Vid din sida

Du skriver megabra! Jag har säkert sagt det förut, men har slut på mitt ordförråd för tillfället.
Ha det superbra allesammans och hoppas ni har det soligt! Och för er som går i skolan och slutar den 14 juni är det bara 25 dagar kvar!!!! Förbered er!!

Tack!♥

Oj den va svår! Har väl alltid haft en stor kärlek till Lily så får väl svara henne då

Haha! Alla säger Lily! Jag gillar James♥

Haha jag gillar alla! Bara Lily har nått speciellt över sig! ♥

Jag tror han var fullt upptagen med att tänka på att inte bli dödad för då skulle Lily dött......
Nu har jag bästemt att James är min favorit karaktär

Haha, så bra då ♥





--------------------------------------------------------

Hej mina fantastiska och tålmodiga läsare!♥
Förlåt att jag inte uppdaterat, men som vanligt är det fullt upp!
Jag hade skrivit klart det i Torsdags (jag skriver på rasterna, om jag hinner), men då hann jag inte skriva rent den på datorn för jag hade fiol hela dagen, och igår hade jag datorförbud!

Men nu hoppas jag att det här kapitel blev bra bara för ni fick vänta så!♥ (Jag blev inte särskilt nöjd med kapitlet!)
(Jag tar kapitlet "Natten är farlig" i 3 delar, eftersom det skulle nog bli för mycket om jag skrev del 3 i detta kapitel!)

Kapitel 6: "Natten är farlig" del 2 (James persp.)

I de brun-gula ögon syntes två känslor:
Mordlystenhet och medlidsamhet. Det var som om varulven två sidor, en måste-döda sida och en nej-jag-vill-inte. Men det stämde nog.
Det hade inte gått en sekund, men plötsligt ser jag inte de vettskrämda ögonen längre. Allting går i slowmotion.

Natten var mörk och tyst, och hade något mystiskt över sig.
Den kritvita månen syntes över oss, och gav trädens skuggor lite extra dramatisk sken.
Jag tittade snabbt höger om mig, ser jag en bersynnerlig figur. Figuren står på en rund kulle 20 meter bort från oss, och jag hörde hur den mumlade något. Den höll också på med armarna, som om den dansade.
Den slutade plötsligt och stirrade in i mina ögon. Nackhåren reser sig på mig och jag blir stel som en pinne.

Figuren sedan vände blicken från mig, och tittade några meter bort från mig.
Jag tittar också dit, och ser en ung man med bronsfärgade hår och bruna blåa ögon. Han kanske är i 17 års åldern, och som just nu ligger naken, men bara kalsonger på sig, på markens kalla grund.
Han har blodfläckar i ansiktet, en blåtira över ögat och stora och små revor över hela kroppen.
Håret är spretigt och stack åt alla håll. Det kom en flämtning bakom mig, och jag kom på mig själv att glömma av mitt team.

Tammys röst var fylld av drömmar:
"En riktig varulv… Jag har aldrig stött på en sån, aldrig på riktigt…"
Hur dum får jag vara! Han var ju såklart varulv, det är ju fullmåne!
Jag suckar över min dumtristighet.

Nu kommer figuren som stod på kullen närmare, och närmare.
Tillslut såg jag såg att "den" var en kvinna.
Hon hade på sig pösiga byxor, orange fleecetröja och massor silver - och kors smycken på armarna och halsen. Hon verkade vara något på 60.
Det skramlade för varje steg hon tog, och snart var hon framme vid oss. Zoe hade tagit ett steg frammåt, så hon stod vid min sida.

"Jäkla varulvar", muttrade kvinnan.
Hennes röst var djup och skrovlig, som om hon inte hade använt den på länge. "Skrämmer bort våra enda besökare vi har".
Hon log så hon blottade tänderna, och det var ingen vacker syn, må jag säga.
Många av tänder saknades, och de få som var kvar var bruna och hade sprickor och hål i de och liknande.

Jag kände att Zoe ryggade bak.
"Kom med mig", sa gumman och började gå med bestämda steg till den liggande mannen, som fortfarande inte hade rört sig.
"Kom nu Morgan, så kan du få te", gumman sparkade lätt på pojken, som antagligen hette Morgan. Han rörde sig lite och mumlade något till gumman. Gumman gjorde den där dansen med armarna, och mumlade "EpsikesiLillu". Plötsligt höll hon i ett par jeans, T-shirt och ett par slitna skor.

Pojken ställde sig upp och tog snabbt på sig byxorna, och en rodnad spred sig när han tittade på Tammy och Zoe.
"Följ med mig", sade gumman till oss andra. "Kommer du Morgan sedan?"
"Ja", Morgans röst var ung och frisk men hade en ton av sorg i sig också.
Gummans steg talade om för mig att vi skulle gå, efter jag hade sagt "Tack" till en fågel. Fågeln nickade men log.

Det var helt platt på denna gräsplätt vi gick på nu, så att gummans bruna, trassliga hår guppade som vågorna, fast med bulliga vågor.
Zoe, Tammy och Teo gick vid min sida, och när gumman tittade framåt utbytte jag en blick med de som betydde: "Ska vi fly eller lita på henne?"
Zoe skakade knappt märkligt på huvudet och gjorde en grimas. Tammy nickade beslutsamt men jag såg tvekan i hennes ögon.
Teo såg fundersam ut, som om han inte visste, men sedan nickade.

Vi fortsatte gå men med en motvillig Zoe. Det var helt tyst på färden, och bara våra andetag och steg hördes.
Vi gick nu uppför en kulle, där det sedan visade sig vara en tät skog nedanför.
När jag säger tät är det inte tät, utan jättetät. Jag vadade genom granarnas blad och kvistar, och det var knappt så vi kom igenom.
Rötterna var likadana som de i den andra skogen: Stora och krångliga.
Eller, om man ens såg de skulle man vara lycklig.

Efter en kort färd, gudskelov, men ansiktet fullt av revor, kom jag äntligen ut ur skogen med mitt team och gumman.
Framför oss var det en slätt som inte var fullproppad med träd.
Istället var slätten omringad med träd, och det fanns en väl klippt gräsmatta med röda och vita rosor som växte där.

Sedan i mitten av slutet av den här träd-fria yta, låg ett hus.
Eller, man kunde inte kalla det hus, mer … stuga. Stugan var gjord av tjocka träbjälkar, så huset var brunt.
Det var verkligen inte högt, max 1 meter till höjd, och 4 till bredd.
Skorstenens mun fräste ut gråa slingror av rök, och dörren till "huset" var nästan sönder.
Skorstenen var knappt möjligt att ha på den här lilla stugan.

"Välkomna till mitt hem", gumman gjorde en gest mot huset när vi alla hade inspekterat det.
Jag tappade hakan. Det gjorde Zoe med. Hur kan hon bo här? Det är så himla litet, det kanske inte ens finns en säng!
Och vid Svarta Bergen skulle inte vara nr 1 på min Flytta-till, utan mer 100:ade.

"Inte vad ni hade väntad er?", gumman flinade med en än gång med tänderna, läskigt. "Stig på"
Jag får inga alls bra vibbar av henne, men jag lydde för att inte vara oartig. Tammy gick in före mig och sedan kom Zoe och Teo efter mig. Gumman var redan inne.

Om jag hade tappat hakan där ute var det inget som nu. Munnen kändes oändlig, för jag blev så chokad.
"Skenet kan bedra" kändes det igen som. Stugan var ett gigantiskt, stort hus, med två rum som skiljdes åt genom drapperier, som verkade bestå av ihop sydda lapptäcken och tunna filtar. Annars var det normalt, men gammalt. En eldstad fanns mitt i rummet, och ett träbord brevid och kök, samt en toalett.
Ett sovrum fanns med en säng, och sedan en gästsäng.

Gumman gick direkt till köket, tog en kastrull och hällde i vatten i den med en kran. Sedan satte hon den på eldstaden, och än en gång mumlade några besvärjelser.
Jag backade undan och en sekund senare flammade en sprakande eld upp. Jag stirrar förbufflat på eldens lågor. Gumman har ju inte en trollstav!
Det var som om han hade läst mina tankar, för han frågar:
"Du är en häxa, eller hur?", säger Teo försiktigt men bestämt.

Gumman rycker på axlarna. "Häxa och häxa…", hennes röst var läskig, men ändå behaglig. Skumt.
"Tack", ordet bara slank ur min mun innan jag hann tänka mig för eller formulera om mig.
Gumman tittar förvånat på mig. "För vad då?"
"Du räddade mig… oss från varulven", rättar Zoe i mitt ställe. Jag nickar.
"Åh…", säger gumman. "just det. Jag är så gammal och glömsk!", hennes skratt låter som en kraxande skata som just har sättit en banan i halsen.
Hon ler också med tänderna, så det hela blir obehagligt…

Sedan blir det tyst.
"Jag heter Alice, förresten", gum…, nej, Alice, säger det medan hon tar bort kastrullen från elden.
"Vill ni ha te?"
"Ja tack", svarar jag och de andra nickar som svar. Alice häller upp det kokande vattnet i koppar och lägger i ett blad i varje, och sedan ger oss kopparna.
Hon tar en stol och sätter sig. Vi gör detsamma.
Jag tar upp koppen och smuttar lite på det kokheta vattnet. Det smakar mint. Mm.

"Så…", Alices gröna ögon mötte mina. Som Lilys ögon, fast inte en chans lika vackra… Alice spänner blicken i oss alla.
"Nu tar vi allt från början"

------------------------------------------
Vad tycker ni?
Äntligen har jag skrivit färdigt kapitet!

Hope you enjoy it, mina fina läsare!♥

Grymt!!♥

Superbra!!!
Meeeer!!!

JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hoppas det kommer mer snart!!!

Jag tycker att Alice är ett fint namn btw .