Alex-Den kvinnliga deltagaren från distrikt 7

Tack!
Ja, jag var lite tveksam där... äh, orka ändra nu. :3

Du behöver inte ändra, det tar bara på krafterna .

Fantastiskt awsome!!! Finner inga ord!!!

Tack så mycket!
Glöm inte att sponsra.

Du skriver så magiskt att jag blir trollbunden vid den! Skriv mer nu!!! Annars kommer jag att dö!!

NU kommer ett till kapitel! Jag försökte göra det liiiiiiite längre därför att ni fått vänta så länge.
Tack för era vackra komentarer. ♥
________________________________________
*Caspians syn*
Alex ser död ut.
Hennes bett har långt ifrån läkt, och hon andas knappt. När hon försöker se på mig tittar hon i kors, och kan inte fokusera blicken.
Jag är rädd. Tänk om hon dör? Fast, det är ganska stor chans att hon dör även om hon blir frisk. Det här ju faktiskt hungerspelen.
Åh Alex. Vackra, vackra Alex, som kanske är död om en stund. Jag älskar henne. En halva av mitt hjärta. Ena halvan för Alex, andra för Dani. Dani. Åh, det var smärtsammare att tänka på Dani än på Alex. Dani skulle förmodligen ta självmord. Kanske hade hon redan gjort det.
Jag har aldrig gillat min familj. Min pappa är borgmästare. Jag har alltid haft mat på bordet, en säng att sova i och överflöd av annat. Allt. Allt förutom kärlek.
Mina föräldrar ville inte ha mig. De ville ha en dotter, inte en en pojke som inte förstod sig på vilka barn han fick vara med. De gillade förstås att jag var med Alex, med en rik familj och dyra saker, men den lortiga fattiglappen Dani, det var andra saker det. Mina föräldrar tänkte nog, ´den där skitungen som bor på gatan kan väll inte en borgmästarson vara med`!
Jag förstår inte. Alla människor är lika mycket värda.
Men så är det tydligen inte enligt alla.
Jag avbryts i mitt tänkande av en silverfallskärm som kommer flygande, och den landar precis framför mina fötter. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är medicin till Alex.
Jag öppnar försiktigt den ganska stora lådan. Därinne ligger mediciner, tabletter, bandage och massor av andra första hjälpen saker.
Jag sätter mig ner igen och läser på etiketterna till medicinerna.
Mot huvudvärk, Motgift från giftiga bär, Mot giftiga bett och svullnader...
Ja, den måste det vara!
Jag smörjer in den klibbiga krämen i Alex sår, och hon rycker till. Jag fortsätter smörja in salvan på benet på henne, och när jag gjort den så letar jag vidare i lådan.
mot feber. Jag känner på hennes panna. Glödhet.
Jag tvingar i henne tabletten, och sedan så virar jag in henne i djurskinnen. Jag bär ner henne, medicinlådan och maten till den fantastiska kojan som Alex fixade.
Jag får i henne lite mat, men bara lite. Jag rengör hennes sår med någon sorts sprit, och sedan tar jag en huvudvärkstablett. Jag har haft ont i huvudet hela spelen.
Jag dricker vatten, och äter. Jag känner mig oändligt ensam, eftersom att Alex ligger i något som liknar koma. Åh, varför kunde inte Dani vara här?
Fast jag vill förstås inte att hon ska vara här, på hungerspelenarenan. Jag vill vara hemma. Hemma med Alex, tillsammans med Dani.
Jag lägger handen på handen på Alex panna igen. Hon har blivit svalare, men är fortfarande varm. Jag hittar en mystisk termometer, som det står att man kan mäta feber med. Det står tyvärr inte hur men gör, så jag provar att sticka in en av ändarna i hennes ena öra. Jag trycker på en av knapparna, och den piper till. Jag tar ut den, och på en liten skärm så står det något, med siffror.
39, 9 grader. I skolan så har de sagt att medeltemperaturen i en människokropp är ungefär 37 grader. Alltså måste hon ha ganska hög feber. Stackars Alex.
Jag somnar, i en av sovsäckarna. Alex sover redan i en sovsäck, invirad i filten och djurfällarna.

”Caspian, spring!”
Jag vill inte lämna Alex, liggande på marken med blod på hela kroppen. Spjutet har redan genomborrat henne, och den som kastat det kommer mot mig, för att döda mig.
”Nej. Jag tänker inte lämna dig.”
Hon öppnar munnen, men inget ljud kommer. Istället så rinner blod från hennes mun.
Jag försöker torka bort det, men det kommer bara mer, och Alex ögon blir stirrande och glanslösa.
Hon är död.
Jag springer, skriker och gråter. Mina salta tårar blandas med Alex salta blod.
Jag kastar kniven utan att tänka mot den som kastade spjutet. Jag missar helt, och han kastar sin egen kniv mot mig. Den träffar mig i bröstet.
Jag dör, med Alex på min högra sida. Jag älskar dig Alex, tänker jag precis innan jag dör.

Jag vaknar. Det är mörkt i jordkulan. Jag hör Alex andas bredvid mig.
Jag hör tre kanonskott. 1. 2. 3. tre stycken, på rad.
Jag tar tempen på Alex, och upptäcker att febern bara gått ner pyttelitet. Jag undersöker hennes bett,och smörjer in dem mer. Jag får i henne lite tabletter, och sedan så matar jag henne med äppelbitar.
Jag däremot äter mer än så, för jag är vrålhungrig. Efter att jag har ätit, så går jag ut ur hålan och fortsätter jobba med fiskespöet jag hade börjat på redan. Jag är skönt att få jobba lite, det gör mig trött och slut i kroppen. Tillslut så har jag i alla fall fått till fiskespöet, och jag testar det. Det funkar utmärkt, jag får upp två fiskar som skimrar i alla regnbågens färger. De är väldigt vackra.
Jag funderar ett tag, sedan bestämmer jag mig för att tända en eld, steka maten och släcka elden. Jag hoppas att de andra deltagarna är långt borta.
Jag tänder elden och steker köttet och fisken. Jag släcker elden med vatten från sjön, och jag äter lite av det stekta köttet. Jag kryper ner i hålan och tar tempen på Alex. 38 grader. Varm.
Jag ger henne medicin och sedan så lägger jag mig i en av sovsäckarna. Den blir snabbt varm.
Jag somnar igen, och hoppas av hela mitt hjärta att Alex är vaken när jag vaknar.
________________________________________
Ja, det här var första gången i denna ff som jag skrev i någon annnan än Alex synvinkel.

Supermegaawsomefantastisktjättehimlaassaoemotståndligtbra!!!!!!!!

Ååhh, vad SUPERMEGABRA, intressant att få läsa ur någon annans synvinkel, det "klarade du bra" eller vad man ska säga ♥

Tack.♥

Aaaamaaaziing!