Boken utan namn

Nej, tack! Jag vill helst inte ha stryk. För att ingen ska komma till skada låt oss säga att vi skriver lika bra! (Och bara så att du vet skriver du så supermegaawesomebästamazingbästbästbästgahbarasåamazingbäst som någon kan skriva!)

asså du.. *lägger mig på marken och vet att jag nu kan dö lycklig*

Nu börjar Saturnas första år på Hogwarts lida mot sitt slut. Här är ett av de sista kapitlen. Hoppas att ni kommer att tycka om det. Det blev lite "rörigt" och det är möjligt ratt ni inte kommer fatta så mycket, ja som sagt ganska "rörigt." Jag vill tacka er för alla fina kommentarer. Det värmer alltid lika mycket om hjärtat ♥


Kapitel 23

Tiden stannade. Jag såg mig själv snudda vid staven, greppa den och samtidigt spreds ett vit ljussken runt mig. Tiden slog på och jag kände hur mitt hjärta dunkade hårt i bröstet. Jag sprang allt vad jag hade mot Rose och i ögonvrån såg jag hur Leah reste sig upp. Hennes hår stod runt hennes huvud och hennes ögon var mörka och kalla.
“Stanna!” skrek hon högt och rusade mot mig. Jag pekade darrande på henne med spetsen av min trollstav.
“Ska du döda mig? Om du dödar mig dödar jag henne och din vän Hugo,” sa hon och log ironiskt. Jag skakade och sänkte med en darrande rörelse trollstaven och kände hur tröttheten kom fram. När jag inte reagerade knäppte hon med fingrarna och tre män uppenbarade sig i rummet. Min pappa, Hugo och en annan man. Det var jobbigt att erkänna det men hon låg alltid steget före.

Pappa och Hugo var fast kedjade och den andra manen höll hårt i kedjan. Han slog Hugo, han skrek tyst och vred sig om. Hugo rörde sig försiktigt men fick åter i ett slag i ryggen.
“Om du ger mig trollstaven så ska jag få slut på det här!” skrek hon över rummet. Huvudet var tomt på svar och jag kände hur trollstaven långsamt gled ur min hand.
“Nej Saturna!” skrek Rose men jag hörde inte vad hon sa utan sjönk ner på golvet. I samma sekund som trollstaven rörde marken förvandlades golvet runt mig till en rödsörja - lava. Leah morrade argt och sprang fram till pappa som redan befriat sig från kedjan.
“Pappa!” ropade jag och han hörde mig just i stund för att se Leah flyga på honom bakifrån. Jag höll handen ovanför den varma vätskan och plötsligt bildades en gång av sten. Jag tog mig snabbt fram till Hugo och såg att Leah hade brottat ner pappa precis brevid stenkanten. Farligt nära lavan.
“Hugo!” sa jag och gav honom en snabb kram. “Vad gör du här?”
“Räddar dig! Du tycks behöva hjälp!”
“Äh, jag klarade mig bra innan du kom.” Han höjde på ögonbrynen och gav mig en blick som att säga verkligen.
“Kom då!” ropade jag och sprang mot pappa. “Han behöver hjälp!” Plötsligt skakade marken under mig och jag såg hur sten plattorna började röra sig. Snart hade nästan alla plattor flyttat sig och jag och Hugo kunde omöjligt ta oss fram mot pappa. Plattan som Leah och pappa stod på slog emot land. Vi var nu på två olika sidor mittemot varandra. Plötsligt försvann lavan och det bildades att djupt bottenlöst hål kanske sju meter brett och så djupt att det inte gick att se ner med blotta ögat. Leah slog till pappa i rygggen och han for ner på marken och stönade, han fällde Leah och snart låg dem båda på marken. Jag kände hur det högg till i hjärtat när de närmade sig kanten till stupet. Jag greppade tag i Hugos hand och han måste känt att jag var rädd för han sa:
“Ta det bara lugnt, Dumbledore kommer snart!”
Ett vrål hördes och Leah hängde halvt utanför kanten på klippan. Pappa såg ut att vilja slänga ner henne för klippa men hejdade sig.
“Ingen ska behöva dö för det här! Inte ens du!” sa han med avsmak. Plötsligt hände allt så fort. Pappa hängde helt plötsligt utför kanten. Utan att tänka på det kastade jag mig över och landade med några millimeters marginal på andra sidan. Jag flämtade till och tog min fars hand. Leah hängde i hans ben och tyngde ner det hela. Jag kände hur hans fingrar gled längre och längre ur min hand. Hans fingrar snuddade mina en sista gång och plötsligt föll han ner för stupet tillsammans med Leah. Det sista jag såg var hans blåa ögon som tillslut försvann i mörkret.

Jag skrek och befann mig i något sorts chocktillstånd. Jag skakade hysteriskt och kunde inte få kontroll över mina rörelser. Båda var borta. Pappa var borta. Jag andades tungt, jag hörde röster men de gick in i ena örat och ut genom andra. Någon la en hand på min axel men jag kunde inte förstå. Jag ville inte förstå. Jag snyftade högt och blinkade snabbt. Inga tårar - de var slut för länge sedan.

Den är jätte bra!Ella01=Författare

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

* bevakar*

Jättebäst! Du är den jättebästigaste författaren! Har bara hunnit läsa senaste kapitlet men den verkar jättebra!

Buhuu! Nä, det blev ett rätt så sorgligt slut. Men det blev bäst som vanligt ändå!

Fast inte om dom kan komma upp igen..? (Fortfarande bäst!!!!!!)

*Bevakar*

Super!