13 och såld

Tack!
And just sayin', it will be much more! (sry för dålig engelska xD)


Kapitel 51


Jag satt på mitt rum med näsan i skrivboken som professor Herke hade gett mig. Jag orkade knappt tänka, nu när så mycket hände. Jag märkte inte ens stegen som närmade sig bakom mig. Jag hoppade till när en hand knackade mig på axeln. Jag vände mig snabbt om med en irriterad blick. Det var Mathilda. Min blick mjuknade direkt.
"Ledsen att jag skrämde dig, men jag ville berätta att gästerna åker nu. De är på slottsgården", sa Mathilda med ett leende.
Jag tittade förvånat på henne men samlade mig snabbt. Jag reste mig kvickt och sa:
"Tack, Mathilda", och sprang iväg. Jag rusade nerför trapporna och såg hur Erik stod och pratade med Stephanie på stentrappan.
Jag klev ut på den dystra slottsgården. Slottets svarta väggar fick allt att se så mörkt ut. Flaggorna som hängde på väggarna såg skräckinjagande ut, och då kom jag ihåg känslan när jag kom hit för första gången. Känslan av att vara i ett fängelse. Jag rös men gick till Stephanie och Erik. Erik log mot mig, likaså Stephanie. Jag kramade Erik hårt.
"Jag kommer sakna dig", jag steg tillbaka. "Tänk nu, när allt är bra mellan oss så ska..."
Jag hejdade mig. Ja, hur skulle det bli? Skulle Stephanie stanna?
Erik suckade sorgset. Jag såg att hans ögon tårades, men han blinkade bort de.
Jag vände mig mot Stephanie. "Så du stannar?" frågade jag, osäker hur jag skulle känna inför det.
Stephanie nickade. En känslovåg sköljde över mig. Vad var det normalt att känna nu? Jag var överlycklig över att Stephanie skulle stanna, men tyckte synd om Erik. Han brydde sig verkligen om Stephanie. Nu var han ensam. Jag flackade med blicken mellan Erik och Stephanie. Jag kramade om Stephanie hastigt. En tår föll från min kind, och då var jag osäker om det var av glädje eller av djup sorg. För jag kände båda inom mig. Sedan kramade jag Erik igen.
"Det är okej", sa han med en klump i halsen. "Stephanie får det bättre här."
Jag nickade svagt. Hans far ropade att han skulle komma. Hans mor kom och överröste Stephanie med kindpussar och kramar och kärleksfulla ord. Jag tittade ner i marken och märkte sedan att Richard var där. Jag hade inte märkt honom, men nu såg jag honom stå och prata med en tjänare som såg livrädd ut. Jag brydde mig inte så mycket, det var ansiktsuttrycket som alla tjänare hade i närheten av Richard. Jag blev glatt förvånad när Stephanies mamma gav mig en hård kram.
"Ta hand om henne, och tack", viskade hon i mitt öra. När hon sköt undan mig nickade jag och sa:
"Jag lovar."
Hon log mot mig och gick iväg till droskan som stod och väntade på de. När hästarna började röra på sig vinkade Stephanie och jag till Erik, och en sorgsen pojke vinkade tillbaka.
När de var borta fick jag bråttom att hålla Richard borta från Stephanie. Jag tog Stephanies hand och ledde henne bort ut från slottsgården. Jag frågade henne:
"Vart ligger ditt nya hus?"
Hon pekade åt vänster och vi gav oss av mot det stora huset som snart syntes. rök steg upp från skortstenen. Jag log mot henne, det såg hemtrevligt ut.
"Har du träffat de?"
Stephanie nickade.
"Är de vänliga?"
Hon nickade igen.
Ett par unga killar stod skrattade i utkanten av skogen. Skogen var tillräckligt nära för att jag skulle kunna se vilka det var. Det var några killar från lägret, bland de Elijah. Jag flämtade till och såg att Stephanie såg samma sak. Elijah pekade in mot skogen och kollade rakt på mig. Jag nickade för att visa att jag förstod.
Stephanie och jag fortsatte gå. Vi kom fram till huset. När jag skulle krama om henne viskade jag:
"Jag berättar om vad som hände sen", och visste att hon förstod. Hennes nya föräldrar var väldigt snälla och jag hade en trygg känsla när det gällde de. De skulle ta god hand om henne, det var jag säker på. Men nu skulle jag till lägret.

SUPEEERRR!! ♥

Superduperluperuper bra!

Tack hörni! ♥
(bara så ni vet, vanligtvis när ni kommenterar kommer jag lägga upp ett nytt kapitel ^^)


Kapitel 52


Jag gick med ivriga steg in i skogen. Elijah och hans vänner hade gått när jag kom tillbaka efter att ha lämnat Stephanie. Jag försökte att inte gå vilse när jag insåg att jag aldrig hade gått till lägret från den här sidan av skogen, eller utan sällskap som kunde vägen utantill. Jag blev lite orolig efter ett tag av meningslöst traskande i den gröna skogen. Molnen skymde himlen och solen, och det dunkla ljuset gav skogen en mörkgrön färg, som i en saga. Jag hejdade ett litet skrik när en rörelse framför mig fick mig att ramla baklänges. Jag andades ut när ett rådjur kvickt hoppade förbi, nästan för snabbt för mina ögon. Direkt efteråt konstaterade jag att jag inte skadade mig av fallet och bestämt reste mig upp för att gå vidare. Jag gick längre och längre in i skogen, och kunde inte finna ett minne av omgivningen. Vid den här delen av skogen var trädkronorna tätare och av det dåliga ljus som fanns nådde inte hälften av ljuset marken. Mörkret gjorde så jag inte såg stenarna på marken. Jag stannade upp för en minut och kände paniken långsamt komma. Jag snurrade runt flera gånger, men kunde inte urskilja något som jag kom ihåg från tidigare. Jag svalde klumpen i halsen när jag insåg att jag var vilse i skogen, utan någon aning om vilket håll lägret eller slottet var.
Ljudet av en kvist som knäcktes fick mig att skrika. Men efter en sekund täcktes en hand över min mun och en röst viskade i mitt öra.
"Skrik inte", sade en välbekant röst.
Handen lyftes långsamt och föll till marken när jag inte skrek igen. Jag vände mig långsamt om och såg lättat vem det var. Elijah. Utan att tänka omfamnade jag honom, men efter ett par sekunder steg jag tillbaka och slog honom hårt på armen.
"Aj!" utbrast han och tog sig för armen.
"Varför var du tvungen att skrämma mig?" sa jag ilsket med gäll röst.
"Är det tacken för att jag räddade dig när du var vilse?" sa han med lika ilsken röst.
"Jag var inte vilse", fräste jag.
"Nej visst, det var därför du höll på att börja gråta", snäste han med retsam röst som irriterade mig något enormt.
"Och hur skulle du veta det, om jag nu gjorde det? Om jag höll på att börja gråta så gjorde jag ju det aldrig?"
"Äh, erkänn bara. Du var vilse och fick panik, jag antar att det var därför du kramade mig", sa han lika retsamt.
"Som om du inte gillade det", svarade jag envist.
"Det gjorde jag, men jag tror inte att det var av den anledningen som jag föredrar", sa han, nu med en allvarligare ton på rösten.
Jag blev ställd och visste inte vad jag skulle svara. Jag kände ett sting av skuld, men jag samlade mig och svarade:
"Okej, visst. Jag gick vilse."
Ett trumferande leende prydde Elijahs ansikte. Jag stirrade på honom.
"Vad är det som är roligt?" frågade jag irriterat.
"Ingenting", svarade han enkelt. "Ska vi gå till lägret?"
Jag nickade surt. Jag väntade på att han skulle gå åt ett håll och stirrade på honom när han inte rörde sig ur fläcken.
"Ska du inte gå?" frågade Elijah retsamt.
"Men jag sa ju att jag gick vilse", sa jag irriterat och kände att mitt tålamod snart var slut.
Elijah skrattade. "Jag vet, jag njuter bara av att ha rätt", sa han och började gå åt ett håll.
"Idiot", muttrade jag tyst för mig själv, och blev arg när Elijahs högljudda skratt ljöd.
"Du kanske inte skulle skratta så högt, om du ville att jag skulle vara tyst innan", sa jag högt.
"Äh, vi är så djupt inne i skogen så ingen kan höra oss", svarade Elijah och ryckte på axlarna.
"Men varför var du tvungen att täppa för min mun och skrämma mig mer än nödvändigt då?" frågade jag ilsket.
"Det blev mer dramatiskt", sa han och kastade ett leende över axeln på mig.
Jag himlade med ögonen och sprang upp bredvid honom. "Det är så typiskt dig att alltid överdriva", retade jag honom.
Han skrattade till. "Kom nu, vi måste skynda oss. De väntar på dig och blev oroliga när du aldrig kom", sa han sedan och skyndade på stegen. Jag fick småspringa för att hinna med.
"Hur hittade du mig?" flåsade jag efter en stund.
"Bry dig inte om det, jag hittade dig i alla fall", svarade han.
Jag brydde mig inte om att fråga mer, utan lät honom leda mig till lägret och Ashton som troligen skulle var missnöjd med mina prestationer.

Super kapitel!

Tack!


Kapitel 53


Med Elijahs hjälp gick det snabbt att komma till lägret. Rose kramade välkomnande om mig.
"Vi trodde något hade hänt dig", sa hon snällt. "Välkommen hit igen."
"Tack", log jag och nämnde inte att jag gick vilse. Det behövde ingen veta.
Elijah ledde mig till ett nytt tält och jag undrade hur stort det här lägret egentligen var. Det var tält överallt. Jag gick in i tältet efter Elijah. Ashton och gamle Abraham satt där inne. De log varmt mot mig när jag kom in.
"Sätt dig Alice", sa Ashton. Jag satte mig lydigt ner och tittade på de båda. Det var ett avlångt bord. Gamle Abraham satt vid ena långänden, och närmast honom på långsidan satt Ashton. Jag satt mig mitt emot honom och iakttog Elijah när han satte sig bredvid Ashton.
En tyst minut följde. Jag behärskade mig för att inte vrida mig på stolen. Till slut ljöd Abrahams stämma.
"Har du någon information till oss, Alice?" frågade han utan att titta på mig.
"Nej, inte än tyvärr. Men jag håller på att lära mig läsa", svarade jag skamset.
"Man kan få reda på saker genom att lyssna också", brummade han. Han visade inte någon missnöjdhet, men heller inte någon glädje.
"Jag vet, men som ni redan vet har jag inte den bästa realtionen ti--", sa jag.
"Men du måste ta tag i det här! Du kan inte bara bråka med honom", utbrast Ashton irriterat.
"Lugna ner dig, Ashton", sa gamle Abraham. Hans röst var mäktig. Den var högljudd, men ändå lugn.
Ashton tittade ursäktande på mig, som var lite ställd. Jag besvarade Ashton med ett litet leende och tittade på Elijah. Han log lugnande mot mig. Jag slappnade av.
"Jag ska försöka", sa jag. "Men jag föredrar att ta reda på saker genom läsvägen. Kanske avlyssning också, men först och främst blir det genom böcker och pergament. Jag kan väl ta med mig de?" föreslog jag.
"Kanske, men inte för en längre tid. Om han märker att något är borta kommer han anklaga dig", svarade Ashton funderande.
Jag skakade på huvudet. "Nej, kanske inte. Han är inte särskilt arg på mig, bara ställd tror jag. Jag berättade vad jag tyckte, nämligen. Sen dess har vi undvikit varandra", medgav jag.
"Du kan verkligen inte behärska dig själv, va?" frågade Ashton trött.
Jag svarade inte.
"Jag tycker ändå inte att vi ska ta några risker", började Abraham, "men om du har problem med att läsa tycker jag att du borde ta boken för en dag. Men inte mer."
Jag nickade. "Visst", instämde jag.
"Då är vi klara här", sa Abraham och började resa sig upp. Ashton gjorde inte likadant. Jag reste mig upp då jag kom på något. Abraham var redan borta och det var bara Ashton och Elijah kvar.
"Ashton", började jag tveksamt. Han tittade på mig. "Jag skulle vilja be dig om en sak. Om det går förstås."
"Vad är det då?" frågade han.
"Skulle vi kunna få hit min familj?"

Åh! Super! 8D Nu blir det spännande! ^^

Tack!
Hihi, känner jag med ^^ And i know what's going to happen!



Kapitel 54


Ashton stirrade förvånat på mig. Elijah mötte inte min blick. Jag blev orolig att min fråga hade orsakat trubbel. Ashton harklade sig.
"Alice..." mitt mod sjönk med hans ord, "det är svårt att få hit dem. Vi kan inte garantera att de kan följa med. Det är mer än att bara ta sina saker och åka. Tänk om någon har blivit sjuk och inte kan resa?"
"Men det skadar väl inte att försöka?" sa jag med tjock röst.
"Nej, det skadar ju inte att försöka, men våra chanser är inte stora. Det råder kaos i städer och byar över hela Pistore. Jag tror inte att de kommer bli glada. Frihetskämpar i ett hus i en by, det är inte bra. Ägarna dör direkt om någon får reda på det", muttrade Ashton dystert.
"Men det kanske inte är så hemma! Vi bor ju utanför byn ändå", sa jag desperat.
"Alice! Utanför en by spelar ingen roll! Patruller mascherar överallt. Fram och tillbaka, det finns ingen chans att gömma sig. Den största utmaningen blir att ta sig dit och tillbaka osedda", sa Ashton.
"Men det måste gå på något sätt! Jag är orolig, Ashton. Vi klarade oss knappt när jag var där och kunde byta varor. Nu är Abel ensam, hur tror du det går? Hon är liten och osynlig för de runt om henne. Vem skulle vilja sälja saker till ett litet barn?" utbrast jag. "Och far har en förmåga att sjunka in i en dvala. Han äter knappt, gör ingenting förutom att bara sitta. Jag blev nästan sådan jag också, men Abel fick mig att vakna. Han gör inget, och om han är så en längre period kommer Abel dö inom kort!"
Ashton kramade om mig till min förvåning. Elijah stod tyst och iakttog oss. Han visste nog inte vad han skulle göra.
"Alice, jag vet inte hur vi ska göra. Det är närmast omöjligt", medgav Ashton.
"Men kan inte några av oss göra det?" hördes Elijahs röst i tystnaden. Vi vände oss mot honom.
"Vi ungdomar kan göra det, vad väcker vi för misstänksamhet?" tänkte han högt.
"Mycket", svarade Ashton.
"Okej, men kanske några tjejer då? De väcker kanske mindre om de säger att de ska in till marknaden?" funderade Elijah.
"Skulle vi låta några flickor åka ensamma utan bevakning? Jag tror inte det är någon bra idé. De kan strida, men tänk om ni behöver bära någon av de? Det skulle bli för svårt", argumenterade Ashton.
Jag fick en idé. "Men kan inte Aiden och jag åka då?", föreslog jag. "Elijah kan också följa med", tillade jag hastigt.
"Nej. Vad skulle Richard den Mörke tro om du var påväg mot dina hemtrakter?" protesterade Ashton.
"Men hon kan ju maskera sig? Det kanske är bäst att det är Alice som följer med. Varför skulle Abel och Alices far följa med ett par ungdomar som kommer från ingenstans? Vi behöver övertyga de", sa Elijah.
Jag tittade tacksamt på honom.
Ashton funderade. "Jo, men det är riskfyllt."
"Vilken lösning finns det som inte är riskfylld?" frågade jag lite irriterat.
Ashton suckade. "Visst, okej. Men håll er på vägarna. Alice, du bär en kappa. Ni borde inte ha hästar egentligen. Det ser för konstigt ut. Om ni ska ha det får ni ha en vagn. Ni är barn i en stor bondfamilj. Ni har varor med er, mjölk, ost, smör som ni ska sälja på marknaden. Okej? Alice, du borde kanske inte följa med, Det kan bli farligt. Du kan inte ha din kappa på dig hela tiden."
Elijah och jag lät honom diskutera med sig själv.
"Men du hörde ju att jag måste följa med!" utbrast jag.
"Men hur ska du maskera dig? Du kan inte gömma dig i vagnen, vakterna genomsöker de hela tiden", sa Ashton.
"Vi går på natten, då", sa jag enkelt.
"Men..." började Ashton men funderade sedan. Han tycktes tro att det var bra. "Okej", sa han till slut. "Du, Aiden och Elijah. Men ni får själva komma på hur ni ska ta er ut ur slottet."
Jag log glatt. Elijah log också. Ashton gick med ett "lycka till" och lämnade oss ensamma.´
"Vi måste berätta för Aiden", sa jag direkt.
Elijah nickade och snart var vi påväg till slottet igen.

SUPER! ♥
I want Abel back. Don't dare killing her.

... is that a threat? xD