Boken utan namn

Agnate, Corazon, illusionofcool och Hermione Granger12 kanske vill läsa.

Nu kommer kapitel 24! Hoppas ni tycker om det ♥ Skriv gärna en kommentar.

Kapitel 24 - Hugos perspektiv ♥

Saturna satte sig ner på marken. Hon stirrade tomt framför sig. Allt var över. Jag la en hand på hennes axel men hon tycktes inte känna min närvaro. Plötslig kände jag hur marken under mig skakade. Min första tanke var att ta mig ut, jag putade till Saturna löst men hon kunde varken höra eller se mig. Det var som om hon var i chock. Jag kände hur det högg till i foten men jag brydde mig inte. Jag tog i allt vad jag kunde och lyckades på något makalöst sätt få upp henne på min rygg. Jag tog mig mot en av utgångarna samtidigt som jag kämpade emot smärtan som trängde upp i huvudet. Jag sprang allt vad jag kunde med henne på ryggen mina ben skakade och jag befarade att jag snart skulle falla ihop. Jag tog stöd mot väggen och fortsatte springa.

Plötsligt såg jag utgången. En svag springa ljus glimtade en bit bort. Jag tog mina sista krafter och lyckades ta mig bort till utgången. Jag släpade mig igenom och drog Saturna efter mig. I samma sekund som ljuset träffade mig bländades mina ögon och allt blev vitt. Efter en kort sekund vande sig mina ögon vid det bländande ljuset. Vi befann oss på en kyrkogård. Jag la ner Saturna i gräset och drog in lukten av frisk luft. Gräset var ljustgrönt och vildvuxet. Mina händer snuddade vid hennes fingrar och jag kände en stöt som pulserade genom kroppen. Jag tvingade mig att hålla ögonen öppna. Jag såg på henne, hon blundade och hennes små jämna andetag gjorde att hennes mage rörde sig upp och ner. Hennes mörka hår lockade sig runt huvudet och spred ut sig i gräset. Hennes smala armar hängde längs hennes kropp och jag tog hennes hand och lät den pirrande känslan domna ut. Jag la huvudet i gräset och la mig på sidan, hon var söt. Jag plockade upp en vit blomma från gräset och satte fast den i hennes trasliga hår.

Jag slöt mina ögon och kände hur gräset kittlade mina bara fötter. Jag hörde en fågel kvittra en bit i närheten och jag tyckte att den pratade med mig. Kanske sov jag, kanske inte men rösten i mitt huvud blev starkare och starkare. Jag slog upp ögonen och fick se Saturna sitta brevid mig. Hon såg oroligt på mig men när jag öppnade mina ögon log hon stort.
“Dumbledore har varit här, han tyckte att du behövde sova. Tydligen ligger det här stället jätte nära Hogwarts. Han tog med sig Rose till sjukhusflygen också. Vi kan gå sista biten.”

Jag satte mig upp och såg upp mot himlen som var alldeles blå. Luften var sval och fläktade oss lätt. Vi satt tysta, ingen behövde säga något för vi förstod varandra ändå. Hon snörvlade till och lutade sitt huvud mot mig.
“De är döda. Båda två”, snyftade hon fram. Hennes ansikte var fullt av tårar och jag lutade mig närmare henne och torkade bort en.
“Jag kommer alltid finnas här för dig”, sa jag tyst. Hon såg upp mot mig och lutade sig bakåt. Jag tvekade en kort sekund, sedan böjde jag mig ner och kysste henne lätt på kinden.

Jag läser gärna! Tack för taggningen!!

Jag måste bara läsa ikapp

Jättebra!

Tror det

Riktigt bra! ♥♥

Jag läser gärna, jag ska läsa den från början så snart jag kan

Jättebra!

Riktigt bra kapitel! Skriv mer Ella01!

Hermione Granger12 Varsågod och tack för att du vill läsa ♥

Remus Potter ♥

Privet Drive Tack, fina du ♥

PPP Tack så jättemycket

illusionofcool Ja vad kul! Tack föresten.

Elinaey Tack ♥

ceczan04 Tack och som du ville kommer det mer nu. Kapitel 25!

Kapitel 25 - Saturnas perspektiv

Jag blickade upp i hans ljusa ögon en kort sekund innan jag vände bort blicken. Han rodnade lätt så att kinderna blev svagt röda. Jag var förvånad och chockad. Han hade kysst mig. Jag ställde mig upp och borstade av byxorna.
“Det är nog bäst om vi går nu!” sa jag och vände mig om. Han såg skamset på mig och reste sig upp.
“Ja, okej.”
Vi vandrade på en smal grusgång och bakom en hög kulle kunde jag se Hogwarts resa sig. Jag kände mig dum mot Hugo. Jag funderade länge på vad jag skulle säga fast innan jag han säga något tog Hugo till ord.
“Förlåt…det var inte meningen att göra dig upprörd.”
“Nej, det var inte så. Jag var inte beredd bara.” Han tittade på mig och log svagt. Det blev tyst igen, bara vinden som slet i våra kläder hördes. Vi närmade oss Hogwarts. Det hade gått ganska lång tid sedan jag lämnade Hogwarts för att rädda Rose. Varje gång jag såg tillbaka på händelsen kändes det som om jag skulle brista ut i gråt, därför försökte jag undervika tanken. Jag stod i evig skuld till Hugo som hade räddat mig ut från grottans mörka gångar.

Jag och Hugo stannade framför portarna. En lång mager man kom emot oss och när han kom närmare såg jag att det var professor Snape.
“Följ med mig till Dumbledores kontor”, sa han med sin sträva röst. Vi gick en bit bakom honom, när vi vandrade in i slottet stirrade folkmassorna förvånat på oss. Jag kunde tänka mig hur jag såg ut, håret spretandes åt olika håll och kläderna var säker trasor vid det här lagret.

Väl utanför Dumbledores kontor lämnade Snape oss. Jag knackade försiktigt på den smala trädörren. Dörren öppnades med ett försiktigt klickande och där satt han. Mannen med det långa skägget, rektor över Hogwarts. Han såg på oss med sina bärnstensfärgade ögon och gjorde en gest som förtydligade att vi skulle slå oss ner. Jag såg ner på golvet och mötte Hugos blick. Dumbledore slog ihop sina stora händer och harklade sig.
“Ni har brutit mot regler”, sa han och jag nickade, jag var beredd på att bli utskälld totalt men det blev vi inte. “Men ni gjorde vad ni måste och ni gjorde det förbaskat bra!” Jag möte Dumbledores blick, han log stort. “Ni kommer inte att straffas för era impulsiva handlingar.” Jag suckade av lättnad.
“Tack sir”, sa Hugo och la händerna i knät.
“Det är inget att tackar för. Men om du ursäktar oss så skulle jag gärna vilja prata med Saturna själv.”
Hugo nickade och rörde sig mot dörren. Dumbledore väntade tills dörren stängts bakom oss.
“Jag förstår att det som hänt berört dig. Jag var själv i en liknade situation när jag var liten.” Jag såg upp på honom med tårdrängta kinder. Jag var arg på alla och framför allt mig själv. Hur kunde jag varit så dum, om jag bara hade varit lite snabbare hade jag kunnat rädda min far. Det kändes som om han dog på nytt varje gång jag tänkte på det och allt var mitt fel.
“Jag vet att det är jobbigt för dig just nu men…” Jag ställde sig upp och stolen brakade i golvet med en höjljud smäll.
“Du vet inte hur det känns! Du förstår inte hur det känns för mig! Jag är trött på alla som säger att de förstår för det gör de inte!” skrek jag och stampade ut från rummet.

Jag rusade ner för alla miljontals trappsteg och genom korridorer och ett hav av elever. Jag visste ärligt talat inte vart jag skulle ta vägen. Plötsligt gick jag in i något och när jag slog upp ögonen såg jag James stå en halv meter framför mig.
“Hej!” sa han och såg på mig.
“Hej”, andades jag och vände mig om. Han tog tag i mig och vred mig tillbaka.
“Hur mår du?” frågade han oroligt.
“Bara gå,” fräste jag fram. Jag vred mig om igen och lyckades nästan slita mig ur hans grepp men han tog tag hårdare i mina handleder och släpade mig bort till ett tomt klassrum.
“Nej, tänker inte gå fören du har berättat för mig om vad som händer?” Jag suckade och samlade mig för att inte börja gråta igen. “Var är Rose?”
“Rose är förmodligen i sjukhusflygen.” stammade jag fram. “Släpp mig nu!” Han lossade greppet lite och jag vred mig smidigt ur hans grepp.
“Släpp mig din idiot!” skrek jag argt och sprang ut. Jag störtade ut från Hogwarts stora portar. En bit bort slängde jag mig på gräset brevid ett stort träd och försökte glömma allt. Men tankarna jagade mig som sökaren efter kvicken: det var mitt fel.