Berättelsen om Fortunia

Hej Varför har du blockerat mig ????+

30 jul, 2013 09:28

30 jul, 2013 20:25

Jättebra Fellrendión! Men får jag ge lite kritik…? :3 Förresten, jag m,enar verkligfen inte att vara elak, utan göra så du kanske förbättras!^^

Jo, det första jag tänkte på var detta:
”Vi har just befriat dig från dina plågor”!
Du skriver "!" efter en " sån här, och man brukar ta det innan för att visa att det innehåller i typ texten, så egentligen skulle det vara lättare att läsa om det såg ut som detta: ”Vi har just befriat dig från dina plågor!”
Just so you know…

det är bra att du tar "Enter" ofta då blir texten lättare att läsa , fast som tillexempel när Blackbabblaren säger Ni kommer i alla fall inte att resa tillbaka till ytan för att berätta det för ert folk i alla fall behöver du inte ha Enter, då kan du göra så här istället:
”Ni kommer i alla fall inte att resa tillbaka till ytan för att berätta det för ert folk i alla fall”, sa Bläckbabblaren och gapade stort.
”Ska du äta oss”? Sa Lunéth förskräckt. ”Vad annars? Slösa på mat är ju helt sinnesjukt”, sa Bläckbabblaren och förde de närmare munnen.
Nu kunde man känna en stinkande, varm och fuktig andedräkt. Ju mer man kämpade emot, desto starkare blev Bläckbabblarens grepp.

Det var bara ganska petiga saker, men du säger att du vill ha kritik… ♥

Nu, över till kapitlet! :3

Jag blev bara så här när Meyheres dog:
Även om man inte har känt honom så väl så blir jag ju ledsen! :´(♥

CLIFFHANGER! ♥♥♥ Jag gissar på att de typ dödar Bläckbabblaren…


Inte för att vara dum ers Bläckbabblaren, men som Fell (Fellrendión) beskriver dig ser du ganska ful ut… Och creepy

Hursomhelst! Jättebra kapitel! Kul att det kom, har saknat det… ♥
Hoppas nästa kommer snart! *uppehetsad*

Aha! Jag var innan lite osäker med det där med om jag skulle ha citat tecknet efter utropstecknet och det där, men tack för att du påpekade det.

Och jag lovar att nästa kapitel kommer komma så fort som möjligt. (Jag lovar att det inte kommer ta så långt tid ).

Kul att du la till bilder i inlägget. ^^

P.S När jag blir färdig med Berättelsen om Fortunia, så ska jag börja skriva på en skräcknovell.

Yay! ^^♥

Haha, jag ska lägga in mycket mer sen! :´)♥

Coolt! :3 Jag ska läsa den ♥


EDIT; En annan sak jag kom och tänka på var när någon pratar långa stycken blir det oftas att vem som sa det kommer ganska långt bak, men just nu hittar jag inte stycket där det fanns en exempel, men man kan ungefär tänka sig som om Fellrendión frågade om något, och Nórrlenda skulle svara honom men Lunéth kan också svara honom, blir det så att någon av flickorna förklarar, och man vet inte vem som förklarar först, men sedan står det typ vid sista meningen ^^

Det är väldigt svårt att förklara, så jag förstår om du inte riktigt förstår vad jag menar, fast om det kommer upp igen så kan jag visa det som exempel ^^♥

När kommer kapitlet? :3

Bra berättlese fellrendón!!! Men texten var ibland osamanhängande och konstigt beskriven man annars är du super grym Lycka till i framitiden och tänk alltid på att försök att göra en röd tråd i dina berättleser och i slutet knyta ihop allt.

Jag är jättedålig på att ge kritik... För när jag läser tänker jag att jag ska minnas saken som jag skulle berätta om, så har jag glömt det när jag ska skriva det



men jag tycker att berättelsen är

Tack! Alla mina lojala läsare som bevakat trots den långa paus jag tagit.

Nu kommer ett nytt kapitel, även om det inte är så bra så tror jag ändå att ni kommer gilla nästa!

13: Vila i frid


”HUR KUNDE DU!?” Skrek Lunéth och försökte öppna Bläckbabblarens mun.
”Meyheres är borta nu… har vi otur… så kommer han till Xariffos… har vi tur… kommer han att få en fridfull död… i vilket fall… så kan vi inte göra något åt det”, sa Clawna.
”Kom så lämnar vi stället, om någon borde hämnas, så är det Zethra”, sa Nórrlenda. ”Hennes folk har levt med Bläckbabblarens blodbad i ett tag nu och många hon känt har dött på grund av odjuret”.

De gick nu vidare, uppför en trappa i skeppet.
Inne i ett smutsigt rum, utan någon färg på väggarna, golvet, utan möbler var ett slags rum för fångar. Därinne var Sunelia, Zethra och många av folket som stod i kö för att bli Bläckbabblarens mat.
”Tack för att ha återförenat mig med min dotter och med mitt folk. Är det något ni vill ha som pris”? Frågade Zethra.
”Er läkande sand, fungerar den ovanför vattnet”? Frågade Fellrendión.
”Tyvärr inte, men om ni vill, så kan jag gärna spå för er, vilken väg som vore bäst att färdas på mot ert mål, Narzas Hjärta, inte sant”? Sa Zethra.

”Gärna det”, sa Nórrlenda.
Innan de skulle gå mot murmaidernas heliga tempel, där de brukade utöva sina ritualer, så beordrade Zethra sina soldater att ge Bläckbabblaren ett mycket hemskt straff.

Templet låg en bit in och tog fem minuters simning.
Efter att ens utseende började återgå till det vanliga, så tog det oftast tio minuter innan gälarna också började försvinna.
De kallade det för tempel, men enligt Fellrendión så såg det mer ut som marmorgolv och lite söndriga pelare här och där. Även om det också fanns statyer på vissa platser, som föreställde historiska murmaider med juveler som ögon och byggda i guld och silver.
Nåväl, Zethra böjde sig ner vid en stenplatta i mitten av templet som var formad som ett pentagram med stjärnan av glas och sedan skulle hon sprida småsten i linjerna. Efter det så sa hon främmande ord på ett konstigt språk och pentagramet började glöda.

”Kolla noga i er spegelbild, var och en ser en vision av sin framtid, ni får inte så lång tid på er eftersom att det normalt sätt brukar vara olagligt att låta folk från markytan vara här”, sa Zehtra.

”Ursäkta, men min vision är suddig, är det något bra eller dåligt”? Frågade Fellrendión efter en stund. Zethra gjorde en skrämd min, men låtsades som att hon inte hört.
”Samma här med min”, sa Clawna. ”Är du säker på att det här verkligen fungerar för att min är också suddig”, sa Fellrendión.
”Då antar väl jag att jag är den enda som kan se lite av min framtid”, sa Lunéth.

”Men, det brukar oftast fungera…”, sa Zethra fundersamt. ”Det kan bero på att ritualen kan vara lite svår att uttöva framför folk som inte tillhör vårt folk, men du flicka kan väl säga vad du såg”?

Lunéth blundade för att få visionen att se tydligare ut i huvudet.
Först så såg man ett högt svart cylinderformat torn med en otäck stor svart, gråaktig drake med blodröda ögon sittandes på toppen.
Sedan försvann visionen.
Sedan återkom visionen, och den visade nu en bild av Livsträdet som brann och svartalfer som dansade i en ring runt det. Efter den visionen kunde man sedan se ett mycket högt berg med en mörk himmel ovanför.

Efter att Lunéth också berättade vad hon såg, så förstod Nórrlenda vad det var hon pratade om.
”Jag tror att det där tornet, möjligtvis kan vara Demonicas torn, och att draken kan vara Blackorth, hennes livvakt. Sedan tror jag att det med Livsträdet visar att närsomhelst kommer trädet att börja brinna, och det betyder bara en sak”, sa hon och svalde i slutet.
Alla tittade frågandes på henne förutom Zethra.
”…eftersom att det är tack vare Livsträdet vi har liv i denna världen… så kommer allt som lever att dö ut så småningom ifall trädet bryts ner”, fortsatte Nórrlenda. ”Fast jag tror att berget kan vara Wellythernias berg”, sa Lunéth.

En stund senare kom Fellrendión på att de glömt bort tiden.
”Öh, tack för allt Zethra, men jag tror nog att mina vänner och jag måste upp till ytan nu eftersom att jag känner att andningen börjar bli sämre”, sa han.

Då tog de farväl av Zethra och började simma upp mot ytan.
Som tur var, så slapp de några som skulle försöka mörda dem på vägen tillbaka.
De tog också med sig Meyheres kropp som de skar ut ur Bläckbabblarens mage för att kunna ge honom en värdig begravning, men det var ingen trevlig uppsyn att se. Det var dessutom Lunéths dolk som de använde.

Väl uppe på båten så stod alla som paralyserade när de såg Meyheres kropp. Den var blek, krossad och slemmig.
”Vad hände”? Frågade Awanda. ”Bläckbabblaren hände”, svarade Lunéth.

Därefter berättade de vad som hade hänt, innan det var dags att segla in mot fastlandet då de skulle kliva i land, och samtidigt begrava Meyheres.
Allt var grått och tråkigt på vattnet förutom när man kom nära land, då man kunde se vackra lotusblommor som växte där. Lunéth och Eudora började plocka några, så att de kunde lägga de på Meyheres grav.
”Jag plockar förhand för att visa respekt för Meyheres”, sa Lunéth.
Efter att de plockade alla de kunde komma åt (det var lite svårt att sträcka sig från båten) så blev det totalt sju stycken. ”Det var synd att det fick bli såhär för honom”, sa Eudora med djup sorg.
”Men jag vill tro att hans död inte var i onödan”, sa Fellrendión då han klev i land på en sandig oförstörd strand.

De gick lite längre in mot land för att inte tidvattnet skulle förstöra graven.
Mitt under en tall började de gräva, men de kunde inte gräva mer än en halv meter förrän fyra vampyrer med svart rustning (utan hjälm), långa valross-liknande huggtänder och kalla svarta ögon kom springande ut ur skogen.

”HALT! NI INKRÄKTAR UTAN TILLSTÅND PÅ NARZA”! Skrek den med längst tänder. Fellrendión ryckte till skrämt. Sedan, som hämnd för Meyheres plötsliga död, sprang han fram och svingade Enthorcys genom den vampyrens midja.
Clawna förvandlade sig då till en vintervit varg och hoppade till anfall till en vampyr med lila hår som var format som en flamma.
Awanda och Eix sprang också fram och började hugga med sina yxor.
”Er drottning är ansvarig för min väns död, backa, eller dö”! Sa Eix och stirrade den tredje vampyren rakt i ögonen, medan vampyren bara skrattade kallt åt honom.
”Du kommer inte skada mig, du är för klen för att ens vidröra en vampyr”, sa vampyren lugnt och lyfte upp Eix i halsen.
”Låt honom vara”! Röt Awanda och trampade så hårt han kunde på vampyrens fot.

Lunéth var lite osäker först, men sen kastade hon dolken så fort hon kunde och träffade vampyrens hjärta.


”NEJ”! Skrek den fjärde vampyren och sprang så fort han kunde in mot granskogen som började bakom tallen. Eix blev rastlös efter att han kom ur vampyrens grepp.
”Vad väntar ni på? Kom så springer vi efter honom”! Sa han.
Alla stod som fastfrusna.
”Nej, det är nog ingen bra idé”, sa Awanda dröjande.
”Precis”, svarade Nórrlenda. ”… för då måste vi gräva en till grav”, sa hon lugnt.

Fellrendión kom på en idé. Eftersom att om man lämnade hans kropp begravd så kanske vampyren som lyckades fly, hämtade andra som kunde hjälpa till att gräva upp kroppen senare för att dricka blodet som fanns kvar i kroppen.
I många kulturer lade man den avlidne på en flotte som man senare tände eld på medan den flöt iväg.
Det var bättre att Meyheres flöt iväg till havs än att deras fiender skulle få tag på honom, tyckte han.

Hans förslag godkändes och alla gick runtom på stranden och såg om det fanns torra kvistar på marken så att man kunde använda de till att bygga flotten.
Det hade blivit kväll och den blev klar, men tid tog det i alla fall.

Det blev en tyst minut, och sedan lät de flotten flyta iväg, på det svarta vattnet som speglade sig under den stjärnprydda himlen. Det var en sorglig stund, men sorgen fick inte få de att ge upp om sitt uppdrag, så de fortsatte vandra in i skogen.

Skogarna var så förvirrande, och deras karta var rätt gammal så det var svårt att veta exakt var man skulle gå nu, så de delade upp sig. Fellrendión, Lunéth och Clawna gick tillsammans och Nórrlenda, Awanda och Eix gick tillsammans.

VAD BRA, :=) ´_´ "_"