Annie Crestas historia

:'D Och det är lugnt, we'll always be waiting for your awesome ff ^^

*wait forever if it takes*♥

Ny läsare!
Det är verkligen helt sjukt bra! Jag läste ut Hungerspelen för någon vecka sedan och har letat här på mugglis efter en sådan ff. Och jag hittade den här!!

TACK EVERYBODY! Jag vet att det här är fruktansvärt sent och allt, men jag är sjuk idag :8

Kapitel 15

Den natten sjunger inte Finnick för mig. Jag ligger hopkrupen i hans famn och lyssnar på hans lugna och djupa andetag som försiktigt kittlar ena sidan av mitt ansikte. Utanför fönstret hör jag högljudda skrål och oväsen som bekräftar att Huvudstadsborna firar den här kvällen.
Det har varit intervjukväll. De kan nu välja och vraka, tycka och tänka om oss tävlande som om vi vore fiskar i ett handelsstånd. Det är imorgon allt kommer börja – nej, idag! Klockan på väggen signalerar att det nu har gått tre timmar av den nya dagen som förmodligen kommer bli min sista.

Bara tanken får mig att rysa och borra mig djupare in i Finnicks famn.

-o-

När klockan är tio över fyra börjar Finnick gnola i mitt ena öra, och trots att jag inte känner igen melodin grips jag av en impuls att sjunga med.

And are you beautiful and pale, with gold-brown hair, like her?
I’d want you beautiful and pale, the way I’ve dreamed you were:
Annie.
And if you’re beautiful, what then?
With gold-brown hair, like weed.
I think we shall not meet again, my little dove, my sweet Annie…

Melodin är mjuk och vacker, och trots att jag märker att han bytt ut något annat namn mot mitt eget och trots att jag inte kan någonting om musik eller sång inser jag att sången säkert är gammal och förmodligen bannlyst av huvudstaden.
Det gör den ännu vackrare i mina öron.

Om två timmar kommer de komma och väcka mig, fast jag vet att jag kommer vara klarvaken, för att sedan skicka ut mig på en arena där jag vet att jag kommer dö.
Två timmar. Plötsligt verkar klockan röra sig mycket långsammare än vad den brukar.

-o-

Bisqet är inte tyst idag. Hon pladdrar glatt på medan hon visar upp dräkten jag ska ha på mig inne på arenan: en trikå av något tyg som verkar kunna gå sönder om man så bara petar på det med ena nageln. Bisqet pratar om helt orelaterade saker, som priset på guld eller pärlor och hur fruktansvärt dyrt hon tycker att det är. När en raspig men sval kvinnoröst annonserar att det är en minut till start och dörren till tuben jag ska färdas i öppnas knackar någon på dörren. Bisqet ser sur ut över att bli avbruten i hennes babbel om juveler, men öppnar ändå.

Ungefär en halv sekund senare känner jag hur ett par mjuka läppar trycks mot mina egna och hur en hand nästan omilt trycker mig emot sig.
Finnick.

Jag hör Bisqet flämta till, den svala kvinnorösten säga att det är fyrtio sekunder till start, men allt jag ser är Finnicks havsgröna ögon när han försiktigt lämnar mina läppar.
I ett par sekunder står tiden stilla, och Finnicks ögon fylls av tårar. Sedan harklar Bisqet sig och piper:
”Du… Du kanske borde gå in i röret nu, Anna.”
”Annie”, påminner jag henne försiktigt. Finnick ler ett tårfyllt leende och hjälper mig in i röret och ger mig en kyss på kinden.

”Vi ses snart”, säger han. Jag kämpar mot tårarna, men lyckas på något sätt nicka. Min hjärna letar febrilt efter något att säga, och plötsligt hasplar jag ur mig:
”Vad hette hon i sången?”
Finnick ser frågande ut. ”Va?”
”Igår. Du sjöng en sång för mig där du bytte ut ett annat flicknamn mot mitt eget. Vad var det för namn egentligen?”
Finnick ser stoisk ut. ”Johanna.”

Det blir vårt avsked.


Tja, det var ganska kort. Men, vad gör man när man har 39 graders feber?

Ja, vad kan man säga, förrutom: Lika awesome som vanligt!♥

Tackar, tackar x)

Jättebra!

HERREGUD HERREGUD AWESOME

AWESOME!!!!!

Det var sagolikt!