Safe And Sound [Hunger Games][SV]

Hurrey up! 8D

Ass snygg klänning!!!! ^^^
Längtar till näsa kapitel

duuuu äger!!!

Jättespänd på klänningen! Fint kapitel och inte dåligt!

Kommer det ikväll?

^Ofc my dear! Håller precis på att skriva dem sista meningarna i kapitlet xD

Good, good....

AND HERE IT IS >:'D
Well, blev inte jättenöjd direkt, men ändå ^^'
Om ni undrar över Rue's klänning, så är den utan vingar för att den inte ska vara för lik Prim's.
---------------------
Kapitel 11: Darling, everything's on fire
Klänningens nedre del består av flera lager tyll, som vävts samman på ett sådant sätt att det ser ut som eldslågor fladdrar runt mina ben.
Tyllen skimrar och glöder, det påminner om någonting, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. 
Överdelen är också sensationell, den är strödd med något som liknar glittrande, mörkrött kolpulver. 
Men det som gör störst intryck på mig är dem enorma, florstunna vingarna, skimrande och gnistrande med en färg som kan mätas exakt vid dem sista, sprakande, knappt befintliga, tonerna av eld i en brasa. 
Cinna rör vid en liten, liten, känslig knapp vid fästet och jag ser hänfört hur vingarna börjar glöda, på gränsen till brinna. 
Han viskar en enda sak i mitt öra.
"Eldfluga." 
Och jag förstår.
Det är ingen slump. Den älvliknande varelsen framför mig i spegeln stirrar tillbaka med stora ögon. Eldfluga.

Vi möter Peeta, Portia och dem andra stylisterna i hissen på väg ner. 
Peeta har en kolfärgad kostym med elddetaljer, han ser riktigt bra ut.
Effie och Haymitch hoppar också på en våning senare. Effie stirrar med stora på mig. Sedan brister hon ut i gråt.
"Snälla Primrose, vinn, jag står inte ut att se en sådan skönhet förintas!" 
Det hugger till av irritation inuti mig när hon säger så, men jag försöker hålla masken.
"Jag tolkar det där som en komplimang... Tack." 
När vi stiger ut är det fullt av deltagare, handledare och stylister på väg till antingen sina platser eller upp på scenen. 
Effie, Haymitch, Cinna och Portia tar adjö och går till sina platser bland publiken. Jag och Peeta går efter dem andra ungdomarna upp på scenen. 
Alla tjugofyra sitter i en stor halvcirkel medan man en efter en intervjuas. Jag kommer vara näst sist och Peeta sist, eftersom att dem intervjuar flickorna före pojkarna. 
Jag intar min plats till vänster om den store pojken från samma distrikt som Rue. Jag lyckas fånga hennes ögonkontakt och hon ler lite mot mig. Jag ler tillbaka och sätter mig sedan tillbaka i stolen. 
Rues klänning är ljust, ljust blå och tunn. Hon ser ut som en fjäril. 
Jag slänger en blick mot publiken och den gamla bekanta klumpen i magen bildas. Det är ett helt hav av folk, och alla kommer att titta på mig. Dessutom kommer hela Panem iaktta mig på tvskärmar över hela landet. Scenskräcken börjar komma krypande. 
Caesar Flickerman går upp på scenen under ett dånande bifall. Hans hår är duvblått det här året, med matchande ögonskugga och läppstift. Hans kläder är midnattsblå, och täckt av blinkande, minimala lampor. 
Jag förundras över hur konstgjort och märkligt allt ser ut här i Huvudstaden. De starka färgerna är nästan skrämmande, trots att effekten nog ska vara motsatt. 
Caesar pratar på om något jag inte lyssnar på, men det måste vara någonting roligt med tanke på publikens höga, gemensamma skratt. 
Flickan från Distrikt 1, Glimmer tror jag hon heter, stiger fram till mitten och sätter sig ner i fåtöljen mitt emot Caesar. Hennes klänning är guldfärgad och ganska genomskinlig och har samma nyans som hennes böljande hår. 
I tre minuter sitter hon där, sedan är det dags för nästa. 
Ju mer personer som passerar, desto mer nervös blir jag. 
När Rue tassar fram till mitten av scenen kan jag inte hjälpa att jag biter mig i läppen för hennes skull. Jag vill verkligen att det ska gå bra för henne.
Caesar frågar henne om livet i Distrikt 11, om vad hon tycker om huvudstaden och om invigningsceremonin. 
När klockan ringer går hon tillbaka. Hon verkar okej och ler snabbt mot mig. 
Det är bara en intervju kvar nu till min och mitt hjärta dunkar. Under hela Distrikt 11-pojkens intervju försöker jag andas lugnt, men när klockan ljuder klappar mitt hjärta fortfarande som en skrämd kanins. 
"Primrose Everdeen!" Ropas det i högtalarna, och jag stiger darrande fram och sätter mig i fåtöljen.
---------------------
Well, well, well. JAG VILL HÖRA ERA ÅSIKTER OM KLÄNNINGEN!

Underbart! Det finns inga ord, den är så... så... Åh den är awesome