg bakåt, jag får en klump i halsen och ser mig hastigt om innan jag säger,
- "Flyg iväg Maximas." 

Han vänder sig om och efter tre långa galoppsprång längs med den steniga stranden lyfter han och inom ett par sekunder är han utom synhåll. 
- "Alli, är du här?" 
- "Ja Harry, jag är här." Harry går mellan träden och kommer närmre mig.
- "Jag har letat efter dig, kom igen, vi ska gå och titta på matchen mellan Hufflepuff och Ravenclaw. Eller, du ska fortfarande hänga med va?" Harry ger mig ett blygt leende, jag fnittrar lite och tar min ganska tunga väska över axeln.
- "Klart jag ska, kom vi går." 

Matchen är i full gång, det hejas glatt från läktarna och de flesta eleverna från alla elevhem har kommit för att ha något att göra. Skolan har varit ganska lugn denna veckan så inte många har läxor eller prov att studera inför. De flesta från Gryffindor hejar på Ravenclaw och förvånansvärt många från Slytherin hejar på Hufflepuff. Visserligen är det bara kanske en femtedel av alla elever från Slytherin som är där och tittar. Många av dem står bara och glor men många hejar faktiskt på ett av lagen. 

Matchen slutar med 240 till Ravenclaw och 190 till Huffelpuff, så Hufflepuff ledde faktiskt fram tills dess att Ravenclaws sökare fångade kvicken. 
- "Det var faktiskt en ganska spännande match."
- "Jag håller med dig Harry, men, inget slår ju en match mellan Gryffindor och Slytherin." svarar tvillingarna med en röst och vi alla nickar medhållande. Jag går och funderar på vad Maximas gör just nu, vem C är egentligen, vad det är för mening med halsbandet jag fick utav Dumbledore i julas... Då kryper Hermione in i mina tankar,
- "Harry, jag tänkte gå upp till Hermione... Vill du följa med?" säger jag lite försiktigt med undrande röst till Harry som går alldeles bredvid mig på vägen tillbaka till skolan. Han nickar och vi väjer av från de andra när vi kommer innanför portarna. 

Sjukhusflygeln ligger öde, trots att det nyss varit en match i Quidditch, vi vandrar med tunga steg fram till sängen längst bort i rummet och ställer oss bredvid Hermione som ser likadan ut som hon gjort de senaste hundra gångerna vi besökt henne.
- "Vi saknar dig Hermione..." viskar jag mjukt ner mot henne, Harry tar min hand och kramar den mjukt. Vi står där, hand i hand och ser på vår vän som stirrar rakt upp i taket med sina hårda, livlösa ögon. 

En skugga fångar min uppmärksamhet utanför fönstret, jag släpper Harrys hand och går bort. Där utanför flyger Maximas, han cirklar slottet och flyger sedan bort över sjön. Fri att leva sitt liv så som han vill. Jag suckar, men ett litet leende sprider sig över mina läppar och en lättande känsla lägger sig i gropen utav min mage. Allt detta kanske kan ordna sig på något sätt, vi måste bara lista ut på vilket sätt. Innan det är försent...

Salen är tom. Endast vindpustar hörs. Fast snart är den inte tyst längre.
En viss Paulina Black vandrar runt där. Hon är i ett sammanbrott, hon kommer att explodera när som helst av fangirling, eftersom hon fick ett kapitel på en av hennes favoritberättelser. Jag tror att hon exploderar snart ... Snart ...
PAAAAAAAAAAAAAAAAANG!
Salen finns inte kvar. Det enda som blev räddat är Nordanhyms dator, som har femtiotvå färdigskrivna kapitel som Paulina Black har gett henne!

AWWWWWWW! ♥ ♥ ♥
Tack finaste rara du, jobbar på kapitel 35 just nu men det är komplicera att skriva xD :*

Superbra!!

Perfekt

Tack



Aw, tack ^^

Idag har jag sträckläst denna ff'n och DU ÄR SÅ HIMLA BRA PÅ ATT SKRIVAAAA och du får absolut _INTE_ sluta att skriva på denna! Den är så sjukt braaa och aw mah guuurd har tappat orden helt men alltså asdfghjkl så bra du är♥

Hej på er,
här får ni ett nytt kapitel, hoppas verkligen att ni ska tycka om detta för det är extra långt och har verkligen fått kämpa med detta eftersom att jag fortfarande funderar på att lägga ner denna FF. Jag lägger ner så grymt mycket tid på att skapa denna att det nästan är löjligt. Men mina enklare FF's verkar vara de som uppskattas ännu mer. Känns lite surt, men men, jag har ju er mina fina läsare, hoppas bara att man kan få några fler hit.

Iaf, slut med babbel, nu ska ni få kapitel 35.




Kapitel 35
~Möte Och Ginny~

Vattnet ringlar ner för rutan, åska fyller luften, blixtrar skickar ljusspel över Hogwarts tak, murar och väggar. Ångan från min tekopp ringlar sig upp i den råa luften inne i min sovsal, sprider en mjuk doft av vanilj och honung. Allt ligger öde och tyst, jag är ensam, det är fridfullt och skönt.
- ”Je vais attendre, je vais chanter, je vais aimer avec mon coeur. Mais vous, vous, vous serez toujours là, pour tout le temps qu'il me reste, vous serez là dans ma tête ... Je vais attendre, je vais attendre pour vous. Un rayon de soleil, une goutte d'eau, une rafale de vent. Vous serez là. Je vais attendre, je vais attendre pour vous, je vais vous voir une fois de plus. Mort fait partie de nous, la mort, nous fera l'unité ...” sjunger jag mjukt, min röst skickas mellan väggarna, studsar från sida till sida och ekar vackert. Mina fingrar pilar lite på mitt halsband. (Jag som har skrivit texten, översätter till engelska från franska för har skrivit den på engelska : 'I will wait, I will sing, I will love with my heart. But you, you, you will always be there, for all time I have left, you will be there in my head... I will wait, I will wait for you. A ray of sun, a drop of water, a gust of wind. You will be there. I will wait, I will wait for you, I will see you once again. Death did us part, death, will us unit...')

Jag lutar mitt huvud mot sänggaveln och låter det vila där, jag vet inte vad det är med mig idag, det är en vanlig lördag som vilken lördag som helst på Hogwarts. Men, jag har en olustig känsla i kroppen. Jag hör ljudet från ett par fötter nere i allrummet, de verkar ha bråttom någonstans, vem det nu än är. Min dörr flyger upp i nästa sekund och in störtar Harry, jag ser oförstående på honom och gömmer halsbandet innanför mitt svarta linne snabbt.
- ”Harry? Vad är det som är fel?” frågar jag och ser på en flåsande Harry med vattniga ögon medan han står lutad över min sängkant.
- ”Jag... vi... (Han flåsar fram orden tungt) du måste... komma, Ginny har... hon...” Harry hinner inte säga mer för jag slänger av mig täcket och hoppar upp ur sängen, slänger på mig mina sneakers och vi börjar båda springa ut från Gryffindor. Först Harry och sedan jag efter, i full fart framåt.

Vi springer genom ett flertal korridorer, vi rundar ett hörn och jag springer in i en kille som Harry precis lyckades undvika. Vi faller båda till golvet och jag landar ovanpå honom. Jag stirrar generat in i ett par stora vackert bruna ögon.
- ”Förlåt... jag.. skulle bara... hinna med Harry. ” mitt flåsande och min skakiga röst får mig att bli lite röd om kinderna medan jag försöker resa mig upp från killen jag sprungit rakt in i. Han ler mot mig, ett rakt leende med vackert vita tänder. Jag följer hans blick som vilar på halsbandet som lyckats kika fram från mitt linne när vi kolliderade. Jag stoppar snabbt ner det innanför mitt linne.
- ”Ingen fara miss Dumont.” säger han och hans röst är len som honung, det matchar hans mörkblonda halvt lockiga hår. Jag ger honom ett generat leende,
- ”Alli! Kom igen nu!” ropar Harry till mig, jag ser på killen och ler ursäktande medan jag borstar bort en hårslinga som fallit ner över mitt ena öga.
- ”Förlåt igen.” säger jag stressat, sedan springer jag efter Harry.

Jag ser bakåt lite snabbt när vi ska svänga in i nästa korridor och han står fortfarande där, han ser efter mig. Jag vänder hastigt bort blicken, han måste gå i fjärde eller femte klass, men han var väldigt söt... Men Alli! Fokusera på vad du gör nu! Även om detta är den första killen på Hogwarts du tänker så om, fokusera! Jag skakar mitt huvud och fortsätter att följa Harry ytterligare några korridorer. Till slut så stannar vi, Ronald står vid väggkanten och lutar sig framåt runt hörnet lite försiktigt.
- ”Vad gö-”
- ”Schhh!” utbrister Harry och vi smyger fram till Ronald, Harry lutar sig mot mig och viskar i mitt öra,
- ”Läs på väggen...” Jag lutar mig fram bredvid Ronald, Hennes skelett kommer vila i kammaren för alltid Jag ser chockat på Harry, texten är skriven i blod. Jag kan höra Dumbledores röst, han talar i låg och orolig ton,
- ”Se till att alla elever stannar i sina elevhem ikväll...” Han låter verkligen orolig, sedan hör vi hur klickandet och klappandet av flera skor avlägsnar sig från platsen.

Jag tittar fram runt hörnet, det är bara professor Dumbledore kvar, han studerar texten. Jag vandrar långsamt fram till honom, trots tyst protester från Harry och Ronald. Dumbledore snor runt hastigt och ser på mig genom sina halvmåneformade glasögon,
- ”Allixandra..?” säger han undrande, mina fötter bär mig långsamt hela vägen fram till honom och jag ser upp på texten innan jag ser på min rektor med mina stora isblå ögon.
- ”Professor, vem, umh, (Jag stammar till lite av nervositet) vem är det som har blivit tagen..?” min röst är skakigare än jag trott den skulle vara och jag är fruktansvärt nervös i hela kroppen, Dumbledore lägger en hand på min axel.
- ”Allixandra, jag är ledsen men, det är Ginny Weasley...” Jag backar långsamt från Dumbledore med öppen mun medan jag stumt skakar på mitt huvud. Jag kan redan nu höra springandet av fyra ben avlägsna sig i korridoren. Jag följer efter dem så fort jag kan, inte Ginny, det kan inte vara Ginny, varför Ginny, hon är inte mugglarfödd!?

När jag kommer in i sällskapsrummet möts jag av Fred, George, Harry, Ronald och två andra Gryffindor tjejer jag inte känner. En mörkhyad tjej som jag är ganska säker på spelar Quidditch och en ljushyad som jag inte vet om jag någonsin sett tidigare. De jag känner har alla vattniga ögon och stirrar på mig, in i brasan eller på varandra. Jag går direkt fram till Fred, han har alltid funnits för mig, nu är det min tur att finnas för honom. tänker jag och kramar om honom hårt. Den ljushyad tjejen med ljusblont hår och blå ögon ser argt på mig. Men Fred kramar mig tillbaka, mina armar vilar om hans axlar och hans om min midja på grund utav hans sittande position på soffans armstöd.

- ”Jag är så ledsen Fred... Så, så ledsen över det som hänt...” viskar jag försiktigt i hans öra, jag kan höra hur han snörvlande drar ett djupt andetag med sitt ansikte tryckt mot min bröstkorg.
- ”Schh, det ordnar sig, vi ska få tillbaka henne, oavsett vad så ska vi få tillbaka Ginny.” viskar jag lågt och försäkrande i hans öra. På något sätt, ivlket sätt som helst så sak vi få tillbaka henne. Jag lovar Fred. Den blonda tjejen ser ännu surare på mig tills hon och Angelina går sin väg efter att Angelina gett George en lätt kram.

Alla är tysta i sällskapsrummet, ingen säger något, alla bara sitter och stirrar ut i tomma intet. Efter en timme av det så står jag inte ut längre. Jag kramar om alla i rummet utan att säga ett knyst, Fred ger mig den hårdaste av alla kramar och när jag ser honom i ögonen nickar han lite försiktigt och jag ger honom ett betryggande leende innan jag lämnar rummet och går till min sovsal. Men efter 20 minuter där inne så vankar jag bara runt i rummet, så jag klär på mig min rock och ser ut genom fönstret, regnet har slutat droppa från den molniga himlen så jag bestämmer mig för att gå ner till ugglornas torn.

Jag hinner bara ut till bakgården när jag hör slaget från små vingar, jag ser upp mot himlen och mycket riktigt, där kommer min älskade Roux flygande och landar på min utsträckta arm med ett litet brev i sin näbb. Jag tar brevet, lägger ner det i fickan utan att ens titta på det. Jag plockar upp en bit godis och ger till min lilla uggla som snabbt sväljer den honungstäckta nöten nöjt. Efter några minuters klappande över vingarna och på bröstkorgen från min skakiga hand flyger han iväg och jag ser efter honom ett par sekunder innan jag bestämmer mig för att gå in igen. Min kropp är rastlös och mina tankar snurrar så fort att jag knappt hinner med. Ginny, kammaren, basilisk, arvtagare, försteningar, anonyma brev, skolarbete, gripar, Frankrike, mamma, Fred...

Jag vandrar planlöst i slottet, det ligger alldeles tomt. Vi skulle ju egentligen inte vara ute, efter det som hände idag, men, jag kan inte vara där inne, jag blir galen. Alla jag bryr mig om är sårade och ledsna och det finns inget jag kan göra åt det... Jag måste bara försöka hitta- jisses, McGonagall! jag smiter snabbt in genom en liten dörr och stänger den så tyst jag kan bakom mig för att inte min professor ska höra något. Vad sjutton gör hon i denna delen av slottet..? men jag hinner inte fundera mer på det när jag ser vart jag är.

Jag står mitt i korridoren som jag för inte så länge sedan letade mig fram genom, jag tänker efter en stund, jo, jag minns vägen. Jag tog höger och höger så då ska jag ta vänster och vänster nu... Jag börjar vandra genom korridoren, sedan tar jag vänster och vandrar genom den korridoren. Jag tar vänster igen och fortsätter gå, denna korridoren är smal, väggarna täckta med tavlor av landskap. Jag möts av fönstret som förra gången släppte in lite solljus, allt man kan se nu är mörker och några få fönster som har tända ljus eller lyktor innanför sig. Jag fortsätter att gå tills jag kommer fram till den vackert smidda dörren, jag sätter handen på handtaget, ska jag verkligen, C sa att jag fick men... jag tvekar några sekunder men öppnar sedan dörren.

Rummet ser ut precis som jag minns det, litet, en sprakande brasa, soffan, en filt, bokhyllan som ser ut att vara nära en kollaps från tyngden av böckerna. Den enda skillnaden är boken jag lämnade framme. Den är flyttad och uppslagen på en annan sida. Mitt hjärta slår ett extra slag innanför mina revben. Jag går med långsamma steg fram till det lilla bordet som boken vilar på och tar den i min hand, sätter mig i den mjuka soffan och håller upp boken till mitt ansikte, jag läser högt för mig själv,
- ”'Världen Vänds av Jamyntha Giganella,
Lyser upp dagarna,
Fyller dina nätter med längtan,
En dröm om att se,
Att känna och höra,
Det är som Vårens första solstrålar,
Det är som den första Flingan av snö,
Precis som en Sång,
Precis som Porlande vatten,
Stänket från Havets vågor,
Skrattet av ett Oskyldigt barn,
Allt förändras,
Helt plötsligt så finns inget,
Bara hon.' Wow, vilken dikt... Så, vacker och så öppet sårbar...” Jag kramar boken mot min bröstkorg och ler. C... ett fnitter och ett litet leende undkommer mig, trots den hemska anledningen till varför jag kom till rummet.

Jag börjar bläddra bland de olika dikterna och läser flera stycken, till slut hittar jag en som heter ”Att få veta” som handlar om kärleken från en hemlig beundrare och viljan och önskan från flickan i dikten att få se hans ansikte bara för att märka att det är den som hon inte visste att hon hoppades på att det skulle vara. Jag lämnar boken öppen på bordet och ser mig omkring, den lilla väggklockan tickar. Dess små visare berättar att klockan är kvart i tolv på natten. Jag reser mig upp för att gå när jag minns att jag fått brev, det vilar tryggt i min rockficka.

Jag plockar upp det från fickan och landar med min kropp i soffan ännu en gång. Det står ”Allixandra” i samma snirkliga handstil som de andra anonyma breven. Jag öppnar det med ett litet leende på läpparna.
- ”'Allixandra,
jag beklagar Ginny och hoppas
att allt ordnar sig. Men
hoppas framför allt på att du
mår bra trots allt. Glöm inte,
mitt rum finns alltid
tillgängligt för dig, använd
det om du behöver.
- C
P.S Du såg ledsen ut idag,
när du åt frukost i Stora Salen.
Hoppas du mår bättre imorgon.'” en suck undkommer mina läppar, jag är redan i ditt rum C, tänk om du kunde vandra in genom dörren så jag äntligen får veta vem du är... jag viker brevet och lägger det i sitt kuvert innan det hamnar i fickan på rocken. Jag vandrar tillbaka till Gryffindor så tyst och försiktigt som möjligt för att undvika all form av uppmärksamhet. Men jag fick gömma mig för några professorer några gånger, men när jag stänger sovrumsdörren bakom mig andas jag ut och kryper ner i sängen efter en alldeles för lång dag. Han var i Stora Salen, samtidigt som mig, han såg på mig... C, vem är du? blir den sista tanken som slingrar sig genom min hjärna innan sömnens kappa sveps över mig och jag träder in i landet av drömmar.

Fats du vet att jag gillar denna mer

Och vadå miss Lovegood? Hon heter väl Dumont?