13 och såld

S u p e r b t !

Jag gillar Mathilda... ^.^

Haha, tack! ^^



Kapitel 48




Själv höll jag inte räkningen på hur många dagar som jag låg sjuk. Men enligt Mathilda var det lite mer än en vecka. Men de sista tre dagarna började jag tillfriskna. Jag kräktes inte längre, nu hostade jag mest. Jag kunde äta som vanligt, sitta upp som vanligt. Det var skönt att känna sig så pigg, även om Mathilda upprepade att jag kände mig piggare än jag egentligen var.
"Du får inte lämna sängen, Alice. Hur pigg du än känner dig", upprepade hon när jag till förgäves sa att jag var frisk, förutom hostan.
Jag gjorde som hon sa, men kunde inte låta bli att gå till fönstret och andas in lite frisk luft, eftersom vädret var så vackert. Det var solsken som hettade ansiktet och fåglar som kvittrade. Den verkliga sommaren hade äntligen kommit. Det var underbart. Inte ett moln på himlen. Det var underbart. Men som sagt, jag fick inte gå ut. Jag fick inte röra mig som jag ville, inte ens i mitt rum. Även om det var för att jag skulle må bra, och inte som straff.

Den tionde dagen var jag helt återställd, ja, någon hostattack kom väl någon gång. Men annars var jag frisk. Mathilda kom in med ett strålande leende.
"Vad härligt det är med sommaren! Jag är alltid lika glad under den här tiden", utbrast hon glatt.
Jag log mot henne. "Du är väl alltid glad, Mathilda", svarade jag glatt, men inte lika. Ingen kunde vara lika glad som Mathilda.
Hon skrattade hjärtligt. "Åh nej du, det är jag inte. Glad, ja, men inte såhär. Man känner sig så fri", sa hon.
"Fri?" frågade jag förvånat. "Jag tycker det känns instängt att vara här på slottet. Innanför dess murar."
"Det är något jag inte får uttrycka mig om", sa hon och blinkade med ögat. "Men om du tycker det borde du rida ut på landet, det är fantastiskt."
"Men jag får ju inte det", svarade jag sorgset.
"Har du frågat?"
Det hade jag inte, och det var just det som var problemet. Jag hade inte sett skymten av Richard sen jag vet inte när. Det var väldigt länge sen.
"Nej, och jag tänker inte göra det heller", svarade jag bergsäkert.
Hon suckade. "Du är envis du", sa hon.
Jag fnös och lade armarna i kors. "Ja, jag tänker då inte", sa jag bestämt.
"Ja, ja", svarade Mathilda. "Jag tog i alla fall med blommor från blomstergården. Erik sa att du tyckte om de", tillade hon och satte ner ett par rosor i en fin vas gjord av glas. Det var de rosorna som var så ljusblåa att de nästan var vita. Jag hade inte märkt att hon höll i de.
"Tack", sa jag tacksamt. "Erik, sa du? Sa han det?"
"Ja", sa hon övertygande. "Han är så trevlig, den pojken."
"Det har han inte alltid varit", muttrade jag.
"Det vet jag, men vet du att han ångrar sig något enormt? Att han mår väldigt dåligt, för det här med Stephanie?" frågade hon vist.
Jag stirrade förvånat på henne. Hon fortsatte. "Han har pratat med mig om detta, han vill verkligen att du ska förlåta honom. Jag tycker faktiskt att du borde ge honom en andra chans."
"Vem har sagt att jag inte har det?" frågade jag.
"Har du det då?"
"Nej."
"Då så", klargjorde hon.
"Men jag funderar på det, han berättade vad som hände med Stephanie. Och även om jag inte vill erkänna det tror jag att jag har missförstått det mesta", medgav jag skamset.
"Det är en sak att inse, men att inte erkänna för att man vill ha rätt. Det är en annan, en hederlig sak, om man inser och berättar och erkänner att man kan ha fel. Du gör det rätta", svarade Mathilda med ett leende. Jag besvarade det.
"Tack, Mathilda", sa jag.
Mathilda började gå och pyssla. Hon lade fram en klänning till mig, en lila gjord av sammet. Den var väldigt vacker. Hon antog att jag skulle sträcka på benen, nu när jag var frisk. Jag log mot henne. Hon pysslade om lite fler saker, till sist tog hon fram en skurhink fylld med vatten och en skurborste. Jag tyckte att det var alldeles för konstigt att se på när någon städade åt mig -det var något jag inte hade vant mig vid än, tjänare och folk som arbetade åt en. Minnena från gården fanns fortfarande kvar och gnagde, och ingenting fick mig att glömma de - så jag gick och drog på mig klänningen. Jag märkte att hon tittade ogillande på mig.
"Måste du vara så oförsiktig? Det tar väldigt lång tid att göra en sådan klänning", sa hon med avsmak i rösten.
Jag ryckte på axlarna. "Den klarar sig fint", svarade jag enkelt.
Hon gav mig en skeptisk blick men förblev tyst. Jag borstade mitt hår i tystnad och lät det hänga nerför mina axlar, som det hade gjort de senaste dagarna, även de dagar jag inte var sjuk.
"Så, ska du förlåta Erik offentligt idag?" frågade Mathilda till slut.
Då bestämde jag mig.
"Ja, det ska jag nog."

A W E S O M E

^ This.

Gu va bra"

Gud, tack så hemskt mycket! ♥ Ni är awesome!



Kapitel 49



Jag gick från mitt rum och Mathilda. Jag visste vilka korridorer och trappor som ledde till Eriks familjs rum, nu när de var här på besök. I själva verket, skulle de snart åka hem. Antingen idag, eller imorgon. Så det var nu eller aldrig. Men jag skulle ändå inte vänta längre, jag skulle förlåta honom nu. Nu skulle allt bli bra mellan oss.
Jag gick igenom en korridor och stannade utanför en dörr. Jag knackade.
"Kom in!" hördes en kvinnoröst.
Jag öppnade dörren och kikade in. Eriks mor satt på en stol och tittade sig i spegeln. En tjänsteflicka yrde runt i rummet och packade hennes saker. Hon packade ner kläder, smycken och andra nödvändigheter.
Men pojken jag sökte fanns inte där. Jag klev in i rummet, log mot flickan som packade.
"Jo, jag undrade... Om Erik var här?" frågade jag.
Hans mor vände sig om och tittade på mig. "Nej, tyvärr. Jag tror att han skulle gå en sista rundtur genom slottet. Men gå till blomstergården, han tyckte om att vara där", svarade hon vänligt.
Jag log. "Tack så mycket. Det var trevligt att ha er här", sa jag artigt.
Jag vände mig om för att gå.
"Jo, du Alice", jag stannade upp vid ljudet av hennes röst. "Jag vet att du och Stephanie var riktigt goda vänner, och det gläder mig. En sak som inte gläder mig lika mycket är att hon nog inte trivs så bra med mig och min familj, som hon gör med dig. Därför har jag gett henne möjligheten att stanna här om hon vill. Ja, hos en familj, förstås. Jag har hittat en lovande familj, som kan ge henne bra förutsättningar i sitt framtida liv. Jag känner att efter det som hänt", hon tittade sorgset menande på mig, "borde hon nog inte umgås så mycket med min man. Och nu om hon vill, kan hon få en ny familj, och samtidigt få träffa dig. Vad tycker du om det?"
Jag log ett stort leende. "Det vore jättebra!" utbrast jag. "Då kan vi träffas! Men är du säker på att hon får det bra i den nya familjen?"
Hon skrattade till. "Ja då. Du förstår, jag bryr mig mycket om Stephanie. Därför lät jag en tjänare smyga på familjen utan att de visste om det, och de verkar mycket passande. De har inga barn, och har alltid velat ha ett. Deras kunskaper inom läsning är väldigt bra, och av vad jag har förstått har du redan lärt henne lite av det. Jag tror att de blir perfekta."
Jag gick fram till henne och kramade om henne. Hennes chockade "oj" fick mig att skratta till.
"Tack så hemskt mycket. Jag kommer se till så att hon är okej", sa jag lyckligt.
"Det tror jag säkert", svarade hon lika lyckligt. "Nå, skulle du träffa Erik?"
"Ja, hejdå." Och med det gick jag ut i korridoren igen. Jag gick mot blomstergården och såg till min glädje honom gå där förbi buskarna med färgglada blommor. Jag gick mot honom. Han märkte att någon närmade sig och vände sig om. Han log mot mig.
"Hej", sa han.
"Hej", svarade jag till en början. "Du... Jag skulle vilja prata med dig."
Eriks ögon tittade storögt på mig. Jag såg en glimt av hopp i hans blick. "Om vadå?"
"Jo, jag skulle vilja be om förlåtelse. För att jag varit orättvis mot dig."
Han skakade på huvudet. "Du ska inte säga förlåt, jag ljög för dig. Och du har rätt att vara besviken på mig", invände han.
Jag log mot honom. "Okej, jag tar tillbaka det. Och ja, du ljög för mig och nu är jag besviken på dig. Nöjd?" frågade jag med höjde ögonbryn.
"Självklart inte", svarade han direkt.
"Då så. Ta emot min förlåtelse och jag förlåter dig", sa jag bestämt.
Han suckade, men log ett roat leende. "Okej då", svarade han.
Jag log mot honom. "Så, vi är vänner?"
"Ja", svarade han enkelt. "Jag antar det. Men vi kommer ändå inte ses på ett tag. Vi åker hem ikväll."
"Gör ni? Vet du om att Stephanie kanske stannar här?" frågade jag.
Han nickade ledsamt. "Jovisst, det gör jag. Och jag kommer sakna henne något enormt."
"Jag visste inte att hon betydde så mycket för dig", sa jag förvånat.
"Jo, det gjorde hon. Hon var som en syster", berättade han. "Men nu är hon snart inte det längre. Om jag känner henne rätt kommer hon att stanna här utan tvekan. Efter vad min far gjorde har hon undvikit honom."
Jag nickade förstående. "Jag kommer ta hand om henne. Richard kommer inte röra henne, och om han gör det kommer han att få ångra sig."
Erik log lite smått. "Det gläder mig, antar jag", skrattade han.
Jag skrattade också. "Ni får besöka oss igen, Stephanie kommer sakna dig", sa jag sanningsenligt.
"Jag kommer sakna henne också, och dig... jag menar, som vän då", sa han och skrattade till.
Jag skrattade med honom. Jag gick fram till honom och gav honom en kram. "Jag kommer sakna dig med. Hejdå", sa jag och gick därifrån.
Nu var jag tvungen att prata med Stephanie. Om hur hon skulle göra, om hon skulle stanna eller inte, och kanske behövde jag gå en tur till lägret. Jag kunde inte slappna av än i alla fall.

Man måste vara otroligt duktig för att skriv något sånt här!

Bravo vad bra ...
Typ, nått i den stilen

Tack så mycket!


Kapitel 50



Jag vinkade hejdå till Erik en sista gång och gick sedan genom korridor efter korridor. Jag såg inte skymten av Stephanie, så jag beslutade för att gå till hennes rum. Jag knackade försiktigt på och log när jag hörde stegen på andra sidan dörren. Dörren öppnades och Stephanies aniskte kikade fram. Hon log stort när hon såg mig.
"Hej", sa jag med ett leende. "Kan jag komma in?"
Stephanie nickade och backade ett steg så jag kunde komma in. Jag log mot henne igen och granskade rummet. Det stod en koffert borta vid väggen som var fylld med klänningar och andra saker, som hon skulle ta med sig hem, vilket hem hon nu valde. Jag vände mig om och satte mig på hennes säng och nickade åt henne att göra detsamma. Hon tittade uppfodrande på mig för att få mig att berätta varför jag kom.
"Jag har hört om att du kanske ska få en ny familj, om du ville", sa jag och hon nickade med en förvirrad blick. "Så jag undrar hur du tänker göra?" frågade jag men kom direkt på vad jag hade glömt bort. Jag ändrade på frågan. "Tänker du stanna hos din familj?"
Stephanie reste handen och skakade den lite lätt som för att visa kanske.
"Kanske? Jag trodde det skulle vara solklart val", sa jag, men fick svaret nej, som hon visade med en skakning.
"Så du är tveksam?" Hon skakade på huvudet.
"Men vad menar du? Du vet inte om du ska stanna i din familj, men är ändå inte tveksam?"
Hon skrattade till. Hon tog ett pergament och började skriva försiktigt. Hon försökte skriva med de bokstäver vi hade lärt oss, så jag kunde förstå lite. Efter mycket prat med påhittat teckenspråk och lite ord förstod jag henne. Hon visste vilket som var det bättre valet, men skulle ändå sakna den gamla familjen. Hon ville inte hamna i en dålig famlij, och var nu väldigt orolig inför detta. Varje familj hade en dåligare sida. Och det kunde jag ju hålla med om.
"Du skulle må bra i en ny familj, och om något händer kan du prata med mig! Jag kommer alltid finnas här. Och om något drastiskt händer som gör att du måste lämna familjen kan du ju ta dig till lägret. De tar gärna hand om dig, du är ju Aidens kusin! Du har fler val här än där. Men jag förstår dig, det är såklart du är orolig. Men skulle du verkligen vilja leva med en far som hade... ja, du vet. Skulle du det?" försökte jag uppmuntra henne att stanna. Kanske var jag självisk som uppmuntrade henne att göra det som jag ville, men det verkade bra.
Stephanie skakade sorgset på huvudet. En tår trillande ner för hennes kind. Jag kramade direkt om henne. "Såja, det är okej. Det måste vara svårt för dig, det förstår jag. Välj vad du tycker känns bäst", tröstande jag henne. "Vet Aiden?"
Hon nickade svagt och tittade ut genom fönstret. Sedan ändrades något i hennes ögon. En längtande blick övergick till en bestämd men ändå osäker.
"Vet du? Jag ska inte pressa dig mer. Du får bestämma själv, men du har inte så mycket tid på dig, det vet du väl? Ni åker snart om du inte bestämmer dig. Men vilka du än väljer så vet jag att du väljer rätt, okej?" sa jag lugnande och tog hennes händer. Hon tittade mig i ögonen. Hon nickade svagt. "Jag måste gå nu, professor Herke gillar inte när man kommer försent", sa jag och log. "Det blir bra, ska du se."
Stephanie tryckte min hand innan hon släppte den och log varmt mot mig när jag gick.
Jag gick ut i korridoren och började gå mot tornet. Jag farade för trapporna, men bestämde mig för att andas och inte stanna upp. Då skulle det nog gå lite bra i alla fall. Jag stannade utanför dörren och tog ett djupt andetag innan jag började gå uppför trappan. Det vände sig i magen på mig, men jag tog det lugnt och andades. Jag stannade inte utan fortsatte. Lättat insåg jag att jag nu stod utanför dörren som ledde till tornrummet. Dörren gick upp och där inne stod Herke. Han väntade på mig med ett känslolöst ansikte.
"Hej. Sätt dig", sa han kortfattat. Jag satte mig ner. "Du är blek, mår du bra?"
Jag nickade men hans blick genomborrade mig. "Inte riktigt, jag gillar inte trånga utrymmen så trapporna är ingen favorit."
"Du ser bättre ut än förra gången", sa han till min förvåning. "Nå, gjorde du vad jag bad dig att göra?"
Jag nickade. Han gav mig nya bokstäver att träna att skriva. Jag lärde mig snabbt och fick snart lära mig att bilda vissa ord. Jag fick lära mig att uttala orden och stavelser. Det fick jag också i läxa.
"Du är väldigt duktig, Alice. Fortsätt så, och glöm aldrig dina studier!" sa professor Herke när jag skulle gå. Det gick bättre nerför trappan nu. Jag var nöjd med min insats och gick nöjt till mitt rum för att grubbla över allt som hade hänt. Sen fick jag inte glömma att öva på min läxa. Jag var tvungen att skaffa information, Ashton kunde inte vänta för evigt. Men viktigast av allt, jag var tvungen att ta farväl av Erik, och kanske av Stephanie. Allt var så rörigt.

Jättebra!!!
Kap 50 shit!