Mitt första Mugglisgame!

Du kan inte rösta på fler inlägg idag... Dafuq. ♥

A-W-S-O-M-E!!!

Underbart jag kommer aldrig släppa taget om det här du skriver bäst och 12 är min karaktär med

Längtar som £@& nej, eller jo du skriver helgrymmt!

Nice!

Jag tänker då inte lämna "Mitt första mugglisgame!"
Du skriver så underbart spännande och jag har min egen lilla person med i spelen som jag hejar på.
Jag vill se vem som vinner!

Meeeeeeeeeer! Nuuuuuuuuuu!

Jag kommer absolut inte lämna! Är jättenyfiken på vad ska ska hända, så jag skulle förmodligen bli tokig om jag stack nu....

Nejmen Halloj. Ja, jag kommer ut med ett nytt kapitel! Yey! Det är Dessutom den sista Slåttern! Jag vet att Frederick Woodlock fick väldigt långt skrivet på, men hon som gjort karaktären hade skrivit en lång mall och jag var tvungen att föröka få med den. Därför har nästan hela Slåttern tillägnats Lisa-Maria Laing för att jämnas ut. Tipsa jättegärna folk om att sponsra, och ja. Snart kan spelen börja! Hoppas ni gillar kapitlet!

Distrikt 12
Lisa-Maria Laing (Idis ida-maria)
"Lisa-Maria!"
Någon ruskar i Lisa-Maria så att hon hastigt sätter sig upp i sängen. Hon öppnar långsamt ögonen. Allt är suddigt och vagt, men hon kan urskilja konturerna av Bellas mörka, långa hår.
"Ja?", mumlar Lisa-Maria lite irriterat medan hon sträcker sig mot nattduksbordet och speciallinserna som ligger där.
När hon sätter dem i ögonen kan hon se Bellas ansikte och upptäcker att hon har gråtit. Då minns Lisa-Maria. Det är idag. Slåttern. Bella snyftar till och Lisa-Maria drar henne intill sig. Hon borrar in näsan i Bellas tjocka hårman och andas in hennes doft.
"Det är okej", viskar Lisa-Maria medan hon långsamt stryker Bella över huvudet.
Bella snyftar igen men Lisa-Maria känner hur hennes små muskler långsamt slappnar av.
Det hörs ett knarrande när pappa Harry öppnar dörren, bara för att finna sina två döttrar gråtandes i Lisa-Marias säng. Eller, det är bara Bella som gråter, även om Lisa-Maria är nära gråten själv. Lisa-Maria låter pappa lyfta Bella ur hennes armar, och börjar dra på sig kläderna hon lagt fram så fort pappa stängt dörren. Det är en ljusblå klänning med små, gula blommor på. Lisa-Maria tycker inte om den alls, den skär sig skarpt mot hennes bruna hår och blå ögon. Ögonen som är övertäckta av den anordning som hjälper henne att se normalt. Speciallinserna som hon måste ta av varje kväll och sätta på varje morgon. Hon hatar dem lika mycket som klänningen. Eller - hon hatar dem mer än klänningen faktiskt. Inte bara för att de kostade hennes familj alla deras pengar, hon hatar att över huvud taget vara synskadad i ett samhälle som det här. Att varje Slåtter oroa sig mer än alla andra, för att om hon skulle bli dragen finns det inte en chans att hon klarar sig med de här linserna. Hon vill inte ens tänka tanken på att se sig själv på en skärm, springandes runt på en arena med hela Panem skrattandes åt hennes löjliga försök att överleva.

Lisa-Maria drar på sig de matchande fula strumporna och stegar ut genom dörren till sitt rum. Hon ska inte bli dragen. Hon ska inte.

Frederick Woodlock (Luna Ravenclaw)
Frederick stryker Erika över det svettiga håret som klibbar mot hennes hud i hennes sovande tillstånd. Den lilla pannan är oroväckande varm och det bildas en rynka mellan Fredericks ögonbryn. Klockan visar bara fem än så länge, men det är mycket som måste göras innan han kan bege sig till Slåtterceremonin. Han lyckas ge Erika och Adam deras medicin, som han vet ändå inte hjälper, utan att väcka dem. Tja, han är ju van. Sedan tassar han tyst ut ur de minstas rum, och drar försiktigt igen dörren.

Köket är tomt sånär på en liten mus som smiter in i ett hål i väggen. Mamma sover förmodligen inte, bara ligger ensam i sin säng och stirrar upp i taket som hon brukar göra. Men Frederick låter henne göra det, han vet att det ändå inte hjälper att göra något. Han går in i badrummet och stannar till vid spegeln. Det bruna, stripiga håret hänger slappt vid sidan av huvudet och de mörka ögonen stirrar tillbaka på honom. Han stryker med handen längs hårbotten och ser stumpen på vänsterhanden där hans ringfinger skulle ha suttit. Där det aldrig någonsin suttit. Han fick aldrig veta varför han saknade ett finger vid födseln, och kommer nog aldrig att få veta det heller. Missfoster som mobbarna i skolan sa. Det klär dig, Ricky. som Alice sa. Alice. Frederick kan inte hejda tårarna när han tänker på henne. Silverkedjan han fick av henne, med berlocken som föreställer en ros, hänger runt hans hals. Som alltid. Varför? Varför? Varför?

Han låter tårarna rinna medan han betraktar sitt långsmala ansikte i spegeln. Alice. Hans bästa - och enda - vän någonsin som inte blev äldre än tretton år. Han minns dagen som om det var igår. Den värsta dagen i hans liv. Han skulle träffa Alice på morgonen och gå med henne till skolan. Men hon kom aldrig till deras mötesplats. I skolan sa de ingenting, inte en enda liten minnesstund ens. De jävlarna. Frederick hatar dem allihop. Inte bara de som mobbade och misshandlade honom och Alice, utan alla. Varenda en. När han kom hem den eftermiddagen var Alice föräldrar hemma hos honom. De satt och grät. Sedan berättade de. Om Alice. Vad hon hade gjort. Alice hade inte klarat av mer efter den där kvällen på piren när mobbarna knuffat henne och Frederick i vattnet. Hon hade inte några syskon att leva kvar för som Frederick. Så hon hade begått självmord. Alice föräldrar berättade att de hittat henne i badrummet, i badkaret som var fyllt med vatten. Så typiskt Alice. Hon hade - för att markera mobbarnas gärning vid piren, trodde Frederick - begått sitt självmord genom att drunkna. Han grät då, precis som han gör nu. Han vet inte hur man kan sakna en person som inte var Alice. Alice var en del av honom, precis som hans fem syskon och hans mamma är. Det är bara på grund av dem som han inte följt Alice väg från lidandet.

Han går ut från toaletten, undrar själv hur länge han varit där inne. Han hör ljud från köket och förstår att det är Lova och Melvin som dukar. Det han egentligen skulle ha gjort. Han förbannar sig själv. När han går in i köket hoppar Lova rakt i hans famn.
"Grattis på födelsedagen!", ropar hon.
Födelsedagen. Fredericks födelsedag. Det är idag, samma dag som Slåttern. Han har inte ägnat det en tanke.
Lova knuffar ner honom på en stol och nu ser han att både Melvin, Lova och Ellen sitter runt bordet. De har inte väckt Erika och Adam, och tur är väl det.
"Grattis!", säger de i kör.
Och så känns allting bra. Åtminstone för en liten stund.

Slåttern
Lisa-Maria knuffar sig fram i trängseln. Hennes finger värker efter sticket medan hon klämmer sig emellan alla barn och unga för att komma fram till 15-årskategorin. Hon hör viskningar bakom sin rygg men bryr sig inte. När hon ställt sig på sin plats sträcker hon på sig för att se var Bella är, men Bella syns inte till. Andas, tänker Lisa-Maria. Bella är rätt kort och jag står långt ifrån henne. Det går bra. Hennes händer applåderar automatiskt när årets dragare för Distrikt 12, Alweni Rox, kliver upp på podiet. Trots Lisa-Marias speciallinser ser hon hur lång Alweni är. Han är nog minst två meter, gissar hon. Mycket längre än dragaren förra året, hon som blev mördad. Lisa-Maria skakar av sig tanken och drar ett djupt andetag.
"Välkomna, välkomna, varmt välkomna!", bullrar Alweni.
Hans röst är djup och mörk, och dånar i mikrofonen som sprakar lite när han andas.
"Idag ska vi utse de två deltagarna från Distrikt 12 som ska få äran att kämpa i Mugglisgames i år!", ropar Alweni.

Äran. Lisa-Maria börjar nästan skratta. Det märks att Alweni är ny på jobbet, han talar till alla som om de befann sig i Distrikt 2. Det här är Distrikt 12 - ingen tycker att det är en ära att gå ut där och dö. Medan Alweni pratar på och läser upp sitt tal kommer två eftersläntrande flickor in och ställer sig bredvid Lisa-Maria. De viskar lågt men Lisa-Maria kan uppfatta ett par ord. Den ena flickan har tårar på kinderna.
"Det kommer att bli bra.. Såja.. Nej, jag kan inte..."
Lisa-Maria vill helst inte veta vad det rör sig om för det verkar som om det har hänt den gråtande flickan något riktigt allvarligt. Hon ser upp mot podiet och försöker ta in Alwenis ord. Samma ord som den förra dragaren predikade. Samma som den förrförra. Alltid samma.
"Då börjar vi väl med våra flickor!"
Lisa-Marias kropp slås på helspänn när Alweni går fram mot kupolen med flickornas namnlappar i.
Alweni drar upp en lapp och harklar sig.

"Bella Laing!"

"Nej!"
Skriket slipper ur Lisa-Marias mun innan hon hinner hejda det. Bella kommer aldrig att klara av det! Men Alweni har hört Lisa-Marias rop.
"Nej?", säger han intresserat.
Lisa-Maria bestämmer sig.
"Nej", säger hon högt och tydligt, "jag anmäler mig frivillig."
Alweni ler och vinkar åt Lisa-Maria att komma upp på podiet. Hon kan inte annat än att lyda.
"Då fortsätter vi väl!", ropar Alweni glatt.
Lisa-Maria bryr sig inte längre. Bellas skrik ringer i öronen när Alweni ropar ut namnet:
"Frederick Woodlock!"

Frederick stirrar tomt framför sig där han står i 15-årskategorin när hans namn ropas upp. Det kan inte vara sant. Inte han, inte nu, inte idag. Men det är sant. Han vet det. Han ber en bön för mamma, för Ellen, Lova, Melvin, Erika och Adam. Måtte de klara sig. Men han vet. Ham vet att de inte klarar sig utan honom. Därför måste han se till att överleva.

SUUUPERBRA!