Sjunde året, det värsta, bästa året

Osäker, men inom en snar framtid i alla fall.

Min kusin har varit här nu i veckan, så det känns ju lite sådär att plocka fram datorn då ^^

Men jag lovar att det kommer snart!

Ok

Oki guys ^^

Tack för era kommentarer!!! ♥

Here is a new chapter!


Kapitel 20


Mitten av oktober kom snabbt. Den senaste månaden hade Ida haft ett fullspäckat schema som bland annat innehållit läxor, Quidditchträningar, försöka att inte bli för mycket ensam med Seamus, träffa Draco och självklart umgås med sina vänner.
Den första Quidditchmatchen mot Hufflepuff skulle äga rum idag och Ida var jättetaggad. Däremot var Ron inte lika taggad och satt vid frukostbordet, askgrå i ansiktet.
”Ron, var lugn! Det är inte din första match!” sade Hermione och klappade honom lugnande på ryggen.
”Nej, men tänk på mina andra matcher… Varför sökte jag i år igen?” ifrågasatte Ron bedrövat.
”Ron, du är mycket, mycket bättre nu Ron!” sade Ginny.” Vi har tränat hela sommaren!”
”Jag vet, men…”
”Sluta Ron!” sade Harry. ”Du är jättebra!”
”Var positivt Ron så ska du se att det går bra!” sade Ida uppmuntrande. ”Och att släppa in några mål gör inget, alla vaktare gör det!”
Efter sina vänners och sitt syskons ord verkade Ron lugnare och när Gryffndors Quidditchlag tågade ut ur salen fick de dånande applåder från Gryffindorbordet och Ida gav dem ett strålande leende tillbaka.
Nere i omklädningsrummet vid Quidditchplanen värmde Ida upp samtidigt som Harry snackade taktik.
”…och ni tjejer ska bara göra precis som ni gjort när vi tränat! Passa mycket, förvirra dem!” Ida, Ginny och Demelza nickade och återgick till att värma upp.
Femton minuter senare gick hela laget ut på planen till stormande applåder. Kort därpå kom Hufflepuffs lag ut till lika hjärtliga applåder. Det var perfekt väder för en quidditchmatch, solen sken och det var närapå vindstilla.
Zacharias Smith skakade Harrys hand och så fort madam Hooch blåst i visselpipan, sparkade 14 par fötter ifrån marken och susade i väg åt olika håll.
Ida hörde vagt i suset av vinden att det var Luna Lovegood som citerade matchen igen och hon log lite vid tanken på en annan Quidditchmatch som ägt rum året innan, men som tyvärr slutat i förlust tack vare McLaggen.
För tillfället var det Hufflepuff som hade klonken, men Ginny hade snart snott den från Hufflepufflickan som hon inte visste namnet på.
Ginny kastade över klonken till Demelza, som snart kastade över den till Ida efter att hon nästan blivit överkörd av Smith.
Ida susade iväg mot ringarna och gav Gryffindor både matchen och sitt första mål.
Gryffindorpubliken exploderade vid det tillfället, men tystnade lika snabbt när Hufflepuff lyckades smyga in ett mål hos Gryffindor.
Ida såg genast hur Ron började sjunka ihop på kvasten och hon kände något som liknade medlidande för honom. Men hon kunde inte tänka mer på det nu, bara fokusera på att ha gjort dubbelt så många mål som Hufflepuff när matchen var slut.
Ida tacklade Smith i sidan och fångade upp klonken när han tappade den. Hon passade över den till Ginny som gav Gryffindor ännu ett mål.
Plötsligt kände Ida en fruktansvärd smärta i bakhuvudet och allt blev svart samtidigt som hon med en hisnande fart föll mot marken.

”Hon vaknar!”
Ida öppnar trevande ögonen men stänger dem lika snabbt igen. Bakhuvudet dunkade som om någon satt och slog henne med en stekpanna. Hon lyfte trevande handen och kände att en ömmande bula hade växt ut där.
Ida öppnade försiktigt ögonen igen och såg att hela hennes quidditchlag, utom Demelza, och Hermiones och Nevilles ansikten var där.
”Vann vi?” frågade hon med förvånansvärt stark röst.
”Japp.” svarade Dean och log. ”Harry fångade kvicken precis efter att du slagit i marken.”
”Hur länge har jag varit borta?” frågade hon och tittade runt på allas ansikten.
”Det var inget vidare långt fall, men klockan är sex nu så…” Dean tittade på sin klocka.” Sju timmar.” Han sade det lika lätt som om han tagit tid på hur länge hon kunde hålla andan under vattnet.
”Ni har väl inte suttit här i sju timmar va?”
”Nej då, vi måste ju käka och utföra våra naturliga behov.” sade Seamus. ”Men annars har vi suttit här hela dagen.”
”Har inte madam Pomfrey klagat?”
”Nej.” svarade Seamus.
”Men hon gör det nu!” Madam Pomfrey kommer gåendes mot dem och alla skingrades för att släppa fram henne.
Hon började genast att undersöka Ida som lydigt låg stilla.
”Du hade tur, miss Crawett! Men jag vill ändå ha kvar dig här för observation.”
”Okej, men det är bara över natten eller?” frågade Ida.
”Javisst, så allvarligt är det inte!” sade madam Pomfrey och gav henne något som liknade ett leende.
”Och nu måste jag be dina vänner att avlägsna sig!” sade hon sedan. ”Miss Crawett måste vila.”
”Hon har vilat i sju timmar!” protesterade alla på en gång och Ida skrattade lite.
”Gå och käka middag ta god tid på er och sen får ni kanske komma tillbaka?” Det sista var en fråga riktad till madam Pomfrey som nickade lite frånvarande.
”Då är det bestämt, vi ses efter middagen!” sade Ida och vinkade drottningaktigt till dem när Harry, Ron, Hermione, Ginny, Dean, Neville och Seamus lämnade salen.

Sjukhusflygelns dörr knakade till när den öppnades och Ida vände sig skräckslaget mot den, men andades ut när hon såg att det bara var Draco.
”Muffliato.” viskade Ida och riktade sin trollstav mot madam Pomfreys dörr innan hon vände sig mot Draco igen. ”Vad gör du här? Klockan är långt efter midnatt!”
”Jag vet, men det är helt klart värt det om jag åker fast.” sade Draco och satte sig på Idas sängkant. ”Vad var det för formel du utförde?”
”Bara så att hon inte hör att vi pratar.”
”Sov du?” frågade han.
”Nej, jag kunde inte. Jag har fått något smärtstillande men det hjälper inte alls.”
”Har du ont?” frågade Draco och flyttade sig närmare henne.
”Som fan!” svarade hon och skrattade lite.
”Fram tills att den där dunkaren träffade dig var du riktigt bra och det var ett snyggt mål!” Draco tog hennes hand och Ida betraktade hans. Händer var en sak hon alltid tittade på hos killar, vissa tittade på håret och ögonen istället. Det gjorde i och för sig Ida med, men händer var något hon verkligen alltid tittade på. Självklart hade hon sett Dracos händer förut men hon älskade att se på dem. Bleka, men ändå starka och vackra på något sätt.
”Tack.” kom det lite sent från Ida och Draco skrattade.
”Det var så frustrerande att se dig falla och inte kunna göra något! Jag var faktiskt nära på att springa ner till dig där du låg, men Potter fångade kvicken och innan jag hann blinka var Finnigan framme hos dig. Det var nog det mest frustrerande.”
Ida log och kysste honom.
”Jag är din.” mumlade hon.
”Du är min.” log Draco och kysste henne tillbaka. ”Och jag tycker vi ska gå ut offentligt.”
Ida stannade till i sina rörelser för någon sekund, men Draco märkte det.
”Vad är det? Vill du inte det?” han lät alldeles förvirrad.
”Jo... självklart vill jag, men…”
”Men vadå?” Han lät fortfarande förvirrad.
”Är det värt det? Vi kommer bli hatade av våra elevhem…”
”Det är värt det! Jag älskar dig Ida!”
Ida hamnade lite ur fattningen ett ögonblick. Hade hon hört rätt?
”Du… vad?” nu var det Ida som var förvirrad.
”Jag älskar dig Ida Crawett.” Han sade det med en lugn stadig röst, men trots det dunkla ljuset såg hon hur hans ögon brann av en glöd hon aldrig tidigare sett.
”Draco… jag… kan inte.”
”Vadå? Vad kan du inte? Gå ut offentligt?” han började nästan se arg ut, vilket gjorde Ida lite småförbannad.
”Nej! Jag vill, jag menar det verkligen! Men förstår du inte?”
”Nej det gör jag inte! Älskar du inte mig?”
”Jo det gör jag, men…”
”…inte tillräckligt” avslutade Draco meningen för henne.” Eller hur?”
”Det var verkligen inte det jag tänkte säga!” skrek Ida till honom.
”Jag tror jag går nu.” viskade han och Ida såg att glöden i hans vackra, grå ögon bytts ut till en förbannad eld.
I nästa sekund hade dörren stängts med en smäll och Ida var ensam kvar i sjukhusflygeln.
Hon kände hur ett par tårar trängde fram ur ögonvrån och började rinna längs hennes kinder. Hon torkade irriterat bort dem, men nya tårar trängde sig hela tiden fram. Till slut lät hon dem bara rinna och nu hade hon inte längre ont i huvudet. Nej, någon hade just stuckit en kniv i hjärtat på henne och vridit om rejält.

Braaaa!!!!
Stackars Ida! Och Draco!!!

Aoch, I know how that feels.

Asdfghjklshdkdlshagaafagshsjdjdjsgafafafgsjd HUR GRYM ÄR DU EGENTLIGEN? ♥

Obs! Det blev ju lie fel... xD Missförstånd är inge kul... Speciellt inte i såna sammanhang
Men grymt kapitel (Då menar jag grymt både som bra och som liksom, GRYMT! Grymt är ju nån som är elak också och det var ju lite grymt mot ida att hon fick en kniv i hjärtat men också ett bra kapitel och... Äsch! Du hajar!)

JÄTTE BRA SKRIVET!

Superbra!!! Men sorgligt

Aj, det där gjorde ont!</3

En fråga bara, står det någonstans hur Ida ser ut?