Från helvetet och tillbaka

Superbra kapitel!
♥

Haha, bäst! ♥

Hej Freja.

Jag är död nu. Du fick förresten två tummar upp.

Hälsingar från Mandragora.

fashion7: Men hahah, jag lider av min kärlek :-(
Fairy Tale: Hahah, detsamma ♥
SingWithIce: Jag kan alltid önska mig det!
Matilda weasley: Tack sötnos :*
LIA15: Den känslan när någon säger det man tänkte säga..
PPP: Tack ♥ :*
lumos1: Säger du det? Hahah ♥
mandragora:

Hej Lovisa.

Du måste börja leva nu. Ett nytt kapitel är här.

Med varma hälsningar, Freja.

----
Jag vet att det finns folk som tycker att det är läskig och obehagligt att läsa om döden och vad som händer efteråt, så om du är känslig för sånt, läs inte kapitlet, för vissa kan uppleva det som jobbigt och ledsamt!


♥ Kapitel 36 ♥
He lives in you,
he lives in me.
He is watches over,
everything we see.
Into the water,
into the truth.
In your reflection,
he lives in you.


Är du rädd för döden?
Jag erkänner, jag har rädd för döden.

Visst, Harry Potter historien fick mig att tänka att döden inte var så farlig - men, om du verkligen tänker efter - är döden något du inte fruktar alls?

Om någon du står nära dör så kanske du tänker mer på det där med döden.
Tänk om allting bara blir svart?
Vad gör man då?
Ska man ligga där, begravd under jord, utan att veta om att man är där, och resten av världen bara går vidare?
Tänk att bli uppäten av nedbrytare, som svampar till exempel. Inte så mysigt direkt.

Jag skriver inte det här för att skrämma någon, jag vill bara dela mina tankar.
Många säger att nästa äventyr börjar när man dör, och jag vill så gärna tro det.
Men jag kan ändå inte släppa tanken på att man faktiskt inte kommer någonstans. Man är där nere, under jorden, och kommer aldrig någonsin tillbaka.

Sätt dig ner, blunda, och föreställ dig att du är död. Dina vänner och din familj gråter över din livlösa kropp, men du finns inte.
Du är borta, du stirrar utan att se - du är stendöd.

Sedan, när du sänks ner i underjorden, så gråter alla.
Du själv vet inte om att du är på väg ner dit - din kropp kanske inte ens finns kvar, du kanske är aska.

Du ligger där, en vecka, en månad, ett år...
Efter ungefär hundrafemtio år så vet ingen vem du är. Det är som om du aldrig funnits.
Din gravsten kanske till och med tas bort, och någon annan begravs på samma plats som du.

Men, du vet förstås inte om det.
För dig finns verkligen ingenting - det är inte ens svart heller, för du ser inte längre.
Allting i din kropp har bara lagt av.

Du finns inte längre, och du kommer aldrig tillbaka.

---

Jag tror inte på ett liv efter döden, det är för mig påhittade sagor som man berättar för oerfarna barn.
Men, jag tror inte heller att man bara försvinner ifrån allt.

Du lever kvar i alla andra.




( Hoppas inte att jag fick någon att bli rädd eller så, för jag har träffat på väldigt känsliga personer.
Men i alla fall, jag skriver det här för att Lejonkungen och en annan sak har fått mig att tänka på döden.

Jag vill även be er alla att skänka en tanke till en kille som bara blir femton år gammal - han har cancer, och jag har träffat honom två gånger ( för några år sedan dock, och då var han frisk ).
Han kommer i vilket fall dö ifrån en vecka till ett halvår.

Tänk på honom, och alla andra som i denna sekund dör.

Men, glöm inte att de lever vidare i dig.

You stole my thoughts!!!

Exakt så är mina tankar om döden. Att man bara försvinner och att aldrig mer få ett nytt liv är saker jag brukar tänka på. Det är jätteobehagligt att tänka på men går inte att undvika att tänka på.

Din berättelse är så beroende, jättebra och jag kan inte finna ord för det. Jag är väldigt kräsen på saker jag läser men denna har jag helt fastnat för så ta inte lätt på detta!
TummeTummeTumme!

Omg. Det där var nog ett av mina favvo kapitel hittills, verkligen.
Jag funderar mycket kring döden. Jag är inte rädd över att dö eller just vara död, utan det är stunden precis innan man dör, den där stunden när man känner all smärta och vet, att "nu kommer jag dö" som jag är rädd för.
Jag tror inte på liv efter döden. Jag tror att man bara försvinner, inte finns alls, bara själva kroppen kvar.. Men kroppen är bara ett skal, det är inte själva "vi" tycker/tror jag.


Superrrr! c:

Wow... så himla bra skrivet! Jag vet inte riktigt vad jag tror händer efter döden, kanske att man återföds som någon annan men jag vet inte, det gör väl ingen.
awesome iallafall!

Hej Freja.

När jag fick se det underbara kapitlet vaknade jag till liv igen. Det var underbart.

Från Lovisa.

Ugh. Läste alla andras kommentarer, och allt var sådär riktigt klyftigt skrivet.
Själv sitter jag här med lite fluss i halsen och försöker svälja en äppelbit.
Känner mig fördjävlig, så jag orkar nog inte skriva något speciellt idag. Bara typ.... Bra!
Hoppas du förlåter mig kompis.
Nu ska jag gå och slänga mitt äpple. Det var inte gott.