Skriva av sig-tråden

Alltså jag har varit sjuk 2-3 veckor nu! Det började bli bättre i onsdags men under helgen åkte jag på bakslag! Jobbar hemifrån nu. Är så trött på detta

Kanske är covid du har? För det kan hänga i länge. Finns test man kan köpa på apoteket och testa direkt hemma. Är du vaccinerad? I vilket fall så krya massor!!

Studentmössorna kom igår när jag och mina vänner (utom två) precis hade åkt från skolan så kunde inte öppna och testa mössorna då. Vi skrev i vår gruppchatt att vi alla skulle testa mössorna tillsammans idag, och eftersom att vi har olika lektioner och börjar olika tider, bestämde vi en tid då vi skulle träffas och testa dem. När jag + 3 andra kommer till skolan (en timme tidigare än vad vi annars skulle ha gjort) så får vi reda på att alla våra andra vänner redan har testat dem utan oss, och inte sagt något om det innan??? De kunde tydligen inte vänta en enda minut efter att de fårr mössorna för att vara lite schyssta och vad vi bestämt dagen innan. Om man bara vetat om det hade vi kunnat komma den vanliga tiden och bara gjort det då men okej det är helt okej att skita i att vara lite snäll oc h vänta på sina kompisar, för att man är lite otålig... Det värsta är ju att vi fyra enkelt hade väntat på dem (vi väntade på att de skulle äta klart lunch, vilket de inte heller kunde vänta på oss), och de hade blivit jättebesvikna om vi hade gjort så mot dem.

Ibland är en lite för hård med att kritisera sig själv. Berättade för kollegan hur jag hamnar i en osund loop när sambon är på jobb och när jag var klar så sa hon de uppenbara: ”det där kallas för att vara utbränd”.
Och ibland är det så uppenbart.
Men samtidigt, inte så illa ju?

Man lever ändå i en förnekelse för ”klart jag orkar? Så illa är det inte? Fungerar ju när solen skiner och sambon är hemma? Jag är väl bara orimligt lat och hopplös och överdriver för att skylla ifrån min hopplöshet på något?”

Begravde min katt idag. Behövde avliva honom i onsdags. Han var gammal (16 år) och sista tiden var han sjuk och hade ont, så det var väntat och det bästa alternativet för honom men gör ändå sjukt ont i själen på mig. Jag hade honom bara två år, innan dess hade han min farbror och hans exfru som ägare och de såg inte till hans mentala välmående/sociala behov nästan öht. Han satt mest själv i ett rum och väntade på att nån av dem skulle komma in och sitta med honom en stund. Hela tiden som jag har haft honom har jag försökt kompensera för all tid han har varit så ensam. Han har sovit med mig, suttit i mitt knä när jag har ätit och pluggat och läst böcker och pysslat och kollat film, vi har gått promenader och lekt och gosat och han har suttit med mig när jag inte ens velat sitta med mig själv. Vi har liksom suttit ihop. Jag brukade säga att jag känner mig halv när jag är borta från katten för länge, och nu är han liksom borta för evigt och jag är kvar och är bara halv. Begravde honom i rabatten som han gillade att sitta och sola i och tänker plantera ringblommor där när det är tid för det.

Det är så soligt väder idag och jag vill bara ut och njuta på skidorna. Men jag orkar inte. Kroppen är helt urpumpad på energi efter den här veckan men fåt inte till någon ro i kroppen. Tvättar. Scrollar ohälsosamt. Hänger tvätten. Scrollar. Skottar snö. Kroppen blir helt orimligt matt. Scrollar. Diskar halvt. Blir trött. Diskar lite till. Vill liksom bara att dagen tar slut så jag får lov att slöa i soffan till någon serie utan att ha dåligt samvete.

Så himla sorgligt molnbär, jag beklagar verkligen! Tycker din text var väldigt fin och kärleksfull, och att du och din katt verkar haft det väldigt fint.

tack ♥ det har vi verkligen. önskar att jag kunde fått mer tid med honom, men är väldigt glad för tiden jag fick

Det där låter inte alls bra. Du vill inte hamna där jag hamnade då det faktiskt fysiskt tar stopp och du inte kommer upp ur sängen längre. Få inte dåligt samvete när du inte gör saker. Hela ditt jag behöver vila. Sinne och kropp. ♥