Just a hollow sound [SV]

Lika bra som förra gången

Haha, tackar. Det kändes ju lite lagom kul när man upptäckte att ens senaste inlägg hade försvunnit... xP

^ Men kommer nästa del upp idag?

Kan hända; om jag inte blir fast i att städa eller i någon annan syssla. Mamma är inställd på att göra i ordning inför vintern, så jag har inte så mycket val. xP
Men om inte idag så kommer nästa del imorgon.

Suveränt! Lite lustigt, men det gillas

Uh, okej? Mer!

Jao, jag är medveten om att historien är lite udda, men det är väl det jag siktar på, antar jag. xD

Tro det eller ej, men där var det kapitlet slut. :p Nu kommer kapitel 5, och nu gäller det att vara uppmärksam.
Tack för alla kommentarer! Ha ett fortsatt bra höstlov!
***

Kapitel 5.1

"Om du vill veta varför saker och ting är som de är så måste jag börja om från första början", sa Chris tungt. "Och det kan ta ett tag."

Pojken såg på Zach med sorgsna ögon. Att han kände medlidande för honom var det ingen tvekan om. Men Zach uppskattade inte hans medkänsla. Han avskydde den, mådde illa av den. Han kände för att bara spotta pojken i ansiktet. Men han satt kvar på sängen i den varma hytten och stirrade ner i golvet under Chris där han satt på trästolen. Han var fortfarande lite vimmelkantig. Huvudvärken var dämpad och tankarna för tillfället hoptrasslade. Han ville bara sova. Han ville inte lyssna på Chris. Han litade inte på honom längre. Han var en hycklare, en lögnare; en pirat.

"Zach?"

Zach tvingade sig att titta upp och möta pojkens blick. Hans ögon var nog lika tomma som innan. Att han hade gett upp syntes säkert långt upp i ansiktsdragen. Chris verkade bestämd över att inte släppa honom med blicken förrän han fått ett svar. Zach suckade inombords.

"Mm", fick han ur sig. Han hade knappt kraft till att uppbåda något annat. Han ville inte uppbåda något annat. Chris fick helt enkelt nöja sig med vad han fick.

En liten stund till gick innan pojken framför honom började tala.

"Jag vet inte mycket om våra föräldrar", sa han med en stämma som verkade ta emot att yttra. "Men jag vet att vår mor inte kunde bli med barn."

Zach rynkade på ögonbrynen, kände nästan hur uppmärksamheten fyllde upp hans pupiller och hur kroppen verkade vakna till liv igen.

"Det kunde hon visst", sa han med hes röst. "Hon fick mig... oss."

Chris såg på honom med ett orubbat ansiktsuttryck.

"Vår mor kunde inte bli med barn", upprepade han, lite stabilare. "Men hon ville så gärna. Så hon uppsökte Yeména-folket. De var skyldiga henne en tjänst. Jag vet inte varför, men den var tillräckligt stor för att folket skulle godkänna hennes önskan; De skulle ge henne ett barn." Han tog en kort paus. "Och de höll sitt ord. Hon blev befruktad; gravid. Men det gick inte som planerat. Yeména hade lovat henne ett barn, men istället kom det två. Ett tvillingpar. Storebrodern kom ut frisk, men den andra föddes utan liv; utan själ. Våra föräldrar sökte upp Yeména igen, och uppmanade och övertygade dem om att ge den andra pojken liv. Men för att göra det behövde de skapa en själ åt honom. De var skyldiga så pass mycket till vår mor att de gick med på det. De använde sig av sin egen magi, gav upp stora krafter för pojkens skull. Krafterna fördes över till honom, väckte honom..."

"Var det du?" Zach hade svårt att tro sina öron, men han hade hört bördan i Chris röst när han talade, hur det verkligen tog emot att prata om vad som hänt, och valde att i alla fall lyssna. Brodern hade sänkt blicken, verkade inte vilja möta Zachs.

"Ja", sa denne som svar. Rösten var tunn, sårbar.

"Men jag förstår inte", fortsatte Zach; lät ovanligt stabil för att vara så förvirrad. "Varför växte vi inte upp tillsammans? Vad hände?"

"Yeména tyckte inte om att ge bort en så stor del av deras folks magi. De visste att om de behöll pojken skulle de ha gjort vår mor sin tjänst, men samtidigt få behålla det som var deras. Så de rövade bort mig. De tog mig från min familj innan jag hunnit fästa mig vid den. Jag vet inte vad våra föräldrar gjorde. De letade nog i timmar - i dagar - men hittade inget.

Vår kapten var lärling hos Yeména vid den tiden. Han hade släktband som knutits fast hos folket, men hade ingen magi själv. Han var girig och självisk; precis de egenskaper som utmärker en pirat. När han fick uppdraget att vakta mig med sitt liv tills våra föräldrar försvunnit från ön tog han åt sig det, och släppte det aldrig ifrån sig. Han lämnade folket ungefär samtidigt som våra föräldrar, flydde bort från dem. Han lyckades bosätta sig i en stad på fastlandet, där det fanns många skurkar och pirater. Informationen om min existens läcktes ut. Man fick veta om mina krafter, och hur lätt det kunde vara att ta dem ifrån mig. Kapten hade varit pirat förut, och tänkte återvända till det. Han visste vilka krafter jag innehav, och han visste hur man kunde ta dem. Men han visste också att det var för riskabelt att ge sig på en nyfödd, så istället uppfostrade han mig. Som sin egen son. Och jag kom att fästa mig vid honom, som om han var min far."

Än en gång tog Chris en paus för att hämta andan. Blicken var fäst i golvet, rätt långt bort från där Zach satt.

"Han tog med mig ut till havs första gången när jag var fyra år", fortsatte han tillslut. "Ryktena som hade surrat bland piraterna blev verklighet; ryktena om att det fanns en pojke bland dem med stora krafter som kunde bli deras efter bara en natt - kanske till och med en timme."

"Genom sexuella handlingar..."

"Genom att få kontakt med min själ."

Det gick upp som ett mörklagt ljus för Zach. Han förstod först nu vad pojken pratade om. Vad som kunde ta hans krafter; hans själ.

Chris suckade.

"Till en början var kapten mycket beskyddande mot mig. Han visste att det fanns män därute som inte skulle tveka att testa teorin. Men allteftersom tiden gick tyckte han att han inte behövde ta så stort ansvar för mig längre. När jag var sju år fick jag gå runt ensam. Det var då övergreppen började. Det var som en mardröm. Jag var så liten och svag att jag inte kunde göra annat än att skrika. Kapten brydde sig såklart fortfarande om mig, och om han kom på någon med att utnyttja mig dödade han den på fläcken. Men det fortsatte ändå, och jag vågade inte säga något. De sa att det bara skulle bli värre för mig då. Men så började jag träna upp mig mer. Jag blev äldre, starkare och ett större hot. Vi bytte besättning och ingen ny trend om att försöka ta den 'legendariske pojken' påbörjades. Men folk är ändå villiga att göra det. Just de i vår besättning har blivit hotade med döden om de skulle närma sig mig på det sättet, men de utanför har det inte. Med åren har de erbjudit stora summor pengar för en natt med mig. Pengar är som du vet väldigt önskvärt hos en pirat. Det har hänt - i svåra tider - att kapten faktiskt har sålt mig, men bara till de han vet inte skulle klara av tekniken som behövs för att ta mina krafter. Ett antal gånger har jag blivit kidnappad, för att sedan dumpas vid mitt skepp för att de misslyckats.

I alla fall så berättade kapten allt om mig, men ytterst lite om min familj. Jag fick veta att jag hade en bror; en tvilling. En gång - för flera år sedan - efter att kapten desperat hade behövt sälja mig för en natt, frågade han vad han kunde göra för att gottgöra mig. Mitt svar kom direkt. 'Jag vill träffa min bror.' Det var förstås otänkbart och kapten bara skrattade. Varje gång han frågat vad han kan göra för mig har jag svarat: 'Ta mig till min bror', men det har inte hänt förrän nu; nu när han ser en lönsam möjlighet för att ha dig här.

Jag är ledsen Zach. Jag visste inte om det här. Jag skulle aldrig ha gått med på att hämta dig om jag fått veta vad vi skulle ha dig till."

Zach stirrade på Chris med smått uppspärrade ögon. Han hade öppnat munnen som för att säga något, underläppen darrade, men han fann inga ord. Han var helt stum. Chockad.

suveränt

Herrejävlar vad bra

Awesome ♥