När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Heeej alla
Lovar att posta ett nytt kapitel ikväll (när jag har wifi till datorn!)
Kram!♥

YEY ♥

Kapitel 24

Louis

"Vi måste åka dit".
Victoire tittar olustigt på mig, och skruvar obekvämt på sig. "Vi borde åka till mamma, det är det han vill".
Hon möter min blick i ett par sekunder, men viker snart undan, förlägen av sin egen feghet antagligen.
"Är du helt dum?" frågar jag, och hennes ögon smalnar av något. Jag ignorerar det, utan fortsätter. "Vi måste hjälpa honom, annars kommer han att-"
Victoire skakar på huvudet. "Tyst. Säg det inte".
Hennes ögon är fyllda med tårar, och jag ser hur hon biter ihop sina käkar hårt för att inte börja gråta.
Snabbt vänder jag mig mot Dominique, som låter hennes blick glida mellan mig och Victoire.
"Vi måste hjälpa honom", insisterar jag, och hon kollar osäkert på mig, innan hon nickar långsamt.
"Han behöver hjälp", instämmer hon tveksamt, och ser ut att bli mer säker för var ord hon säger.
Jag kollar tillbaka till Victoire, som sväljer, suckar och sedan nickar.
"Visst", mumlar hon, och det är det enda som hon behöver säga för att jag ska snabbt resa mig upp.
"Vic, du är den enda som kan transferera oss, vi måste komma utanför skolområdet så snart som möjligt. Var är min trollstav?"
Hastigt kollar jag mig omkring mig, och min blick faller på Milou som har min trollstav i sin hand. Han biter sig i läppen, och harklar sig något.
"Jag följer med", säger han. Tystnaden lägger sig i rummet, han ser trotsigt på mig och det känns som att min mage gör en kullerbytta när jag möter hans bestämda blick.
"Milou..." börjar jag, men han avbryter mig med en mycket högre röst.
"Nej, Louis, jag tänker inte bara sitta här och vänta på att du ska dö, att någon av er ska dö".
Han kollar sig omkring i rummet, Victoire och Dominique utbyter obekväma blickar.
Dominique kastar en blick mot kontoret. "Var lite tystare, snälla, madam Goldsmith kommer
höra oss annars".
Jag öppnar min mun för att argumentera med Milou, men biter ihop snart igen.
"Ge mig min trollstav, Milou".
Milou skakar på huvudet. "Bara om jag kan följa med".
"Du kan dö!"
"Och det kan du också!"

Jag biter hårt ihop mina tänder för att inte börja skrika av frustration, och skakar på huvudet.
Det är inte en chans att han kommer stanna här om han har bestämt sig för att följa med. "Du
är en idiot", muttrar jag, uppgivet. "Okej! Visst, följ med om du känner att du måste."
En skymt av ett snett leende sveper över Milous ansikte i ett ögonblick, men när jag kollar
noggrannare så är det borta igen.
Victoire harklar sig och kastar en blick runt i rummet. "Då sticker vi", meddelar hon med en
kraftlös röst, och vi alla nickar tyst.

Det lättaste var själva transfereringen. På vägen ut ur skolan dock, behövde vi gömma oss
flera gånger när lärare var gåendes vår väg. Som tur var så blev vi inte sedda, även fast det var
nära flera gånger, och vi kom ut från skolan och tillslut ut från skolområdet.
Victoire var tyst hela vägen, och jag såg hur hon bet samman hårt när hon tog tag i våra
händer för att transferera oss.
"Är du okej?" frågar jag henne tyst, och hon kastar en irriterad blick på mig.
"Det här kan göra så att jag förlorar hela min framtid", svarar hon bara, och innan jag hinner
säga någonting så känns det som om jag trycks ihop i en låda på ungefär en kubikcentimeter,
utan något syre. Känslan håller dock bara i sig i mindre än en sekund, och sedan är jag på en
tvärgata i Paris, med mörkret fallandes omkring mig dem andra.
Mina andetag är först hastiga och panikartade, som en efterreaktion av transfereringen, men
snart så lugnar jag ner mig så pass att jag kan se mig omkring.

Som sagt har mörkret börjat glida sig in längst gatorna och in i gränderna, och det gör så att
en övernaturligt, och lite obehaglig känsla hänger över oss som en tunn slöja. Husen och
byggnaderna, som i själva verket inte är så höga, framträder sig runt omkring oss, som för att
understryka hur små och betydelselösa vi faktiskt är.
"Är alla okej?" undrar Victoire, en skymt av panik i hennes röst.
Vi alla mumlar något för att visa att vi klarade oss fint, och hon harklar sig i den annars
rätt så tysta kvällen.
"Bra. Då går vi".

Med sin trollstav i handen så tar Milou täten. Det var ingen som bad honom att göra det, och
inte heller sa han något om det, utan alla tog för givet att han skulle vara bäst att leda oss
genom Paris på kvällen. Även fast vi har varit här i hög grad oftare än många andra i vår ålder
så är det ju ändå Milou som har bott här i hela hans liv, det är han som har vuxit upp vid dem
här gatorna, bland dem här husen och gränderna.

Vi fortsätter att gå. Ingen av personerna som vi möter på gatan visar någon som helst aning
om vilka vi egentligen är, och ingen heller verkar märkas av våra trollstavar som vi hårt håller
i våra händer.
Oron börjar bubbla i min mage ju längre vi går. Var är pappa? Vad har hänt honom, i hur stor
fara är han?
När jag kastar en blick på mina systrar så begriper jag att de måste tänka på samma sak som
jag gör. Deras ansiktsutryck säger mer än vad som behövs.

Efter att ha gått runt i nästan trettio minuter, utan att ha någon egentlig aning om vart vi är på
väg eller hur vi ska ta oss dit, så ser jag mig omkring och stannar upp.
De andra stannar också till, och kollar på mig. Väntar på att jag ska säga någonting.
Min blick glider runt kvarteret, runt på gatan, dörrportarna och till slut kaféet som ligger i
hörnet av en av byggnaderna. När jag försöker säga någonting så blir jag avbruten av
Dominique, som flämtar till.
"Titta!" utropar hon.
Jag vänder mig mot hennes håll, orden som jag ville säga brännande i min hals, och ser hur
hon hukar sig och plockar upp något som hon håller upp i ljuset från en lampa vid gatan.
Det vänder sig i min mage, och jag ser hur Dominiqe bleknar när hon ser på trollstaven i
hennes hand.
"Det är hans, eller hur?" frågar Milou försiktigt. Jag nickar långsamt, och känner hur han
lägger sin hand på min axel. Han säger ingenting. Han lovar inte att allting kommer bli bra,
för faktiskt så kan han inte lova det. Ingen av oss vet vad som kommer att hända.

"Hej, du gullet!"
Jag stelnar till och vänder mig om. Den hånfulla kommentaren ger mig varningssignaler så
starka att jag måste vara försiktig så att jag inte slår till någon av ren princip.
Ett gäng otroligt fula, medelålders män sitter vid en uteservering några meter bredvid oss. De
kollar alla på oss, och ett par av dem flinar medan de stirrar på mina systrar utan att ge mig
och Milou mer än en nedsättande blick.
Dominiques ögon vidgar sig lite, och hon sträcker lite på sig.
"Ursäkta, pratade ni med oss?"
Ett par av männen skrattar och ser roat på henne. "Har du ett problem med det?"
Jag ser hur Dominique får en farlig glimt i hennes ögon, som bara är reserverad för de få
personer som hon skulle vilja knäa i skrevet.
"Domi", muttrar Victoire nervöst, och drar lite i hennes ärm. "Kom, vi går".
Männer skrattar igen, och till min förfärning och ilska så reser sig en av dem. Han var nog det
barnet som hans föräldrar ljög om och sa till folk var adopterad, för han är absolut den fulaste
av hela gänget.
"Det behövs verkligen inte, älskling", säger han och räcker ut sin hand för att röra vid
Victoire, men hon hoppar snabbt undan.
"Jag har en pojkvän", förklarar hon bestämt och drar i Dominique igen.
Både jag och Milou tar ett steg framåt, och min hand vilar på min trollstav, redo att dra den
vilken sekund som helst.
"Jaså, men din väninna då? Vad säger du gumman?"
Det är då både jag och Milou drar våra trollstavar samtidigt, men jag hinner inte ens välja
vilken trollformel jag ska använda, (Kanske en då han kommer permanent dansa? Eller
kanske så är lamslå ett bra sätt att bli av med honom?) så blir jag knuffad ur sidan, så att jag
ramlar ner på den hårda asfalten. När jag kommer över den första chocken så tittar jag upp
och ser hur mannen jag bara ett ögonblick sedan skulle förhäxa ligger nu på marken, med en
blödande näsa, möjligtvis avsvimmad.

"Louis".
En varm hand hittar min. Jag blir hjälpt upp av Milou, och han lägger en arm runt mig för att
jag inte ska ramla och för en gång skull skakar jag inte bort hans arm. Jag är mer fokuserad på
den rödhåriga mannen som står framför mig, som håller Dominique i ett hårt, beskyddande
grepp och försöker på ögonkontakt med henne. Pappa.
"Är du okej?" frågar han Dominique, och hon skakar otåligt av sig hans beskyddande gest.
"Allt är fint", säger hon, och kastar en blick på männen som har rusat upp och skyndar sig
fram till deras vän som ligger på gatan. Pappas knogar är lite svullna.
"Kom, vi sticker härifrån", mumlar han, tar tag i Dominiques hand, som snabbt fattar tag
i Victoire, som fortfarande ser förvirrad ut. Pappas andra hand hittar min, och jag ser också
hur han kastar en undrande blick på Milou utan att säga något. Snabbt greppar jag tag i
Milous varma hand innan vi försvinner i intet än en gång.



--Stella♥

Superbra som vanligt!

Super!!!

Yay, Bill lever! Tack och lov för det!

Superbra kapitel som vanligt, ser fram emot nästa! ^^

Jättebra! ^^ ♥

Jättebra kapitel ♥

Jättebra och superspännande! Tänk bara på när du ska använda "de" och när du ska använda "dem". T.ex. "det är han som har vuxit upp vid dem här gatorna, bland dem här husen och gränderna" ska egentligen vara med "de" istället för "dem". Annars jättebra! ^^

Älskar det! ♥ Jag vill ha mer!