Exchange [SV]

Superbra!

Bra!

Vad snällt av Cory c: Haha, här blir jag bara mer och mer nyfiken på honom xD

Tack, tack!
Hoppas att ni känner samma sommarkänsla som jag; det gör en så lycklig. :p
Här kommer nästa del!
***

Kapitel 4.8

Den där svindlande, överraskande känslan höll i sig ett väldigt bra tag. När Zam gick in till klassrummet där Trolldryckskonst hölls hade en timme teori i Förvandlingskonst passerat och han var fortfarande helt paff. Richard verkade inte riktigt förstå honom. Inte för att han hade frågat vad som var fel, men Zam hade känt av hans undrande blickar. Själv hade Zam haft svårt att koncentrera sig och hans tankar gnatade på om det lilla tecknet på närvaro som Cory hade visat. Det var en överdriven känsla, påpekade hans tankar, men hans hjärta sa något annat. Han hade kommit in på första spåret att få veta mer om den hjärnskadade pojken och med tanke på vad som precis hade hänt kunde han se stora framgångar i sitt sökande. Han visste bara inte vad det var han var på väg mot.

Den ljumma, doftfyllda luften fick Zams sinnen att lugna ner sig en aning. Alla drycker som stod och puttrade på Professor Codringtons bord skickade ut rök som lade sig som en dimma där man gick in. Zam hade vant sig vid det, men blev alltid fundersam över vad det var för drycker professorn kokade ihop under skoltid.

Bortsett från alla redskap och skåp med ingredienser var rummet kalt och tapetserat i en mörk ton. Golvet hade slitna fläckar från frätande drycker som för flera år sedan stänkts ner över utrymmet. Zam undrade alltid vem det var som hade gjort misstaget att välta sin kittel och spilla ut sitt arbete. Det var vid just de här lektionerna som han kände att han var de före detta eleverna som närmast.

Zam visste inte om han var lättad eller smått irriterad över att han låtit sina tankar glida iväg. Han ville på ett sätt vara helt fokuserad på Cory, men samtidigt kände han att det blev för mycket, att han behövde en paus. De skenande känslorna fanns i alla fall inte kvar, trots att den förundran och nyfikenhet han känt fortfarande gjorde sig märkbar i bröstet.

Med drömska steg följde han efter Richard till ett ledigt bord. Trolldryckskonst hade de tillsammans med Hufflepuff, så det var redan en hel del ungdomar i klassrummet. Ändå syntes Professor Codrington inte till någonstans.

Cory slog sig ner bredvid Zam som vanligt och verkade helt utesluten från allt prat runtomkring sig. Han satte sig rakryggad i sin stol och tittade ner i bänken; såsom han alltid gjorde. Zam studerade honom ett tag, försökte snappa upp något litet tecken på att han var närvarande. Om han bara kunde möta hans blick skulle det hela vara mycket lättare. Men pojken rörde sig inte. Han verkade inte se eller märka av Zam. Ändå kände Zam att det var precis det han gjorde.

-
Professor Codrington kom in till klassrummet genom en dörr till höger, på väggen mittemot den vanliga ingången. Det lilla rummet till höger var ett förråd för allt som man kunde tänka sig behöva inom Trolldryckskonst. Den aningen kortare, äldre mannen hade ett ordentligt tag om en bunt pergament i sina händer. Han verkade fortfarande läsa på det översta då han gick fram till klassrummets mitt. När han tittade upp tystnade klassen och han gav ifrån sig ett stelt leende, vilket var det bästa han kunde förmå sig framföra med tanke på sitt ärr över högra kinden.

"God eftermiddag", sa han och blickade ut över eleverna vid borden framför honom.

"God eftermiddag, Professor Codrington", svarade klassen i kör.

Redan i årskurs tre hade det känts barnsligt att behöva svara en lärare på det viset, men Professor Codrington var väldigt strikt i sina regler. Zam hade helt enkelt fått lära sig att stå ut med den sekundlånga förödmjukelsen.

"Nu undrar ni säkert vad jag har här", sa den gråhårige mannen och lyfte upp högen med sina båda händer för att visa vad han syftade på.

Inga svarade, osäkra på om det var en fråga eller bara en början på en ny mening.

"Det här, mina kära elever, är era uppsatser." Professor Codrington log igen, den här gången på ett kluvet, aningen otäckt sätt för att få eleverna nervösa.

Zam blev inte nervös. Däremot blev han lika förvånad som han alltid blev att Codrington lyckades läsa och rätta alla uppsatser på två dagar. Fast med tanke på hur stor vikt han lade ner på sina lektioner var det inte så konstigt att han intresserade sig i sitt arbete även efter skoltid.

"Vi börjar med..." Professorn såg ner på det översta häftet för att läsa av namnet. "Hanna Khans."

Och så var utdelningen igång. Zam placerade armbågarna på bordet framför sig och studerade mannen då han gick runt bland alla elever. Hufflepuffs uppsatser verkade ligga överst, så Zam förväntade sig inte att få sin i handen direkt. Han slängde en blick över till Richard som i sin tur satt och tittade ner på sina händer utan större entusiasm.

"Nervös?" frågade Zam och försökte få till en retsam stämma för att få upp stämningen en aning.

Richard såg upp på honom och höjde på ögonbrynen.

"Knappast", sa han. "Ren fakta är min starka sida, det vet du."

Zam log lätt.

"Ja, det vet jag."

Han själv och ord var kanske inte bästa vänner, men han tyckte ändå att han hade gjort ett någorlunda bra jobb med sin uppsats. Han hoppades bara att Professor Codrington tyckte detsamma. Hur det än gick för honom så fanns det många chanser att visa vad han kunde och Zam tänkte inte låta en uppgift tynga ner honom.

Professor Codrington kom tillslut fram till Zams bord. Han tycktes granska de tre ungdomarnas ansikten ett tag innan han sträckte fram första häftet.

"Mr. Thompson", sa han samtidigt som han lade ner Richards uppsats framför honom. Sedan tittade han ner på papperna igen.

"Ah, en väldigt bra och välskriven uppsats, Nalin", sa han med en positiv stämma och lade ner pergamenten framför pojken. "Jag är imponerad."

Cory tittade som vanligt inte upp. Han drog bara sin uppsats till sig och stannade så. Zam försökte få en skymt av vad pojken hade skrivit. Att få Codrington imponerad var inte så lätt. Ännu svårare var det att få ett Utomordentligt, vilket tydligt var skrivet på Corys papper. Zam var förvånad, väldigt förvånad. Vad hade Durmstrangpojken skrivit för att få ett så högt betyg? Varför fortsatte han att överglänsa Zam på lektionerna? Han visste inte vad han skulle tycka om det. Han kände sig inte så irriterad; mer snopen, eller förvirrad.

"Din var inte så dålig heller, Rode", avbröt plötsligt Professor Codringtons röst Zams tankar. "Fortsätt så!"

Zam tog emot sin uppsats med viss försiktighet. Det första han gjorde var att slänga en blick på det rödstilta längst upp i hörnet som avslöjade hans betyg.

Över förväntan.

Betydde det alltid att läraren hade förväntat sig mindre från eleven, eller var det bara inte tillräckligt bra för att nå ett Utomordentligt?

Zam suckade lätt. Han mindes det lättare betygssystemet i mugglarskolorna, men försökte som vanligt intala sig att det här systemet var bättre; på något sätt...

Han märkte plötsligt av Richards blick från sidan. Han tittade upp på sin vän för att ta reda på vad han ville.

"Över förväntan", läste pojken upp från Zams uppsats.

"Hur gick det för dig?" frågade Zam, ovillig att diskutera sitt betyg.

"Utomordentligt", svarade Richard med ett snett leende.

"Grattis", sa Zam, aningen känslolöst. "Det fick Cory med."

"Över förväntan.

Betydde det alltid att läraren hade förväntat sig mindre från eleven, eller var det bara inte tillräckligt bra för att nå ett Utomordentligt?" Åh haha, det har jag också funderat på länge!

Superduperbra

Zam verkar vara lite avundsjuk på Cory.

Haha, i alla fall väldigt förvånad och förvirrad över att Cory får bättre betyg än han. ^^

Väldigt bra, yes idd!

Kommer det mer snart? (Hoppas jag inte stressar dig nu)

Well.. Nu har jag lyckats ta mig igenom en rätt hemsk vecka där jag fått göra åtta nationella prov (om man räknar med alla delar som egna prov). Nu har jag tänkt lägga upp nästa del och sedan fokusera på att plugga till de två proven som jag ska ha på måndag..
Varför ska de sista veckorna i skolan alltid vara så krävande?

I alla fall; När jag skrev den här delen försökte jag få en speciell känsla i texten. När jag försöker förmedla en känsla på det sättet är det lätt att det blir överdrivet, så ta inte allting alltför seriöst här.. xD Jag vill bara att ni ska veta att den största känslan ska vara förvirring.
***

Kapitel 4.9

En vecka till i skolan och sedan skulle det vara jullov.

Zam slog sig ner på en fåtölj i Ravenclaws uppehållsrum. Han tillät sig själv att andas ut och slappna av. Trots detta så verkade hans muskler ytterst motvilliga att ta det lugnt. Hans hjärna bearbetade vad som behövde göras de kommande dagarna och hur mycket han skulle behöva anstränga sig för att nå högre upp under lektionerna. Han kände sig tung och stressad. Han visste att det var torsdagens fel. Torsdagarna var fulla med lektioner. Att skoldagen var över var en stor lättnad.

Det hade gått en vecka nu; en vecka sedan Cory kom till Hogwarts. Zam visste inte om tiden hade gått fort eller onödigt segt. Både det ena och det andra tycktes passa in, vilket gjorde Zams tankar rätt röriga. Det enda han kunde komma att tänka på som hade kryddat den här veckan var Corys medverkande del i den. Han kunde inte tänka på något annat än den mystiske pojken. Han störde sig lite på det, men samtidigt var det en spänning han såg fram emot att utforska. Cory Nalin var verkligen speciell, och han själv hade fått uppgiften att ta hand om och se efter honom så att allt gick som det skulle. Han började undra hur det skulle ha varit om någon annan fick den uppgiften. Hur skulle hans vecka ha varit i så fall?

Nu satt pojken i hörnet längst bort från utgången och från alla sittplatser och läste i en skolbok. Han verkade gilla den mörka delen av rummet dit ingen gick, där Zam hade hittat honom på fredagsmorgonen efter att ha irrat runt som ett fån. Zam höll blicken kvar på honom en stund. Något inom honom fick honom att vilja resa sig upp och sätta sig bredvid pojken. Han skulle ha gjort det om Richard inte hade kommit vid just det tillfället.

"Ännu en torsdag avklarad", sa han som hälsning, vilket var tillräckligt för att dra bort Zams uppmärksamhet från den hjärnskadade pojken.

Zam såg på när hans vän slog sig ner i fåtöljen bredvid honom.

"Bara en dag kvar och så är det helg igen", sa Zam för att försöka hålla igång ett samtal. Han hade dock inget intresse i vad han sa.

Richard verkade märka detta. Något i hans ansiktsuttryck förändrades. Han verkade plötsligt mindre pratglad. Zam hade ingen aning om hur mycket av hans känslor som lyste igenom i hans ansikte, men han visste inte heller vad det var han kände. Vad det än var så fick det Richard att tystna en aning.

"Du ser trött ut", sa denne kort.

Zam gav ifrån sig en stel min.

"Följer du med till duellklubben ikväll?" fortsatte Richard.

Zam hade helt glömt bort duellklubben. Det var ännu en aktivitet som skulle beröva honom hans energi.

"Jag vet inte", sa han ärligt och sjönk längre ner i fåtöljen.

Richard bara granskade honom ett tag. Zam ogillade känslan av att bli avscannad, men lät honom hållas.

"Okej", sa denne efter en stund. "Du ser ut att behöva vilan."

-
När Zam gick upp till sovsalarna den kvällen var klockan runt nio. Han hade inte gått till duellklubben den här gången och var glad över sitt beslut. När Richard kom tillbaka berättade han att det hade varit en extra tuff timme. Zam hade knappt velat höra mer.

Nu gick Richard bakom honom in i rummet där de sov. Zam hade redan börjat dra av sig den svarta kåpan för att byta om inför natten. Han kände sig hängig igen. Det var lika bra att gå och lägga sig.

De båda pojkarna slog sig tyst ner på sina sängar. Zam kände att han fastnade i sittande ställning på sängkanten, men lyckades driva sig tillräckligt långt för att dra av sig tröjan. Då föll hans blick på den andra sängen bredvid honom; den med fördragna gardiner och med sådan tystnad att man inte kunde tro att det låg någon där. Ännu en gång fastnade Zam där han var. Han satt bara där och tittade på de djupblåa förhängena. Hur skulle han klara av ännu en vecka med oförståelse inför pojken?

"Nalin är verkligen... speciell", sa Richard efter ett tag, med en känsla som tydde på att han bara försökte nå fram till Zam.

"Han verkar inte alls handikappad", fick Zam ur sig då. Han visste inte vart det hade kommit ifrån.

"Att inte kunna kommunicera är ett handikapp", sa Richard känslolöst, med sin vanliga ton av överlägsenhet.

Zam slängde en irriterad blick bak på honom, men valde att genast vända bort huvudet igen. All den röran han kände inom sig var lika bra att hålla för sig själv. Annars skulle de andra antagligen anse honom som... Ja, som konstig.

Hans handling hade ändå en effekt och trots den korta stunden han hållit blicken på Richard kunde denne läsa av honom som en öppen bok.

"Är allt okej?" frågade han.

Zam bet ihop. Det var en fråga han inte ville svara på. Han hade inget riktigt svar.

"Ja", sa han kort, utan att vända tillbaka blicken mot sin vän.

"Är du säker?"

Zam stannade till. Nej, han var inte säker, men han tvingade sig ändå att nicka.

Det var den största skillnaden mellan Richard och Zams kompisar från Gryffindor. Gänget skulle aldrig ärligt fråga om hans känslor.

Oms, jag tror inte heller att Cory sover där haha, då har jag och Zam alltså i princip samma teori? Yes

Superbra, som vanligt c: Och du, klara av plugget innan du skriver, vi väntar