Banana Phone

Omygod nu är det allvar här! Högkvarteret, dun dun duuun!

Det här är ju nästan lite läskigt. How dare you stop writing there! Okej, grejen är att jag gärna vill veta vad som ska hända. Gah! Nu har du fått mig att bli beroende.

Fine, jag ska inte tjata. Men det skulle vara bra för min hälsa om det kom ett nytt kapitel inom kort. Haha. Känn ingen press. Och jag menar det verkligen.

Håller på att skriva.

Jaaa!

Bra!

HAHAHAHAHA *rullar runt på golvet och vrider sig i skratt kramper* Ny läsare här Läste precis andra kapitlet och asså den här mååste jag bevaka så *bevakar*

Nu är det mindre roligt. Mer... SPÄNNANDE!!!

Läst allt nu, fattar vad du menar Hittade en sak i förra kapitlet som var liiite fel (tror jag..?), MEN DEN ÄR SÅÅ BRAA!!

Nu kommer mer! ^^


Rummet framför oss är enormt.
Det måste vara 200 meter till motsatta väggen och det är kanske hundra meter i tak. Rummet är inte lika brett som långt, men det kanske är 20 meter, och det är mer än nog. Väggarna är målade i gult och grått, Bananaphonens färger. Golvet är i kall, grå sten.
Rummet är fyllt med någon form av glastankar. Tankarna är fyllda med en blå vätska jag inte vet vad det är för någonting. Det finns kanske 200 sådana tankar, uppradade längs en av väggarna, ända till motsatta väggen.
Mitt i rummet är en stor maskin, gjord i metall. Den glänser som silver. Jag kan inte lista ut vad det är för något, men i två gigantiska glastankar bredvid är fyllda med... Bananer?
Längs den andra väggen finns jättemånga gråa ståldörrar, som det står saker på. Jag, som alltid haft lite dålig syn, kan inte se vad det står på håll. Pappa har pratat om Bananaögon, men jag har aldrig fått ett par.
I rummet är det fyllt med grävlingar. De åker runt i Bananacars, tutar och pratar med varandra medan de kör. Det ser så overkligt ut, som i en film.
Vi ser patrullen vi följde efter en bit bort. De går med en kille som jag tror heter Marcus i ett fast grepp, mot en av dörrarna. Vi följer efter.
De kommer fram till dörren slår en av grävlingarna in en kod på en knappsats bredvid. Jag memorerar koden, och upprepar den tyst för mig själv;
”47 28 83, 47 28 83, 47 28 83...”
De går in och vi springer fram till dörren. Spencer rycker i den, men den är låst.
”Ta det lugnt, jag kommer ihåg koden,” säger jag och knappar in den, Dörren låses upp med ett klick och innan vi smiter in läser jag vad det står på dörren, med svarta bokstäver;
FÖRVANDLINGS-RUM
Vad betyder det?
Vi går genom en lång korridor. På väggarna hänger målningar av bananaphones och på golvet är det en grå plastmatta, sådan som det kan vara i skolor och på förskolor ibland.
Vi har tur, Grävlingarna ser sig inte om. De går med tunga steg genom korridoren, kanske tio meter framför oss. Marcus stönar bönfaller dem om nåd.
”Snälla, sluta. Jag vill inte! Jag lovar att älska er och era Bananaphones! Snälla, släpp mig!”
Grävlingarna lyssnar inte på honom. Jag känner en ilning av rädsla. Tänk om vi blir påkomna?
Vi kommer fram till en till dörr. Grävlingarna öppnar den och går in. Vi följer efter.
Rummet vi kommer in i är ganska litet. Väggarna är vita här, golvet likaså.
Mitt i rummet står en stol, som liknar en tandläkarstol, fast med... någon form av skärp runt. Bredvid står en likadan tank som vi såg utanför, men nu med en kran så att man kan få ut den konstiga blåa vätskan. Annars är det tomt i rummet, förutom en vit soffa som står i ett hörn.
Grävlingarna tar på sig ett par svarta solbananaögon som hänger på krokar bredvid dörren. Jag nickar mot dem och jag, Spencer och Agnes tar ett par, för säkerhets skull. Sedan gömmer vi oss snabbt bakom soffan, så att inte grävlingarna upptäcker oss.
De leder fram Marcus till stolen och spänner mot hans vilja fast honom. Sedan fyller de en plastmugg med den blå vätskan och häller i honom det. Han försöker spotta upp det, men sedan...

Oj juste GOSH glömde helt bort o.O hoppas att Grävlingarna inte tänkte för mycket på det

Och AWOSOME KAPITELL CIKKI