Just a hollow sound [SV]

a-MAZING! ♥

Tack till er! :3 ♥
***

Kapitel 5.2

"Vad händer om man tar dina krafter?" Det var det första Zach lyckades få ur sig efter en lång stund. Av allt som Chris hade sagt, av allt han hade berättat, så var det denna fråga som först uppenbarade sig i pojkens huvud.

"Mina krafter är min själ", sa Chris då med en lugn stämma. Han verkade vara lättad över att historien var avklarad. Men den tunga känslan fanns fortfarande i hans ord. "Jag skulle dö."

"Så du har ingen egen själ?" frågade Zach då, lite försiktigare.

"Så egen den kan bli", sa Chris tunt och gav ifrån sig någon stel min till ett misslyckat leende.

Zach sänkte blicken en aning, försökte smälta det han fått veta. Tusentals frågor hade dykt upp i hans huvud. Han visste bara inte hur han skulle formulera dem, eller om Chris skulle orka svara på alla.

"Vad... Vad är dina krafter?" frågade han och mötte sin tvillings blick igen.

Chris såg ut att fundera på ett svar.

"Jag vet inte", sa han sedan - uppriktigt. "Kapten har aldrig berättat det. Allt jag vet är att jag innehar en slags magi, och en kraftig sådan."

"Kan du använda den?” fortsatte Zach nästan med förundran i rösten. Han som hade trott att magi bara var en legend. Javisst, risken fanns fortfarande att Chris bara skojade med honom, men nästan allt i situationen sa emot det. Pojken talade sanning. Zach kunde känna det på sig.

Chris skakade på huvudet. Mer till svar fick han inte.

"Men mamma..." började han utan att egentligen veta hur han skulle fortsätta meningen. "Hon... kunde inte bli med barn?"

"Nej", sa Chris utan större svårigheter.

"Men pappa, han är fortfarande vår biologiske far, eller?"

Chris ryckte lite på axlarna. "Jag tror det. Yeména kan inte skapa ett liv åt en ensamstående kvinna."

Zach bet sig löst i läppen, sög på den en stund för att hjälpa tankarna att klarna.

"Letar inte Yeména efter dig?" frågade han sedan och fick nästan kalla kårar då han tänkte på att folket Chris hade berättat om för flera dagar sedan faktiskt existerade.

Pojken ryckte på axlarna igen.

"Jag vet inte", sa han lite besvärat. "Vi har i alla fall inte stött på någon. Jag tror att kapten vet vilka farvatten och områden de håller till på och undviker dem."

"Kommer det att fortsätta?"

Chris såg på Zach med aningen förbryllade ögon.

"Va?"

För en gångs skull var det denne som fick be om mer information.

"Säljandet", sa Zach hackigt och svalde. Han ville inte vara med om att bli såld igen. Det var hemskt. Hemskt och så oerhört förnedrande.

Chris sänkte motvilligt blicken och suckade lätt.

"Jag befarar det", sa han tyst, som om han gjorde allt för att Zach inte skulle höra.

Men Zach hörde. Han hörde vartenda ord. Hjärtats slag började märkas av igen. Andningen var på väg att börja skena.

"Jag vill inte..." fick han fram. Rösten lät hjälplös och sårbar, tunn och nästan gnyende.

"Jag vet", sa Chris med samma sorgsna uttryck som då han hade fått se Zach komma tillbaka från värdshuset. "Jag vet hur hemskt det är."

"Ändå låter du det ske?" Zachs påstående formades till en fråga.

"Jag kan inte göra något", sa den andra pojken uppgivet. "Jag önskar att jag kunde, men jag kan inte."

Zach sänkte blicken igen, kände hur några nya, envisa tårar brände i hans ögon. Han kunde föreställa sig hur det skulle bli. Fasansfullt. Hemskt. Hjärtat värkte som i protest.

Plötsligt öppnades dörren in till den annars isolerade hytten. Det var ingen omtänksam entré. Bill tog ett steg in, kastade ett rep till Chris som lite motvilligt fångade upp det och försvann sedan iväg igen. Zach stirrade på repet med skräckslagna ögon. Med tanke på det som hänt honom samma kväll var han livrädd för vad piraterna tänkte göra med honom.

"Du ska få sova nu", sa Chris utan att ta notis om Zachs ansiktsuttryck.

"Vad är repet till?" frågade Zach med den röst han lyckades uppbåda.

Chris suckade igen.

"Kapten vill att vi binder dig. Han litar inte på dig längre. Inte sen du försökte fly."

"Har han någonsin litat på mig?" frågade Zach skeptiskt, överraskad över sin egen avsky i orden.

Chris mötte hans blick för en sekund.

"Ja", sa han kort, som om han var förvirrad över Zachs fråga, som om det varit uppenbart.

Zach försökte ta ett lugnande andetag.

"Okej", sa han lite tunnare. "Bind mig då." Han skulle ju trots allt få sova.

-
Inte förrän nu förstod Zach vad Chris menade med att det var bekvämare att sova på mage. Pojken hade sagt åt honom att lägga sig på rygg och han hade genast känt sig blottad och sårbar. Tillbakablickar från samma kväll ven förbi i hans sinne och han kände hur obekväm situationen var.

"Varför måste jag ligga såhär?" hade han frågat då Chris började knyta repen kring hans handleder över huvudet.

"Kaptens order", hade blivit hans svar.

Efter det hade Zach gett upp allt hans tankar kunde komma fram till, släppt efter för utmattningen, och somnat.

jättebra skrivet

Älskar't. Mer! ♥

Omg, så braa ♥ Du är så hemsk duktig!
Väldigt spännande också

Jättebra

Mer? :')

Ja, nu är det ju fredag, så då kommer nästa del. (Även om den här är en rätt tråkig en)
Tack för att ni läser. Det betyder jättemycket för mig!
***

Kapitel 5.3

Zach kände sig tung i huvudet. Han vägrade att öppna ögonen. Han hade legat stilla i flera timmar och försökt att fly undan verkligheten. Men han visste att det inte skulle fungera. Han visste att han tids nog skulle bli tvungen att öppna ögonen och möta den. Men just nu låg han bara kvar. Han rörde inte en min, lät kroppen finna sig i lugnet i hytten. Om han bara kunde somna om... Men han var för vaken för det, trots sina slutna ögon och den tunga känslan i huvudet. Hans armar och ben började bli otåliga. De kunde inte bara ligga stilla så mycket längre. För att dämpa denna rastlöshet en aning försökte han vrida lite på sina händer. Skavsåren från de hårt knutna repen borde vara straff nog för hans otålighet. Det spelade ingen roll om han skulle sova eller vara vaken, han skulle ändå vara fast. Fast i denna obehagliga ställning.

Han uppfattade några ljud runtomkring sig - svaga, smygande ljud som antagligen skapades med yttersta försiktighet. Han hade hört Chris röra sig i hytten innan samma morgon, men orkade inte bry sig om varför. Även ifall han för tillfället avskydde piraterna, och även ifall han fruktade vad de kunde och skulle göra med honom, så brydde han sig inte ett dugg. Så länge han var fastbunden och hjälplös fanns det ingen anledning till det. Han hade redan gett upp - en liten del av honom i alla fall. En annan del väntade på rätt tillfälle; på rätt tillfälle för att vakna till liv och bryta sig loss från detta helvete.

Nu när sinnena vaknat upp så pass mycket från sömnens tunga slöja blev han lite nyfiken över vad Chris kunde hålla på med. Med delvis motvilja, delvis envishet lyfte han på ögonlocken. Han fick genast blinka bort det lilla av sömnen som fortfarande fanns kvar. Sedan vred han lite på huvudet för att få en blick över hytten.

Som vanligt stod det ett stearinljus på bordet, vars lilla låga fladdrade vilt och som sänkte ett varmt, dunkelt ljus över omgivningen. Bredvid fanns en liten, smått rostig metallbricka som blänkte lamt från skenet. På den släta ytan fanns en liten limpa bröd. Zach kände hur magen kurrade av hunger. Han hade inte ätit något sedan lunchtid förgående dag. Han behövde något i sig. Han mindes brödlimporna som torra och smaklösa, men vad gjorde det egentligen? Det var mat och hans kropp begärde det. Blicken stannade på brödet lite, samtidigt som det verkade vattna sig i munnen på honom. Men så slets uppmärksamheten åt ett annat håll; en rörelse precis intill. Chris satt vid bordet med armbågarna bara några centimeter bort från brickan. Hans mörka ögon såg rakt in i Zachs. Känslan han formade i sitt ansikte var likgiltig; okänslig.

"Är du vaken nu?" frågade han lite smått, varken med någon glädje eller hånfullhet i rösten. Zach mindes den meningen. Det var det första han hade hört då han för första gången hade vaknat upp på skeppet. Minnet fick kalla kårar att rusa genom hans ryggrad.

"Jag är hungrig", sa han tyst. Det var egentligen inte planerat att han skulle tala om det, och när han yttrade orden kände han sig som ett litet barn som var beroende av andras hjälp. Ändå hade hans röst inte låtit så bedjande. Det hade varit hackigt, men inte hjälplöst.

"Synd", sa Chris korthugget och rätade lite på sig där han satt, fortfarande med armarna lutandes över träytan.

Zach blinkade till lite, förvirrad av vad det skulle vara för svar. Vad betydde det? Att han inte skulle få någon mat? Chris reste sig upp och greppade tag i brödbiten. Om Zach inte såg fel så verkade denne njuta av att visa att pojken i sängen inte skulle få någonting. Det fick ilskan att bubbla upp inom honom och hettade hans kinder till en svagt rosa nyans. Vad hände med hans brors medkänsla; hans sympati? Pirater!

"Tänker ni svälta mig?" frågade han då, nöjd över den bestämda stämma han lyckats få till.

Chris såg på honom en stund, stannade upp i en rörelse så obetydlig så att Zach inte hade märkt av den. Något i ögonen förändrades, blicken mjuknade. Pojken suckade plötsligt; en smått irriterad, men också osäker suck som fick funderingarna att på nytt sättas i rörelse i Zachs huvud.

Chris bröt plötsligt loss ett par bitar från brödet och slängde det mot Zach. De landade på hans bröstkorg. Zach synade vad han fått med missnöjda ögon.

"Är det här ett skämt?" frågade han lite snäsigt, tänkte att om han ska vara en fånge kunde han likaväl vara en outhärdlig sådan.

"Du når", sa Chris tunt och vände bort blicken - som om det fanns något annat som var mer intressant i hytten.

Jättebra

Haha, så jättebra ♥