George Weasley - When I'm gone

Jag har jättedåligt samvete för att jag inte har läst ikapp än Men jag ska göra det snart, för detta är jättebra ♥

Superbra som vanligt! ♥♥
Hoppas du skriver mer snart för det är riktigt spännande och jag vill verkligen veta vad som händer!!

^this

Spännande!

meeeeeeeeeeeeeer

Super!!!!!!!

Har inget nytt att säga till er, bara tack - som vanligt. ;D Det är så kul att få sådan respons på vad man skriver.
Gott nytt 2012 på er allihop! Hoppas ni får ett bra år!
------------------------------

26.
"What you've started, you must finish"

Situationen kändes tryckande. George visste inte vad han skulle göra. Han kände hur hoppet rann ut ur honom, men ändå stod han stadigt kvar. Han kanske fick chansen att komma ur främlingarnas fälla om han bara väntade på rätt tillfälle. Tanken var den enda tröst han hade kvar att komma med, annars såg allting mörkt ut. Bokstavligen. Mörkret slöt sig bara tätare och tätare kring området, som om männen på sidorna om honom drog den med sig. Topparna av de höga husen som George omgavs av var dolda av den tunga slöjan. Marken var fortfarande synlig. Det var som om ett dunkelt ljus lyste upp stenarna i vägen och visade varenda liten detalj. George hade inte tid att granska dessa detaljer. Två män, kraftigare och starkare än honom själv, antagligen längre också, kom sakta närmare. De stängde in honom på ett så litet område som möjligt. Hjärtat bultade i bröstet, men eftersom det hänt så många gånger förut den sista tiden så kände han knappt av det. Det han kände av var hur benen bara ville springa. Han spände sig, försökte slappna av, men det gick inte. Det var som om hela kroppen bara väntade på slutet. Han kunde fortfarande inte se personernas ansikten. De doldes fortfarande av huvan på den långa, svarta kappan. George stod med ryggen mot en hög stenmur för att inte missa någon viktig händelse på den ena eller den andra sidan. Den trånga gången var lätt att täcka för. Han skulle inte ha någon chans alls att ta sig därifrån.
Ett plötsligt, hårt grepp runt hans axel fick George att rycka till. Men han undrade om det faktiskt varit han som ryckt till, för i samma sekund drogs han hårdhänt bakåt. Han var nära att tappa balansen. Han trodde att han skulle backa in i stenväggen bakom sig, men till sin förvåning var det ingenting där. Istället kändes det som om kalla vindar smekte hans ansikte och kröp in i hans tunna kläder. Mörkret omslöt honom helt. Det var som om det var levande. Det virvlade upp framför honom och suddade ut hans syn. Det var som att befinna sig i ett mörkt rum. Alla ljud - vindens svaga ylande, stegen från männen - försvann. Nu hörde han bara sina egna hjärtslag klappa i bröstet. Handen som innan legat på hans axel var inte längre där. För en sekund undrade han om den varit där överhuvudtaget. Allt hade gått så fort. Han kanske bara hade tappat balansen och råkat stiga in i muren. Det lät löjligt när han tänkte på det och försökte slå bort det ur tanken. Han kunde väl knappast ha backat in i en stenmur? Han kanske hade svimmat. Det lät troligare, men han hade inte känt sig vimmelkantig. Han hade stått stadigt.
Med förståelsen att det här inte var rätt tidpunkt för funderingar, vände han sig om. Eftersom han inte kunde se någonting så kändes det som om det han befann sig i var riktigt stort, eller också oerhört litet. Det kändes instängt på något sätt. Det var fuktigt och kallt. Men det var inte det första som han lade märke till. Det var ett par ögon en bit bort som tittade på honom. De lyste svagt, precis som ledarens hade gjort. George rörde inte en min. Han bara granskade ögonen som i sin tur verkade granska honom. Det lilla ljus som dessa slängde ut verkade lysa upp en bit av ett ansikte. Hakan och kinderna, samt en bit av pannan, lystes upp i en ytterst svag nyans. Läpparna som prydde det främmande ansiktet var spända och ögonen var bestämda. Det var en flicka. Han kunde se det på dragen.
"Vem är du?" frågade George. Han fick rösten att låta stadig. Han lurade nästan sig själv med det.
Varelsen framför honom gjorde en rörelse. Det var nästan som om George uppfattade den i mörkret, men ljudet av hur en kappa frasade lätt gav en stor ledtråd. Ett finger fördes mot flickans läppar. Man kunde se konturerna av en hand och början av en arm i det svaga skenet från ögonen. Hon visade tecken åt honom att vara tyst. George tvivlade. Han visste inte om han skulle lita på henne, eftersom även hon verkade ha en kappa och en huva över huvudet. Dessutom hade hon lysande ögon. Precis om ledaren. Det gick inte att lita på. Men i vilket fall så sa han ingenting. Flickan gjorde ett nytt tecken. Hon viftade diskret med handen för att säga att han skulle följa efter, och så vände hon sig om för att gå. Hon väntade inte. George fick bestämma sig snabbt. Han valde att följa efter. Han visste inte vad mer han kunde göra. Om detta var en fälla så skulle det ändå leda till samma resultat som om det inte hade hänt. Han fick ta risken. Det här kunde vara hans väg till frihet.
Han skyndade ikapp flickan. Han kunde se hennes rygg tack vare det svaga sken som fanns framför. Den skapade skugga för honom, och det var till lite hjälp. Han förstod att de gick i en gång som ledde genom stenmuren. Det var trångt och de gick på en ojämn mark, men de kom framåt - det var det ända som betydde något. Flickan vände sig inte om, hon sa inget eller visade några fler tecken på att hon ens visste att George var där. Det spelade ingen roll för George. Han ville bara ut och bort från staden. Han kunde inte sluta undra vart flickan skulle leda honom. Ordet flicka var kanske ändå fel benämning. Hon var kortare än honom, men under kappan hade hon former och hennes ansiktsdrag hade sett vuxna ut. På något sätt bekanta, men det var antagligen bara det otydliga skenet som lurade hans ögon. Efter varje steg han tog kändes det fuktigare och ännu kallare, men han vande sig snart, precis som hans ögon som fick se fler och fler konturer av väggar och gången han gick i. Det kändes som om de gick neråt, som om de tog sig ner under marken, men detta skedde så diskret att George var osäker på om det faktiskt hände. Sedan bytte det och började gå uppåt istället. Det fick George att tro att de snart var ute, men tiden gick och ingen utgång visade sig. Hade det här bara varit ett sett att vilseleda honom? Tanken gnagde inom honom, men på ett sätt kändes det orimligt. Som om han kunde lita på figuren framför honom i alla fall.

Gången tog slut. En stor vägg stoppade deras framfart och detta gjorde George fundersam. Flickan stannade till. På väggen som bildade deras återvändsgränd hängde en gammal fackla. Den var använd, men inte tänd. Den satt fast i en rostig metallbit som i sin tur var upphängd på väggen. Flickan tog fram en trollstav. Till Georges stora förvåning var det hans. Han hade lust att bara rycka det ur hennes hand. Det var hans och ingen annans. Frågan var hur flickan hade fått tag på den... Det gjorde honom ännu mer osäker. Människogestalten framför honom lyfte staven och pekade med spetsen mot facklan. Utan några tecken på att flickan kastat en besvärjelse flammade facklan upp i ett varmt, orangefärgat ljus. Eldens sken kastades inte långt på väggarna, men tillräckligt för att lysa upp det lilla området vid återvändsgränden. Något visade sig på väggen. Det såg ut som en text; en text med likadana bokstäver som på grinden. Flickan drog sitt finger över det och det såg ut att lysa i guld. Det höll i sig i en halv sekund efter det att hon rört vid det.
Ett ljud hördes. Det lät som om hela gången rasade samman. George kände sig ändå inte rädd. Han fortsatte att granska flickan som tog ett steg bakåt. Plötsligt började taket till gången sakta smulas sönder. Det var bara mellan flickan och väggen som det hände. Bitar föll ner på det hårda stengolvet och blev liggandes. Ett nytt, välbekant ljus skänktes genom hålet som bildats. Det var månljus. Flickan drog huvan längre ner över ansiktet innan hon vände sig till George. Nu doldes hennes ögon av det svarta tyget. Hon pekade upp mot hålet i gångens tak. George förstod direkt vad han skulle göra och tog sig dit. Han såg upp. Det var inte långt dit. Med ett hopp kunde han nå upp till kanten och kravla sig upp. Men skulle marken hålla? Han tvekade inte med att testa.
Innan han visste ordet av hade han kommit upp ovan jord igen. Marken han stod på var täckt av gräs. Han tittade ner genom hålet för att se om flickan skulle följa efter, men det var ingen där. Facklan hade släckts och innan George ens hade hunnit ropa ett tack i försök till att flickan skulle höra, så såg hålet ut att växas igen och nytt gräs bildades. Det var konstigt tyckte han, och ännu konstigare var det när han såg upp mot kullen framför sig och fick se Kråkboets hemtrevliga uppenbarelse bara en bit bort.

Jätte bra

superbra!!!

meeeeeeeeeeeeer