Prinsen (sjätte året)

Mintygirl89 


Leoney



96hpevanescence


Trezzan





Kapitel 41 - Hemlighet

På något sätt gick tiden och snart var dagen inne för extralektioner i transferens, vilka skulle utföras, strängt övervakade, i Hogsmeade. Ron, Hermione och Elli skulle alla delta, eftersom de hade åldern inne för provet den tjugoförsta april. Harry och Draco kunde dock inte utföra det förrän i juli, och lika övertygad som jag var om att Draco skulle utnyttja tillfället till sitt hemliga projekt, lika säkert var det att Harry skulle försöka avslöja honom.

Jag hade dock Severus ord i minnet, försökte skjuta undan tankarna på Draco och tvingade mig själv att följa med till Hogsmeade istället. Någon större uppoffring var det förresten inte frågan om. Solen strålade från en molnfri himmel och våren var ett faktum. Mina vänner verkade upplivade av vädret och äventyret. Utflykter av detta slag hade inte ofta tillåtits den senaste tiden.

Elli blundade och lät vårsolen värma ansiktet. Tänkte hon på Draco? Hon nämnde honom sällan, men jag var säker på att likgiltigheten endast var en fasad. Det var ändå hans namn som fått henne att stanna upp i sjön den där kvällen. Hermione gick bredvid henne och försökte lugna Ron inför de stundande övningarna. Man såg honom allt oftare utan Lavender, som om han hoppades på att de helt enkelt bara skulle glida isär.

Inne i byn skildes vi åt, med ett halvt löfte om att eventuellt träffas på puben Tre kvastar en stund senare när lektionerna var över. Jag strövade långsamt genom gatorna, medan solen lekte över fönsterrutor och hustak. Skyltfönstren hade fortfarande anslag med eftersökta Dödsätare här och där, men de var bedrägligt bleknade i vårljuset. Jessica Raven, fängslad för konspiration mot trollkarlssamhället, försvunnen… Bilderna var numera bekanta, hann jag tänka innan jag plötsligt och utan att vara beredd stod öga mot öga med Tonks, mitt på bygatan.

Det hade skett så hastigt, att jag först inte fick fram ett ord. Tonks, däremot, sträckte glatt fram handen och hälsade, och det slog mig att hon förmodligen inte visste att jag kände till hennes patronus. Detta gjorde mig lite lugnare och vi började småprata, under det att vi strosade längs butikerna.
“Mycket att göra?” undrade jag och genast var tanken där igen: Tonks utför något praktiskt. Hon gör nytta. Jag försökte slå bort den; det tjänade inget till.
“Det kan man säga”, svarade Tonks, “men det är ju sekretess på det mesta. Fast ofta rör jag mig bara runt i byn, spanar och finns till hands.”
“Du ser lite piggare ut än förra året”, sa jag förhoppningsfullt och någon sanning låg det faktiskt i det. Solen avslöjade små glimtar av rosa i hennes hår.
“Jag repar mig”, sa hon med ett snett leende. “Ont krut förgås inte så lätt.”
“Som om det fanns något ont i dig, din raring!” Vi log mot varandra och jag ångrade att jag varit så rädd för att träffas igen. Ibland är saker inte så svåra som man tror. Vi fortsatte under glatt samspråk och i maklig takt, tills vi befann oss utanför Tre kvastar och slank in där.
“Minns du vår första honungsöl?” frågade jag med ett leende.
“Om jag gör!” utbrast hon och skakade på huvudet vid minnet: “Den där svenska trollkarlspuben hade sett sina bästa dagar.”
Vi slog oss ner vid ett massivt bord av trä och beställde två glas av den tidigare nämnda, guldfärgade drycken. Min blick vandrade runt de mörka hörnen i puben och jag började känna mig rastlös igen. Oron lämnade mig inte ifred några längre stunder. Tonks spände ögonen i mig: “Hur mår du själv? Du har sett gladare ut.”
“Nja, jag oroar mig en del för mina elever … eller vissa av dem”, erkände jag, och plötsligt hade jag berättat om Draco och Harry uppe i slottet. Inte alla detaljer, givetvis, men att Draco höll på med något och att Harry misstänkte honom. Det hade alltid varit så lätt att prata med Tonks. Hon lyssnade uppmärksamt och sa: “Jag kan ta mig en titt uppe i slottet om något är på gång, ska strax dit och prata med rektorn, förstår du.”
“Åh”, sa jag nyfiket, men hon nämnde inget mer om saken. Istället frågade hon: “Har du haft mycket besvär med min kusin?” Vagt erinrade jag mig släktskapet mellan henne och Draco; det hade nämnts i något sammanhang tidigare. Jag sa hastigt att min unge elev blivit mycket ambitiös men att hans situation oroade mig, speciellt med tanke på att hans mamma var försvunnen.
Tonks såg sig spejande runt i lokalen och rörde på trollstaven. Så lutade hon sig fram över bordet och viskade: “Okej, bara för att det är du … bara därför … kan jag berätta om Narcissa.”
Jag gjorde stora ögon och grep häftigt tag om ölsejdeln med båda händerna. Kondensen gjorde dem fuktiga.
“Är hon i säkerhet?” viskade jag.
Tonks nickade och lutade sig ännu närmare:
“Men du får inte andas om det till någon levande människa. Inte ens till Orden.”



Kapitel 42 - Pub

Egentligen var det inte förvånande. Tonks var, liksom Sirius i högkvarteret, en ordensmedlem som hade nära släktingar från en renblodig familj, vilken haft samröre med mörkrets sida. Jag mindes dock inte om det var genom Tonks mamma eller pappa som hon var släkt med Narcissa. Och kanske behövde jag inte veta allt; det viktigaste var att Dracos mor var i säkerhet.
“Kan han få veta det på något sätt?” undrade jag nu. “Han lider så mycket.”
Men Tonks skakade beklagande på huvudet: “Ledsen, raring. Han får inte veta var hon är. Det skulle vara väldigt farligt för honom, och det var ju för att skydda sin son från utpressning som hon försvann.”
Jag suckade resignerat men förstod. Hon betraktade mig uppmärksamt, med ett fast grepp om glaset, och såg ut att fundera på något. Så utbrast hon plötsligt: “Du tycker om killen!”
“Hm, ja, jo … vår relation är betydligt bättre än tidigare. För att uttrycka det milt. Och det är så bottenlöst synd om honom.”
I detsamma blev vi avbrutna av att dörren till puben slogs upp och en välbekant figur stegade in. Sirius tycktes, som vanligt, ha landat direkt på marken efter en flygtur med motorcykeln. De slog mig att han kanske trivdes allra bäst i luften - fri, rörlig och fartfylld.

När han fick syn på oss, styrde han genast stegen åt vårt håll, medan han kastade en silverglittrande blick mot madam Rosmerta i baren och knäppte med fingrarna. Hans öl stod på bordet redan innan han hann fram. Tonks flinade glatt mot honom.
“Du sliter inte ut den gamla våningen direkt, Sirius. Vad är det nu för äventyr du är ute på?”
“Inget barntillåtet”, retades han och de gjorde en lekfull fäktningsrörelse mot varandra med stavarna innan han slog sig ner. Under deras vänliga tjafs med varandra började mina tankar åter vandra iväg mot Draco och hela situationen kring honom. Jag sa inte mycket, men tiden flög iväg och puben fylldes alltmer av sitt brokiga klientel.

Rätt som det var vällde hela gruppen av sjätteårselever, som haft transferenslektion, in i lokalen. De var blandade mellan elevhemmen och Elli var i centrum med Zabinis beundrande blickar som ständigt följde henne. Ron såg lite sammanbiten ut och jag gissade att det var på grund av lektionen, eftersom transferens var svårt för honom. Hermione gav honom tröstande ögonkast, medan hon för övrigt hade fullt upp med att konversera läraren, som tydligen följt med dem efter lektionstidens slut och verkade ösa lovord över henne. Hans uppenbarelse var märkligt genomskinlig, vilket kanske berodde på de ständiga transferenser som var följden av hans yrkesval.

De satt några bord ifrån oss och vi nickade endast igenkännande åt varandra. Så slog mitt hjärta dubbla slag. Severus mörka gestalt hade trätt in genom dörren. Jag drog mig till minnes att han förmodligen varit med och övervakat lektionen för att senare fortsätta till Sankt Mungos, som alltid på lördagar. Kanske behövde han bara snabbt få något i sig dessförinnan, eller så sökte han någon som befann sig här i lokalen.

Hastigt lät han sina ögons vaksamma radar svepa över den fyllda ölstugan och när de mötte mina, kändes det ända ner i maggropen, som alltid. Mina kinder hettade till, när jag såg att han började glida som en svart skugga genom folkmassan i vår riktning. Jag noterade att han inte beställde något.

Så var han framme vid vårt bord och nickade hövligt mot oss. Sirius log ett snett leende:
“Snape”, konstaterade han och Severus bekräftade neutralt: “Black.”
Jag hade dragit mig så långt in på träbänken jag kunde för att ge plats och blev alldeles varm inombords, när Severus satte sig bredvid mig. Hans klädnad snuddade vid min under bordet.
“Så, vad för dig hit?” frågade Tonks honom rättframt och tog en obekymrad klunk av ölet.
“Övervakning av lektioner i transferens”, svarade Severus, precis som jag trott, och fortsatte tillika: “Jag beger mig strax vidare till Sankt Mungos, för helande arbete.”
“Hur går det?” frågade jag förväntansfullt och vågade en varm blick på honom.
“Sonen är hos dem sedan några dagar tillbaka”, berättade han. “Om allt går som planerat, kan de skrivas ut idag.”
“Så underbart.” Jag smälte in i hans ögon, strålade av glädje och kunde omöjligt hålla den tillbaka. Sirius visste om våra känslor, det var jag övertygad om, och om Tonks anade något skulle hon aldrig avslöja det.
“Helare, alltså?” Sirius såg illmarigt från Severus till mig bakom sitt höjda glas. Tonks tömde sejdeln och reste sig lugnt medan hon rättade till stavens placering i dräkten. Hon såg verkligen ut som en hjältinna, en krigare för det goda.
“Måste vidare, hörni”, sa hon och såg frågande på mig: “Ska du med upp till slottet?”
Jag visste att det vore klokt att anta erbjudandet om eskorten. Ändå var det så svårt att slita sig härifrån, när Severus var här. Han hade alltid den inverkan på mig och det var första gången vi var tillsammans offentligt i Hogsmeade, som i ett underbart, förbjudet äventyr.
“Men kära lillkusin”, protesterade plötsligt Sirius, “Miriam har ju mer än halva sin öl kvar. Det vore rent ut sagt ett slöseri att lämna den här, eller vad säger du?” Han blinkade åt mig på sitt typiska sätt och jag kunde inte låta bli att dra på munnen: “Jag stannar en stund till, Tonks. Lycka till däruppe.”
“Tja på er.” Hon stegade iväg, utbytte några vänliga ord med ungdomarna på vägen och var borta. Stämningen vid bordet förändrades direkt; den var inte lika självklar längre. Alla tre mindes nog att en gång - även om det nu var långt över ett år sedan - hade jag stått som en barriär mellan dessa båda män för att hindra dem från att handgripligen ge sig på varandra.
“Ute på uppdrag, Black?” Det var Severus som, efter några evighetslånga sekunder, bröt tystnaden.
“Beror på hur man definierar det”, svarade Sirius och fiskade upp en cigarett ur klädnaden. Hade han funnit sitt foto? Det måste han ha gjort. “Jag har alltid trivts bäst på språng”, fortsatte han och tände elegant med sin trollstav.
“Du är hemlighetsfull om dina ärenden”, konstaterade Severus och lät sina vackra fingrar löpa längs sidan på en tidning, som låg ihopvikt på bordet.
“Det kan man behöva vara”, nickade Sirius, tog ett djupt bloss och blåste ut röken vid sidan om oss med en flirtig blick mot madam Rosmerta bakom bardisken. “Du om någon borde väl veta det, Snape.”
Severus svarade först inte. Han vek upp tidningen med sina exakta rörelser, slätade ut sidan och synade eftertänksamt Dödsätarnas porträtt. Hans finger stannade på bilden av den efterlysta Jessica Raven och han såg upp på Sirius med skarp blick.
“Visst vet jag det, Black. Det handlar om utbyte av information. För att få reda på vad som verkligen pågår.”
“Och är din källa tillförlitlig, Snape?” Sirius blåste ut ännu ett rökmoln. “Får du ta del av de stora hemligheterna?”
“Det borde jag få”, svarade Severus lugnt. Han dröjde fortfarande vid bilden av den mörkhåriga kvinnan i tidningen. “Just med tanke på den centrala källan. Men det finns ju … satelliter.” Sirius rätade upp sig och fimpade bryskt.
“Jag vet vad jag gör, Snape”, sa han. “Tvivla aldrig på det.”
Severus svarade inte. Istället bläddrade han vidare i tidningen och Sirius drev inte det hela vidare. Han såg mot bardisken igen och efter någon sorts telepatisk kontakt med madam Rosmerta stod det plötsligt tre eldwhisky på bordet. Severus hade upphört att bläddra och stannat vid en artikel med rubriken Narcissa Malfoy fortfarande spårlöst försvunnen. Sirius följde hans blick.
“Kom bara inte och säg att du inte vet var hon befinner sig, Snape”, sa han utmanande. Severus såg långsamt upp på honom och kontrade: “Så det vet inte du?”
“Varför skulle jag?” frågade Sirius och höjde sitt glas mot oss. Mitt hjärta bultade vilt. Här satt jag med vetskapen om Narcissas säkerhet och att Tonks visste, men tysthetslöftet band mig, till och med inför Severus. Insikten slog mig med sin smärtsamhet.
“Släktskap, Black”, svarade Severus kort.
“Snape, du vet mycket väl att jag inte har någon kontakt med släkten”, sa Sirius och tömde det ganska väl tilltagna glaset i ett svep. “Det räcker med att jag måste bo i den där avskyvärda kåken.” Hans blick började bli något dimmig. “Ingen vet vilka vidrigheter som finns dolda i alla skrymslen där”, fortsatte han sorgmodigt och tände ännu en cigarett. “Hyllmeter med luntor om svart magi som jag tvivlar på att ens du har lyckats komma åt att studera, Snape… ja, det kan sannerligen slita sönder ens själ …”
Tidningen i Severus händer darrade till. Han slog ihop den och såg forskande på Sirius, som nu vinkade avfärdande med cigaretten och fortsatte att lägga ut texten: “Vid Merlin, ta det lugnt! Varför vill ni inte skåla med mig? Ni har inte rört den fina whiskyn. På tal om söndersliten, så är ju både jag och Snape två rätt slitna gamla ungkarlar, det måste du väl ändå hålla med om, Miriam?” Han blinkade åt mig på sitt karaktäristiska sätt: “Till skillnad från dig. Ung och oförstörd.”
Jag såg skeptiskt på dem båda. Vid det här laget var jag rätt trött på att ständigt betraktas som ung och oskuldsfull, och jag trodde mig förstå mer än vad de anade av deras kryptiska dialog.
“Nåväl”, sa Severus och blev betydligt mildare i ögonen. “I vilket fall som helst är det tid för mig att komma iväg till sjukhuset.” Han reste sig sakta och såg halvt frågande, halvt retsamt på mig: “Om jag törs lämna er här med Black, miss Silver?”
“Han är nog inte så farlig som han ser ut”, sa jag lugnt med en blick på Sirius. “Lycka till med era åtaganden på sjukhuset idag.” Jag såg hängivet på min älskade och struntade i att Sirius kunde märka det. Och för ett ögonblick drogs spelets slöja ifrån även i Severus ögon, som genomborrade mig med sekundsnabb hetta. Så var han borta, en mörk silhuett i den myllrande krogen.

Sirius och jag såg på varandra, han med den vanliga gäckande retsamheten och jag beslutsamt. För jag skulle äntligen kunna göra något praktiskt. Febern i blodet hade återvänt, men jag behövde vara lugn för att komma vidare med det jag beslutat mig för att göra.

Sakta greppade jag glaset med eldwhisky, tog en djup klunk och svalde behärskat för att inte börja hosta av den starka drycken.
“En till?” undrade han gillande, med höjda ögonbryn. “Eller finns det något annat jag kan stå till tjänst med?”
Jag samlade allt mod jag hade, lutade mig fram över bordet och sa lågt:
“Jag vill tillbringa resten av helgen med dig, Sirius.”

Oj! Som vanligt blev jag mållös av detta kapitel! Det var roligt att hon fick möta Sirius. Roligt att han och Tonks kan busa med varandra! Hehe! Gillar hur de har fäktningskamp med trollstavarna. Lite skoj måste man ha i eländet. Oj, de har sett Jessica Raven i tidningen.

OH MY GOD! Hon vill tillbringa resten av helgen med Sirius! Säg att jag läste fel! Nej, jag ser att hon säger att hon vill tillbringa helgen med Sirius! Okej, det var oväntat!
Undrar vad Snape skulle säga om han hörde det. Vi vet ju hur han blev i kapitel 53 i "Kraften", så det här skulle krossa honom. Nu får vi vänta och se vad Miriam har för planer.
Angående att Sirius säger att han inte har någon kontakt med släkten:



Som sagt, vi får vänta och se vad Miriam har tänkt. Nu blev det pirrigt.

Tips:

“Det torde jag få”, svarade Severus lugnt.

Egentligen är det röda ordet kanske inte fel, men det låter ändå skumt i mina öron. (Jag skriver två alternativ, så kan du välja ett av dem. )

“Det tror jag att jag får”, svarade Severus lugnt.

"Det borde jag få", svarade Severus lugnt.


I övrigt var kapitlet superbra.

Så bra!!!

Varför vill hon vara med Sirius resten av helgen? Alltså va? My mind is confused
Men superbra kapitel som vanligt, men kändes lite konstigt att läsa om Miriam när jag nyss skrev om henne

Om du ser den text jag valt att citera, och gjort i fetstil: Your'e not alone!

Det finns en ledtråd i kapitlet, men det kan hända att den är rätt klurig ...

hoppas verkligen inte att Miriams kärlek för Sev håller på at avdunsta eller att hon blir lika kär i Sirius som i Severus.

Nepflite och Mintygirl89 , ni ska också få tummar/plus så fort det går! ♥

Vi får verkligen hoppas att Miriams känslor för Severus inte håller på att avdunsta. ♥

Så vad i hela friden sysslar hon med? Varför vill hon tillbringa helgen med Sirius?

Fritt fram att skapa teorier

Hon har något i kikaren tror jag! Vi får vänta till nästa söndag och se!

Trezzan
OMG vilken tur att du uppmärksammade mig på din uppdaterade kommentar. Den hade jag INTE velat missa. Och jag svarar faktiskt på den här, för jag vill inte att de andra ska missa den heller.