(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Nej, vad jobbigt! Förstår att det måste kännas hemskt att behöva skriva om allting. Men om något liknande skulle hända igen, testa då med att trycka på CTRL Z. Det ångrar din senaste ändring eller knapptryckning. Om du då råkat ta bort det så kan det dyka fram igen. Skriver du direkt här på mugglis, eller skriver du på ett textdokument först?

Jag skriver direkt på mugglis... Tack för tipset! ♥
Just det! Jag har märkt att det är någon som harraderat lappar. Jag måste säga att jag är väldigt besviken på personen som gjorde det...
OBS! Kursiv=Dröm! Kan innehålla känsligt material

"Vart är jag?" Minto slängde sitt huvud åt alla håll och betraktade miljön. Hon befann sig i en skog... en mörk och ganska tät skog. Solen var på väg ner och det var precis så att dem sista strålarna nådde fram. Skogen var helt tyst. Man kunde varken höra vinden eller fågelkvitter. Mossan som hon satt i var fortfarande varm efter dagen.
Utan att kunna styra sig själv började hon slita upp mossan framför sig. Hon kände sig som en docka, ostyrbar. När mossan var borta låg där ett silverfärgat föremål som blänkte i det ljuset som nådde fram. Automatiskt plockade hon upp föremålet. Det var ett knivblad hon höll i handen.
Innan hon han reagera höll hon bladet mot hennes motsatta underarm och tryckte eggen mot den. Hennes huvud greps av panik och hon försökte vilt bryta sig loss, men det gick inte... Hon var fast. Det var inte hennes vilja som räknades.
Den tjocka mörkröda vätskan trängde ut och rann längsmed armen. Tårarna börja de rinna ner för kinderna på henne.
"Snälla, inte mer... jag vill inte" viskade hon och i samma sekund slutar hon skära sig själv, men istället lyfter hon upp kniven och siktar rakt mot hennes hjärta...
Minto sätter sig rakt upp och ger ifrån sig ett ljudlöst skrik. Hennes tårar bara fortsätter att rinna. Plötsligt känner hon en mjuk hand på hennes axel och då inser hon att hon inte var i sin egna sovsal.
"Hur mår du?" frågade Draco och lade hela armen runt henne. Minto kunde inte svara på frågan. Hon visste inte hur hon mådde, hon var fortfarande i chocktillstånd...

Harry satt på fönsterkarmen och tittade ut på det stormiga vädret och regnet som piskade mot fönstret. Det var säkert över midnatt, men han hade för mycket i huvudet att tänka på för att kunna sova.
Han kunde inte hjälpa det, men han tänkte på en viss blond slytherin...

Förlåt att jag stannar här, men Oli (Book Nerd) kom nyss och jag kan inte koncentrera mig på skrivandet när hon är här X/ Det kanske blir mer ikväll ♥

AWESOME! D: Stackars Minto! ;_:

Fortsättningen! ♥ I denna delen så kommer gamla scener upprepas. Speciellt en ganska viktig scen... om ni har glömt kan ni hitta den på sida 6

Han tänkte på den dagen han hade mött Draco på sjukhusavdelningen, hur han hade kommenterat hans hår. Det där blonda silkes håret som tjejer skulle ha dödat för.
Eller de två gånger som deras läppar har mötts. Hade det känts annorlunda om dem hade kyssts nu? Hade Harry vägrat släppa taget? Eller hade Draco blivit kär i honom?
Harry skakade på huvudet. Draco hade Minto och Harry skulle aldrig vilja skada Minto.
Det fick Harry att tänka på när Ron var tillsammans med Lavender och hur Hermione hade känt sig...
Eller hur han kände när han såg Ginny med Dean...
Det började snurra i Harrys huvud av alla minnena och speciellt ett minne... Cedric.
Han om någon skulle ha förstått situationen. Det var han som alltid hjälpte Harry i deras förhållande. Harry var alltid så rädd att folk skulle upptäcka att han var... gay.
Gay? Vad var det för ord egentligen? Harry testade att säga det tyst för sig själv och varje gång han sade det så lät det så snuskigt, eller äckligt.
Snuskigt? Hmm, möjligtvis med Draco hade jag kunnat vara snuskig... Harry slog till sig själv i huvudet, men bara mera bilder kom upp. Som den gången när han kunde känna Draco. När han hade fått den andra killen att stöna av Harrys beröring. Eller då Draco hade fört sin hand under Harrys tröja...
Bara att tänka på det gav Harry gåshud och han kunde känna en enorm längtan av att få känna det igen...

Minto gick ner med bestämda steg ner till växthuset med Susan bredvid sig. Som vanligt varje söndag besökte dem Neville och hjälpte till med växterna. Då och då var hans flickvän Luna där också och det fick Minto att bli varm inom sig.
Luna var alltid så vänlig och förstående och både Minto och Susan kände sig bekväma i hennes sällskap.
När dem kom fram så väntade Neville utanför.
"Hej! Jag hade tänkt att vi ska gå ner till skogen idag" sade han med ett upprymt leende på läpparna.
"Du menar den förbjudna skogen?" sade Susan med darrig röst...

Fortsättning kommer snart!!! ♥

Åhhh vad bra ♥

Inte för att vara så men den brukar kallas "förbjudna skogen"...
Jättebra^^

Hahahaha XD just det!! Jag hade helt glömt bort så jag bara gissade X) men jag redigerar det nu!
Här kommer fortsättningen! OBS! Det finns inget träd som heter silverlönn X)

För första gången såg Minto den enorma skogen på nära håll. Det var väldigt mörkt där inne och det var nästa helt tyst.
"Kom, vi går in här" sade Neville och gick in bland träden med tjejerna tätt efter.
"Vad ska vi göra här inne?" undrade Minto.
"Plocka mossa. Silverlönnen behöver mer. Den slukar minst ett halvt kilo om dagen" förklarade Neville och fortsatte att marschera in i skogen. Efter mindre än fem minuter så stannade han och satte sig på knä.
När Minto började betrakta miljön runt omkring sig fick hon en känsla av panik inom sig.
"Jag har varit här förut..." sade hon lågt och satte sig ner och då såg hon det. Just där hon satt hade hon suttit i drömmen. Där i den mörkgröna mossan som Neville började plocka av.
Allt började snurra i huvudet och innan hon visst av det var hon medvetslös...

Draco vandrade längs med de bekanta korridorerna mot sjukhusavdelningen när han stötte på Harry som var på väg åt samma håll.
"Hej, vet du vad som har hänt den här gången?" frågade Draco besvärat, men Harry bara skakade på huvudet.
"Nej, jag fick bara ett meddelande ifrån Seamus att Minto låg inne" svarade han och gick bredvid Draco. När dem kom fram till porten kom Susan ut med en bekymrad min.
"Vad har hänt?" frågade båda killarna samtidigt.
"Hon bara tuppade av... hon har inte vaknat än, men hon har i alla fall inga skador enligt Pomfrey" Draco bara nickade och in i salen. Harry dröjde kvar och tackade Susan för informationen och gick in och ställde sig vid Dracos sida ännu en gång.
"Visst är hon vacker?" sade Harry och ett rus av svartsjuka rusade igenom Draco som betraktade den sovande flickan.
"Om jag inte hade känt henne så hade jag trott att hon var högst femton" flinade Harry och satte sig på sängen bredvid. Draco studerade Mintos ansikte och insåg att Harry hade rätt. Hon såg så ung och oskyldig ut, absolut inte som en artonåring.
"Älskar du henne?" frågade Draco helt plötsligt utan att tänka sig för. Direkt efter att han hade sagt det så ångrade han det.
"Haha, nä, inte direkt... Hon är min vän och jag tror inte att hon kan bli så mycket annat" förklarade Harry och plötsligt kunde Draco känna en hand på hans axel. När han vände sig ifrån Minto så stod han näsa mot näsa med Harry. Dem stod så pass nära att dem kunde känna varandras andetag och märkvärdigt nog så kände inte Draco för att backa undan. På något sätt så kändes Harrys närhet tryggt.
"Jag fick lära mig av Luna att... att kramar eller omfamningar är en bra sorts healing... visste du det?" sade Harry lågt och Draco kunde känna hans andedräkt som luktade en svag doft av citron te. Draco bara skakade på huvudet. Innan han visste ordet av det så hade Harry dragit in honom i en vänlig kram och automatiskt lutade Draco sitt huvud mot den andra killens axel. Hela Dracos kropp fylldes med värme och fick honom till att slappna av och stänga ögonen, men den härliga känslan försvann väldigt snabbt...
"Nawwe! Vad söta ni är!" pep den nyvakna Minto som log glatt mot dem. Snabbare är blixten drog killarna sig ifrån varandra, båda med lätt röda kinder.
"Ni ska inte behöva gråta över varandras axlar! Jag är inte död än!" skämtade Minto och det fick båda killarna att le.
"Vad var det som hände?" frågade Draco, men så fort han hade ställt frågan försvann Mintos leende.
"Du vet... stället jag var på i drömmen" började Minto med en darrig röst och Draco nickade. "Jag var där... Det var i den förbjudna skogen. Jag var på exakt den platsen" sade hon oroligt.
"Är du säker?" frågade Draco och Minto nickade till svars. Harry hängde inte med på noterna så att dem fick förklara vad som hade hänt natten innan och det gav honom kyliga rysningar.
"Men, det måste ju betyda någonting? Att någon stans undermedvetet visste du att du skulle besöka den platsen?" sade Harry och Minto var snabb på att svara.
"Det är inte lönt att kolla upp det omöjliga Harry. Ibland får man bara följa med strömmen" sade hon.
"Men, tänk om..."
"Nej Harry. Låt det vara, snälla?" bad hon och Harry bara stängde munnen och nickade. Inte en chans att han skulle låta det vara...

Wonderful!!!!

Om det är okej så vill jag veta vem som fortfarande följer den här ff:n. Kommentera vad som helst tack ^_^ OBS! Trollformelsklasssen=Charms class

Draco kom halvt springandes i korridored och han hann precis nå den rödhåriga flickan innan hon försvann in i porträttet.
"Du vet den där gången... i klassrummet när vi var på trollformelsklassen?" sade han andfått och Minto nickade lätt. "Det jag ville säga till dig... eller ja, fråga dig... Vill du vara min dejt i morgon? Till halloweenfesten?" fick han ur sig och Minto bara skrattade.
"Jag trodde det var uppenbart! Självklart jag vill!" sade hon glatt och kysste honom snabbt på munnen och försvann in i porträttet och lämnade Draco djupt i tankar.

Detta var bara en liiiiiiten del! Men nästa del som jag ska skriva när jag kommer hem kommer att handla om en enorm fest på Hogwarts med en stor boost av kärlek, svartsjuka, trubel, missförstånd och ånger...